Journal: Akt 1

Akt 1 – Episod 1

Ella och hennes kumpan “Värden” förde bort Iselin till häst, och började lämna efterföljarna bakom sig. Halsbandet som Iselin tvingats på satt tätt mot hennes hals, och blockerade all magi från henne. Den magiska fågeln följde dem, men syntes allt mer sällan när avståndet mellan kidnappare och efterföljarna växte. Till en början var det helt tyst mellan Ella och Iselin. “Värden” talade till Ella om att han hade förberett ett gömställe i nästa by, som skulle vara helt säkert bara de lyckades skjuta fågeln efter dem. Därefter var planen att fler kumpaner skulle ansluta sig, och att Iselin skulle föras söderut mot Falgers område.

Snart hände dock något stort. Från en plats österut, i färdvägen, steg plötsligt ett stort knippe norrskensliknande strålar upp mot himlen, och ett jordskalv inträffade. Skalvet avtog efter en kort tid, men ljuset fortsatte flöda ut från marken och täcka himlavalvet åt det hållet. Iselin antog att detta var en reva i världsväven som inträffat, och började försöka övertala Ella att stanna och undvika faran. Ella vägrade förstås lyssna på detta, och när Iselin började försöka komma åt tyglarna återtog hon kontrollen fysiskt. “Värden” höll sig närmare jämsides, vaksam mot att Ella skulle tappa kontrollen. När Iselin efter en tid åter började göra fysiskt motstånd stannade han båda hästarna, hoppade av, och slet ner Iselin på marken trots Ellas ogillande. Där slog han henne upprepade gånger och hotade henne för att hon skulle vara tyst och följa dem utan motstånd. Iselin gjorde vissa försök till motstånd men gav efter när han fortsatte misshandla henne. Hon föstes tillbaka upp på hästen framför Ella, och de fortsatte framåt en tid utan att Iselin försökte göra något åt att de närmade sig en potentiell magisk katastrof.

De kom ut på en öppnare och längre raksträcka, och upplevde gradvis hur världen omkring dem började sakta ner. Löv i vinden färdades allt långsammare, hästarna stannade upp under dem, och själva regndropparna blev hängande orörliga i luften. Ella tryckte ner paniken, och de såg plötsligt en gammal orch materialiseras på vägen strax framför dem. Han var tydligt magiker snarare än väsen, stödd på en ceremoniell stav och med en stor bok i bältet liknande hur Iselin bar sin. Han hälsade dem, och “Värden” nickade stelt till svar. Orchen fortsatte därefter med att berömma Ella för hennes arbete, men tillade att de behövde talas vid. Ella nickade stelt. Han berättade att vägen framför dem skulle bli svårare än vad den varit hittills, och listade fyra anledningar. Den första var att en stor reva i verkligheten uppstått i närheten av deras tänkta gömställe, som nu var lika obrukbart som byn intill strax skulle vara. Detta då hundratals fientliga varelser inträtt i världen från revan, och fler var på väg igenom. Den andra anledningen var att någon han benämnde som “mänsklighetens främsta jägare” tydligen fanns bara drygt tusen steg bort, ålagd att återta deras byte. Till dennes hjälp tillkom den tredje anledningen, nämligen en hamnskiftare som färdades åt deras håll på en magisk örn i detta nu. Också hon var ålagd att finna bytet, men också kapabel att se “skärvan”, resa snabbare än dem, inträda genom dörrspringor och röra sig helt osedd. Ella och “Värden” blev allt blekare. Som fjärde anledning angav orchen sig själv, som blivit ombedd att “avstyra deras upptåg”. De båda kidnapparna förberedde sig för strid, men orchen kom med ett förslag. Han frågade dem hur mycket de planerat att begära för Iselin, och Ella svarade honom att de tänkt sig 150 guld. Han erbjöd då att “köpa henne” på plats där och då för 100 guld, och tillade att de kunde ta en sydligare väg mot Eiderhamn och ankomma dit utan att någon behövde bli skadad. Ella accepterade kvickt, och orchen leviterade över en stor påse mynt mot henne. Därefter lyfte han Iselin ur sadeln på magiskt vis, och förde henne sakta genom luften till sig. Kidnapparna märkte att omvärlden började röra sig i normal hastighet igen, och tog sig kvickt förbi orchen som var helt fokuserad på Iselin. De red vidare och försvann längs vägen med mynten. Iselin hölls sakta roterande i luften på ett ovärdigt sätt medan orchen talade till henne. Han uppmanade henne att växa av det som skett och påstod att det då skulle vara av godo. Sedan tillade han att hamnskiftaren som var på väg mot henne var en allierad som hon skulle låta följa, och att Iselins väg framåt var beroende av detta fä. Därefter upplöstes han i löv och försvann lika snabbt som han kommit, ohörsam till Iselins försök att få hjälp med sitt halsband.

Strax därefter landade en stor örn med en märkligt klädd tabaxi på, som hoppade av och rörde sig fram mot Iselin. Hon presenterade sig som Eneya, läkte på magiskt vis skadorna på Iselins ansikte efter misshandeln, och kramade henne. Iselin berättade om vad som hänt, och att hon trodde att hon hade vänner på väg dit. Eneya berättade kort om att hon var en shaman av Kuiva-folket från söder om Livfolden, och att hon blivit sänd till platsen för att hjälpa “skärvan” att ta sig dit den skulle. Iselin förstod att det var hennes ljusfé som åsyftades, men blev förvirrad när tabaxin inte kände igen fenomenet som en fé.

————

När hästarna hade börjat försvinna ur synhåll efter Ellas förräderi valde Rakel, som inte såg särskilt väl i mörkret, att vända tillbaka till lägret och barnen. Eskil och Pål-Albert övervägde hur de skulle göra, barfota och illa klädda, och landade i att följa fågeln åtminstone en delsträcka ifall något skulle hända på vägen. När de sedan såg ljusknippet sprida sig på himlen blev de bättre till mods om att någonting kunde ha hänt på vägen som tillät dem att komma ikapp. Ännu var de inte helt säkra på vad som hade hänt, och Pål-Albert nämnde att det kunde vara någon magisk effekt som påverkat både Ella och Iselin.

Innan de hunnit särskilt långt upplevde Pål-Albert plötsligt någon form av medvetande inom honom, och trots att han inte hörde ord uppfattade han ändå en fråga om vad han behövde. Han svarade ‘fart’, och strax efter materialiserades hans och Eskils stövlar på deras fötter mitt i steget. Eskil stannade upp i förvåning, men Pål-Albert manade på honom att fortsätta. Pål-Albert bad vidare om ‘vingar’, med tankarna på drömmen med trollet han hade haft föregående natt. De upplevde att själva luften omkring dem genast vädrade tröttheten ur kroppen och tillät dem att öka takten.

Snart kom de till en portal av korsböjda björkar vid sidan av vägen, som de började passera. När de kom upp intill såg de genom portalen en lång, blond kvinna med klargröna ögon i en grön klänning och huva, som vandrade sakta mot dem. De uppfattade henne som lätt genomskinlig, med ett ljus inifrån sig, och Pål-Albert förstod att detta var den ‘Ro’ som Eskil nämnt tidigare. Eskil försökte fortsätta förbi henne, men Pål-Albert saktade in dem och hälsade henne. Ro talade till dem en längre stund. Hon uttryckte besvikelse över Eskils insats för henne, och framhöll att det inte var liv i sig som hon behövde utan “livsglädje, framtidstro, hopp och tillförsikt”. Det offer som Pål-Albert och Eskil genomfört till henne kallade hon ‘ofärdigt liv’, och hon klandrade att Eskil inte levererat “ens den han ändå dräpte”, syftande på fäet som dog i striden vid Klustret. Hon berättade vidare att ljusfenomenet de såg framför sig var en spricka i världen, och att tiden börjat rinna ut. Särskilt så för Iselin, som färdades rakt in i en död som hennes kidnappare inte kunnat förutse. Därigenom fick de båda svar på att Ella faktiskt hade förrått dem. Ro erbjöd att kalla in en tjänst och rädda Iselin, mot att Eskil begärde det och att han sedan mindes deras överenskommelse, som skulle ‘förbli densamma’. Han frågade då henne om något av överenskommelsen var baserat på lögner. Hon tänkte efter en stund, och svarade honom sedan att inget var lögn. Då bekräftade han att han ville att Iselin skulle räddas. Ro avslutade därefter med att lova honom att hennes sista handling i världen skulle vara grovt, detaljbeskrivet våld mot hans närmaste, om världen faktiskt förlorades “på hans vakt”, och försvann sedan. De två sprang vidare, skakade av upplevelsen. Eskil frågade Pål-Albert om han trodde på vad Ro sagt. Han svarade att han trodde på vartenda ord, men att han också hade trott på Ellas ord.

De sprang en tid och kom sedan runt ett hörn till ett praktfullt tält, som stod uppslaget intill vägen. Vid ingången syntes en högadlig, mänsklig man, sminkad och i senaste mode. Framför honom stod ett upphöjt bord med tre dyrbara, halvfulla rödvinsglas. De anade genast oråd, och Eskil uttryckte åter att han ville springa förbi. Pål-Albert ville dock veta vad saken rörde, och de närmade sig. När de var framme hälsade mannen dem, erbjöd dem varsitt vinglas, och uttryckte att han hade ett erbjudande för herr Borvang. Pål-Albert tackade först nej å Eskils vägnar, och de passerade förbi. Så snart de kommit till nästa kurva såg de dock samma tält igen framför sig på vägen, och insåg att de nog inte skulle komma förbi utan en diskussion. Denna gång talade de därför med mannen, som raskt och öppet presenterade sig som ett sändebud och företrädare för hans nåd Mephistopheles, furste av Cania, och således en djävul. De var båda medvetna om att djävlar är kända för att erbjuda avtal som vållar olycka till den som ingått avtalet, men Pål-Albert visste också att dessa avtal alltid följs till minsta bokstav och att det därför gick att diskutera utan någon större fara. Sändebudet berättade att ett stort krig pågick mellan demoner och djävlar i de lägra cirklarna av helvetet, och att de hade behov av militär förstärkning från sådana som Eskil. Han berättade också lika rakt att de hade kännedom om att Eskil befann sig i viss knipa i ett ingånget avtal med ett marväsen, och att det hela visst blivit något infekterat på sistone. Mot att Eskil erbjöd sina tjänster efter döden, i motsvarande en livstid, skulle då Mephistopheles genom underlydande garantera att Ro mottog den förväntade mängden av det hon behövde från Eskil, utan att Eskil själv behövde stå för dåden. Eskil var inte alls främmande för någon form av tjänstgöring, men ville ha fler detaljer om ifall det Ro efterfrågade skulle tas av andra levande, eller från de som djävlarna redan snärjt, och på vilket sätt mängden skulle beräknas. Sändebudet bad att få återkomma i dessa specifika frågor, och skulle därefter presentera ett kontraktsförslag. Eskil och Pål-Albert lämnade honom, och diskuterade snabbt saken sinsemellan. De kom till nästa kurva och såg återigen samma tält, vilket upprepades ännu en gång tills också Eskil drack ur sitt vin. Därefter fick de fortsätta, och kom direkt runt ett hörn till en öppen raksträcka där Iselin och Eneya fanns.

De återförenades, och Iselin gick genast framför Eneya när Eskil visade potentiell aggression mot fäet. Iselin förklarade vad som hänt henne, och att Eneya var på deras sida. Pål-Albert förklarade å sin sida vad de varit med om. De började röra sig tillbaka, och Eneya skiftade hamn till en stor älg som Iselin kunde rida på. Eskil gick vaksamt intill med en hand på hennes stövel, orolig att åter förlora henne om älgen skulle ge sig av. Eneya visade sig kunna tala i djurhamn, och diskuterade andevärlden och religion med Pål-Albert medan Iselin och Eskil hämtade andan. De berättade också för Eneya att de var på väg tillbaka till sitt läger, där de lämnat två barn och en femte gruppmedlem liksom de flesta av sina saker.

När de efter en längre tid återkom dit fann de Rakel och barnen som de lämnat dem, med undantag för att den lilla pojken hade utvecklat feber och någon sorts koppor. Rakel vårdade honom, och var såväl lättad över att Iselin återkommit som vaksam mot fäet som var med dem. De slog sig ner en tid, vilade och diskuterade vad de skulle göra härnäst. Vid diskussion om vad revor i världen innebar nämnde Rakel en plats i närheten av hennes hemby där magiväven verkade “trasig”. Kanske kunde Iselins halsband avlägsnas där, om inte Rins kraft genom Pål-Albert rådde på det. Iselin fick en skarp stöt från halsbandet när hon obetänksamt försökte tvätta sin smutsiga kjolfåll på magisk väg. Eneya hjälpte henne genom sin magi. Vid ett tillfälle böjde sig Rakel ner mot den sjuka pojken, varpå Eskil och Pål-Albert i ett ögonblick skådade Ros gestalt stående över Rakel med sitt långa hår som en slöja över barnet. Lika hastigt var hon borta, men meddelandet var tydligt.

Gruppen packade ihop lägret efter att de bestämt sig för att med Rakels hjälp undvika nästa by helt, och istället gå genom skogen direkt mot först Tärneby och sedan Fagern. Den våta terrängen var inte helt lätt att resa igenom, och i kombination med att bära på två barn blev resan mödosam. De slog upp ett enkelt läger redan efter några timmar för att värma sig och samla tankarna.

Eneya:
“Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig. Manifestationen av Karmiroth är bunden till en dödlig varelse. Det är vad Calgarax sa. Det är vad jag behövde veta. Svaren finns bortom bergen. Om värden är ett djur, urfolk eller tillrest är oväsentligt i andarnas ögon. Men det har knappast hindrat min nyfikenhet de här dagarna. Pirret i magen kom på allvar när jag insåg att vi var på väg ner mot den faktiska marken och inte bara för vila på en klippa eller i en trädtopp. Min goda reskamrat vet såklart precis vart jag ska. När vi närmar oss ser jag en människohona sittandes ihopsjunken på marken. Hon blöder om nosen. Oj vännen, vad har du varit med om? När jag för händerna framåt för att läka hennes skada ser jag skärvan sväva mellan mina fingrar. Där är du!

Medan jag kramar om henne ser jag hur två tillresta kommer över ett krön mot oss. En gnom och en dvärg. Den äldre ser förhållandevis lugn ut, men den andra har en blick som omedelbart får mig på tårna. Människan reser sig också upp. Myrblund vad lång hon är! Hon förklarar att det är vännerna hon pratade om. Jag håller lite avstånd för att visa dvärgen med yxan att jag inte är ett hot. Samtidigt dyker hon in framför mig för att stoppa honom. Hon verkar i alla fall redan förstå att jag är här för att hjälpa henne. Tack Lövdans för det. Gnomen verkar framförallt vara glad över att se henne igen.

Hon berättar om vad som hänt henne. Förrådd. Slagen. Köpt. Och så det där halsbandet. Det syns så tydligt hur mycket det pressar in i hennes pälslösa hals. Det är nästan så att hon blir strypt av det. De pratar om att vi ska tillbaka till lägret som de kom ifrån. Inte ska hon behöva gå i det här skicket? Vilken hamn ska jag ta för att inte jaga upp dvärgen mer? Säga vad man vill om de kärleksfulla djuren, men en get ser sint ut oavsett vad den försöker uttrycka. Med tanke på skogarna här så lär det knappast vara vanligt med renar. Men älgar måste de väl ha sett förut? En lugn älg kan väl inte skrämma upp någon?

Hon sitter försiktigt upp. Dvärgen tar tag i mitt hakskägg så fort jag ställt mig upp med henne på ryggen. Inte hårt på något sätt, men nog för att göra det tydligt att han har ett grepp om det skulle behövas. Med tanke på vad hon precis berättat så förstår jag honom. När vi gått ett tag släpper han taget om mig och kramar runt hennes ben istället. Lite som en unge som precis vaknat ur en mardröm och håller hårt i något tryggt.

Oj, jag har inte ens presenterat mig. Jag blev så uppslukad av vad hon varit med om, och här är jag redan i en annan hamn. Just snyggt första intryck… Gnomen presenterar dem. Pål Albert Östlund. Dvärgen heter Eskil Borvang. Människan som Karmiroths skärva är bunden till heter Isel-någonting, men reser under namnet Dovah Torunsdotter. Det verkar som den gamle gnomen slant med tungan där. Inget av deras namn säger mig någonting så jag förstår inte varför det spelar någon roll, men om det är viktigt för henne så har jag ingen anledning att gräva mer i det.

Eh… Råkade jag just förolämpa gnomen och hela hans världsbild? Jag skulle lagt mer tid på att lyssna på de bofastas sagor innan vi lämnade dig, käre bror.”

Eskil:
“Jag är helt ur balans. Till slut klarade jag att ta tag i min vidriga uppgift. Mord. För att rädda världen. Eller för att ge kraft till Ro. Rätt eller fel, nu är det gjort. Jag förstår att det kommer bli mer, men det kanske kan räcka för en tid framåt. Jag har klivit över tröskeln. Nu bär det nog utför, men jag ska försöka hålla emot.
Ännu en lång dag har gått, men nu äntligen får jag sova, det ser ut att bli flera timmar i sträck till och med…

Vad är det som händer?
Iselin och Ella på hästar, och en till person med dem? Varför?
Fågeln som väckte mig flaxar iväg efter dem. Känner i hela kroppen att det brådskar att göra något, det trycker mot bröstet. Kan inte ta något beslut, är nära att bli förlamad. Nej, då blir det att löpa. Pål-Albert ser lika vilsen ut. Förbannat. Ingen hjälp från gubben den här gången. Vi sätter fart båda två. Lungorna protesterar mot rivstarten. Det river i fötterna och paniken driver upp farten för högt för att vi ska orka länge till. Men blodet som pumpar rensar långsamt tankarna och medvetandet kommer upp till ytan. Varför.. Att ge sig ifrån oss.. I huvudet målas det upp en handfull förklaringar, men ingen håller. Ella för Iselin ifrån oss. Mot hennes vilja. Eller möjligen förstånd. Räddat henne alla dessa gånger, helt utan att vilja henne något väl? För många dygn med störd sömn, allt är suddigt.

Hur ska vi få tag på dem? Vi kommer inte göra det. Ska du springa ikapp en häst, din misslyckade jävla livvakt? Sluta tro att du kan göra ett jobb du aldrig gjort förut, bara för att du har viljan till det och tror att du kan lösa alla förbannade problem. Du ser ju hela tiden att du inte kan. Vi måste sluta springa som yra höns, på en gång. Men vad gör vi i stället? Har du en plan? Gå tillbaka och klä på oss ordentligt för att hinna ifatt på lång sikt? Hah. Spåra dem? Lista ut vart de beger sig och genskjuta? Troligt. Något magiskt eller övernaturligt? Nej, det går inte att ge upp och hoppas någon annan löser saker bara för att det hänt så frekvent senaste tiden. Det får i så fall präst-gubben komma på. Förbannat vad han springer! Kråkan med blixtögonen följer envist efter dem. Den väckte mig. Det har förföljt henne länge. Har den spanat åt förövarna? Det känns inte så. En beskyddare eller ett konkurrerande hot mot Hennes Excellens? Båda är lika bra just nu. Det ger någon tyngd åt vår planlösa löpning.

Ella ditt as, om jag får tag på dig.. ja, vad. Det är jag som gjort så uppenbart, så grundläggande, så idiotiskt fel. Alla tecken på att hon har en opålitlig persons bakgrund. Den som spelar livvakt väljer att lita på en bra magkänsla och att man ska dömas efter sina handlingar och inte sitt förflutna. Fungerar fint om man arbetar på ett sågverk. AAAAAH!

Helt och håller ditt fel. Valde medvetet att ignorera alla varningar. Visst var det en mästare som skickat ut henne. Och självklart inte för Iselins bästa. Att skydda hennes liv, absolut. För att hon är värd mer vid liv, så klart. Men det är inte lätt att hämta någon på en ö och föra bort. Bättre att vänta till fastlandet och mitt i skogen, i ett osäkert område. Som Ella kände till sedan tidigare. Säkert gjort liknande uppdrag här förr. Ta vår hjälp förbi det värsta och sedan få kontakt med medhjälpare här. Nära Eiderhamn, men innan staden där det blir för farligt att genomföra. Idiot.

Marken skakar ordentligt och himlen spricker upp i något som liknar norrsken, men helt fel. Strömmar ut från en punkt. Med allt vi hört och talat om senaste tiden är den enda tanken som dyker upp att det är en spricka i Lohra. Inte många länkar kvar, så det stämmer säkert. Världen börjar gå under. Kanske stoppar det Ella! De kan inte gärna rida mot undergången med sin fånge. Vi andra kommer säkert hamna i en sådan sista strid om inte alltför länge. Men ville Ella stoppa världen från att gå under skulle hon inte tagit Iselin ifrån oss. Nu kanske vi inte springer i onödan! De kanske måste byta väg. Hästarna tar sig inte fram bra i skogen. Det kommer gå långsamt, eller så vänder de. Försöker rida ner oss och förbi och ta en annan väg. Inte en dum tanke, det är inte omöjligt att de klarar det. De borde inte ens tro att vi är så dumma att vi försöker förfölja till fots, så de räknar nog inte med det.

Först borde vi ta hand om hennes medhjälpare. Det var Ella som hade Iselin på sin häst. Hon skulle säkert hota med att döda Iselin, men det vore en dålig bluff. Vad skulle det hjälpa. Ge oss rätt, ta ifrån henne sin belöning och hon skulle inte ha någon mer gisslan. Sedan slå sönder Ellas ben. Knän eller fotknölar. Fötterna är nog bäst. Bara att lägga mot en trädstam och ta baksidan av yxan. Läker aldrig. Skulle tagit med hjälmkrossaren i stället, lättare att träffa med. Men yxan är bättre mot hästarna. Och hennes orustade bekante. Ella är mycket snabbare än oss med fungerande ben. Snabb med händerna också. Bäst att bryta armarna. Eller dra ur led i alla fall. Nej, slå sönder händerna. Inte dödligt och läker heller inte. Lätt att se om det blev ordentligt gjort eller ej, det är svårt med en arm ur led. Den kan hoppa tillbaka också. Hon är tålig. Mycket smärta bakom de där ärren hon har. Undra hur hon reagerar på det här? Sedan kan hon få en chans att förklara. Inget förhör. Passar det inte att berätta så får det vara. Känner hon inget behov av det inför oss så bryr jag mig inte.

Efter det behöver vi inte döda henne. Hennes liv blir en plåga. Jag tror inte att hon har några kontakter i sina kretsar med Pål-Alberts förmågor. Å andra sidan, varför ta den risken? Nu har jag ju berättat om Ro och klockan.. En sån personlig och utlämnande hemlighet till en förrädare.. Men det passar ganska bra. Då inser hon att jag kan skicka hennes själ till en evig vistelse i avgrunden när hon lämnar Lohra. Där kan hennes livsglädje, framtidstro, hopp och tillförsikt få mätta Det Svarta Djupet. Så att det kan sjunka in innan det händer. Så får vi se hur hon reagerar på det.

