Blacksta RPG

Allmänt

Det finns oräkneliga tusentals andar i världen. Träd bebos av andar, hustomten är en sorts naturande, och även människor kan sägas vara själar som befinner sig i en människokropp.

Begreppet “gud” är flytande, och kriterierna helt oklara. I allmänt språkbruk menar man dock de nio som ingår i det så kallade “Gudarådet”. Det antas att dessa nio också är de absolut mäktigaste. Utifrån att ondska och lidande ändå finns i världen antar man att det finns mörka krafter som är jämnstarka med gudarna. Annars skulle gudarna ju säkert redan ha gjort allt gott.
Dessa nio gudar är dock andeväsen också de. De är inte skapade som gudar, eller skapade för att ta hand om världen. De är väsen som blivit, eller alltid varit, så starka att de har förmåga att ta hand om världen.

Det är mycket ovanligt att någon förnekar att de nio existerar, men det är sällsynt att se dem som helt överlägsna alla andra väsen i kraft. Man tänker sig alltså att det också finns krafter som kan vara “gudomligt starka”, men vet inte riktigt om det betyder att dessa är “gudar”. Hur t.ex. Näckens krafter står sig mot Rin vet ingen.

Beroende på omständigheter i ens liv blir olika gudar mer eller mindre relevanta i perioder. Man kan ju också absolut förlora sin tilltro till att gudarna ser en och bryr sig, och istället tycka att man har mer framgång med att be till forsen eller ut i natten.

Kyrkan har en ganska framträdande roll i de flestas liv, och man lär sig åtminstone grunderna om gudarna och andevärlden. Precis som det finns olika tolkningar av religionen finns det olika varianter av kyrkor, och de kan vara tillägnade hela rådet eller en särskild gud.

Nedanstående nio gudar benämns “Gudarådet” och är den högsta kända makten. Gudarna är större än att begränsas till form och kön, men avbildas traditionellt som beskrivet.

Bakgrund till “Uppdraget” som religionen baseras på.

År 0 öppnades en portal från en annan värld, ”Paradiset”. Genom denna kom en stor mängd människor, alver, orcher, dvärgar, hober och gnomer till världen Lohra. Alla de som anlände, och deras ättlingar, benämns ”de tillresta”. Tillsammans med en medföljande gudinna hade ett uppdrag ålagts dem, som är grunden för världsordningen. Lohra var då en värld ”i kaos” där djur och diverse urfolk levde utan struktur, sammanhang och mål. De tillresta var ålagda av Paradisets gudar att ”Bringa Ordning, Framgång och Välstånd” till denna nya värld. Gudinnan, Neméliya, föregick genast med gott exempel och samlade de mäktigaste väsen som Lohra hade i ett ”gudaråd” som överser världen. I samma anda antog de tillresta sitt gudomliga uppdrag som ledsagare och företrädare för ordning, framgång och välstånd (kallade ”De Tre Dygderna”). Under godhetens förtecken upplärdes de primitiva urfolken i hur civilisation skulle vara. Städer, byar och vägar anlades, samhällsskikt inrättades och stärkande krig bedrevs. Arbetet med detta pågår ännu. När så slutligen världen en dag har fullbordats ska en portal åter öppnas. Då är uppdraget avslutat, och då ska alla de tillresta, inklusive förfädernas själar, åter inträda i Paradiset.

Generellt vardagsliv

För (den tillresta) individen handlar religionen mycket om att bli Den Bästa Versionen Av Sig Själv. Alla har ett konstant, delat ansvar för att producera och prestera på alla vis för att alla levande och alla deras anfäder ska få inträda i paradiset. De som knäcks sviker hela världens befolkning, och lättja är respektlöshet mot alla andras insats. Det här är ni uppväxta i och lärda av hela samhället runt er. Ert värde som unika individer utgörs av vad ni producerar och hur ni bidrar till uppdraget. Klasstillhörighet avgörs i stort av hur väl dina föräldrar har presterat, och ses därför som totalt rättvist och rätt. Det går att göra klassresor, och det uppmuntras att bli det bästa du kan vara. Förväntningarna är dock lägre, och möjligheterna färre, för någon från en lägre klass. Men hur mycket du uppfattas tillföra (och hur du beter dig och klär dig) avgör hur du bemöts.
Klassystemet håller missnöje riktat nedåt i hierarkin och upprätthålls stenhårt av alla instanser i samhället. Att ge pengar till tiggare är motiverat endast om det kan ses som en rimlig investering i världen, och är annars ett direkt slöseri av medel som hade kunnat påskynda allas inträde i Paradiset i stället. Att samma oproduktiva tiggares själ också då kommer att få inträda i Paradiset muttras det om bland alla de som ser sig som bättre, men accepteras under ett skimmer av storsinthet. Samhällets elit ses alltså också som de som gjort de största insatserna, och beundras generellt. Missnöje vänds i stället mot jämlikar som inte arbetar hårt nog. Mycket av missnöjet vänds också mot Lohras urfolk, vars katastrofala insats som civilisation tvingade fram hela det här uppdraget. Särskilt när de inte förstår att vara tacksamma för all den hjälp de mottar.