Kan inte acceptera att allt hon visat är falskt. Visst, alla handlingar passar i praktiken in i vad som hänt och jag borde förstått. Men ingen kan spela känslor så bra. Det kan inte vara möjligt. Och det hade inte behövts. Onödigt besvär. Nej, hon hade känslor som inte kom av hennes uppdrag, som kunde varit i vägen. Det kunde ha vänts på det sättet också. Starkare band hade kunnat hindra henne att fullfölja. Men det kan vi inte förlita oss på. Inte igen. Guldet är för lite för att vara hela skälet. I hennes värld var det tidigare ouppnåeligt. Men här, i vårt sällskap, är det inte längre så. Ella är inte så dum att hon inte förstår att Falger kan betala högre summor för att Iselin ska räddas från en kidnappning. Jag hade kunnat göra det själv. Nej, jag tror att det finns personer som står Ella nära som är under hot. Som hade straffats om hon inte fullföljde uppdraget. Samma som för mig. Ro med lien över Torvald och Alfridas huvuden. Ella har reagerat starkt på frågor men vägrat berätta mer om sina närstående. Pål-Albert har gjort mer än mig för att ta reda på sådana viktiga saker. Helvete.

Hjälp, vad händer?! Mina stövlar? Det här kan inte vara riktigt. Drömmer jag? En sjuk mardröm bara? Inte konstigt, har sovit så lite och så mycket sjukt har hänt. Så klart. Inget av det här är riktigt. Men när vaknar jag? I lägret där Rakel stannade med barnen? I lägret med banditerna innan trollet kom? På värdshuset i Galtvik innan vi vaknade av blod från taket? Om det är en mardröm, hur långt tillbaka innan det första oförklarliga hände? Lejvi? Vi hann aldrig sova där innan ritualplatsen och trädet, så inte ens det räcker. Jarlsbergs Aurora då, morgonen innan vi gick i land.

Nej, stövlarna är inte en galen dröm? Det är Pål-Albert? Som ber grottans gudar om hjälp i stället för Rin? Låt det sluta, allt är fel. Kan inte i alla fall du fortsätta göra det som är rätt, präst? Nej, visst, stövlarna är inte det konstigaste. Okej, vi springer. Jag orkar inte reagera.

Vad är det med de där björkarna? Åh nej, INTE NU! VARFÖR NU?! JAG VET! JAG SKA ge dig de mord du begär. Jag har ju nu efter alla månader precis gjort det du bett om! Det kan inte komma något bra ur det här. Nej, Pål-Albert, vi kan inte stanna nu, vi måste få tag på Iselin!

Det Ro säger slår mig sönder och samman. Av flera anledningar, men främst för att hon har rätt. Hon är vidrig och jag hatar henne av hela mitt hjärta. Men jag har dröjt och förskjutit mitt uppdrag så länge. Nej, inte uppdrag. Min del av uppgörelsen. Mitt löfte. Hon målar upp hemska scener om vad hon ska göra med min familj. Jag hånler – hon är så fel ute. Om världen går under, vad spelar det för roll? Hennes försök att styra mig är så felriktade. Ovårdat språk och vulgära hot. Det får mig bara mer motvillig. Hon är småaktig och uppenbart uppretad och frustrerad. Det i sig gläder mig orimligt mycket. Hon hade bara behövt säga en mening av allt det där. “Jag är besviken över att ditt ord betyder så lite”. Det tar hårt. Det är ingen ursäkt att hon är ett elakt väsen och ber om sjuka saker. Jag har lovat. Den som svär eder och ger löften utan kunskap om innebörden får stå sitt kast. Har man tagit fan i båten får man ro honom i land. Jag ska. Hah, hennes namn är redan med i ramsan.

Tyst nu, sluta slösa med dina ord. Vi måste vidare! …Då börjar HON prata om Iselin. SLUTA! Henne ska du ge fan i. Du vill att jag ska tigga fler tjänster av dig. Är det då sant allt du sagt? Jag ställer frågan för att, om jag på något sätt skulle få det bekräftat att hela hennes berättelse är påhitt så är jag i så fall inte bunden av min ed. Det lär jag aldrig få veta, men ändå. Ja, jag ber dig att rädda Iselin. Säkert har det en kostnad, du valde orden så noggrant för att få det att låta bra. Jag har ändå sålt min själ och snart ska jag ner i mörkret. Några liv till kan gå för detsamma.

Äntligen får vi springa vidare. Paniken över att stå still lättar för en kort stund. Men vi har tappat så mycket. Sedan kommer nästa stopp. Det blir bara mer och mer overkligt. Måste vi stanna igen, prelat? Självklart. Jag lyssnar med ett halvt öra. Det här är inte verkligt. Sändebud från Mephistopheles, absolut. Pål-Albert är bekant med det här? Han tror det är verkligt. “Marväsen”, ja det är hon verkligen. Låta mig slippa ur hennes avtal? Oh ja. Mot tjänstgöring i helvetets kretsar och strida mot demoner? Alla gånger, hellre det än att mörda oskyldiga. Där lär jag hamna i vilket fall. En livstid? Ja, bättre än för evigt. Jag inser att jag börjat lyssna ordentligt och är så nära att bara tacka ja. Men jag kan inte riktigt tro på det. Dels är det för konstigt, för svårt att ta till sig. Dels är det för enkelt. Kan jag slippa allt vad Ro heter så lätt? Nej, det har han inte sagt. Vad är det han lovar egentligen? Pål-Albert förtydligar att det gäller att lyssna efter precis vad de säger. Låter bekant. Men också att de då ska tvingas att hålla sina ord. Av gudarna kanske? Mycket bättre än Ro. Vem tvingar henne att hålla sin sida av avtalet? Den här herren är civiliserad. Inga hot. Pratar som en handelsman. Samtidigt… Ro får samma sak som hon begärt av mig av honom i stället. Men… är min del av avtalet uppfyllt då? Räknas det i hennes ögon? Måste inte jag ändå göra det jag lovat? Är inte det helt utanför vårt avtal, att jag ska ge henne något? Det har jag ju inte gjort om någon annan gör det. Och får hon tillräckligt? Hur formuleras det? Tillräckligt för att rädda världen låter som att be om för mycket. Så mycket som jag “skulle” gett henne? Oklart, det är inget alls än så länge. Så mycket som jag har förmåga att ge henne, om jag hade viljan? Det är nog ganska mycket liv. Ska jag lösa mitt misstag att lova för mycket utan att veta genom att lova mer och veta lika lite? Ska jag försöka slingra mig ur mitt avtal i stället för att ta tag i det jag skjutit på allt för länge och stå vid mitt ord?

Mina frågor skjuter på valet. Lämpligt. Det är lite mycket just nu.

Vi springer vidare över ett krön och jag tror inte det är sant. Hon är där. Hon lever. Ella är borta… Ett fä är hos henne. Ja, det ska vi nog kunna hantera! Nej… Någon som räddat henne? Jag behövde få ur mig min frustration och mina planerade våldsdåd mot Ella… Det blir att stänga in känslorna lite till. Det blir mycket av det också. Snart så…

Iselin berättar. Får allt bekräftat om Ella. Känner ilskan, men allt är som genom en slöja. Allt är för märkligt. Vi måste bara tillbaka. Fäet blir en älg.. Ja varför inte. Jag får hålla i älgen då, så den inte springer iväg. Inget konstigt med det. Vi går.“

Iselin:
“Mina tårar kan inte sluta rinna. Jag omfamnas av ett fä som till min förvåning bara doftar av torr skog och mjuk päls. När jag lyfter blicken ser jag Pål-Albert och Eskil komma springande. Tårarna gör scenen drömsk, men sedan inser jag allvaret. Eskil, mörk i blicken med yxan i högsta hugg. “Hon hjälpte mig! Skada henne inte!” Kedjan om min hals skär in när jag andfått kastar mig framför tabaxin. Jag ser Eskil stanna upp, skeptisk, och jag böjer mig ned för att krama Pål-Albert som omfamnar mig och gubb-doften är välkommen. Jag är i säkerhet. Något välbekant omfamnar mig, jag är trygg. Jag vill bara försöka tränga undan vad som hänt, men mitt resesällskap… mina vänner? De vill veta, försöka förstå. De kom. De har tagit upp jakten på kidnapparna för att rädda mig? Oss? Det hugger till i hjärtat igen. 6 månader. Ella, hur kunde du bara göra såhär? Jag struntar i vilken situation du hamnat i. Man gör inte så. Inte mot mig. Inte mot någon. Men det är inte bara mig du svikit. Utan även Vhizhya. Pål-Albert och Eskil.

Himlen hade spruckit upp i ett skimmer av färger underifrån som att skenet kom från själva marken. Jag visste instinktivt vad det handlade om. Ett skalv skakade jorden, men det märktes knappt då vi färdades till häst. Träden och buskarna vajade ordentligt, men hästarna manades fram i alla fall. Skulle jag bara sitta här? Låta detta ske? Jag fick absolut inneboende panik. Jag försökte varna Ella, vädja till någon liten del som kanske brydde sig om mig. Vi alla kommer dö, hörde du inte vad Eskil sa? Tiden rinner ut. Det har uppstått ännu en spricka! Ting av ondo kan sippra igenom. Lyssna på mig, vänd hästarna. Hon sparkade till mig för att jag skulle vara tyst. Jag försökte dra tag i tyglarna, då drämde hon till mig i huvudet på samma sätt som kocken brukat göra med kökspojken hemma. Jag stillade mig. Mannen samtalade med Ella, jag la inte mycket på minnet. De pratade om att skjuta fågeln och möta upp med fler längre fram. Han undrade om vi skulle behöva stanna. Göra det nu. Jag undrade vad.

Efter en kort stund drar mannen med hatten ned mig från hästen så jag landar hårt i backen, sliter runt mig i håret och slår mig i ansiktet, mina händer far upp som skydd men hans kraft överförs till mina egna händer som slår in i mitt ansikte och det skjuter ut en kulminerande smärta med näsan som mittpunkt så mina ögon tåras. Det blir varmt över munnen, kladdigt. Innan jag hinner reagera så slår han till mig över käken och örat så det dånar till och ljud tystas något på den sidan och jag faller mot marken av kraften, sedan trycker han ned mig i gruset och håller mig där och säger åt mig att jag ska vara tyst, har jag förstått? Jag är så nära att be honom sluta när han slår, säga att jag gör vad han vill då det smakar blod och jag är livrädd för vad han kommer att göra om han får fortsätta. Visst har jag fått stryk förr, men inte blivit misshandlad. Ella tittar aktivt bort. Nu i efterhand kanske hon försökte verka hårdare än hon var för att jag skulle slippa mannens behandling? Jag har svårt att greppa att hon skulle offra mig för pengar. Hur desperat är man då? För vems skull? Jag känner blodet rinna i svalget, näsan känns tät, det är svårt att andas, det susar i öronen. Men såna här kan man inte låta hållas, det säger Haudwig. Jag skulle ju vara tyst, hur ska jag då kunna svara? Han ilsknar till av det svaret förstås och sliter i mig, vänder på mitt ansikte, trycker på nytt ned mig i gruset, ska han slå mitt andra öra nu? Gruskornen gräver sig in i ansiktet och i munnen smakar det olja och jord. Jag är inte värd något mer än lösen, säger han. Om jag inte är tyst så kan de nog ordna så jag inte har en tunga längre. En last utan tunga kan nog Bann Falger betala lösen för ändå. Skär han ut tungan så förblöder jag, är han dum i huvudet? Jag får tillåtelse att tala och jag godtar hans villkor, fastän allt jag känner inom mig är kallt förakt så håller jag mig från att spotta på honom. Det skulle inte förbättra vår position med varandra. Jag ska vara tyst och hålla mig lugn. Visst. Fast min värdighet skriker åt mig att göra motsatsen. Jävla as.

De får upp mig på hästen igen och vi fortsätter en bit innan vi blir stoppade av en orch. Han är urgammal, arkanist helt säkert, som bär en stor bok och en stav. Det är som att han stoppat själva tiden. Regnet står stilla i luften. Han talar om mig som att jag är ett föremål och inte en person. Han ger dem den lösensumma de skulle fått från Haudwig och låter sen Ella och misshandlaren löpa. Jag hoppas att de dör och att jag aldrig behöver se dem igen. Orchen tycker att jag ska ta lärdom av detta och slutar äntligen snurra mig i luften likt en spädgris över elden. Vi kommer ses igen, säger han innan han försvinner i löven han kommit med. Kunde han styra tiden? Är han den vitas?

Nedstigen från en enorm örn kom därefter lodjurs-fät och landade en bit bort. Jag blev rädd först men eftersom orchen hade uppmuntrat mig att låta henne resa med mig, så lät jag henne närma sig och läka mig.

Jag förstår först inte Eskils blick när han frågar om jag är okej, granskande, orolig, uppdämd ilska, viss häpnad kanske, men sen berättar han att de träffat Ro igen och att hon berättat att jag stod för döden. Kanske var det jägaren 1000 steg längre fram eller sprickan med demoninfernot i Vidra Äng som hon menade skulle avsluta mitt liv? Som orchen nämnde. Och sedan i nästa andetag hade hon sagt att hon hade en tjänst att kräva in som skulle hindra det från att ske just nu. Kanske av orchen, men han var inte övernaturlig på något vis i annat än hur han kom och gick. Vad för krafter har Eskil lovat bort sig till? Ett marväsen enligt Pål-Albert. Ingen av oss vet vem Ro är.

Jag tar emot nyheten något chockad men förstår Eskils blick lite bättre nu. Hans ord och löften väger tungt för honom. Hans familj och klan i första hand, hans uppdrag därnäst. Det måste vara en lättnad att han inte misslyckats. Jag har inte dött under hans vakt. Han behöver i alla fall inte ringa i klockan för mig. Han och Pål-Albert ber om ursäkt för att de litade på Ella. Men det gjorde vi ju allihopa. Under jakten har de också mött en djävul från åttonde cirkeln som ville ingå ett avtal med Eskil, ville erbjuda den betalning som Ro önskat utan att Eskil skulle behöva beröva själarna själv. Avtalat sen tidigare är alltså att han ska närvara och själv stå som bödel? Eller kanske räcker det att han närvarar sålänge det är dvärgiskt stål? Han verkar inte själv veta detaljerna. Eller vilja kännas vid dem, snarare. Låtsas som att villkoren inte existerar. Lite som jag inte vill låtsas om det smycke som sitter om min hals. Ro vill ha själar med livserfarenhet och framtidstro. Inte ofärdiga liv i form av spädbarn. Det hade förargat henne än mer att de gav henne spädbarnen som redan tynade bort. Hon hade tydligen velat ha det äldre paret på båten. Fät som Eskil högg utanför klustret. Och sen någon eller några av de trollet högg. Det ante mig när hon hotade hans barn i husgrunden, att hon inte var vänligt sinnad. Men jag undrar om länkarna på hans halsband inte snarare blir svarta när han missar att göra sitt uppdrag? Än att den mäter hur världen håller på att gå under? De har samma färgskiftning som när vi sågs senast och enligt orchen så attackeras Vidra Äng i detta nu av krafter som läcker in utifrån.

Lodjuret, Eneya, har rest i flera dagar för att komma till min sida. För fyra dagar sedan? Vad gjorde vi då? Blev attackerade av monstret ur djupet av havet. Och räddade av gräsfolket. Utanför Galtvik har det också uppstått en spricka enligt några fiskare som gnomen talade med. Kanske vill tjärdemonen hindra mig, Ciara Lókës värd, att bära henne dit hon ska?

Eneya kan precis som Rakel se ljusfén som hon kallar något annat. Hon är sänd av en aarakoa för att hjälpa den som bär på skärvan av den vita. En mäktig ande som kommit hit till vår värld i delar och som behöver bli hel. Det som jag resonerat över senaste dygnet efter trollets attack och Ciara Lókës sammansmältning stämmer alltså, till stor del. Fullblods-orchen, som hindrade Ella och mannen med den fula hatten, sa att min väg framåt är med henne. Med hamnskiftaren, Eneya.

Orkar jag gå, undrar Eskil, och jag ser inte vad annat jag har för val? Lodjuret vevar runt med sina tassar och försvinner i en dimma, jag trycker mig närmare Eskil, vad gör fät nu för … märkligt? Ut ur dimman framträder en stor älg som hon har förvandlat sig själv till och hon låter mig rida på henne. Det är jag tacksam för. Jag orkar inte gå mer och det jag inte vill kännas vid skär in alldeles förfärligt och gör mig snurrig när jag ska gå. Pål-Albert och Eneya går in i en teologisk diskussion, ja, för hon kan fortsätta samtala som vanligt, hamnskiftare ja. Diskussionen finner jag varken intressant eller förstår så mycket av men Pål-Albert verkar desto mer involverad. Men det är väl inte konstigt att fän tillber annat än de nio vi är vana vid? Det har jag läst förut men han verkar alldeles förbluffad.

Eneya kommer ifrån söder, ett shamanfolk av något slag med en flock av korpar och en hjord av renar och hjortar. Hon har enormt långa klor, jag har aldrig sett det på ett fä förr, och kan massor om de olika folk som vi mött häromkring. Gräsfolket känner hon till som de vårbekomna. Ett folk som självaste naturandarna sänder när de behöver någon som hjälper dem och inte kan färdas några sträckor själva. Och trollet kallade hon grottans barn, precis som han själv sa. De har funnits här i Lohra sedan alltid. Vi tänker ta oss tillbaka till lägret igen. Varken Eskil eller Pål-Albert står i mer än underkläderna och nattskjortan. De hade magiskt fått på sig sina skor av en kraft som enligt gnomen inte var Rin. Undrar vem? Någon kopplad till Rivfader? Gnomen verkar lägga stor vikt vid drömmen.

Eskil håller hårt i mitt ben, rädd att jag ska försvinna eller för att försäkra sig om att jag fortfarande är där? Jag låter honom. Tittar på honom och undrar vad han tänker på. Om det måste vara han som dödar. Jag funderar också på om han ingått något annat avtal utan att förstå det nu med djävulen. Men de kan inte snärja någon så, enligt Pål-Albert så går de efter vissa lagar. Jag är mest bara glad att få se dem igen. Det är verkligen livsfarligt att röra sig på vägarna utan väpnad eskort. Jag försätter dem i en sådan otroligt stor fara. Men de följer mig ändå. Vart är det jag ska nu? Dit Karmiroths bärare går, dit går jag, sa Eneya. Vart vill Ciara Lókë färdas? Det har jag aldrig kunnat tolka. Undrar om Rakel vet? Hon var väktare av en för länge sedan. Varthän blev hon av med den? Går den att hitta? Och hennes väns? Det är nog så att de ska samlas igen. Men kan jag verkligen be dem följa mig längre?

Vart ska vi nu? Vi ska väl i alla fall försöka att föra barnen till Smillas moster i Fagern, förbi Tärneby och där undersöka revorna i väven som Rakel berättat om, där magiväven veckat sig, lagt sig dubbel på sina ställen och försvunnit på andra. Går det att laga? Är det därför onda krafter tar sig in? Magiskyddet är inte starkt nog, skyddet mellan allt. Kanske har det splittrats på folket istället? Är det därför magiker utvecklats i större utsträckning? Är det magi som läcker? Vad bär vi för speciellt inom oss? Vad var det för sken hos Malinda? Var det också en spricka i väven? En spricka till det onda? Det brann i Lejdsvik när vi for därifrån. Kanske sprang det läck något där som vi missade. Hon väcker rötan i marken, sa snäckgubben. Är nekromantiker del av det onda ändå, bjuder det in något annat? Var det bara hennes dröm som naturlig nekromantiker som skapade ljuset och blixten, väckte fäna från de döda eller kom det en ljusfé i den blixten som i passage-kultplatsen? Eneya hade invänt mot att det var en fé. Är då de Rakel mött något helt annat? Om jag nu baserar att de som kan se Karmiroth som goda, utan tvivel. Varför kan inte Eskil och Pål-Albert se henne? Jag får ont i huvudet av att försöka förstå. Vi får diskutera saken tillsammans senare när den initiala chocken av sveket lagt sig.

Kanske kan antimagihalsbandet tas av utanför Tärneby där magiväven är svag om inte Pål-Albert kan få av det med Rins kraft innan dess, resonerar Rakel. Det är en liten ljusning. Allt jag vet är att jag blir yr så det nästan svartnar för ögonen när vi gått ett tag och halsbandet skär in i huden och bränner. Eskil säger att det är som flytande stål runtomkring och att han inte har några verktyg att få loss det med, men det hade jag inte väntat mig heller. Jag tackar honom för erbjudandet men det måste tas av med magi eller en guds försyn, annars sitter det där det sitter. Jag måste bara komma ihåg att inte använda min magi så länge det är på.“

Pål-Albert:
“Tänka sig, att det löste sig. Iselin är räddad och vår lilla grupp är förenad igen, minus Ella men plus Eneya, en tabaxi från de otämjda vidderna.

Vägen mellan Galtvik och Eiderhamn har varit farofylld. Det är som att vi är i stormens öga. Iselin i centrum, jagad inifrån och utifrån. Många vill åt henne och/eller Ciara Lókë. Intill står Eskil. Han är klämd av ett löfte givet i hans mest sårbara stund och marväsendet drar sin snara allt tätare. Jag gör mitt bästa att stå stadigt alltmedan kastvindar slår från alla håll. Ro, nu har jag fått se henne. Hon hotade oss. Mina barn Valdemar och Rigismor lever, hon kan ta dem. Iselins bror Jasper lever, hon kan ta honom. Eskils barn ska bli ett sista illvilligt exempel innan hon överger denna fördömda värld, om Eskil skulle misslyckas på sin vakt. Skapelsens överlevnad och våra näras hjärtslag lägger hon på dvärgens axlar. Jag tvivlade inte på ett ord av vad hon sade. Men sedan vårat andra möte under nattens färd inser jag att Ro inte behöver hålla sig till sanning. Jag hoppas hennes makt är mer begränsad än vad hon ger sken av. Men ett avtal är slutet och det måste komma med inflytande. En sådan påminnelse fick vi när vi såg henne för ett ögonblick stå böjd över den febriga pojken Garm. Honom får du inte! Vi räddar det som räddas kan. I vakan hemsöks jag av syner där hon står böjd över andra bäddar. Rin vare nådig, måtte du skydda oss mot det som vill sluka livsglädje, framtidstro, hopp och tillförsikt.

Nog för att vi har för mycket att ta itu med men det kändes inte rätt att hålla på det Ro antytt – att Jasper lever. Iselin förtjänar att höra det. Jag önskar henne väl i detta. Efter så många år hade jag förlorat hoppet sedan länge att finna min bror men Iselin har det ännu kvar. Vilken styrka hon har! Jag lyckades kontakta Marja och jag vill när våra omständigheter lugnat sig försöka nå Iselins bror. Behöver han hjälp? Behöver han räddas? Är han redan förlorad? Jag vill veta. Jag vet dock inte om detta är något Rin beviljar.

Under natten sprang jag och Eskil rådvilt efter Ella, Iselin och Barden. En röst som viskade inom mig erbjöd hjälp. Det här var inte Rin, det var jag säker på. I vår digra stund, min utmattning närstående, i en hopplös jakt med våra fötter mot dundrande hovar sträckte jag mig efter detta grässtrå från detta okända som kändes bra, verkade välvilligt. FART! Våra stövlar manifesterade sig på våra bara fötter och våra lungor tömdes på trötthet. Men mer hjälp fanns att be om. Då tänkte jag på drömmen med trollet då jag flög, på korpen jag var i min dröm för en evighet sedan på Jarlsbergs Aurora och på den mystiska drakliknande fågeln med vita ögon. VINGAR! Flygförmåga fick vi ej men kanske var det “Flocken”, som väglett Eneya, som nått mig och redan hörsammat min önskan. Tabaxi-älgen skickades med örnvingar hit och hon kom till Iselins hjälp. Jag har en känsla av att allt hör ihop. Denna Flocken har måhända hållit ett öga på oss och den skärva som anslutit sig till Iselin. Jag tänker på den uppe i masten på båten och sedan ovan vattnet när vi rodde in mot Galtvik.

Våran grupp har blivit bränd. Förrådd. Här dyker nu någon ny som ämnar följa oss för att skydda skärvan och hon den bundit sig till. Kan vi lita på henne? Är detta ett nytt skådespel som ska leda oss till än större bedrövelse. Nej, jag tror inte det. Jag litar fortfarande på min intuition, på det goda jag ser i världen. Den linsen tänker jag behålla – den godtrogna och åt skogen med sannsyn! Lite vaksamma är nog klokt att vara och det kommer nog Eskil bidra med, men jag tror henne väl och att vi ska kunna lita på henne. Eneya känns genuin och spektakulärt frånvänd från civilisationens många intriger och onödigt komplexa sociala spel. Till hennes last så tycks hon dyrka varje tingest runt om oss som om varje buske och sten skulle vara en gudom. Jösses.. Min Mormor Marmor finns i alla goda ting och överallt i vår skapelse. Hon ser och hon lyssnar.

Jag tror fortfarande väl om Ella också, det ligger något starkare bakom som vi inte vet om men jag tror att tiden hon spenderat med oss har varit något gott, även för henne. Hon kunde lika gärna ha dräpt oss på sin vakt, behandlat Iselin värre när hon väl var fången. Från Iselins berättelse om orchen, skonades de från en säker död och fick sin lösen på annat vis. I sitt illdåd har hon fått en andra chans. Jag är också villig att ge henne en andra chans. Åtminstone hoppas jag på ett möte där vi äntligen kan prata helt öppet.“

The Herald of Mephistopheles

A fine marquise tent in purple and red
The road keeps on looping, no way ahead.
The comely well mannered man full of devilry,
Dressed up in puffs, toasting with sincerity.

Souls to be paid, we have many in stock.
Let us pay your due, see to your flock,
That nightmarish ghoul staved of your back.
Then be of service, giving demons a whack!

Sweet trickling nectar, he pours in his thick ear.
Borvang is dismayed for it does seem queer
What souls? Only those that are lost?
What is unspoken, what is the real cost?

A devil! By Rin’s light, I am shaken!
Some comfort – only what is given can be taken
And I know they can be trusted to be trust not.
Mayhaps another deity can take your lot?

So very courteous, I am not so hard to please
But surely, such wine should go with some cheese!

Akt 1 – Episod 2

Gruppen fick tid att sitta ner och bearbeta det som de varit med om. En lägerplats gjordes i ordning, och blöta kläder torkades hjälpligt. De pratade en längre tid. Först om Ella, hennes motivation och att de ville tala med henne igen för en förklaring. Sedan om Ro, och hotet mot världen som de ännu kunde skymta i turkos färg mellan molnen. Eskil berättade mer om sitt avtal med Ro, och rådde Iselin att ställa in sig på att finna en ny livvakt i Eiderhamn. Med det som förväntades av Eskil från Ro kände han inte att det var möjligt att genomföra det arbete han åtagit sig från Iselin. Eskil och Pål-Albert berättade för nykomlingen, Eneya, om vad de varit med om under de senaste veckorna. Eneya introducerade sin följeslagare, en skata med långa stjärtfjädrar vid namn Soroka. Rakel, barnen, Iselin och Pål-Albert sov därefter i ungefär en timme, och Eskil blev sittande ensam med Eneya. De pratade mer avslappnat en längre tid, innan Pål-Albert vaknade av sig själv och löste av Eskils vakt så att också Eskil fick sova en stund. Efter ytterligare en timme ungefär vaknade Rakel och barnen, och det var dags att fortsätta. Iselin var trögstartad, men efter hot från Pål-Albert om att få vatten hällt över sig tog hon sig ändå upp.

Efter ungefär en timmes färd upptäckte de fara. Genom skogen i riktning från det märkliga ljusfenomenet kom tre röda illkritter springande, rakt mot gruppen. Över dem, än märkligare, syntes en flygande humanoid av någon sorts get-typ, som verkade anföra illkrittren på marken. De förmodade angriparna var alltför nära när de väl upptäcktes för att gruppen skulle ha annat val än att förbereda sig för strid. Eskil släppte barnet han bar på, och Rakel sprang iväg bortåt med de båda barnen. Sedan tog övriga gruppen position för att försvara sig. Iselin föll också hon bakåt efter Rakel, men kom inte riktigt lika långt. När get-hybriden kom nära nog inledde den genast med nån form av besvärjelse mot dem, som frammanade en vit, klibbig massa kring deras fötter. Två av illkrittren närmade sig snabbt med illa tillverkade men stora vapen höjda. Den tredje avfyrade ett armborstlod som träffade Eneya. Detta hindrade dock inte henne för att byta hamn till en isbjörns skepnad, och tillsammans med Eskil utgjorde hon frontlinjen. Iselin försökte fortsätta bakåt bort från dem, men snubblade i den klibbiga massan och fastnade liggande i den.

Eneya:
“Att se en helt ny del av världen från så högt upp i luften är en upplevelse jag sent ska glömma. Jag kan inte följa med Soroka sådär högt upp i skyn. Resan hit har verkligen varit fantastisk. Men det är faktiskt skönt att äntligen vara nere på marken och kunna röra sig för egna ben igen. Att känna att man faktiskt går från en del av skogen till en annan, inte bara känna vinden och behöva intala sig att man rör på sig. Men den här skaran verkar inte så van vid att röra sig i skog och mark. Rakel verkar ha en god vana av att röra sig i andra riktningar än rakt fram för att inte klafsa ner i den värsta blötan, men hon blir också distraherad av barnet hon bär på. Övriga kliver på som att de hade sina sinnen någon helt annanstans. Vi hinner inte gå många timmar innan de behöver vila och torka sina fötter.

De behöver såklart tid att smälta sveket de precis varit med om. Ilska, sorg. Det finns en längtan efter att förstå men samtidigt bär vissa av dem aggressiviteten hos ett sårat djur. Jag sörjer för vad de utsatts för. Men är samtidigt orolig över vad det kommer att innebära för mitt uppdrag här. Det är kanske själviskt att tänka så med tanke på vad stackarna precis varit med om. De måste såklart inte acceptera mig. Skulle det verkligen behövas så kan jag nog hålla mig tillräckligt nära för att skydda Karmiroths värd ändå. Men det skulle vara sämre att behöva hålla vaksamheten delad åt så många olika håll. Speciellt om vi ändå är ute efter samma sak. Å andra sidan vet jag mycket väl att man aldrig riktigt kan lita på bofasta, så det kanske inte skulle göra så stor skillnad. Men det vore betydligt tråkigare…

Pål-Albert påminner mig vänligt om vilka det är som är det utvalda folket. Jag har hört de sagorna berättas av tillresta förut. Jag har svårt att se hur de utvalda av Lohra samtidigt skulle vara de folk som förstår minst av de krafter som utgör vår verklighet, som sprider sjukdomar som orsakar stort lidande och död, och som mest av allt verkar vilja härifrån snarare än att bli en del av Lohras helhet. Samtidigt ser jag hur det skaver i dem när de pratar om fä som slagits ihjäl utan anledning. Jag tycker mig skymta någonting mer än sorgen över att någon ska ha förlorat boskap. En avsky över att tänkande kännande individer gått ett grymt öde till mötes för att göra någon slags poäng. Men det kanske bara är en kombination av den generella stämningen och vad jag själv vill se. Ibland är det lika svårt att läsa tillresta som att läsa sus och tauren.

Dovah har flera gånger dragits till andehällar, eller kraftplatser som hon kallar dem. Är det ett kall som manats fram av Karmiroth själv eller var hon bara någon lämplig som råkade passera? Rakel ska ha burit en skärva också under en tid. Jag undrar varför den lämnade henne. Det måste vara någonting speciellt med den här unga kvinnan… förutom hur otroligt lång hon är! Det är nästan så att hon kunnat vara en bortbyting från gråfolket, om det inte vore för hennes skarpa mänskliga drag då.

Övriga sover. Jag och Eskil sitter kvar vid elden de gjort upp för att torka sina kläder. Han berättar om överenskommelsen mellan honom och Ro. Vad detta mäktiga väsen gjort för honom är något helt fantastiskt. Även om det är tungt så är det ändå en ära att bli utvald att utföra ett så viktigt uppdrag för Lohra. Här sitter han och berättar hur han inte kunnat ta sig för att göra någonting för att hålla sin del av avtalet. Jag tror det här måste vara den mest oansvarige dvärg jag någonsin träffat. Den listan kanske inte är så lång i och för sig, men ändå. Väldigt gott fokus på det som är precis framför honom, men utan förmåga att ta in det som döljer sig bakom nästa krön. Vissa mardrömmar kan man inte vakna ifrån, hur gärna man än skulle vilja.

Men jag uppskattar verkligen vårt samtal. Världen får lite fler färger. Han berättar om sitt folk. Om sitt uppdrag till Dovah. Eller Iselin. Just ja, det var så Pål-Albert sa. Om varför folk är ute efter henne. Om den här Ella som bedrog dem. Om folk som lever på platser där de varken föder upp eller odlar egen mat. Om hur bofasta kan bli så besatta av pengar.

Vänta nu, har de också sett trädet? Nej… Inte vitt och kalt. Svart och drypande av mörker. Monster som går att se med blotta ögat, inte klor som sträcker sig ur dimman. Någonting som kommit efter dem flera gånger. Någonting som vill henne och hennes värd illa?

Även om det är mörka saker vi pratar om så känns det som att han ändå slappnar av lite mer. Jag får till och med se ett leende! Det innebär såklart inte att någon av oss litar på den andra fullt ut, men det är en svag bris i ryggen. Men när Pål-Albert vaknar byts de trots allt av så att även Eskil kan få lite sömn.

Jag brukar uppskatta en lur mitt på dagen jag också, men jag har vilat nog för flera dagar. Jag vill svepa över hällar med Grönkullra. Se vilka djur som lever i skogarna härikring. Springa på små tassar under regnvåta löv. Ta in ljuden från alla fåglar som såhär tidigt på året redan börjat sjunga in Vårsken. Misstro föder misstro. Någon av oss måste börja lita på den andre. Jag känner att Soroka fortfarande är kvar i närheten och ber henne visa mig vår omgivning. Pål-Albert, jag väljer att lita på dig. Jag hoppas att du och dina vänner någon gång kan tänkas göra detsamma för mig.

Åh kära Soroka. Ibland undrar jag varför du inte går under namnet ”SkaBara”.“

Eskil:

Iselin:
“Mitt inre vrids om av vånda. Jag står verkligen inte ut, men jag sitter ändå tyst och lyssnar när Eskil ber om ursäkt, återigen, för att han litade på Ella. Han hade tydligen sett varningstecken men bortsett från dem, låtit känslorna styra. Hon hade god kunskap om klustrets undre värld, men varför skulle det vara konstigt? Alla varnade ju oss för den. Hon hade ärr på kroppen och stor kunskap i att ta sig fram i städers slum, påpekar Pål-Albert. En märkligt god insikt i faror som att hon luttrats i dem sedan barnsben. Jag vet inte vad jag ska säga. Hon räddade mig flera gånger från avgrundens djupa väsen och höll vakt när jag gick igenom Zaryndalyans packning, tog hand om mina saker, lät mig sova på morgonen och hämtade frukost. Gjorde allt det som en bra tjänare ska. Hur skulle något av det kunna ha viskat om det som framtiden hade i åtanke? Jag står mållös. Jag vet vad farfar hade sagt, om ett sådant felsteg som Eskils hade tagits av den ansvariga kaptenen för livvakten så hade det straffats med avsked, i värsta fall med förvisning och förbud att ta tjänst igen. Kanske till och med uppsagda avtal med klanen eller den kaptenen hör till för att det ska bli riktigt kännbart. Falim i det här fallet. Men jag är inte sån. Jag har ingen sådan makt. Och inget sådant uppsåt. Och Eskil är inte kapten och har inte ett tjog soldater under sig. Det är orättvist för att inte säga omöjligt att begära samma skärpa. Det hoppas jag att han förstår.

När Pål-Albert undrar vad jag skulle vilja göra med Ella om jag träffade henne igen så säger jag att jag inte vet. Och jag vet ärligt talat inte. Finns det några förmildrande omständigheter alls att ta i beaktning? Pål-Albert tycker naturligtvis det, Eskil i sin tur vill och önskar att de ska finnas och jag tror inte på det alls. Jag är inte lärd att ta hänsyn till dem, bannad så fort jag känt med en stackars bonde på audiens, vars åkrar översvämmats och hon inte kunnat betala skatten till Olumide. Då tar vi din get så länge. Hur kan det vara rättvist? Nej, jag ville inte närvara vid sådana audienser. Som tur var kunde jag alltid skylla på mina studier. Men här. Angående Ella? Vid en lägereld i skogen någonstans mitt i intet så kan jag knappt få sagt något alls. Jag behöver utrymme att tänka, men jag kan inte tänka över huvud taget med den här tingesten som skär in i min hals. Paniken flyter hela tiden precis under ytan och hotar att ta sig upp. Jag hittar inget i min packning längre och jag får rådet av Eneya att packa om. Såklart. Naturligtvis. Så dum jag är. Jag provar. Skatan som är Eneyas familiaris snor bandet som Ella sprättade loss från min Dovah-klänning. Det kan den väl få ta. Sålänge det inte är något annat.

Det känns som ännu ett slag i ansiktet när Eskil även säger att han så fort det är möjligt anser att vi ska finna någon annan som kan hålla mig trygg och säker. Han har sitt löfte till Ro som han måste fokusera på. Jag förstår men förstår ändå inte. Annars dör hans barn. Det var väl så han sa? Han vill inte, kan inte följa med mig. Då är det kanske dags att skiljas åt så fort vi kan, inte någon idé att dra ut på det. Jag är van. Jag har rått mig själv hela mitt liv. Då blir det kanske bara jag och Eneya då framöver. Beroende på varthän Pål-Albert behagar slå följe. Den jädra spjuvern. Han har då inget hut i kroppen. När jag vill ligga kvar och sova lite till så hotar han mig med att hämta ett ämbar med vatten och kasta över mig. Jag tror faktiskt att han menar allvar så jag tar mig upp efter en kortare tupplur. Och Eskil hjälper mig att få ihop sovrullen. Det är svårt tycker jag, men han gör det utan problem. Visar tålmodigt. Kanske bäst att jag lär mig nu när Ella inte finns här. Det hettar på kinderna och det är fortfarande tätt bakom näsan, och hur ser jag ut? Håret är tovigt och allt känns smutsigt. Eneya erbjuder mig att rida på henne men jag avböjer. Jag får allt gå ett tag. Jag vill bevisa för dem att jag är duglig på nåt sätt. Eller så är det kanske mest för mig själv. Som när jag gick till den uråldriga tingsringen hemmavid, andehäll kallade Eneya dem visst. Oavsett. Där jag fick med mig Karmiroths skärva, Ciara Lókë. Det var också för att bevisa för mor men mest mig själv att jag kunde rå mig själv ute på äventyr.

Avgrundsmonstret vill hindra Ciara Lókë att förenas med fler skärvor. Det var det jag misstänkte sedan den slog upp från havet och tog sikte på mig helt utan skäl. Jag är en livsfarlig reskamrat för de andra. På fler sätt än ett. Det har jag redan konstaterat. Än mer bekräftat nu. Att vara med mig och Ciara Lókë är förenat med verklig fara. Är varje spricka fylld av risk, varje stjärnfall likaså? Blixtnedslag. Varje krök och passage på vägen. Jägare i skogen. Och så den där magiker-orchen. Det går inte att få rätsida på. Vad är vad och hur är hur, vad är upp och vad är ned? Vem är vän och vem förråder oss i nästa andetag? Hur ska det bli? Är det ett omöjligt uppdrag att samla Karmiroths alla skärvor? Hur många tusen? Den som lever får se, som mormor brukade säga. Om vi nu inte dör i linjen för illkrittren som kommer farandes genom skogen rakt mot oss. Jag som trodde att jag inte kunde bli mer rädd.“

Pål-Albert:
“Vi tar en respit fastän dagen inte är långt gången. Vi har alla haft lite tid att mola tankarna allena men nu behöver vi alla vila och kanske tid att prata. Det är svårt att bearbeta det senaste dygnet. Jag hade inga ord när vi slog oss ned. Jag som alltid är snabb att fylla den spända tystnaden, ibland på gott och ibland på ont. Det är något jag får medge att jag har svårt att urskönja vilket som är bäst. Jag var tömd på krafter – fysiskt och mentalt, men ändå för rastlös för att återhämta mig. För att fylla min egen tomhet tog jag upp mitt arbete. Jag önskar innerligt att det färdigställt, men processen måste ta sin tid och arbetet är rogivande. Det blir en kort stund där jag bara hör skrapandet mot trä. Mina händer är vana och vet vad de ska göra, så jag låter blicken vila på ljusfenomet som förmanar världens undergång. Jag kan inget annat tänka än att den är vacker.

Vi pratar om Ella. Det svider. Jag frågar Iselin om vad hon skulle göra om hon träffade henne igen. Jag vet inte om hon helst önskar att det aldrig kommer ske, att hon vill kunna få svar på varför eller om hon vill utkräva hämnd och se henne död. Hennes svar är att hon inte vet. Vi försöker också reda ut kring de stora världsliga skeendena och krafterna: Djupet, Karmiroth, kultplatser/andehällar, Ro och med mera men jag kan inte säga att vi blir någe klokare. Men två saker tycks stå klart: Eneya är här, utsänd av Flocken för att hjälpa Karmiroth att bli hel och det innebär att följa och skydda Iselin så att skärvan kan uträtta det den vill uträtta. Och det andra är att Eskil inte längre kan fly undan sin del av sitt desperata avtal med Ro.

Själv så har jag börjat tappa greppet om saker och ting. Både i vaket tillstånd och i vågrätt tillstånd. De intensiva drömmarna jag haft på sistone har skakat mig. Jag har flugit ovan ett stormigt svart hav och bredvid ett troll för att stoppa pesten. Jag har sprungit i dåtid och otid, på flera platser samtidigt, ensam och med Nils-Alfred. Och jag har smidit i Gelderbrandts blod. Ingen av dessa drömmar känns kopplade till Rin utan till andra krafter där Flocken som Eneya berättar känns nära. Men Eneya har inte haft några drömmar som jag, och hon har haft Calgarax med sig sedan barnsben. I mina drömmar är jag förlorad, ofta med ett syfte som antingen är oklart eller som i fallet med pesten inte går att stoppa. Otillräckligheten tycks vara min ledstjärna.

Tänker jag tillbaka så ser jag hur jag svek min bror, mina föräldrar och min familj. Hur jag svek min tro och min församling. Hur långt kommer man med goda avsikter? Med att göra det bästa man förmår? Jag känner mig ibland som en gnom som inte hör hemma i Lohra. En gnom som blivit anförtrodd ett större ansvar i Det Stora Uppdraget men vars axlar är för veka. I detta nya kapitel som tog sin början på Jarlsberg Aurora har jag staplat nya misslyckanden. Hjälpte vi verkligen flickan på ön? Och hennes syster – vad gjorde vi mer än att inte stå i vägen för hennes hämnd? Jag svek de döende spädbarnen och gav elaka Ro ‘ofärdigt’ liv. Jag känner att jag misslyckats med Ella, att det inte borde ha blivit som det blev. Jag och Eskil svek också Iselin. Nog att vi fann henne, men hennes räddning hade vi ingenting med att göra mer än att vara brickor i andras spel. Iselin är utvald av den där skärvan och många krafter tycks söka den och/eller henne. Andehällar kallar, Grottans Barn skonar. Orcher kohandlar. Flocken och gräsfolket beskyddar och andra okända vill skada och döda. Jag kan inte göra så lite som att hålla hennes namn hemligt och vad är jag för nytta mer än att skoja och förnärma? Vi ska till Eiderhamn tillsammans men där börjar jag tro att våra vägar skiljs åt.

Fullgörandet av avtalet kommer innebära att bestämma över människors liv genom att avrätta de ‘lämpliga’. Måhända är döden en lättnad i vissa lägen men att ta liv på det sättet som begärs är fel och står i direkt strid med den vita gudinnans lära. Det var ett helgerån det jag gjorde och det visste jag och gjorde ändå. Min ursprungliga avsikt var att lämna dem i skogen och åkalla de gamla gudar vars utsände fann det för gott att skona dem. Dessa små tillhörde inte ännu rådet och uppdraget, de har inte gjort sin första dagbränning. Deras potential togs ifrån dem och de nio kunde inte skydda dem. Rådslaget med Eskil gav mig sedan hoppet att med klockan så kanske deras själar räddades eller blev en del av en god kraft. Det var fel och jag tänker inte låta det ske igen. Jag tror inte att jag kan vara delaktig i fler mord annat än den dödens skugga strid och nödvärn står i. Jag steg trots allt ombord Kappings skepp med övertygelsen att hjälpa någon annan som kallat på mig. Kanske ska jag sluta tumla runt vind för våg och fullfölja det jag faktiskt bestämt mig för att göra från början. Kanske kan jag skydda det som står mig kärt bättre genom att vara nära för en gångs skull.

Jag brukar försöka hålla mig till det lilla och se till hur små goda handlingar är vad som leder till stora goda saker. Den stora världen med sina stora problem är för stora för att ta tag i. Men nu har alla världens problem rämnat ner över just oss som det känns. Det är för mycket att förhålla sig till och jag tappar bäring. De stackars två överlevande barnen vi har med oss till exempel, de har fallit helt på Rakel. Jag har inte kunnat göra nästan någonting för att lätta deras situation, inte ens små påhittigheter för att mildra deras trauma och jag förmår mig inte heller. Vi har tillbaka Iselin och vi våndar oss som bäst för hur jobbigt vi har det. Medan Rakel, som troligtvis precis förlorat många hon känner i Vidra Äng passar upp i det tysta. Jag skäms men förmår ändå inget mer. Jag vill inte ha med barnen att göra, de måste bort från oss så inte det lilla hopp de har ska skördas som vete för lien.

Jag omger mig med för mycket mörker. Det är bäst att inte tänka för mycket. Hitta nuet. Sök ljuset och glimta morgondagen med sina nya möjligheter. Lyssna till skrapet och krafset. Träkulan är så gott som klar, bara att borra hål nu. Vilken är näst? Kloka änkan Gretas ja … Nej. Jag har en ny. Den svarta träbiten dränkt i ofärdigt blod. Alla mina sinnen minns lika klart som den spegelblanka sjön gör himlen till sin. Mina händer är för evigt dränkta.