Tolkningar

Uppdraget tolkas olika bland de tillresta arterna, och det finns även stor variation inom en art och mellan kyrkor. En enskild person kan ha vilken åskådning som helst oavsett art, men det finns vissa återkommande särdrag bland folken:

Alver förknippas med konst, elegans och förskönande. De var aldrig särskilt många i antal, men respekteras för allt de ändå uträttade och är generellt högt aktade. Kritik mot alvernas arv består oftast i att framstående individer ”glömde uppdraget” för att i stället fokusera för mycket på sin personliga utveckling. Detta bemöts med att magin utvecklades mycket tack vare dem, och att den ska ses som ett verktyg mot målet.

Dvärgar har ofta en mer praktisk tolkning. Stort fokus läggs vid att bemästra och utveckla hantverk och produktion, och det finns en oerhörd yrkesstolthet. Som folk är dvärgarna inte så engagerade i att sprida dygderna över kontinenterna, men mycket noga med att deras eget verk är oklanderligt. Resultatet blir att dvärgiska varor ofta är måttstocken man mäter andra varor mot, men att dvärgar kritiseras för att vara för passiva och för att fastna på detaljperfektion i stället för att göra storskalig nytta.

Gnomerna är också ett praktiskt folk, men mer inriktade på den större bilden. Deras innovationer har förbättrat samhällen strukturellt genom tekniska uppfinningar, infrastruktur och ekonomiska system. De är respekterade för detta, men kan ibland få höra att de inte är hängivna nog till kollektivet utan driver utvecklingen av, inte minst, ekonomiska egenintressen. Sådana anklagelser väger dock lätt mot artens bidrag till världen. Några vidare grovarbetare är de dock inte.

Hobernas inklusion i det följe som Ankom är något av ett teologiskt mysterium. De bidrar efter förmåga, men har ännu inte gjort något större avtryck. Säkerligen har gudarna en plan för dem tids nog. De tenderar att värdesätta frid, nöjen och de små tingen, och argumenterar för att en välskött blomsterrabatt är en fundamental del av en bättre värld. Gehöret brukar vara begränsat. Det är oproportionerligt vanligt att präster och teologer är hober, då de av dem som är mer drivna att tjäna uppdraget kan göra bäst nytta där.

Människor står närmast uppdraget av alla tillresta, mycket för att man uppfattar sig ha ett särskilt band till Nemeliya. Bland de i världen som helt och fullt lever varje dag för uppdraget är många människor. Förändring och förbättring är värt alla uppoffringar, och allt som står i vägen bör bekämpas. Att krig dessutom är stärkande för folksjälen och utvecklar den egna arten är en bonus. Världen behöver utforskas och kartläggas för att kunna civiliseras, och det egna folket behöver kontrolleras för att ordning skall råda. Människor uppfattas som hängivna och drivna, men det kan anses att det oftare blir fel eller åtminstone inte helt bra när människor gjort något.

Orcher är mästare på att få saker gjorda och gjorda ordentligt. Det kanske inte alltid var vackert, men behövde något avverkas eller anläggas blev det gjort. En stor del av vägnätet är anlagt av orcher. De omvandlade obrukbar mark till åkrar och stenmurar, och kan som folk tänkas ha huggit fler stenblock i grunda dagbrott än vad dvärgarna gjort i bergen. De får ofta skulden för att kriget spårade ur, och för att vara obehärskade och oförfinade. Men ingen ifrågasätter deras arbetskapacitet.

Det finns även mer fanatiska grupperingar, särskilt bland människor. Här kan man finna monoteism grundad i att de övriga gudarna förvisso finns, men inte bidrar tillräckligt för att vara värda att lägga tid på att dyrka. Utifrån ett sådant totalt fokus på uppdraget kan väldigt mycket moraliskt tveksamt motiveras som nödvändigt att göra.

Urfolkens religion

Många från urfolken har antagit/indoktrinerats i de tillrestas lära, och strävar mot Dygderna. Ofta är detta färgat av skam över att ha varit orsaken till att de tillresta tvingades lämna Paradiset.

Gudarådet är lika reellt för alla arter, men uppdraget ifrågasätts eller förkastas av mer självständiga grupperingar av urfolken. Den andra eran i historien ses med helt andra ögon än hur den tillresta religionen beskriver den. Detta ”kaos” var en tid av självständighet och frihet från den första erans förtryck, och slogs sönder av Ankomsten. För många handlar det nu om att härda ut till dagen då de avskydda inkräktarna blir hemskickade, och se till att den egna kulturen finns kvar och kan återuppstå då.

Denna kultur består i mycket av förfäders- och naturdyrkan. Det finns hundratals variationer. Ofta ses gudarådet ”bara” som särskilt mäktiga eller bara kända andeväsen, bland oräkneliga.