Tid passerar. Skrattet är inte alltför långt borta ändå när Iselins tjuvsovarfasoner behöver tas itu med. Ett steg i taget. Se dit näsan pekar. Jag ömkar inte och ber inte om att bli besparad hårda prövningar. Jag ber till Rin för att finna styrkan att möta livets hårda strider. Och vad är världens fasor mot det mörker mitt eget samvete dragit mig genom. Rabida ilkkritter, ni skrämmer inte mig!“

Akt 1 – Episod 3

En intensiv strid följde. Pål-Albert lyckades initialt mycket väl med att träffa den flygande get-hybriden, men hamnade i fokus för samtliga angripare i gengäld sedan geten kommenderat det. Det vita klibbet antändes, och Iselin blev ordentligt bränd eftersom hon ju snavat ner i det strax innan. För övriga var hettan mer hanterbar, trots att den vita substansen klibbat fast på deras stövlar och byxor. Iselin tog sig ur havet, släckte lågorna och försökte i omgångar att gömma sig. Eskil gjorde sitt yttersta för att hålla Pål-Albert vid liv, och Eneya bistod honom i det. När sedan Iselin blev angripen något senare i striden föll Eskil tillbaka för att undsätta henne, och Eneya fick istället själv assistera Pål-Albert som vid det laget var svårt skadad. Deras gudar var med dem, dock, och de höll sig båda stående. Eneya uppvisade oanade färdigheter under striden och hade stor del i dess utgång. Hon tillkallade spektrala korpar som dödade den flygande get-hybriden, läkte Pål-Alberts skador i samma takt som han ådrogs dem, och utbytte slagväxlingar i sin isbjörnsform. Mot slutet av striden när hon själv började bli illa skadad uppvisade hon till och med förmåga att bli helt osynlig.

Efter en tids slagväxling stod gruppen segrande mot övriga illkritter. Mot slutet av striden hade ytterligare två illkritter anslutit, en i taget, och det kunde mycket väl finnas många fler i området. I synnerhet Eskil hade noterat att även för bestialiska illkritter var denna röda variant särskilt likgiltig för skada och död.

När striden ebbade ut kallade Eskil dem samman. Rakel, som till viss del deltagit i striden och tagit en träff, kom gående med barnen i släptåg. De gav sig därefter av allesammans, utan att ta någon tid till att bearbeta vad de upplevt eller lägga om sår. Först ett par kilometer därifrån, i skydd av ett tätt buskage, fick de vila. Längs vägen hade Eneya uppmärksammat att de var förföljda av väl utrustade och kamouflerade humanoider, som följde i deras spår. Dessa var tydligt inga illkritter, men Eneyas skata Soroka fann inte svar på vad de var under denna korta tid.

När gruppen stannade höll Pål-Albert en kort mässa, som verkade helande. De fick andas en stund i tystnad, men kände att de ännu hade en lång färd kvar till någon slags säkerhet.

Eneya:
“Så det är såhär illkritter ser ut uppe i norr. Röda. Som om de precis sköljt ur blodet ur pälsen. Men nog är det allt samma bestar som i dalgångarna i söder. Besinningslösa kräk som inte är ute efter annat än att förtära och förstöra. Hur kunde de komma så nära utan att vi märkte dem?

Den flygande besten kan också manipulera ljuset. Eller är det dess eget? En vit sörja som klibbar fast i både mark och päls. De är för snabba. Iselin och de små kommer inte att kunna ta sig undan. Jag sträcker ut mina rötter genom marken och manar snåren till hjälp. Jag lämnar mönstret kvar i jorden och gör min kropp redo för försvar, inbäddad i ett värmande lager av kyla. Soroka, håll dig i närheten av Karmiroths bärare. Ingenting är viktigare.

Ett plötsligt hav av eld. Jag hör henne skrika av smärta och känner vreden stiga i takt med oset av bränd päls. Jag formar ett mönster av liv och låter Sorokas ande föra det vidare till Iselin. Pål-Albert kanaliserar Rins ljus med en enorm kraft mot den som flyger, och det verkar som att bestarna i total frenesi vänder allt sitt fokus mot den gamle druiden.

Jag gör vad jag kan för att hjälpa honom. När köttet sargas får platsens andar hjälpa till att läka, med mönster formade av både mig och Rin. När den flygande besten är utom vårt räckhåll får flockens former föra honom till marken, med näbbar och klor av löven på träden. Men jag känner också hur min egen ande slits mot gränslandet. Med pil och påk manas den ifrån min form.

Eskil sätter av mot Iselin och Rakel. Även Pål-Albert lyckas komma iväg från det illkritter som varit på honom. Jag fyller mina lungor med ny luft och låter ljuset ankra mig igen. Jag återvänder till min egen form men låter formerna gömma mig i skugga. Med några steg bakåt gör jag mig redo för att ta ny skepnad och sätta horn i ryggen på besten framför mig. Men just som jag sätter ner mina klor i marken ser jag hur de sista av korparna har ihjäl den jag precis lämnat framför mig, och hur Pål-Albert med Rins hjälp fullkomligt förgör den sista som står upp. Jag stannar upp och lyssnar. Inga fler hornstötar. Inga fler bestar som står upp. Inga flygande getter.

Iselin kommer fram ur ett skogsbryn. Hennes hud fortfarande bränd och sårig. Jag har fortfarande hjärtat i halsgropen när jag springer fram till henne för att se om hon behöver hjälp. Då är det som att luften går ur henne och hon rasar ihop. Jag lägger en hand på henne och låter det helande mönstret återforma så mycket av den brända huden som jag förmår. Jag önskar att jag kunde göra mer, men jag är så trött.

Vi är på väg från platsen när Soroka kräver min uppmärksamhet. Jag stannar upp och låter henne visa mig det hon sett. Det är knappt att vi ser dem, men två jägare rör sig i skogen mot oss. Som vårbekomna ser de ut att vara täckta av natur, men det är inte några överjordiska varelser. Armborst och koger. Långa. Tillresta? Alldeles för nära hursomhelst.

Eskil leder oss sydost, bort från vilka det nu är som följer oss. Vår vaksamma herde ser till att vi kommer tillräckligt långt bort från platsen där vi överfölls, utan att vi för den delen tar slut på de få krafter vi ännu har kvar. Soroka har fortsatt hålla utkik, men har inte sett något mer av de två individerna. Hägglov förser oss med ett hålrum i ett annars tätbevuxet snår. Pål-Albert åkallar återigen sitt väsen, och Rin svarar genom att fylla våra kroppar med ny ork. Det är helt fantastiskt vad hon formar åt honom, men jag kan inte låta bli att undra vad hon begär av honom i gengäld.”

Eskil:

Iselin:
“Hjärtat hamrar sig nästan ut ur bröstet på mig, jag tar ett steg, två, hör den flygande geten utbrista ett gutturalt läte, får inte med mig fötterna, istället slår marken luften ur mig. Jag har fastnat i en knähög vit sörja. Innan jag hinner försöka förstå vad den är slår den upp i ett inferno av eld som jag först tolkar som iskyla innan en oerhörd smärta sprider sig på mina händer, ansiktet. Elden bränner sönder min hud, det knastrar och tjuter på ett märkligt sätt. Det är eld överallt. Inpå mig, runt mig, i mina kläder. Det blir varmt i näsborrarna och luktar bränt. Jag skriker och blundar, hör ett avlägset “rulla” från Pål-Albert och försöker kravla mig loss så gott jag kan och ålar mig på marken. Jag rycker till när något pickar mig hårt i huvudet och jag får lite klarare tankar för ett ögonblick. Här kan jag ju inte stanna, jag är helt obeväpnad. Jag kravlar längre undan mellan två träd, men det gör så fruktansvärt ont, tungan känns svullen, jag darrar i hela kroppen, det är svårt att få luft. Elden är nog inte släckt än, jag drar runt i kjolarna. Jag känner under min haka och när jag drar med handen där så vätskar det sig, blöder jag? Svårt att avgöra. Jag drar loss flikar, det vita klibbiga? Löv? Det ser ut som bränt skinn. Vid alla nio, är det min hud!? Andas. Lugn.

Bakom mig hör jag hur mina vänner slåss, skrik av smärta, ett djupt vrål, gurglande läten, jag ser en enorm vit björn i ögonvrån. Jag törs inte se efter ordentligt. Det bränner i ögonen av tårar och jag blinkar till. Varför? Tusen tankar. Okej, lugn. Det värsta jag kan göra nu är att ge mig in och försöka hjälpa dem. Det ger dem bara ännu en person att skydda. Jag ska bara fly undan och försöka gömma mig, men jag syns ju! Ljuden kommer närmare, visst gör de? “Det kommer fler!” Hur många?! Hur tar jag mig härifrån utan dem? Mina saker? Sovrullen. Där. Vilken riktning? Ett horn hörs någonstans bortom mitt synfält rakt framför mig, tror jag, kommer det någon till undsättning? Jag ser ingen. Vilket dåligt gömställe. Hur lätt är det inte att finna mig här?

Jag ser Rakel springa fram med en sten i högsta hugg. Rakt mot mig! Jag blir rädd att hon för ett ögonblick tänker anfalla mig, passa på när de andra är upptagna. Men hon fortsätter förbi och kastar stenen på geten som också verkar bli attackerad av skimrande halvt genomskinliga korpar. Rakel snubblar nästan på mig och frågar om mitt tillstånd. Jag frågar henne hur det går för de andra istället, och då drar hon på sig ett illkritters uppmärksamhet. Jag hinner inte tänka efter, jag reser mig och tar mig runt trädet för att försöka komma in bakom krittret som nästan är framme hos oss, komma in bakom honom med min dolk i handen. Då vänder hans gestalt rakt mot mig istället. Han är som tagen ur en mardröm med hemska ögon och spetsiga tänder, värre än något jag nånsin sett. Jag snubblar bakåt och han höjer armen, jag hör hur klubban slår in i något hårt när jag blundar, är det såhär krossade ben låter? Men varför gör det inte ont? Vad fan höll jag på att göra!? Skulle jag försöka rädda Rakel?! Varför!? Eskil är hos mig, han har tagit det mesta av kraften med skölden, men han var väl långt där borta alldeles nyss? I en annan strid? Vid alla världar, hur hann han hit?

Jag springer undan från krittret som slår mig i sidan, det känns som att revbenen krasar sönder som spröda skorpor. Jag stapplar bakom Eskil och bortom, men måste stanna upp en halv sekund för att hämta andan, skaka av mig smärtan och ser mig om för första gången. Jag hinner ändå registrera att marken är svedd, den glöder lite. Den vita björnen är blodig i pälsen, det är Eneya, inser jag nu. Det ser inte bra ut. Pål-Albert är blodig överallt, det har runnit i hans ansikte och hans hår är stripigt, hur står han ens upp?! Eskil med hjälm, svingarna inte lika precisa som de brukar vara, visst hade han skador på armarna? Rakel verkar ha tagit sig ur skottlinjen men blöder näsblod. En, två, tre… fyra.. fem, hur många kritter var det egentligen?

“Om de försöker slåss mot oss så dör nog alla av dem, och säkert någon av oss också.” Eskils röst för min inre hörsel. Jag ryser. Ja. De kan verkligen slåss. Eskil svingar med hjälmkrossaren. “någon av oss också…” Nej. Alla lever fortfarande. Men det är förstås en helt annan typ av strid, detta. Min blick grumlas av tårar men jag ser att geten ligger där också, liksom flera illkritter, han kastade magi, undrar hur han fick till det där vita… – Vakna, Iselin! Jag måste gömma mig. Jag fortsätter mot ett snår innan jag åter slänger ett ögonkast mot de döda. Hos Pål-Albert lyser det upp som ett starkt sken och de sista stående fienden upplöses i ljus på något vis och faller samman. En känsla av ro… Ro. Eskil… Klockan? Nej. Rin. Pål-Albert bör nog inte vända Rin ryggen och kalla på andra gudakrafter. Jag vet inte hur lynnig Rin är, om hon bara är glädje och ljus, eller om hon också kan vara som Ro, komma med villkor? Pål-Albert bör dock veta.

Eskil beordrar oss, liksom utanför klustret, att komma fram, samlas. Är det så kaptenen brukar göra efter strider när den siste fiende fallit? Det är så hårt. Militäriskt. Tror han att vi är hundar? Soldater? Eskil skär halsen av krittret som anfallit mig och Rakel och stannar en extra sekund, kanske för att kontrollera att den är död? Men varför skulle han göra det? Den kan väl inte vara annat än död med halsen avskuren?

Eneyas röst frågar hur jag mår. Jag ser henne inte, men plötsligt dyker hon upp vid mig. Krafterna rinner ur mig, jag faller ihop i rädsla och utmattning, jag darrar, allt gör ont. Hon rör vid mig med sin mjuka tass och läker mig, mina tankar blir med ens helt klara och jag kan tänka igen, det känns nästan helt bra. Hur gjorde hon det där? Det finns ingen tid för samtal. Eskil manar på oss att röra oss, det kan komma fler. Vi får aldrig tid att bara prata. Nya hot, ständigt.

Eneya halkar efter utan att jag märker det och kommer sen ikapp och varnar oss för att vi är förföljda av några som försöker smyga sig på oss täckta av skog, några hon sett med sin skata Siroka. Jag vill inte mer. Jag kan knappt svälja. Det är hett i ansiktet och svullet i näsan. Jag behöver sitta ned, jag vinglar till men fortsätter gå ändå, Eskil ser orolig ut och frågar mig om hur det går. Jag blir irriterad och arg, mest på halsbandet som gör det så svårt att andas, som hindrar mig från att hjälpa dem alls, men jag kan knappt svara honom. Va, ja. Självklart kan jag gå. Det är bara att gå. Han säger att vi inte behöver gå så långt. Jag vet inte om dvärgar har en helt annan avståndsbedömning eller om det bara är Eskil, jag litar dock på hans omdöme. Efter en halv evighet hittar vi ett snårigt parti skog där vi kan gömma oss. Mina händer gör så ont när jag får krypa för att ta mig igenom.

Pål-Albert kallar på Rins krafter att läka oss alla. Han ber en bön och blir bönhörd, igen. Färgen och glimten i ögonen återvänder hos de flesta även om vi är slitna och fortfarande är blodiga överallt. Mest Pål-Albert, hela hans klädsel är rosa. Nog för att jag var häpen angående Eneya, som är ett fä, och hennes förmågor till att läka skador. Men Pål-Alberts sätt är en än mer helig upplevelse. Som att träda in i katedralen i Eiderhamn. En inre frid. Ett bubblande lyckorus som genomsyrar kroppen. Precis så som Eskil sa om när Pål-Albert förmådde de odöda att lägga sig till vila, samma känsla av att ha varit med om storhet infinner sig i mig. Där brännskadorna varit är nu rosa hud istället, som att det läkt under några veckors tid på några få sekunder. Jag känner mig märkligt tom. Vi lever åtminstone fortfarande. Barnen. Rakel. Pål-Albert, Eskil. Eneya. Tack Rin. Men jag kan inte låta bli att tänka att illkrittren tog sikte mot oss för att Karmiroth valt mig till sin väktare.”

Pål-Albert:
“Aj. Aj. Aj! Nämen AJ!! Rabida illkritter, ni skrämmer mig!! Den vederstyggliga geten påbjuder sitt pack av röda illkritter att slita mig i stycken. I slutändan var min vita stav den starkare. Någon annan fick honom att falla och jag var inte sen med att vräka mig över honom. Om jag utdelade nådastöten vet jag inte men jag knäckte hans kletsprutande stav över knät. Kanske var detta en demon? Han bar något sorts ristat märke över bröstet. Det ska jag hålla ett öga på framgent.

Hugg, slag, pilar och eld. En frenesi sköljde över mig. Jag vet inte hur Eskil och Eneya lyckades hålla mig vid liv under barraget. Han var överallt och sköldade och flängde mig ur fara och hon, nu en enorm vit och kall björn, var en mäktig syn. Hon hade en aura av kännbar kyla och vräkte sig över illkrittren som en lavin. Men åt mig hade hon en kyss som nästan överträffar den första jag delade med Amalia. Sin svala tunga drog hon nästan från fot över hjässa och det förfriskade mig som bara en skopa kallt brunnsvatten en het sommardag kan göra, fast hundrafalt. Är det alla dessa småväsen som kommer till hennes hjälp?

De andra verkade ha klarat sig relativt bra sett till omständigheterna. Jag som dansat på en knivsegg under hela striden var utmattad och sargad men ändock fylld av pulserande liv från hjärtslagen som dunkade mot insidan av bröstet. Än fanns det krafter kvar. Rakel lyckades hålla barnen säkra och Iselin håller ihop det, trots elden och det hemska metallbandet som stryper hennes hals och hennes magi.

Två jägare i närheten och risk för fler monster gör att vi jäktar vidare. Äntligen ett gömställe. Tid för vila och bön. Må Rins fred vara med er, kära vänner. Rins vrede urholkade det sista illkrittret, där delar av det slets ifrån dess lekamen. Var det ljus? Trots min välsignelse förväntade jag mig inte en sådan stark effekt, och den hemska bestens dödsstund fyllde mig med fasa.“

Akt 1 – Episod 4

Efter en tid bröts tystnaden, och gruppen började försöka skaffa sig ett bättre grepp om situationen. Det febersjuka barnet tog en stor del av Rakels uppmärksamhet. Eskil berättade att illkritter har ett bättre luktsinne än tillresta, men ändock sämre än vad djur har. De gjorde ändå bäst i att röra sig någorlunda snart. Detta också med anledning av de kamouflerade jägare som Soroka upptäckt. Eskils erfarenhet av sådant förfarande sa honom att de skulle vara i princip omöjliga att upptäcka, men också tvingade att röra sig mycket långsamt. Således var gruppen ännu säkra, men kunde inte stanna där i timtal. De började diskutera sitt nästa mål, byn Tärneby en dags färd sydöst. Rakel, som härstammar från området kring byn, lade till att hennes folk lämnat området i dålig ställning och att hon inte räknade med något hjärtligt välkomnande från byborna.

Samtidigt som de plockat på sig sina packningar varnade Soroka för att något närmade sig från nordöst. Eskil trängde ut genom buskaget åt det hållet, medan övriga tog en utväg söderut. Han upptäckte där en skadad, mänsklig jägare som sprang i deras riktning, med något stort efter sig. När detta närmade sig började Eskil uppfatta att själva naturen omkring började förvrängas. Konturer blev mer oklara, och färger smälte samman. Eskil meddelade gruppen om att strid nog väntade, och började närma sig. Resten av gruppen reagerade genom att antingen närma sig eller söka säkerhet.

Fram genom den diffusa miljön kom så ett monster, av en sort ingen av dem sett förut. En gigantisk insekt med en kropp liknande en bönsyrsas, med suddiga konturer. På dess rygg satt en get-liknande varelse av samma sort som de nyligen nedkämpat. Monstret fokuserade nu på Eskil, medan den svårt skadade jägaren försökte ta sig ur dess blickfång. Eneya anslöt till striden i visent-form, och lyckades stånga stopp på monstrets framfart. Också Pål-Albert gav sig in, trots att han nu inte hade så mycket att komma med och fortfarande var blodigt rosafärgad.

En svår och svårförståelig strid följde. Monstret öppnade upp ett orimligt hål i sin hals, vilket släppte ut tusentals fjärilar i omöjligt skarpa färger som förblindade Eskil och Eneya. Geten på ryggen splittrade upp sig själv i sex kloner, placerade på trädtoppar runt omkring dem, som i sin tur gemensamt anföll koordinerade mål. Till största del var Eskil måltavlan, då han givit sig in i striden först, och han tog en stor mängd träffar. Monstret orsakade också det stor skada, men trots att skadorna i högsta grad var reella upplevdes ändå hela situationen som drömlik och overklig. Över tid insåg gruppen att inte alla getterna var fysiska, och Soroka lyckades på egen hand identifiera en av dem som faktiskt fanns. Eskil lyckades därefter heroiskt att träffa denna get med en kastad yxa, trots att han vid det laget var så illa skadad att det borde ha varit närmast omöjligt att lyckas med manövern. Geten föll från trädet, och såväl getterna som monstret… slutade att finnas, utan spår. Långsamt återgick själva verkligheten till sina naturliga färger och former, och de stridande försökte ta in vad de just varit med om. Gruppen återsamlades, inklusive den svårt skadade jägaren som på Pål-Alberts anmodan hade återanslutit till striden men också förvärrat sina skador.

Den gamle gnomprästen föll genast in i sitt mest naturliga läge – att hjälpa andra så gott hans krafter förmådde. Han fann dock att Eskils skador var större och svårare än han trott, och att de skulle kräva en stor del av hans kvarvarande kraft. Efter att hjälpligt ha återställt Eskil vände han sitt fokus till den skadade jägaren, som satt vid ett träd med två armborstskäktor i axel och buk. Pål-Albert avsåg att dra ut skäktorna, men skäktan i axeln satt djupare och hårdare än han hade bedömt. Resultatet blev att han fick jobba en del för att få loss den, och att den åtföljdes av pulserande, mörkt blod. Hans nästa impuls var förstås att åkalla Rin och rädda mannen, men Eskil bröt in och frågade honom om det här var en person de hade råd att rädda. Pål-Albert förstod först inte frågan, men Eskil följde upp med att fråga om han var kapabel att rädda upp situationen ännu en gång ifall ytterligare en strid skulle följa. Pål-Albert tvingades då ta in att han faktiskt inte hade mycket kvar, och trots att det gick emot varje instinkt i kroppen började han förlika sig med tanken på att faktiskt inte spendera sin sista kraft på att rädda den nu allt blekare jägaren vid trädet. Eneya i visent-form buffade mjukt Pål-Albert åt sidan, och Eskil gick fram med en dragen dolk. Efter att ha tillfrågat gruppen för att se att ingen motsatte sig avslutade Eskil mannens lidande, och ringde i sin utomvärldsliga hängklocka. Iselin spydde i en buske, men utöver det var det tyst i gläntan. Efter en tid skådade så Eskil vad han anat att skulle komma – ett svagt ljus i mannens ögon. Snart slog lågor upp genom ögongloberna, och insidan av kraniet förtärdes av eld. Iselin frågade om vad som pågick, och Eskil sa att han trodde att den “Vitskiffis” som mördat en banni på Glimmerö, och som Vida Hammare jagade, var en av Ros utsända. Rakel, som skymde barnens sikt från mitten av gläntan, uttalade att hon visste vem mannen var och att han kom från Tärneby.

Pål-Albert återvände till kroppen och inledde en kort fridsritual för kroppen, som de inte skulle hinna begrava. Han fann sig dock snart oförmögen att känna någon andes närvaro på platsen, och avslutade sitt mässande. När han bjöd fram Rakel att istället säga något avböjde hon, utifrån att de skilts åt på dålig fot för många år sedan och att hon därför inte var rätt person för det. Hon kände dock hans fru, och kunde visa dem vägen till deras hus för att meddela vad som hänt när de väl ankom Tärneby.

Efter en tid hade de alla återhämtat sig nog för att kunna fortsätta. De fortsatte österut och kom snart till en stenig slänt där ett stort jordskred hade gått tidigare under dagen. All vegetation och träd som växt längs sluttningen låg nu omkullkastat nere i en sänka nedanför, och de vandrade ett slag längs bar berghäll. Framför dem upptäckte de något märkligt. Ett uthugget, skarpt fyrkantigt hålrum ner i berget, som blottats av jordskredet. De började undersöka det, och såg några trappsteg som ledde ner i urberget. En hel del jord och stenar hade dock samlats i själva ingången, och de skulle behöva gräva bort en del material för att bekvämt kunna undersöka resten om de så önskade. Valet skulle dock inte bli deras. Istället uppenbarade ett nytt hot norrifrån. Ett flertal flygande get-varelser drog fram mot dem över trädtopparna, och genom skogen närmade sig ett drygt dussin illkritter på väg åt deras håll. En av getterna verkade identisk med den som de nyss stridit mot. Den kala berghällen gav inga gömställen eller möjlighet att sätta upp ett rimligt försvar, och det var heller inte rimligt att försöka fly med barnen i släptåg. Istället kravlade de sig ner en i taget i hålrummet. Eskil och Eneya blev de två sista ner, och hann precis undan innan fienden var över dem. Det trånga utrymmet möjliggjorde försvar eftersom en angripare behövde kravla ner en i taget mot dem, och detta kunde de hålla mot. Det innebar dock också att de var instängda. Eneya och Iselin fortsatte nedåt längs en över femtio meter lång trappa, mot ett utrymme som Eneyas ögon kunde ana där nere. Iselin såg ingenting utan blev bara ledd nedåt. Rakel och barnen tog sig bort från ingången till trappan, men då inte heller någon av dem såg särskilt väl i mörkret blev det en stapplande gång. Pål-Albert stannade uppe med Eskil för att säkerställa att han kunde hålla linjen även i sitt nuvarande tillstånd.

Iselin blev kvar nära foten av trappan, medan Eneya började utforska utrymmet under den. Hon fann en översvämmad första kammare, vars väggar täcktes av murgröna och annan växtlighet. Vattnet var omkring midjedjupt, och kallt. Hon tog sig framåt genom det och började blicka in i en andra kammare, också den vattenfylld, varifrån hon anade svagt ljus i blått och grönt.

Eneya:
“Soroka visar mig att någonting är på väg ifrån nordost. En skadad tillrest som jagas av någonting som är stort nog att få trädtopparna att svaja. Vi är inte längre trygga i vårt snår. Vi måste fly vidare.

Vi tar oss ut och gör oss redo att fly. Eskil tar sig ut på norrsidan för att få en bild av vad som kommer. Eller… jag tror att det är därför? Jag hör att någonting kommer närmare. Varför kommer han inte hitåt? Jag är beredd att bära någon av de som inte kan springa så fort så att vi kan ha en chans att komma undan. Men istället kliver han ut framför. Till slut är den nära nog att vi också ser den från vår sida om snåret. En enorm insekt med ytterligare en get ridandes på. Men det är som att mina ögon inte vill ta in hur den ser ut. Som att hela verkligheten kring den förvrids. Är alltihop en dröm?

Eskil möter upp både tillrest och best med vapen i hand. Men innan jag vet ordet av sätter även Pål-Albert av mot dem. Jag står handfallen ett ögonblick när jag försöker ta in att vi inte är på väg att fly från det här monstret efter vad vi just varit med om. Vad håller ni på med? Tänk om den här geten också kallar till sig fler illkritter? Vi tog oss knappt iväg med livet i behåll från den förra! Men jag kan inte låta våra två hetlevrade vänner slåss mot det här odjuret själva.

Striden mot illkrittren var smärtsam, men det var ändå en kamp mot bestar. Mot rovdjur. Mot någonting av denna värld. Från det här monstret tar jag emot ett hugg som känns som att det hade slitit av en arm från min egen form. Jag ser hur Eskil tar emot slag efter slag och nästan drivs till marken. Geten flyttar sig från bestens rygg upp i ett träd. Eller i alla träd? Det är någonting som inte stämmer med hur de alla rör sig unisont. Jag ber Soroka hjälpa mig utskilja vad som är sant och vad som är en synvilla. Men jag vågar inte lämna mina två vänner ensamma med den här enorma besten. Verkligheten blir mer och mer förvrängd. Det blir svårare och svårare att se vad so mär vad. Till slut ser jag Eskil kasta sin yxa mot geten som Soroka pekat ut. Den faller till marken. Samtidigt försvinner insekten framför oss. Verkligheten blir skarp igen. Är det över? Eller är den osynlig?

Det går några oroliga ögonblick. Eskil faller till sina knän, rödsprängd av slag och blod. Pål-Albert är fram till honom direkt. Mannen som flytt från besten ligger lutad mot ett träd. Fortfarande vid liv, men med en pil begravd i axeln. Pål-Albert gör vad han kan för att få loss den, men den sitter illa till. Behöver han verkligen räddas? Frågan som ställs känns först likgiltig, men efter ett ögonblick inser jag vad Eskil syftar till. Såklart. Den här själen kan hjälpa till att hålla hans barn vid liv. Kanske till och med själva Lohra?

Istället för att låta mannen långsamt blöda ihjäl sätter Eskil en dolk i mannens bröst och svänger med klockan i sitt halsband. Det känns som att tiden står stilla, tills en eld plötsligt tar fyr bakom mannens ögon. Den brinner tills bara de urbrända ögonhålorna är kvar. Är det Ro som är otålig? Tar sin del av den form som är kvar redan innan deras schaman påbörjat gravriten? Eller… just ja. Bofasta runt fjällen följer inte sederna. Varför skulle folk häruppe vara mer civiliserade? Oavsett vilket så finns det inte tid att bereda kroppen ordentligt. Naturen får ha sin stilla gång istället.

Plötsligt är de ikapp oss. En hel flock av illkritter. Anförda av ännu fler flygande getter. Det finns ingenstans att ta vägen förutom ner i något slags hålrum i berget. Det är fullt av jord och trångt att åla sig in. Nej Eskil, jag släpper inte den här formen och min enda chans att skydda er förrän jag vet säkert att alla får plats, att det går att hålla, att det finns någonstans att ta vägen. Trots det som Rin lagat är han fortfarande illa däran. Inte minst på det som hände med mannen. Visst måste han se det själv?

Det finns plats för oss alla? Bra. Jag släpper min form och kravlar mig ner under jord.

Nej, inte under jord. Under sten. Massiv huggen sten, med en trappa långt ner i berget. Vänta inte på oss Soroka. Är det en boning för grottans barn? Nej, det är för stelt. För onaturligt.

Människorna ser ingenting i mörkret, och nog är det allt bra skumt även för mig. Rummet vid botten av trappan är fyllt av vatten. Jag tar mig upp till dem där de står i trappan och väntar på vart de ska ta vägen. Jag hade velat veta vad som händer, så jag informerar om vad jag sett innan jag plaskar ner i vattnet och skrämmer dem med ett nytt ljud. Jag går ner igen och märker att Iselin är på väg efter. Försiktigt, steg för steg. Jag är tacksam för att ändå ha någon med mig när jag tar mig ner i det här vattnet som jag inte vet någonting om, även om hon såklart inte ser någonting.

Det är inte tövatten-kallt, men likväl är det kallt. Nej, inte utter. Inte än. Jag kanske måste ha mina egna händer. Jag har ingen aning om vad som kan finnas här nere i berget.“

Eskil:

Iselin:
“Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag ser hur illa sargade de andra är. Jag lyckas inte samla tankarna. Men det känns ändå inte som att det finns tid att tala nu, vi är skuggade av något eller några. Kanske jägaren som orchen nämnde tidigare påpekar Eskil och tar initiativ till att vi ska fortsätta. Jag är helt uttröttad. Har knappt sovit, smutsig och har precis blivit illa bränd. Såren är visserligen läkta tack vare Eneya och Rin men ömheten i den nya huden är kvar. De andra är så vänliga och frågar mig hur jag mår, jag befarar att om jag talar om det nu så kommer något oformligt brisera som inte går att stoppa. Vi packar ihop oss. Eneya låter meddela att Soroka upptäckt att något stort håller på att röra sig rakt mot oss, gömmer vi oss här blir vi kanske ihjältrampade. Det är en jägare som jagas av något. Eskil ger sig först ut för att spana och ger order om att fly eller strida den som kan. Det blir en strid, oavsett om vi vill det eller inte. Måste vi ens lägga oss i?! I det här skicket? Är han inte klok? Fly? Fly vart? När vi redan är förföljda och har barnen i släptåg. Vi har dock inget alternativ. Och jag kan inget annat göra. Pål-Albert lämnar ena ungen vid mig och jag drar tag i henne och drar med henne för att ta oss undan från vad-det-nu-är som snart är hos oss. Ett stort grönt monster med vassa armar och ännu en get på ryggen. Jag inser att vi kanske går rakt in i de som förföljer oss om vi fortsätter åt det håll jag först tänkt. Fan också. Skyndar åt andra hållet och vi försöker gömma oss. Jag hör något rakt framför mig igen och det är inte Rakel och pojken för de gömmer sig närmare striden. Ännu fler hot? Allt jag hör bakom oss är vrål och jämranden och stön som av smärta från Eskil och Pål-Albert. Eneya vet jag inte om hon kanske har förvandlat sig till något igen? Är det hennes vrål? Det blixtrar till då och då. Det uppfattar jag även med ögonen stängda. Vad gör jag om alla dör? Kan jag be Ciara Lókë om hjälp? Karmiroth? De vårbekomma? Hur mycket av hädelse är det att be någon annan om hjälp än de nio? Men om det räddar liv? Det har ju hittills, förutom Rin, varit uteslutande andra krafter som hjälpt oss. Mitt i mina tankar märker jag att det blivit tyst.

Är de döda? Har det som inte fick hända skett? Tolv tysta sekunder. Snart kommer de efter mig istället. Det susar i öronen. Eskil ropar mitt namn. Spänningen i bröstet släpper. Tack de nio. Jag svarar och hör hur tunn min röst låter. Går tillbaka till dem. Ser de andra också. Eneyas röst kommer från en hårig ko? Pål-Albert stapplar till jägaren som jagades och som nu sitter lutad mot ett träd.

Vart har getterna tagit vägen? Deras kroppar? Jag såg dem ju i varje trädtopp innan jag gömde mig. De upplöstes. Det gör mig skräckslagen. Upplöstes. Till andra plan? – Var Rakel är med barnen? Eskil undrar. Just ja. Barnen. Jag vänder mig om. Ja, där är de ja. Glömde helt av flickan. Men där är hon.

Eskil är matt och ansträngd i sitt tal. Pål-Albert är hos jägaren. Vi alla går dit. Mannen är skjuten av armborstskäktor. Jasper sköt duvor med sådana. Eskil tror inte att det är någon idé att försöka hjälpa honom, han är för illa däran. Pål-Albert envisas, men när gnomen bänder loss pilarna så börjar det pulsera mörkt blod. Det stiger en brännande känsla i min hals och jag vänder mig bort och magen vänder sig ut och in.

Eskil är allvarsam. Är vi alla med på det? Han tar fram sin kedja. Ge honom till Ro? Ja! Självklart! Vilket ypperligt tillfälle. Jag borde inte vara så entusiastisk men är det något som skrämmer mig utöver allt annat överhängande så är det Ro. Vad väntar han på? Eskil drar sin dolk. Han måste alltså lägga sista handen själv? Rör på klockan som för att ringa i den, utan ljud. Jag vänder mig bort. Nej. Jag vill inte se, men jag hör som suckar som lämnar kroppen efter han skurit halsen. Det låter kusligt bekant. En man förs uppför trappstegen. Två vakter i blått och brons håller i varsin arm. Mannen kämpar, strävar bort från plattformen han förs fram till. Hela hans väsen kämpar emot. Han lyfts tillslut upp av andra händer och tvingas vika sig på knä. Yxan höjs och fälls. Flera gånger. Den är inte tillräckligt vass. Sucken lämnar den döda kroppen.

Jag skakar av mig bilderna. En äcklig smak i munnen. När jag vänder tillbaka så har jägaren brända ögon. Jag gör inte kopplingen förrän Eskil säger det. Precis som på Glimmerö. Vitskiffis är nog också en tjänare till Ro. Världen hisnar ett ögonblick. Vad sa han? Vad innebär det? Jag försöker minnas vad de sagt om Skiffis. Vilka fler har det varit som hittats med utbrända ögon? Mallins banni… Jag kommer inte på några fler. Det är alltså ett brott men inte med samma tyngd som tidigare. Inte samma våldsgärning. Vad menas med detta? Vad innebär det? Pål-Albert säger att Eskil gjorde rätt. Jag förvånas. Vad? Hur menar han? Han består alltså inte helt av en upphöjd godhet och enkla svar om rätt och fel. Han har nyanser. Vilket jag ju egentligen vet och man ju borde ha förstått när han ju enligt Rakel bär illvilja inom sig. Vad är det för typ förresten? Är han inte sann? Inte ärlig? Skenhelig? Bär han på en förbannelse? Gärningar som tynger hans axlar? Platser och händelser, handlingar han inte minns? Vad menade hon? Pål-Albert ryser när han ska säga några värmande ord på vägen för att slå ihop boken för jägaren framför oss men säger att det inte finns något kvar att skicka vidare. Det är tomt. Som att det bara är ormens skinn kvar. Jag ryser. Skalet är kvar. Inget annat. Ro har fått en själ, tillslut. Hoppas att den duger för henne.

Rakel kände mannen som precis dött, tvingats till ro. Det gör det på något vis värre, tycker jag. Nej! Ge honom inte ett namn. Låt det vara en okänd. Det gör det så mycket lättare. – Vi kan meddela hans fru sedan… Nej! Det hade kunnat vara en av oss.

Eskil darrar. Det har tagit stort mod och kraft påpekar prelaten. Eskil har nog aldrig gjort detta tidigare. Ja, förutom med spädbarnen. Eller vad de nu gjorde? Det vet jag ju inte. Hur skyddade är de där uppe i Livfolden? Inte mer skyddat än hur jag har det, kan det ju inte vara. Mer fredliga kanske? De slåss mot illkritter ofta. Och gråfolk? Det är kanske annat att skära halsen av en människa? Eller att gå över gränsen och ta ett oskyldigt liv? Snarare det. Han är inte sån. Eskil ser ut att ha åldrats det senaste halvglaset som passerat sedan vi satt i snåret och mitt största bekymmer var att sakna möjligheten till att tvaga oss.

Vi beslutar att fortsätta gå igen. Springa. Kan jag? Jag känner mig redan yr. Ja. En stund. Visst. Eskil ser inte ut att må bra, inte Pål-Albert heller. Eneya i form av visenten erbjuder barnen att rida på henne dit vi ska. När hon trampar på så slår det lite, lite dimma under hennes klövar.

Vi kommer fram till något märkligt. Här ligger berghällen bar och jorden och alla träd har samlats huller om buller nere på botten av dalen. Undrar vad som hänt? Vi har kommit till en stor sluttning och passerar ett fyrkantigt, med precision uthugget, hål. När nästa panik-framkallande sak sker. I fjärran men allt närmare, kommer get och illkritter flygande. Kanske hundratals! Vid de nio, nu måste ni ingripa! Förlåt att jag tänkte på andra innan er! Eskil manar oss in i berget. In i berget!? I mörker?! Den ska vara tillräckligt djup. Vi klämmer oss igenom det lilla hålet. Pål-Albert drar med mig in, det är alldeles mörkt där inne. Jag ser ingenting. Vi landar på en trappa som leder nedåt. Pål-Albert drar fram läkedrycken till Eskil, vilken jag frågat honom om han vill ha vid flera tillfällen, men han har bara undvikit frågan fram tills nu då han ber om den själv. Varför bär det så emot att ta emot något från mig? Eller är det bara för att det är magi som gör honom skeptisk till det?

Pål-Albert försvinner från min sida för att bistå Eskil. Det blir så tomt. Eneya i sin egen form färdas nedför trapporna för att undersöka vägen framåt. Min hand letar sig fram till morotspulvret, det är för mörkt här inne. Jag får dock hindra mig. Det går ju inte! Nu hade det varit bra att ha den där linsen. Men nej, den bär Ella istället. Hur dum får man bli. Jag hade aldrig trott att jag skulle berövas min koppling till magiväven såhär. Det känns som att jag förlorat en del av mig och som att det enda jag kan bidra med är förlorat. Jag kan inte slåss. Jag vet inte hur man använder vapen. Och när jag försöker så lyckas jag inte ens gå runt ett träd och hugga ett illkritter i halsen. Som borde vara enkelt. Fast. Hade jag ens kunnat genomföra det om jag inte blivit upptäckt först?

Eneya avbryter mina tankar, lockar mig neråt. Rakel stannar någonstans halvvägs med barnen. Det känns fuktigt och rått. Jag ser fortsatt ingenting. Det kluckar till. Här finns det vatten. Eneya bekräftar. En meter högt, minst. Kallt vatten. Hon verkar gå ut i det. Det ekar. Ett större utrymme? Jag hör skrän och skrik vid Pål-Albert och Eskil vid ingången. Hoppas de kan hålla dem stångna. Det måste de!

Det är väldigt dålig luft här nere. Jag får svårare att andas. Vatten. Måste vi ta oss igenom vatten? Hur ska det gå med min bok? Finns det sprickor här med tjärdemoner så har vi inte en chans. Tyst. Inte tänka så. Inte locka hit någon uråldrig kraft. Tig. Men berg. Eskil kan väl berg? Vi borde vara trygga med honom. Om han kan lämna sin postering vid ingången. Vad händer om varelserna där uppe kan jordmagi och gräver sig in till oss? Eller ännu värre, begraver oss. Finns det någon flyktväg framåt eller är vi helt instängda då? Vad är det här för plats egentligen? Så noga utmejslad. En gruva? En gammal boplats eller en gravkrypta? Är det här vi blir levande begravda?”

Pål-Albert:
“Ur askan och in i elden. Vilan vi fick med min bönestund var guld värd men alltför snart knackade nästa katastrof på. De där getterna, är de verkligen illkritter? Det sexbenta monstret med sitt hiskeliga fjärlisspyende maggap som denna nid-bräke red på är väl då inte det? Förvrider omgivningen gör de också. Inget ser riktigt verkligt ut och våra fiender är diffusa och plötsligt hänger sex identiska fulingar uppe i träden! Skadan de orsakar gör sig inte några illusioner. Denna gång slapp jag undan det värsta, tur var väl det antar jag. Eneya, nu i någon ox-form och Eskil fick stå pall för en hel del. Jag hade inte överlevt en enda av de där monsterattackerna och Eskil höll emot resolut. Herregud, karln tål ju hur mycket som helst! Stadigt, minst sagt. Jag tror att man skulle kunna ha honom som fundament till Lohra Katedrals huvudmast.

Den andra striden på blott en dag men vi kommer segrande ur den. Alla vid liv. Eskil är riktigt illa däran. Mina divana krafter är nästintill tömda och han dricker behövligt upp hela Rins helande kraft för de mest nödställda. Jägaren! Ja just ja. Mannen som jagades och råkade dra det bestliga ekipaget i vår väg. Han var på sin sista suck, dödligt sårad av två pilskott, en i axeln och en i buken. Han är blek. Svag. Han går dock att rädda, lite helande kraft till ska jag kunna uppbåda men först ut med pilarna så det inte blir krångel med läkningen. Men det strular. Det måsta vara den utdragna nednötningen vi utstått ända sedan vi blev rodda i in mot Galtvik.

Jag håller på att suga ut den lilla livskraft han har kvar när jag möschar runt pilhuvet som om jag kärnade smör i den stackars mannen. Eskil pratar allvarligt till mig, men jag hör int. Jag ska precis rädda livet på honom när Eskils mening når fram. Ro … Ja. Om inte nu, när? Eskil har en poäng med att spara den lilla kraft jag har kvar ifall nya faror väntar. [Suck], jag som kämpat så länge för att rädda och nu när jag genom Rins välsignelse verkligen har en gåva bortom min vildaste fantasi till att rädda liv, står vi nu här och dömer till döden. Precis som med de små glinen. Eneyas stora myskoxshuvud knuffar mig varsamt men bestämt undan. Nu äntligen ska klockan bli matad med vad Ro åtrår – Tillförsikt, Hopp, Framtidstro och Livsglädje. Spillror bör då kraken åtminstone ha kvar.

Ett liv mot vad? Att det ska rädda världen mot det okända Djupet? Jag vet int. Det känns avlägset. Däremot så ligger det närmare att när avtalet hålls skyddas våra närmaste från vedergällning. Jag skäms, men det är vad vi gett oss in på. Jag vill inget hellre än att skydda de mina, detsamma för Eskils och stackars unga Iselin som saknar sin Jasper, visst gav Hon ett förtäckt hot mot honom med? Det som riktigt svider är vetskapen att det inte är rätt att använda någon av Lohras folk som enbart ett medel för att uppnå något annat, det vill säga att det är fel att offra någon även om det är för ett högre syfte. Så har jag tagit till mig Rins lära och en liknande moral tror jag att Eskil också har och fått honom att stå emot Henne så länge. Men nu står vi här och begår ännu en grymhet. [Suck], Nemeliya står kanske bakom oss. Hon offrar gärna för högre syfte…

Med dådet fullbordat så faller en stor pusselbit på plats. Skalet av vad som innan var ett liv med en själ, ögon utbrända, avslöjar vad den mystiske Vitskiffis höll på med på Glimmerö, något Eskil redan varit snabb med att räkna ut men som kom som en chock för mig. Tiden är knapp och det finns illkritter i skogen, så vi måste vidare men någon rit förtjänar den offrade. Jag har hållit många begravningar och till min fasa upptäcker jag att det inte finns något att lägga till ro, tala till eller leda vidare. Det är bara är ett skal, lika besjälad som ormens ömsade skinn är! Usch, Ro suger sina offer helt torra. Ett grymt slut och hur många ska Eskil klämta sin klocka för? En hel by räddades, är det då så många liv han är skyldig? Som tur är går det inte att grubbla för mycket för en svärm av illkritter och nidbräkare är strax över oss. Denna tredje striden för dagen hade blivit vår sista om vi inte kunnat slinka in i den där tunneln som ett jordskred lyckats avtäcka. Vad har vi nu hamnat i för krypta?“

Akt 1 – Episod 5

Eneya fortsatte utforska det underjordiska utrymmet, medan Iselin blev kvar i mörkret vid foten av den långa trappan. Eskil och Pål-Albert höll ingången mot illkrittren ovanför, som dock inte verkade försöka ta sig in ännu. Rakel hade vissa svårigheter att röra sig nedför trappan i mörkret med de båda barnen i släptåg, och Pål-Albert följde ner efter henne för att hjälpa till efter att Eskil försäkrat att han kunde hålla själv.

Det första rummet vid trappans fot verkade inte innehålla något alls, och avslutades med ett dörrvalv till en andra kammare. I själva dörrvalvet mellan kamrarna kunde de se tydliga, raka springor kring grova stenblock, som antydde att dessa block kanske kunde skjutas för att möta varandra och således försegla utrymmet. Eneya kunde känna något krasas sönder under sin tass, och plockade upp en bit platt ben eller horn som hon visade för gruppen. Hon kunde dock inte visuellt avgöra vad hon hade under sig, då vattnet dels var grumligt och dels täckt av nedfallna löv, kvistar och växtdelar från vegetationen på väggarna. När hon sedan fortsatte in genom valvet utlöstes någon form av fälla! Bakom dem, upp i trappan, började skivor av sten falla från taket ovanför, vilka förseglade passagen och snabbt närmade sig dem. Rakel kastade sig ur vägen tillsammans med barnen, men kaskadeffekten upphörde innan den nådde hela vägen fram till de sista trappstegen. Ändock var gruppen nu till synes fängslade under ohanterliga mängder sten, utan en känd väg ut. De visste heller inte hur det hade gått för Eskil, som befunnit sig där stenskivorna började falla. Ekot av dånet ebbade ut och de tog in situationen. Initialt stannade Rakel och barnen i trappan, medan övriga fortsatte framåt för att bilda sig en uppfattning om vilka alternativ de hade.

Eneya såg efter under vattnet och fann nästan nedbrutna rester av ett kranium. Kanske hade någon annan blivit instängd där tidigare. Synen i nästa rum var inte mer hoppingivande – Upp ur vattnet syntes på endera sida av rummet överkropparna av tre gigantiska marmorstatyer, täckta också de i murgröna och växtlighet. I änden av rummet syntes ett dörrvalv kring ett område av stenmur, som antydde att en dörröppning fanns där. Ingen annan väg ut kunde anas. I utrymmets fyra hörn fanns upphöjda plattformar som utgjorde skydd från vattnet, och i vardera hörn av dessa fanns svagt självlysande kristaller infattade. Det var dessa som Eneya skådat i blått och grönt, och tillsammans gav de ett tillräckligt ljus för att också mänskliga ögon kunde vänja sig och se hjälpligt i utrymmet.

Eneya ledde vägen framåt, och upptäckte att mitten av golvet gick uppåt i en ark. Senare skulle hon bekräfta att de befann sig på en smal bro över en djupare sektion. Pål-Albert uppmanade Rakel att ta med barnen och packningen och placera dessa på plattformarna i denna andra kammare. Om det var så att de höll på att bli djupare instängda skulle de åtminstone vara i samma utrymme. Rakel följde efter och placerade barnen så att de inte riskerade att falla av plattformen ner i vattnet.

När Eneya befann sig mitt bland statyerna, inom deras räckhåll, påpekade Iselin att det kändes märkligt att de inte var symmetriskt placerade. En fjärde staty saknades. De kände sig allt mer utsatta, men också mer beslutna att finna en väg ut. I dörrvalvet på motsatt sida rummet såg de en tydlig, central skåra som avdelade utrymmet vertikalt i två halvor likt en dubbeldörr. Det hela var tämligen övervuxet, men de kunde också urskilja två nedsänkta skåror på varsin sida den centrala springan. I vattnet vid sidan av upptäckte Eneya ett föremål bland övrigt bråte och löv som flöt i vattnet. En sköld av brädor, med järnkant, som såg ut att ha hamnat i vattnet ganska nyligen. Hade någon annan varit där efter skalvet? När Eneya vände skölden såg hon en tydlig målning på framsidan, men ingen av dem kunde avgöra vilket sammanhang eller hus som motivet hörde till. Eneyas resonemang om att skölden nog nyligen hamnat i vattnet möttes av Iselin, som snarare trodde att den var magisk och därför inte påverkats av vätan. Pål-Albert var också inne på det spåret, om än han hade svårare att ta in omgivningen eftersom vattnet nästan räckte honom till halsen. Iselin fortsatte berätta om att hon bedömde att statyerna och utsmyckningen kring dörrvalvet var av alvisk arkitektur, och därigenom troligen ordentligt gamla. Pål-Albert gav henne medhåll, medan Eneya var helt frågande till att alver var något som fanns på riktigt i Lohra, och inte bara en berättelse från de tillrestas ‘paradis’. Pål-Albert föll snabbt in i att börja undervisa henne, men Iselin avbröt honom med att de inte hade tid att resonera om sådant nu.

Under en tid framöver sökte de igenom kammaren efter ledtrådar. Ovanför dörrvalvet fann de inskriptioner, som de gradvis lyckades tyda. Eneya samtalade med växtligheten på väggen och fick den att flytta sig lite i taget så att Iselin och Pål-Albert, med den sistnämnda placerad på Iselins axlar, kom åt att undersöka väggen bakom. Det hela tog lång tid, och de blev allt kallare och sämre till mods under tiden. Texten de till sist fann antydde att platsen var ett fängelse, för någon dömd att spärras in i evig tid för grova illdåd. Detta var inte alls information de hoppats på, då det minskade sannolikheten att det fanns en annan utgång bakom dörrvalvet. De hade dock knappast något annat val än att fortsätta söka. Iselin halkade vid ett tillfälle till lite och tog emot sig mot en av kristallerna, som då skiftade färg från blå till grön! Detta öppnade nya möjligheter. Kunde någon särskild kombination öppna dörren? Å andra sidan fanns det goda möjligheter att en felaktig kombination påverkade de gigantiska stenstatyerna, och så värst mycket att sätta emot dessa hade de inte kvar. Helt utan annat val än att försöka så började de ändå testa att vidröra kristallerna, och fann att samtliga fyra växlade mellan blått och grönt ljus när man vidrörde dem. Ingen kombination av ljus utlöste dock någon sorts effekt alls. De började åter söka efter vad de kunde tänkas ha missat i kammaren.

Eneya dök ner under vattnet och såg sig om i djupet. Där fann hon ett flertal nya uppsättningar ben, vilket tydde på att en hel grupp dött där inne för länge sedan. Ingen utrustning fanns bevarad, och hon kunde inte dra några slutsatser om vilka personerna varit. Hon fann dessutom den fjärde statyn i delar på botten. De större delarna hon kunde se överensstämde inte i position med de tre stående statyerna, och detta skulle Iselin senare tolka som att statyn varit animerad när den slogs sönder. Mot slutet av sitt sökande fann dock Eneya något värdefullt. Två metalliska, korta stavar, vardera med en blå respektive grön kristall i ändarna! Hon återvände upp till ytan med dessa, och de övriga överraskades av att se en utter komma upp med två märkliga kristallpinnar på magen.

Stavarna såg ut att passa in i springorna i dörrvalvet, och nu steg förväntningarna igen. De resonerade en tid om åt vilket håll stavarna skulle föras in. När de kommit in i kammaren hade de bakre två kristallerna varit gröna, och de främre blå. Detta var alltså troligen den kombination som de avlidna hade provat, med förödande resultat. Men utifrån att den staty som aktiverades då var sönderslagen nu kanske inget längre fanns som förhindrade dörrens öppnande? Det var åtminstone Pål-Alberts resonemang, som de andra accepterade. De provade således denna kombination, och införde stavarna med samtliga på helspänn i det kalla vattnet. Strax efter att de gjort detta märkte de till sin fasa att tre par ögon tändes med svagt ljus. Statyerna hade aktiverats, och ingen effekt på dörren kunde anas. Efter några väldigt långa sekunder, då inget ytterligare hänt, tog Pål-Albert ut stavarna igen. Ögonens ljus falnade, men med dem också kristallernas ljus. Kammaren blev nu helt svart.

Med ljuset falnade också modet hos de instängda. Eneyas stressnivå steg ytterligare, och hon började flacka runt närmast planlöst i vattnet på jakt efter vad som helst som de kunde ha missat. Pål-Albert ledde Iselin tillbaka till den lediga plattformen vid ingången, där de satte sig och försökte resonera sig till vad lösningen kunde vara, om det ens fanns en sådan. Uppgivenheten växte. Så kom plötsligt Eneya tillbaka från den första kammaren. Under vattnet hade hon upptäckt en svagt lysande cirkel, med magiska runor på! Hon försökte få dit Iselin, men hon var alltför blöt och uppgiven för att orka på ner i det kalla vattnet igen. Istället fick Pål-Albert bege sig dit och sedan måla upp arrangemanget för Iselin på pergament när han återkom. Hon identifierade det som en fast installerade teleportationscirkel, något hon läst om men aldrig påträffat förut. Under alla andra omständigheter hade detta föranlett entusiasm, men nu blev hon snarare ytterligare nedstämd av att dels vara förhindrad att bruka sin magi, dels över att bli påmind om att hon inte var kunnig och stark nog att rädda gruppen ens om hon inte haft det förbannade halsbandet på. Eneya fortsatte forcera mot någon sorts lösning eller information som de kunnigare tillresta kunde använda för att få ut dem därifrån. Hon sökte genom väggarna i den första kammaren, och fick Rakel att lyfta Pål-Albert så att han kunde kontrollera att det verkligen inte fanns något skrivet ovanför dörrvalven där. Men, de fann ingenting alls.

Den sista energi som kunde uppbådas la Pål-Albert på att själv prova alla kombinationer av stavplacering han kunde komma på, i mörkret vid dörrvalvet. När ingenting fungerade och han inte visste vad mer han kunde ta sig till kastade han den ena staven ifrån sig i frustration ner i det djupa vattnet. Eneya dök försiktigt ner efter den, fortfarande med hopp om att den var nyckeln ut därifrån. Hon lämnade tillbaka den till Iselin, efter att ha petat på alla kristaller med den, och krafsade därefter med sina klor på alla ytor hon kunde komma på. Ingenting fungerade. De var hopplöst fast och dömda att svälta ihjäl där nere i mörkret.

Pål-Albert samlade dem på den ena plattformen, och gjorde i ordning för en mycket torftig dagbränning. Uppgivenheten låg tung över dem, men de tackade för dagens prövning och bad om vägledning framåt under den kommande dagen. Eneya åkallade väsen som de övriga aldrig hört talas om, vilket väckte uppseende hos Pål-Albert. Han mindes dock förstås lagarna kring dagbränningen, och ifrågasatte ingenting som sagts. De hjälptes åt att flytta packningarna så att alla fyra vuxna och två barn kunde få en någorlunda rimlig sovplats på det begränsade utrymmet.

Trots ångest och uppgivenhet lyckades de alla ändå så småningom somna och vila i några timmar. När Eneya, ännu omkringflytande i utterform, vaknade till igen såg hon Pål-Albert sitta upprest på plattformen intill en ännu sovande Iselin. Intill honom såg hon också en åter lysande grön kristall, och ytterligare en grön och två blå i rummets övriga hörn. Nu behövde de bestämma sig för om de skulle göra ett nytt försök snarast och kanske finna en väg ut, eller faktiskt vila ut sinnen och kroppar ordentligt först innan de beslöt sig för nästa drag. De såg på varandra.

Eneya:
“Eskil! Vad i alla vindar har jag gjort? Öronen tjuter fortfarande efter smällarna från sten efter sten som fallit ner i trappen. Jag gick genom dörrvalvet, och det var då stenarna började falla. Det här är mitt fel.

Eskil!! Stenen går för tätt emot. Jag har ingen väg igenom. Har jag just haft ihjäl honom? Jag vet inte vad jag gjorde. Kom jag åt någonting? Var det någonting där som alla bofasta vet att man självklart inte ska röra? Varför gick jag först in i någonting som jag inte begriper mig på?

Eller är det för att jag aldrig hälsade de underjordiska innan jag klev in? Jag tänkte mig inte för. Det är klart att det här kan vara någons hem. Bofasta bor i allt möjligt som känns ogästvänligt. Varför inte djupt ner i berget? Jag borde veta bättre än att anta. Jag skulle nog också vara vresig om dödliga kom inklampande utan hyfs i en boning som varit övergiven i mossarna vet hur länge.

Men på grund av mig är vi alla instängda djupt ner i berget. Nej. Det måste finnas någon väg ut. Om inte bakåt, så framåt.

Tänk om stenarna i det här valvet slår igen om jag passerar dem nu? Barnen och Rakel kanske blir fast mellan fler lager av stenar. Jag vill inte chansa mer. Vi går tillsammans. Bara utifall att.

Det verkar vara någon slags bro i det här rummet. Det sluttar tvärt ner på sidorna, och går upp till en höjd mitt emellan statyerna. Istället för att känna lättnad av att komma upp lite ur det kalla vattnet är det snarare som att lyftas upp för att bli stirrad på. Observerad. Bedömd. Man kommer lite högre upp, men det känns som att taket kommer lite längre ner. Det här är ett fruktansvärt litet utrymme för att inte ha en väg ut.

Vaddå “det borde vara en staty till”?

Det är något som flyter i vattnet. Någon slags sköld? Den kan knappast ha legat här mer än några dagar om den inte ska ha börjat ruttna i det här vattnet. Då har någon både tagit sig in och ut den närmsta tiden. Toppen! Nej, är den magisk? Iselin påtalar det som att det var det mest självklara i hela världen. Något skapat av Alv-stammen. Jag tror jag aldrig hört om andar som bor i föremål som folk tillverkat förut, speciellt inte av orcher från en annan värld. Men det kan ju inte finnas någonting som hindrar dem från att flytta in i en sköld om de känner för det. Det verkar fantastiskt att slippa vara låst till den Svartas regler. En dag… Något liv…

Vänta nu… Alver är inte av orch-folket? Okej, så de är en helt egen art. Och de har inte bara funnits i det där ”Paradiset”, de har också funnits i Lohra. Iselin verkar veta massor om det här. Nej, de finns fortfarande? Jag skulle kunna tänka mig att det här bara är ytterligare en saga som bofasta berättar för varandra, men Iselin slår mig inte direkt som någon som hörsammar sagor så mycket. Men jag kan ha fel. Åt alla möjliga håll visar det sig. Vilken värld av nya lärdomar!

Pål-Albert frågar om vår kultur, om hur vi bevarar historien. Varför skulle vi skriva ner våra historier? Släpa runt på en massa texter? Hur skulle det ens gå till? Och hur skriver man ner en sann känsla? Det är någonting som förmedlas från den som berättar till den som lyssnar.

Just ja, instängdhet djupt ner i ett berg utan någon väg ut… Fokus.

Iselin börjar skära i växterna på väggen. Oj, jag vet inte om vi verkligen vill göra oss ovän med allt härnere. Jag har schabblat till nog här nere för att riktigt säga nått om saken. Men det där kommer att ta för evigt. Jag manar rötterna att visa vad de sitter på istället. I sinom tid får vi fram vad Iselin och Pål-Albert kan tyda till att det är något slags evigt fängelse för något slags illdåd. Vad för illdåd kan vara så grovt att någon ska låsas in för evigt? Att det inte kan lösas genom förlikning, eller ens genom förvisning?

De lysande kristallerna byter färg när man rör vid dem. Jag vet inte hur det hjälper, men det är i alla fall någonting. Men ingenting mer på någon av väggarna i rummet.

Hur djupt är det här vattnet egentligen? Djupare än jag kan nå med fötterna i alla fall. Och djupare än Pål-Albert kan nå med sin stav. Jag tar ett djupt andetag och simmar ner. Det finns någonting annat än vissnade löv här nere ändå. Jag tar mig upp och rådgör med Pål-Albert uppe på bron. Det finns nog med händer. Vi behöver veta vad som finns där nere.

Det känns som en sådan lättnad. Jag är trött på att känna mig kall, blöt och instängd. Jag dyker från bron och låter min form skjuta ner i vattnet som en utter. Vattnet känns behagligt. Rummet känns större. Även om vi nog egentligen hade gott om plats känns det som att jag äntligen kan sträcka på mig ordentligt.

Där har vi den sista statyn som Iselin saknade. Men den har haft en annan form än de andra. En arm är uthuggen på ett sätt som de andra saknar. Utsträckt?

Här och var på golvet ligger det ben strödda. Så mycket för att någon skulle ha kommit ut härifrån… De här har legat länge. Bortglömda, med skallar och knotor intakta. Själar hindrade från att återvända. Är det här vad som väntar oss också? Tyna bort i gränslandet och behöva börja om på nytt?

Och där har vi sprickan som källvattnet kommer ifrån. Ett ynka litet hål som fyllt de här båda rummen över lång tid. Vänta, är det där nycklar? Jag plockar upp de två stavarna och tar med dem upp till ytan. Pål-Albert och Iselin, kan ni få oss ut härifrån på något sätt nu?

När ögonen på statyerna börjar tändas känner jag paniken stiga igen. Pål-Albert plockar ut stavarna ur stenblocken, och hela rummet blir helt mörkt. Vi har ingen aning vad vi håller på med. Har vi totalt saboterat vår enda möjliga väg ut härifrån?

Vi måste ha missat någonting. Jag simmar tillbaka in i det första rummet igen. Där! En magisk cirkel! Massvis av runor i intrikata mönster. Vattnet är för grumligt för att man ska kunna se det från ytan. Pål-Albert doppar huvudet och ser samma sak. Han tecknar av dem i en bok och visar Iselin. Någon slags transporteringsmagi? Kan den aktiveras på något sätt?

De andra börjar gräva bland växterna på väggen i det här utrymmet istället. Finns det någonting som kan hjälpa oss nu? Jag söker runt under vattnet. Varv på varv. Under både avsats och bro. Ingenting. Vi prövar allt. Vidröra kristallerna, sätta nycklarna på olika sätt i dörren. Vidröra kristallerna med stavarna. Ingenting. Pål-Albert föreslår att vi försöker få oss lite vila istället. Vad ska det göra för skillnad? Hur ska vi bli mindre inlåsta i det här stenfängelset bara för att vi sover på saken?!

Nej… Han har rätt. Vi är alla redan för trötta. Vila sinnet. Tänka klarare imorgon. Pål-Albert plockar fram några träbitar han har i packningen så att vi kan få till en dagbränning åtminstone. Det gör gott att tänka på alla där hemma ett tag. Oavsett vad som händer oss här så har Flocken hand om stammen och håller dem trygga.

När vi alla bränt dagen kryper de andra ihop uppe på stenplattformarna för att vila, men jag drar mig för att släppa den här formen. Från att njuta av värmen i vattnet i ett stort rum ska jag tillbaka till att vara blöt och kall, och värst av allt känna att taket kommer närmre. Nej, jag kan få ett par timmars skön vila i alla fall. Håller jag mig bara vaken så kan jag vara beredd att klättra upp på en plattform när jag är på väg att skifta tillbaka. I det här mörkret är det nästan svårt att avgöra om jag har ögonen öppna eller slutna. Jag kan lika gärna vila dem ett tag också. Jag lär nog ändå inte somna än på en stund. Inga problem alls att hålla mig vake…”

Iselin:
“Ett öronbedövande dån fyller upp hela utrymmet och slår an en våldsam vibration i hela kroppen när skiva efter skiva av stenblock faller från längst uppe i trappan och ned, och stänger av sektion för sektion. Utlöste Eneya något? Jag kastar mig efter min packning och tappar då ljuset. Rakel slänger sig handlöst undan och tappar då även sitt. Det blir mörkt. Pusten av stendamm slår emot oss och det ringer i öronen. Sen blir allt tyst innan ett av barnen börjar gråta.

Eneya stryker förbi upp mot trappan, ropar efter Eskil, men det är ingen idé, säkerligen 50 meter sten blockerar vägen mellan oss och honom. Han hör oss inte. Mina tankar börjar måla upp de värsta scenarion och bilder. Stopp! Kan inte tänka på honom nu. Lika lite som på något annat utanför. Vi är fast. Under jord. Utan en självklar väg ut. Och kan inte påverka det på ytan.

Vi letar fram ljusen igen. Paniken stiger som en oformlig svart orm i mellangärdet men jag tvingar ned den igen. Håll stadigt, håll fast. Inte bland allmänheten. Inte bland vänner. Men jag kommer inte klara mycket mer.

Vattnet är iskallt, men uppfriskande och skapar klarhet och smärta som dövar ångestfladdret i bröstkorgen som hela tiden hotar att slita sig fritt. Framåt. Det måste finnas en väg ut. Jag fastnar med blicken på en av de tre statyerna. Det är en alviskt uthuggen marmorstaty. Alvisk. Jag fylls av vördnad på ett märkligt sätt. Hur fantastiskt är det inte att ha råkat ramla in i en urgammal alviskt konstruerad… sen slår det mig. Vi är fast. I en krypta? Med tanke på kraniet som Eneya trampade på. Det kan väl inte vara ett tempel? Någon sorts plats med fällor som blockerar vägen ut. En fångstgrop fylld med solkigt och iskallt vatten och benrester från dess fångar.

Mina fötter börjar domna men det gör ingenting. Det är skönt att det är som tusen bistick samtidigt, för då slipper huvudet ge sig hän åt det oformliga mörkret. Andas. Kedjan skär in i halsen. Om jag bara hade kunnat använda min magi. Men kontakten med väven är bruten. Lägger upp packningen på en avsats. Här finns fyra upphöjda platåer i varsitt hörn av rummet, med fyra självlysande kristaller i hörnen in mot rummet. Och tre… Varför är det bara tre marmorstatyer? Det borde vara fyra. Alver tycker om symmetri och de är placerade som om det skulle saknas en. Jag gissar att de är vakter som ska hindra något eller någon att ta sig in eller ut. Har läst om sådana statyer och berättelser om platser under jord som har den typen av väktare. Är en stor alvisk ledare begravd här och behöver beskydd? Står det något över dörren? En skrift över vem som vilar här? Börjar dra loss grönskan med händerna och då plötsligt rör sig rötterna av sig själva. Jag kastar mig bakåt, stöter in i Eneya, som träder fram och fortsätter föra undan rankorna på druidiskt vis. Det var bara hon. Mitt hjärta dånar och min mun känns nästan sandig. Vad finns det som hon inte kan?

Tillslut, efter vi upptäckt att kristallerna ändrar färg när man rör vid dem och Eneya föreslagit det befängda att jag ska låta Pål-Albert klättra upp på mina axlar för att nå ovanför porten och han gör det och har droppat det äckliga vattnet i nacken på mig, får han fram orden; “CUSTODIA AETERNA PROPTER ATEROCIAE” Fångenskap, evig, härför, fruktansvärt dåd. I evig fångenskap till följd av illdåd. Det är ett fängelse… Nej! Nej. Nej. Nej! Nej! Vi måste kunna ta oss ut på något sätt! Det måste gå! Pål-Albert är kvar på mina axlar, det känns ostadigt. Han är inte tung, men ändå tynger insikten om platsen ned mig. Gå ner!

Vi har redan provat olika kombinationer av färger på kristallerna för att se om det påverkade porten. Inget hände. Det var inte vägen ut. Eller in. Eneya bytte då skepnad till en utter för att bättre kunna söka igenom vattnet och när hon kom upp igen hade hon hittat två metallstavar med en grön och en blå sten i varje ände vilka passade i utfasningen i stenporten. Nycklar på något vis? Ja! Vi provar direkt en kombination som matchar kristallernas sken.

Nere i djupet låg mycket riktigt den saknade stenväktaren i bitar. Om kombinationen vi provar nu är den som väckte väktaren som är förstörd, tänker jag, så kanske det också är vägen ut. Det var ju öppet? Det blir mörkt som i graven innan tre par ögon lyses upp i statyerna. Ormen gör sig påmind igen, smiter åt om bröstkorgen. Sen blir det beckmörkt och tyst… knäpptyst. Positiva tankar nu, Iselin. De väcktes i vart fall inte. De kan nog röra på sig om det vill sig illa. Väckas om vi placerar fel kombination i springorna. Vi har inget sätt att ha sönder sten om så skulle ske. Då är det slut med oss. Statyn som är söndertrasad hade ena armen utsträckt. De kan röra sig… men. Vad händer om porten leder till något som inte ska släppas ut? Det kryper i kroppen, är de andra kvar? Jag ser ingenting. Ögonen vägrar vänja sig vid mörkret. Lugn nu.

Pål-Albert leder mig över till andra sidan närmare Rakel och barnen då Eneya och Pål-Albert börjar söka i den första kammaren. Där finner de en cirkel med konstiga runor. Kom och titta? Jag vill inte mer. Jag är kall och blöt och känner knappt mina tår. Ska jag behöva dyka ned i det här äckliga vattnet dessutom? Jag har ingen mörkersyn! Vad skulle det hjälpa? Om jag bara kunde lysa upp med evigt ljus. Men det går inte. Pål-Albert ritar av inristningarna på golvet där ute och visar mig. Det är en teleporteringsportal! In eller ut? Varthän leder den? Astrala planet? En kraftplats, en skapad nod med urgamla runor. I en sekund känner jag att det är räddningen, innan jag hinner ifatt mina tankar. Jag kan inte koppla an den då halsbandet hindrar det. Dessutom skulle det ta dagar att få tillräcklig förståelse och då skulle vi ha slut på mat. Oavsett vad så är jag heller inte stark nog. Inte stark nog. Jag vet!!! Jag vet att jag inte är stark nog! Ja. Jag vet vad det är. Den är också obrukbar. Vid alla nio! Låt oss komma ut! Tanken på att fastna här för alltid i mörkret skrämmer mig. Men. Vi kan inte ge upp. Då blir jag galen. Jag går och hjälper till att skrapa loss grönskan från väggarna där ute och Rakel likaså. Barnens snyftningar skär i öronen och i bröstet. Jag tycker inte om att vara här mer än ni!!!

Fingrarna värker av att ha hållit så hårt i dolken och skrapat. Det här går inte. Det måste gå att göra något! Jag hastar över till andra rummet för att… kan vi inte bara prova fler sätt att vända stavarna på? Varthän la gnomen dem?! Plötsligt har jag vatten i munnen. Min fot har missat och trampat bredvid bron, som Eneya konstaterat att vi gått på, och i en halv sekund sänks hela min kropp i vattnet. Det är isigt och invasivt. Letar sig in i varje por. Jag dras ned av tyngden i kjolarna. Hjärnan stänger av. Jag blir vidrörd av något och får fullkomlig panik. De döda reser sig igen! Hostar, plaskar och kippar efter luft och tar mig upp med hjälp av Eneya-uttern och jag får klarhet i tankarna, jag känner mig så dum och klumpig. Och kall. Kan vi bara prova nu!? Alla tänkbara kombinationer. Jag har inget tålamod kvar. Jag borde kunna lista ut hur det här är konstruerat. Jag borde verkligen kunna förstå. Pål-Albert tar sig fram för att börja prova. Jag kommer upp på plattformen och byter om till andra kläder. Varför har jag bara klänningar med snören och band av guld och silver passande ett fint gästabud? Idiotiskt! Flickans ögon glittrar till i skenet av vaxljuset. Ja. Nu är det förbi med charaden. Här är Iselin Amsler av Falger. Fångad i ett fängelse. Avskyvärt! Hur kan man bara göra så mot någon? Då är det bättre att bara avrätta direkt. Men det går kanske. Att ta sig ut. Hoppet lämnar mig inte, trots allt.

Gnomen provar länge. Han blir mer och mer uppgiven, kastar en av stavarna på en av statyerna i frustration. Jag känner precis samma sak. Eneya-uttern hämtar upp den från botten igen. Modfälld föreslår Pål-Albert en dagbränning. Jag lyssnar knappt på vad de andra ber om, men värmen och doften av elden skänker en form av lugn i mitt sinne som jag inte haft på länge och jag känner hur trött jag är. Kan vi bara få slippa det här. Få komma ut. Vakna från denna mardröm. Vi behöver gudomlig hjälp. Gudar! Hör ni oss? Det känns bra att be. Eneya kallar andra gudar än de vi är vana vid. Min hjärna går i baklås, talar hon fortfarande samma språk som vi? Jag trodde inte alls att hon skulle delta. Att det går emot deras ordning. Enligt henne bär magiska sköldar andar och jag fastnar i hur söt hon är som utter när hon med sina små tassar kastar pinnen upp i den lilla brasan. Huden i mitt ansikte, som är ny, hettar av värmen som slår upp på ett obehagligt sätt. Trots det så saknar jag elden. Kraften. Det är tyst omkring mig. Åh, det är visst min tur. “Tack Rin för ditt beskydd de senaste veckorna. Jag ber Quen’dail att vi får komma ut härifrån.”

Vi lägger oss tillrätta. Rakel ligger på andra sidan med barnen, Eneya flyter runt som utter och jag och Pål-Albert lägger oss på den andra avsatsen vid utgången. Han lägger sig nära, gosar in sig som Ilse brukade göra. Jag klappar honom lite över armen. Huvudet känns tungt. Kanske är det enda sättet att komma ut att finna en acceptans i att inte göra det?”

Pål-Albert:
CUSTODIA AETERNA PROPTER ATEROCIAE
Våran mysiga krypta är ett fängelse skapat av alver för länge sedan. Vad bra, det är säkert lätt att komma ut ur efter att en sisådär femtio tjocka stenskivor slamrat igen hela trappen. Vi har i alla fall mossiga och mordiska stenstatyer som sällskap i kristallers sjuka sken. Dyblöta bäddar med, där kan man sova mojsigt och gott och varför inte passa på att ta sig ett dopp i det “friska” källarvattnet som ligger nära brytpunkten till att forma iskristaller. Rena kurorten! Nej fy! Det står mig över ögonbrynen med krångel och bök i att luska kring vägar vidare härinne.

Jag gör mitt bästa för att hålla humöret uppe men det går sådär, den sista nerven är bortom utsliten. Nåväl, det är alltid roligt att driva lite gäck med Iselin. Nog för att vi båda tappade hakan när Eneya föreslog att jag skulle stå på hennes axlar. Det måste ha sett ut det för en betraktare. Det gav dock lite resultat då vi med gemensam ansträngning fann inskriptionen.

Vi misslyckas med att ta oss in genom porten vidare. Och väl är kanske det? Jag räds att vi måhända släpper ut något som det gjorts en stor ansats till att spärra in evinnerligt. Vila är nu ett måste och jag tänder en ynklig brasa, lika svag som min tilltro till att vi ska kunna komma härifrån innan jag låter utmattningen omfamna mig. Så in i södern kyld är jag, ända in i märgen. Lyckligtvis har inte Iselin något emot att jag skuffar mig intill för att dela kroppsvärme. Till tröst för våran sorgliga situation var att dela dagbränning med en åh så söt utter som åkallar märkliga väsen till Lohras sakrala sakrament. Nio skymningar!”

Akt 1 – Episod 6

<Text>

Eneya:
“Jag måste somnat till. Inte så länge, men nog för att inte märka när alla kristaller tändes igen. Och länge nog för att hela min själ ska fortsätta skrika efter mer vila. Pål-Albert är också vaken. Han verkar ivrig att fortsätta klura på kristaller och stenar och dörrar och allt vad det nu är. Jag känner på mig att jag inte kommer att kunna hålla den här formen så mycket längre. Det lär bli svårt att röra sig tillräckligt tyst i det här kalla vattnet. Blir någonting bättre av att vi väcker alla nu? Nej, låt oss sova ett tag till medan Fällbleke fortfarande vakar. Jag tror vi alla behöver det.

Jag tackar mossan för den vila den givit mig, och murgrönan för den skönhet den fyller rummet med. Kal sten hade gjort det här utrymmet outhärdligt. Jag tar mig över till plattformen där de andra sitter. Iselin verkar nästan förundrad över att jag klättrade dit, som om hon aldrig sett en tabaxi använda sina klor förut. Vad menar de med att folk klipper dem? Vad de beskriver låter helt vansinnigt först. Klor är som att gå runt med knivar. Menar de att folk inte heller bär kniv i byarna? Det känns så främmande, till och med för vad jag sett av andra bofasta. Folk skaffar sig verktyg för vad de inte kan göra med sina egna händer. Om inte ens tillresta bär redskap, varför skulle de då låta någon född med dem behålla sina? Hmm… Jag vet inte… Vad menar de med munkavle för folk med huggtänder? Nej, nu måste de hitta på. Det hela börjar låta som en hemsk historia man skrämmer ungar med. Eller som ett dumt skämt. Jag är inte på humör för att ni ska driva med mig nu. Jag vill ut härifrån.

Jag tänkte att halsbandet var något som hindrade Iselin från att tvinga fram ljus bland andarna. En slöja som de fräser åt när den närmar sig dem. Men det är klart att det måste vara magiskt, det som hindrar henne. En ande har bosatt sig även i det här föremålet. Och den verkar inte uppskatta Pål-Alberts försök att schasa bort den med en kort bön till ett annat väsen. Är den illvillig? En parasit? Vill den bara inte bli utjagad från sitt hem? Jag har ingen aning. Men starka andar är ingenting man kommer undan med att vifta bort. Varför skulle de bry sig när de är fria från den Svartas tyglar? Stackars Iselin. Vad ska vi ta oss till med dig…

Det är tydligt att det inte är någon av oss två som har en aning om vad vi pysslar med när det kommer till dörrarna. Kastar gröten på väggen och ser om skålen sitter kvar eller inte. Men när Iselin väl kommer ut ur sin dimma är det med en klokhet som jag inte hade väntat mig. Det var en fälla som både jag och Pål-Albert var villiga att glatt ställa oss i, om och om igen. Men vad vi hoppats på skulle öppna vägen ut öppnar istället den väg vi inte vill. In till hjärtat av det här fängelset.

Det är någonting enastående mäktigt i det här rummet. Vita och kala väggar. Ingen växtlighet. Ingen mossa. Inte ens vattnet har kunnat ta sig in hit. Varsågod min vän. Nu får du chansen att sträcka lite mer på dina rötter i alla fall. Men vem är det som besitter den här buren? Någon utan stam. Någon som ska ha lyft landet ur havet? Jag minns inte deras berättelser tillräckligt bra. Var det någonting dåligt eller någonting bra? Att fjällen reser sig eller att bäcken byter riktning, det är definitivt sånt som står i andarnas makt. Varför skulle det vara någonting att beskylla en enskild individ för? Men både Pål-Albert och Iselin verkar övertygade om att det här är någon vars själ förtjänar att fortsätta hållas fängslad. Hade den här gjort någonting dumt som tvingade landet att resa sig? Jag vet för lite. Det måste vara mer till den här historien som jag inte begriper.

Iselin påpekar att kraften i platsen är slut. Det finns ingen magi kvar som kan lyfta stenarna. Är det någonting som varit låst till platsen som efter lång tid lyckats ta sig fri? Kanske kan det finnas krafter kvar som kan vara villiga att hjälpa oss? Jag vet inte vad annat jag kan göra än att fråga.

Jag tar plats i början av trappan och börjar öppna mitt sinne. Jag är tacksam över att få lämna den här platsen ett tag. Är det någon ande som är villig att hjälpa oss? Ingen som jag når verkar ha med den här platsens magi att göra. Den verkar äntligen ha befriat sig, och jag förstår mycket väl att ingen är villig att riskera att behöva ta dess plats. Jag vänder mig vidare utåt. Ut från stenen och mörkret, ut över skogarna, ut över bergen, ut över himlen. Andar av Lohra, Väsen av Marrach. Jag är öppen för er vilja.

Plötsligt känner jag något. En tydlig närvaro från andevärlden. Ro har varit i kontakt med Iselin och bett henne släppa lös hennes vän? Den låsta själen är alltså något slags väsen av Lohra? Tacka vindarna, vår tid här hade en mening! Jag springer efter Iselin. Jag vill visa vördnad för den fängslade, men lika mycket vill jag inte låta Pål-Albert stoppa henne. Den gamle gnomen rör sig långsamt i vattnet, trots att det är mycket lägre nu, men man vet aldrig vad han kan få för sig. Det här är vår väg ut och samtidigt vår väg att ställa någonting till rätta.

Den hornkrönte vittrar statyerna han passerar. Han formar is som spränger stenarna som fängslar oss alla. Jag låter vindarna skydda våra ögon från flisor och grus medan vi rör oss uppåt och ut ur mörkret. Hela vägen uppför trappen ser jag mig omkring i bävan över att få se spår av vilket öde som kan ha drabbat Eskil. Men jag ser bara frost och damm. Vi kommer upp, och den jord och allt bråte som fyllde öppningen är borta och en vacker vårmorgon väntar oss med sitt ljus. Och en livs levande och fantastiskt okrossad Eskil.”

Eskil:
“”

Iselin:
“Jag sitter med min näsa upptryckt mot en stenvägg. Har jag somnat uppe i fönsternischen igen? Här kan jag se när Jasper och Malmell kommer hem från ripjakten i skogen. Det första som brukar synas är när solen fångas av bronsdetaljerna i hans kläder och när de kommer närmare så brukar han titta upp och vinka till mig. Här får jag vara ifred från vår mor. Men något är fel. Det luktar blöt sten. Fuktigt. Unket. Doften brukar vara behaglig här. Istället är det rått och kallt. Men fy. Öppnar ögonen och skenet är svagt grönblått. Jag är kvar i det alviskt konstruerade fängelset. Paniken stiger igen. Ormen inom mig är vaken. Ser mig omkring. Kristallerna lyser på samma vis som när vi kom. Två blå, två gröna. Det kan alltså inte vara grundläget. Förresten så kan det inte vara ett färgchiffer. Det är för simpelt. Alver, tillika mäktiga magiker, skulle inte konstruera ett lås på det här sättet. Jag är plötsligt helt säker på det. Min nästa tanke skänks till Eneya och jag söker henne med blicken. Hon har kommit till min hjälp. Och trots att jag bara känt henne ett dygn så skänker hon ett lugn. I allt hon gjort hittills har hon stått på vår sida. Visst pratar hon om konstiga saker men… Jag kan inte se henne någonstans. Jag blir rädd att vi har tappat bort henne. Hon kan förvandla sig till den minsta av insekt och röra sig i vilken skepnad som helst. Kanske har hon lämnat oss och hittat sin väg ut? Men sedan sträcker sig något i det bortersta hörnet och gör ett ljud. Har statyerna väckts i alla fall? Nej. Sluta upp med barnsligheterna nu Iselin! Kraften är inte tillräcklig här, det vet du. Eneya är tillbaka i sin fä-form och ligger på hyllan längre in. Tack och lov. Rakel med barnen verkar också kvar och Pål-Albert ligger bredvid mig. Han verkar förvirrad när han väcks och pratar om sågverk. Jag förstår ingenting.

Eneya klättrar över till oss längs väggen. Hon har verkligen helt enorma klor! Vi kommenterar det och jag förstår först inte varför Pål-Albert vandrar som katten kring het gröt angående att fä inte får ha klor i städerna. Jaha, det verkar uppröra Eneya ordentligt. Hon har nog aldrig rest förut? Men hon måste väl förstå att man inte kan gå runt med knivar på händerna hursomhelst?

Pål-Albert känner förnyad kraft efter sömnen och är övertygad om att han kan få loss halsbandet. Jag är försiktigt skeptisk. Han kan ju inte magi, som så. Och min magiska förmåga var ju knappt tillräckligt när jag försökte hjälpa grävlingen. Men en guds hjälp måste ju kunna räcka gott och väl. Det är sant. Han får göra ett försök. Men hur går det till, hur fungerar det? Låna kraft från en gud? Ska man inte vara försiktig med vad man ber om?

Han kallar Rins krafter och riktar staven mot min hals. En stöt strålar igenom mig. Det isar till mitt i skallen och skär som om någon skurit runt med kniv där inne. Det är en smärta värre än något jag någonsin har känt… “Sluta! Sluta, sluta!” Jag uppfattar ingenting mer. Jag darrar och trycker in händerna i tinningarna. Jag hör inget. Ser inget. Nu dör jag. Det känns som att huvudet ska sprängas inifrån. Och det blir varmt i örat. Hett i ansiktet. Allt är bara en enorm smärta! Jag känner doften av jord. Skarpt. Det blixtrar framför ögonen. Jag slår på huvudet för att få det att sluta. Någon håller i mina händer, det surrar som av samtal bakom en tjock ekport och sedan lättar smärtan något till en mer lätthanterlig huvudvärk. Jag välts ned på mjuka filtar. Varför utsätter jag dem för sånt här? Pål-Albert är idel ursäkter och jag famlar efter hans arm. Tyst, tänker jag. Men säger. “Det gör ingenting, du försökte.” Jag orkar inte med fler ursäkter.

Blundar en stund. Det lilla skenet i rummet är för skarpt för mina ögon. De andra gör ett nytt försök med stavarna och jag blir med ens rädd att de ska ställa till det. Jag får samla mig. Ömka mig får jag göra senare. De gröna och blå stenarna på stavarna är bara till för att förvilla folk som inte har här att göra. Bara blått, det är så kristallerna är i sin naturliga form. Det bara slår mig nu. “Stenarna ska bara vara blåa.” De andra provar att föra in stavarna återigen och då öppnas porten till nästa kammare. Men bara halvvägs. Och trappan förblir förseglad. Fan. Rummets golv fylls ut med vatten. I nästa kammare finns ett stort kors som hänger i kättingar. Nej, det är en stående järn-sarkofag av något slag, med armarna utsträckta och med ett ansikte. Jag går in där. På bröstkorgen sitter ett magiskt sigill med ett uråldrigt alviskt släktvapen. Jag känner inte till symbolen. På pergamentet står det: “Vorgestrahl av inget samfund i de Nios år 388 till världens skydd och i evig tid förseglad” undertecknat av Caldin Valiane & Serondriel Caelan. En av dem är den som höjde Marrach flera meter över havet, det känner jag till. Här har de fängslat en fånge… Vad ska vi göra nu då? Öppet halvvägs. Platsens kraft är för svag för att kunna öppna vägen ut. Här kommer vi inte heller vidare, och vi kan ju definitivt inte släppa ut vem den där Vorgestrahl nu är eftersom den nog är livsfarlig och vi inte har någon flyktväg.

Cirkeln återstår. Går det att öppna portalen så vi kommer ut? Jag måste se den. Går ut och jag har förstått den helt fel. Den går inte i två riktningar. Den går bara hit. Försöker man använda den som en återvändsgränd så kan man mycket väl hamna i elementalplanen och förgöras istället. Kanske kan vi ladda upp platsens egen kraft så den kan lyfta skivorna? Eneya tar fram en trumma och börjar sjunga. Är det så de gör för att koppla an till andarna? Det låter uråldrigt och främmande men ganska vackert i detta ekande utrymme. Men tiden går utan att något händer och väggarna växer sig långsamt inpå. Luften blir tyngre att andas igen.

Men om den där rustningen håller någon fångad, då måste den ju kunna svara? Jag går dit och knackar på den, det låter fullkomligt ihåligt. Kan inte Pål-Albert tala med den som med Zaryndalyans ande? Han gör en kort ceremoni och han säger att han möter motstånd. Det finns någon där. En själ. Men den vill inte tala med oss. Fint. Bra. Perfekt. Vi måste väl kunna ta oss ut!? Gnomen tycker tydligt att vi inte ska öppna sarkofagen. Hellre ruttnar vi här än släpper ut någon mer ondska i världen, säger han. Men vad spelar det för roll!? Sprickan finns ju redan. Vi har ju själva mött ett inferno av illkritter. Vi dör oavsett. Av svält, Vorgestrahls hämndlystnad eller när världen går under. Vad som nu kommer först. Galenskap kanske. Jag blir ifrån mig av ilska och vanmakt. Men något måste jag ju kunna göra. Detta sabla halsband! Något måste VI kunna göra. Visst?! Pål-Albert med sin koppling till Rin och Eneya med sina andar och Rakel med vad det nu är Rakel håller på med. Hur är det möjligt att det inte finns en enda väg ut härifrån!? Det är absurt! Det river och sliter inom mig. Jag hoppar och skriker, plaskar och slår på väggarna för att lätta på skräcken som övertar mig i full kraft. Pål-Albert står lika obekymrat kvar. Jag kommer tillslut av mig i min svarta ångest när jag ramlar omkull och blir dyngblöt igen. Det känns som att jag ska svimma. Jag vill i alla fall inte ruttna här! Jag vill ut, det vill väl Pål-Albert också!? Få komma ut och hitta tillbaka till sin käresta som han lämnade för så längesedan. Vad är det för lam inställning till sin egen dödlighet han har?! Bara för att han är gammal! Jag vill ut! Jag måste rädda Jasper. Jag vill leva! Jag vill slå honom. Men det går inte. Jag förmår mig inte. Jag litar ändå nånstans på hans jävla bedömning. Men det gör mig så arg! Jag går och byter om istället och får åter på mig Dovah-klänningen som torkat under natten. Ansiktet på järnsarkofagen där inne stirrar på mig, ja, jag vet vad du vill. Pål-Albert gör en gunga av sitt rep åt Smilla. Eneya fortsätter outtröttlig att sjunga och trumma utan något tecken på svar.

Jag frågar Pål-Albert hur det egentligen gick till när de räddade mig. Vem som hjälpte dem. Ro, säger han. Han hade hört en röst som undrade vad de behövde och han hade bett om fart och vingar och blivit hörsammad. Inte hade de fått vingar men Eneya hade ju anlänt på en örn. Ro?

Det är märkligt vad olika perspektiv gör för uppfattningen av omvärlden. Jag vet att jag inte vill dö här så jag bestämmer mig under samtalet med Pål-Albert att vi måste ut. Om nu Ro håller ett så noga öga på Pål-Albert och Eskil att hon lutar sig över den döende pojken så kanske hon är den som närmast har uppmärksamheten riktad mot oss. Rin verkar ju inte kunna hjälpa. Men. Kommer hon ens att svara? Jag har aldrig talat med ett väsen förr, vad jag minns. Men om hon vill rädda Lohra så vill hon samma sak som vi, som jag blivit ålagd. Utan ingripande blir vi kvar här. Begravda under jord. Jag vill verkligen inte dö. Och jag känner en beslutsamhet i att göra allt i min makt för att slippa bli kvar här och ruttna.

Jag får svar. Någonstans inuti mitt huvud bredvid den ännu pulserande huvudvärken så hör jag en röst. Vän och mjuk. Hon ber mig att släppa hennes vän fri. För detta är jag inte skyldig henne. Är jag skyldig henne för något annat? Enligt Pål-Albert hjälpte Ro dem att få mig fri från Ella. Är den skulden min? Men vi har något mer att diskutera, säger hon också. Vi får talas vid senare. Javisst. Jag har slut på rädsla för såväl marväsen som för Vorgestrahl, för stunden. Jag funderar hur snabbt jag kan riva loss sigillet, om jag hinner det innan Pål-Albert hinner hindra mig. Innan jag själv hinner ändra mig och rädslan hinna ifatt. Jag bara gör det. Om nu Eskil lovat bort något för att rädda mig borde jag kunna lova bort något för egen del för att investeringen ska vara värt det. Jag ser inte fram emot att slitas mellan olika viljor. Orchen utan namn. Ro. Dedikationen till Ordo Arcanum. Löftet jag givit Jasper. Karmiroth.

Vi är under Ros beskydd. Vorgestrahl, din själ är fri nu. Ut stiger en kropp, en odöd. En behornad varelse med död blick. Nej nej nej. Jag backar undan. Jag hade inte slut på rädsla trots allt. Eneya bugar i min ögonvrå. Vet hon något jag inte vet? När varelsen svävande passerar statyerna så smulas de till grus. Jag vågar egentligen inte men tar mina viktigaste saker och håller mig så nära varelsen jag törs för att vi inte ska bli begravda under jord om rummen skulle börja rasa samman. Stenskiva för stenskiva frostas med is och sprängs sönder. Vi täcker ögonen och ser inget för allt damm. Jag oroar mig över vad Pål-Albert tycker om vad jag gjort, tänker han stanna här nere i ren protest?

Till slut ser vi dagsljus igen och Eneya dämpar stensplittret. Eskil! Han är här! Tack de nio. Tack Ro. Men någon har dödat illkrittren åt honom. Kanske någon på jakt efter oss, här kan vi inte stanna. Vi skulle kanske ha vilat lite mer där nere. Ständigt på flykt. Eskil frågar vem varelsen var. En vän till Ro. Han ser chockad ut. Snälla, låt mig inte förlora hans förtroende också. När vi vänder oss om så är den behornade borta. Jag ser på Pål-Albert när han äntligen kommer upp, ett slutet och bistert ansiktsuttryck, han kommer aldrig att förlåta mig. Det känns som att jag svikit honom. Svikit Eskil. Hur smart var det här egentligen? Har jag gjort allt värre nu? Jag behöver er fortfarande.”

Pål-Albert:
“Iselin blottar sig för RO! AAHHHHH! Paniken lamslår mig och hon sätter av mot Vorgestrahls upphängda järnkista. Jag hinner inte stoppa henne, jag är för gammal och seg. Når inte fram i tid. Precis som i drömmen där jag flög invid ett av Grottans barn i jakt på Pesträven. “Nej Iselin! Gör det inte!” Hon är döv för min vädjan och rycker bort sigillet.

En ny dag.. nej. Vi vaknar, om en ny dag inträtt är oklart. Några timmar har då passerat för min styrka har återvänt. Det var svårt att sova, än mer så när Iselin skuffade sig undan från mig men filtarna var nog och hennes stillsamma snarkningar hjälpte mig att somna om de gånger jag vaknade till. Jag trodde felaktigt att jag skulle kunna bryta hennes halskedja med enkelhet. Någonting fanns där och stod emot och Iselin fick lida för det. Hon skrek som om hennes huvud skulle sprängas och blod rann ur hennes ögon och öron – inte bra. Efteråt bad hon om ursäkt. Åh, förlåt mig.

Vi samlar oss och tar nya tag med vår situation och nu når vi till den innersta kammaren. Vi får skåda fången, lära oss hans namn och namnen på de som där har seglat honom. Han är inkapslad i järn och hänger uppspänd med kedjor från utsträckta armar. Imponerande och skräckinjagande. Här konstateras snart också att vi är helt fast. Vi har ingen väg ut. Det enda vi inte provar är att bråka med det magiska pergamentet som ligger över bröstet på fången. Det är för mig en dyster insikt som jag förberett mig för. Så mycket händer omkring oss. Kanske kan vi ta oss ut genom att bryta sigillet eller genom att kalla på högre makter. Jag ser dock hur vi är pjäser i ett spel jag inte alls begriper. En gammal tunnel som bara råkar ha uppenbarat sig genom ett nutida jordskred, en perfekt gömma undan för stor illkritter. Är det bara tillfälligheter? Eller varför inte allt som skedde natten då Iselin fördes bort av Ella och högre makter från alla håll plötsligt dyker upp och rycker i och riktar oss. Vi finner oss nu fast bortom vår egen förmåga att rädda oss och jag misstänker att det är precis vad någon/något vill. Går vi andras ärende, känt eller okänt, så är vi ändå ansvariga för vårat handlande. Jag har mångt och mycket tappat bäringen på min moral under alla extrema situationer vi hamnat i men här känner jag mig säker. Att kalla till sig något, öppna sig såsom Eskil gjorde är ett val, något vi kan undvika med den bittra lärdom Eskil fick. Att potentiellt släppa lös fången med att bryta sigillet är också ett val. Men varför ska det göras för att rädda våra liv när vi mycket väl släpper lös, vad jag befarar vara, en stor ondska. Jag säger nej. Vi har ett val och om valet är att förgås här nere, vad ska ni då ta er till? Våra liv är, som jag ser det, inte värda att rädda med risken att andras kommer till skada. Skärvan är viktig men som med Rakels så kan de lämna. Den kan nog ta sig ut utan oss om det kommer till det.

Nu ska inte en ‘livsglad’ gammal gubbe som jag vara den som bestämmer åt alla att det är kört och vi för nöja oss med det här som sista viloplats, men jag tänkte att om vi väger risker mot fördelar så skulle vi hamna där tillslut. Men icke! Förbaskade ungdom. Lägg dig inte så villigt i Hennes makt, priset är säkerligen högre än vad du är villig att betala. Om det var den vägen som i slutändan skulle tas, borde priset att kalla på hjälp fallit på mina axlar. Om vi ska sträva vidare borde inte du med så mycket framför dig sättas i marväsens fjättror. Men jag borde ha fattat. [Uråldrig alvgravsdjup suck] Jag har misslyckats.

Om det är av ondo kan ändå inte säkert sägas för fängslandet kan ha varit något fel. Men jag har mina aningar. Den odöda svarthornade snögubben som kommer ut spränger varenda stenskiva till isigt stoft utan minsta ansträngning på sin ostoppbara vandring ut i frihet. Vad säger mina aningar? … Att här vankas Ond Bråd Död! ‘Vi står under Ro:s beskydd’, hörde jag Iselin säga. Jo, jag tackar jag. Alla andra då? Vad har hon släppt lös? De som är mäktiga nog att rita på månen och resa kontinenter har stigit högt nog att kunna kalla sig gudar i egen rätt och det tror jag är att stiga för högt. Och apropå högre makter, jag försökte varna henne när jag märkte att hon ville ta till sådan hjälp. Iselin är som malen som dras mot ljuset när hon söker sig till dessa mäktiga ting. Två ritualplatser har hon påverkat och dessutom inte varit helt uppriktig med vad hon gör. Och nu har hon släppt lös den som självaste Caldin satt bakom lås och bom, för världens bästa får jag förmoda – “till världens skydd och i evig tid förseglad”, som det står. Ledsen, det höll en sisådär femhundra år. Och det är inte allt. Iselin har gjort det på Ro:s påbud. Hon måste, precis som Eskil, satt sig i skuld till Ro, men till skillnad från honom medvetet! Naiv som jag är så tände jag lågan hon brukade till att ge sig till Henne för räddning.

Jag släpar mig uppför den långa trappan. Långt efter de andra. Eskil är välbevaren. Det är väl gott att se att han klarat sig, även om jag egentligen inte tvivlat på det. Jag slås istället av insikten att om jag offrades till klockan nu skulle nog mitt väsen avfärdas. Inte som ‘ofärdig’ utan som ‘förbrukad’.”

Akt 1 – Episod 7

Eneya:
“Jag hade nog räknat med att Ros vän skulle ha varit mer av ett väsen. En varelse av Lohra. Men det var någonting som kändes helt fel med den här hornkrönta individen. Som att den haft en form men låtit den förgås under tiden under jord. Som en dödlig som på något sätt hållits vid liv. Men vad den nu var så är jag tacksam över att den ordnade en väg ut för oss. Jag förstår inte vad Pål-Albert har emot att vända sig till Ro, men det var inte ett alternativ att bli kvar därnere.

Fantastiskt! En del till av Karmiroths essens. Det ser ut som att vår hornkrönta vän hjälpt oss ytterligare en gång. Skärvan stiger upp ur hörnet av ett sprucket kärl av sten. Ett kärl som verkar innehålla ytterligare en varelse. Formen av en unge? En människa? De andra antyder att det här är någon slags grav, men den här ser inte försjunken ut. Är den ens död? Är det Karmiroths essens som hållit den såhär intakt?

Eskil lyfter bort den sista biten av den spruckna stenskivan. I samma sekund som morgonsolens strålar når flickans ansikte fattar hon eld. Det blossar så hett att jag måste vända mig om för att skydda Smilla som jag bär i famnen. Pål-Albert påpekar att flickan är en odöd. Är det en ande som bosätter sig en kropp som någon lämnat efter sig? Eller är det någonting så onaturligt som en själ som återtagit sin egen kropp istället för att bege sig vidare? Oavsett vilket… Ännu en sak som bara kan komma av tillrestas barbariska seder att bevara de dödas kroppar.

När vi börjar bege oss från platsen visar Pål-Albert mig ruinen av det gamla kapellet intill. Det är någonting som lyser upp i ögonen på den gamle mannen när han beskriver hur platsen skulle ha sett ut en gång i tiden. Det slår mig då. Det här någon med otroligt starka band till ett mäktigt väsen, men som inte längre har en stam att leda. Jag vet inte säkert, men det känns som att det bärs på en stor sorg. Varför har han egentligen givit sig av från sitt folk? Eller… är det bara en spegling av vad jag själv skulle känna?

På offerbordet ligger tre svarta fjädrar tydligt placerade. Det känns inte riktigt som Flocken. Kanske den kryptiska aarakoan som pratade om svaren i norr? Pål-Albert verkar däremot säker på att det är ett tecken från Kalderan. Jag kan inte låta bli att tänka att det är någonting fint med enkelheten av att få se på världen med en unges ögon. En ande som bestämmer över hela naturen. Klart så. Om man nu prompt måste skriva ner sin kunskap för att den ska bevaras så är det ju betydligt enklare om man bara behöver lista nio.

Jag tar några ögonblick själv vid bordet innan vi går vidare. Här är en plats där bofasta regelbundet har samlats för att visa sin vördnad för några av Lohras andar. Och jag får en känsla av att den här platsen inte bara varit viktig för dem. Den känns närvarande på samma sätt som andra andehällar, även om den formats till en annan skepnad. Jag lämnar min gåva med en viskning till vinden och en tacksamhet för att platsen fört oss ytterligare en del av Karmiroths essens. Jag riktar också både mitt tack och min sorg mot den hornkrönte och önskar den frid och insikt nog att lämna sin döda form.

Ett påbud kopplat till både Kyvarvod och Yawein. Det är tre runor jag aldrig hade hoppats på att se tillsammans. Inte för att någon någonsin vill få bud om någon slags konflikt såklart. Men jag kan inte riktigt säga att jag blir förvånad av budet heller. Marken och luftens djur nås av vindarna och tar snabbt till sig av nuet, men att få Lohras andar att stanna upp i sin färd är desto svårare. Obalansen i världen blir bara värre och värre, och nu öppnas sår i själva slöjan. Jag hoppas bara att tillräckligt många krafter väljer att lyssna.

Öööh… hur tusan sätter jag ord på det här så att bofasta förstår? Hur förklarar man skärvan av en existens som inte funnits fullt ut sen världen tvingades ta fysisk form?

Vi kommer till platsen som Rakel pratat om. En väg till Drömlandet? Jag minns allt Calgarax visade mig som unge. En plats av magi och frihet. En plats som andarna själva drömmer om. En plats jag alltid längtat efter att få se. Nu är den världen bara några trappsteg bort. Nu… när jag har plikter. Världen där dödliga inte är mer än daggen i gräset en solig sommarmorgon. När jag har ett ansvar gentemot både Siku, Kuiva och Flocken. Varför nu?

Men Iselin vill inte lyssna på mina varningar. Oavsett vad min hjärna säger till mig så rusar mitt hjärta. Jag har nog aldrig varit gladare över att inte bli lyssnad på.

Vi kliver uppför trappan av is. Om trädens färger var övernaturligt klara runt tjärnen så är det ingenting mot det här. Skönheten på den här platsen är inte någonting man bara tar in med sina ögon. Dofterna som fyller min nos vittnar om dess prakt. Det är som att hela omgivningen sjunger en harmoni av Yawein. Jag borrar ner mina fingrar i mossan och känner hur marken vibrerar fram oändliga berättelser om dess prakt.

Så känner jag en hand på min axel. Just ja, halsbandet. Det har löst sig. Ja det var väl för väl. Iselins frihet mot andens frihet. Gott så.

Vi behöver gå tillbaka, men vid alla vårvindar vad det bär mig emot. Jag plockar upp en sten som ligger på marken framför mig, men Iselin säger till mig att släppa den. Jag borde bli irriterad på henne, men det känns så futtigt i sammanhanget. Jag släpper stenen och går med henne tillbaka ut på sjön.

Vid trappen väntar oss en gåva. Någon lovar oss säker passage hem. Mäktiga krafter på den här platsen ser oss och det vi behöver åstadkomma. Med varsin ögla i hand går vi ner under isen och kommer upp på andra sidan. Rakel och barnen är där. Vi är tillbaka.

Jag hör sången från Skallglans bakom mig när isen plötsligt lossar och smälter på några ögonblick. Vi var väntade, och vi lämnade med gåvor som var ämnade för oss. Är det här kanske Drömlandets väg att bidra till påbudet i runorna? De andarnas sätt att kämpa för Yawein?”

Eskil:

Iselin:
“Är det kväll eller morgon? Under de senaste timmarna har jag tappat hoppet flera gånger om men ändå känt en beslutsamhet i att vi inte kan ge upp. Trots att jag var kall in i märgen och rädd att aldrig någonsin igen få se himlen eller andas frisk luft så kunde jag hålla bäringen tillräckligt. Men nu är vi här. Pål-Albert hade kanske förlikat sig med att vara fast där nere för resten av sina dagar, men det var aldrig ett alternativ för mig. Ändå vågar jag knappt titta på honom, av rädsla att där möta besvikelse och fördömande över vad jag var villig att göra för att ta mig ut. Jag hade inget annat val. Jag ville inte förgås där nere. Eneya säger att det är oerhört viktigt att jag får fortsätta mitt uppdrag som utvald av Karmiroth. Han verkar inte riktigt tycka detsamma. Det känns förmätet att hålla med henne men jag tror också att det är sant. Det finns viktiga saker jag kan och måste göra och då kan jag inte sitta fast i ett alviskt fängelse. Eskil försöker röna klarhet i vad vi varit med om under jord. Men det måste vara svårt att få något sammanhang i de lösryckta meningar och upptäckter vi berättar om. Det han behöver veta är att jag släppte Vorgestrahl fri och att jag bad Ro om hjälp. Vänder han mig ryggen nu så var det redan påväg. Men det gör han inte? Vi får ta oss vidare och talas vid på vägen. Min hjärna snurrar och bultar fortfarande.

Pål-Albert tycker att vi borde ha diskuterat igenom saken. Att vi var överens om hur illa det vore att släppa fången fri. Fast. Vi vet ju faktiskt inget om honom. Vi hade tömt ut alla tänkbara sätt att komma ut. Och när jag frågade om hjälp så svarade Ro att jag skulle släppa fri hennes vän. Ett marväsens vän… Vad för ondska har jag släppt lös? Jag vet inte, jag är också rädd, men vi kunde inte vara kvar där. Pål-Albert får åter backa för oss, och jag tycker synd om honom när också Eskil stämmer in med Eneya att det inte var ett alternativ att fastna där nere. Jag och Pål-Albert borde talas vid i enrum, när vi nu ska ha tid till det? Han säger att han inte är arg på mig men det känns inte helt sant, har jag gjort världen en stor otjänst för att jag var självisk? Vad vill Ro diskutera? Eskil berättar att det är vanligt att det blir slitningar i grupper. Han har varit med om det förut, precis som när han lett soldater så tappar man ibland modet och riktningen. Ibland förråder man till och med varandra. Jag tänker på mina planer och bygger på känslan av skam. Eskil fortsätter, han har rätt till stor del. Vi gör det här tillsammans. Vi har en riktning och gemensamma mål som vi inte får tappa blicken från. Få av halsbandet och ta oss vidare förbi Fagern och därefter Eiderhamn. Jag känner tacksamhet att de vill fortsätta hjälpa mig med halsbandet. Fast å andra sidan, vad har de för val? Allt märkligt och underligt som händer oss får vi diskutera igenom mer grundligt senare, kanske vid målet för vår resa. De andra verkar stärkta av detta inspirerande tal. Jag har svårt för liknelserna med att vara en soldat, men Eneya säger att det handlar om alla grupper. Jag har inte varit del av någon grupp med den dynamik de pratar om. Jag är inte säker på att jag är det nu heller. Visst har jag min familj, men det är helt andra naturlagar som gäller där. Det är inte jämförbart.

Tre ljusklot svävar högt upp i luften över ett gammalt ruinlandskap. Ciara Lókë svävar fram ur mitt bröst och bländar mig och jag slås än en gång av att de båda männen inte kan se henne när de frågar vad som sker. Vad betyder det? Jag följer henne ut på en yta som är frostig jord. Vorgestrahl? Det är som att en stor jordhög skrapats av och i mitten har det blottlagts en kista i sten. Locket är sprucket och ur kistan stiger en rosa och lila ljusfé upp, Ciara Lókë smälter samman med skärvan på samma vis som i stencirkeln. Undrar om det är magisk aktivitet här? Jag känner ingenting. Hon svävar en stund ovanför oss, i kistan går det att se delar av fötterna, benen och en kjolfåll på den begravda. Mina tankar går till “cupta loico-ritualen” som bara till synes gör en människa död. Men den håller inte så länge som barnet verkar ha legat. Allt runt omkring oss är sedan länge vittrat, hon bör ha legat här i 200 år minst. Här finns flera gamla gravar av äldre stil. Förseglad i bly, säger Eskil, det ringer en vag klocka… hon är så hemskt liten. När Eskil lyfter stenskivan över hennes ansikte så fattar hon eld och smälter samman inför vår syn. Jag förstår inte vad som händer innan Pål-Albert yttrar att solen nådde henne, hon var en odöd. Någon har begravt henne på det här viset för att hindra sökandet efter henne på magisk väg. Någon ville inte att hon, eller skärvan, skulle hittas. Hur många såna här gravar finns det där en skärva är instängd i bly? Hur ska jag då kunna hitta dem alla? Ska jag behöva färdas över hela kontinenten i mitt sökande? Så lång tid har vi nog inte. Om inte Eskil och Vitskiffis kan köpa oss tid. Vi söker runt omkring oss efter tecken på hur gammal platsen kan vara. Pål-Albert hittar då tre grönskimrande fjädrar. Kalderan. Han frågar om jag vill ha en av fjädrarna. Jag vill hemskt gärna, men inser att de ju ska hållas ihop och inte skiljas åt. Han frågar om vi inte ska hålla ihop då? Jag ser uppgiven på Eskil. Jag tror inte det? Eskil skruvar på sig och säger att det han ville ha sagt nog kom ut fel förut. Och att han undrar om vi vill färdas med honom trots hans löfte till Ro. Ja, självklart. Jag behöver ingen betänketid. Ja. Dessa två är det närmaste jag kommit någon levande varelse förutom Jasper, Eigar och Trian. Jag har en känsla av att Eneya snart kommer vara i samma nivå som dem. Eskil blir blank i ögonen av att vi vill följa honom. Jag förstår faktiskt inte hur jag tänkte att jag skulle kunna klara mig utan dem. Jag hade redan varit död, dem förutan. De valde mig och de lät mig inte försvinna.

Guldklimpar framträder på stigen för att locka oss mot den frusna tjärnen. Vorgestrahl återigen? Nej. Sagolandet? En annan dimension där magiväven fungerar annorlunda. Kan jag slippa halsbandet här? I isen finns en vak med en trappa ned. Jag har fått nog av trappor ned i jordens innanmäte. De andra är också skeptiska. Vi borde kanske diskutera saken, som Pål-Albert vill. Jag säger det, men menar det dock inte. Åh, vad är det för attityd jag har? Mor hade inte tolererat det. Han verkar inte ta det så. Vi börjar lägga fram olika perspektiv, men sen blir jag ändå otålig. Nej. Jag går bara. Jag måste ha av det här halsbandet. Jag vill inte stå bredvid ännu en gång och inte kunna göra något. Bara se dem dö. Det klarar jag inte. Eskil manar mig till eftertanke, men jag slår bara undan det. Det kommer gå. Det måste det. Soroka tog sig ju tillbaka? Jag går innan jag ändrar mig. Är det bara för att slippa stå bredvid och se dem dö så får jag tänka om, tycker han. Det är inte anledning nog att utsätta oss för den här risken. Han måste ju förstå att jag bara viftar undan hans förmaning, att jag inte själv tror på det jag säger. Men ändå går han vid min sida ned i sjön.

På andra sidan stranden ser vi ett fantastiskt uppdukat bord. Men det är inte bättre än något gästabud jag tidigare varit på. Allt är mer intensivt i färg och form. Sagolandet existerar alltså? Gråfolket hade rätt? Halsbandet sitter lösare. Och sen trillar det isär. Jag känner mig starkare än jag någonsin gjort tidigare. Kontakten med väven slår till med full kraft som en åskknall i hela mitt väsen. Jag får samla all min viljestyrka för att inte bränna all uppdämd energi de första sekunderna. Det känns som att allt vibrerar ända ut i fingertopparna. Jag är hel.

Eneya och Pål-Albert tar sats för att gå närmare stranden. Har de inget vett i kroppen!? Eneya. Vi får inte röra något här. Inte ta med oss något. Inte röra. Det vet väl varenda barn som läst en saga? Jag kan inte tro det är sant men jag måste ta det på allvar. Vill inte hamna i ännu en fälla. Eskil tar hand om Pål-Albert som suktar efter ost. Så typiskt honom. Precis lika envis som Eskils invändningar mot att använda magiska föremål. Men skölden från fängelsehålan tog han emot i alla fall. Den är nu prydd med Borvangs vapensköld, eller vad de nu kallar det där uppe i Livfolden. Den tror han på, sa han. Jag bara undrar om den är säker. Magiska ting. Vad snabbt den knöt an till honom. Kanske är det så att han har stor tilltro till vapen. Typiskt soldater.

Vi vänder för att se om vi kan gå tillbaka och vi har fått en gåva, en frostig säck med fyra handtag för en säker passage tillbaka. Jag hade inte tänkt så långt. Ignorerat deras varningar. Något sätt finns det alltid. Och jag hade rätt. Det finns visst krafter här som vill oss gott. Jag sänder mitt tack och när vi är tillbaka i vår egen värld igen så sjunger isen när den smälter. Jag känner livet i mig och måste springa och tjuta av lycka. Eskil fångar min hand. Han ser helt färdig ut. Bra jobbat, säger han. Jag förstår inte vad han säger så för. Jag har inte gjort något. Men han är väl glad att det gick vägen. Så även jag. Säcken innehåller tio paket, tre med bot trefalt och en börda tvungen. Allt inkapslat i is. Vinterhovet? En ask var bara full av glitter som spred sig i våra ansikten, vad för börda kommer med något så vackert? Ciara Lókë är åter trygg i mitt bröst, halsbandet är borta och jag känner mig redo för vad som helst.”

Pål-Albert:
“Vi är fria och går vidare. Jag är moloken, nedtyngd över vad som skett och jag släntrar lite efter de andra. Iselin tycks skämmas men det gör inte Eneya och Eskil. Vi lever bortom isens grav och det får förmodas vara av godo. Vi blottlägger våra känslor och jag håller inte tillbaka min självömkan av obetydlighet gentemot oss alla. Men när Eskil sedan tar till orda ingjuts jag av mod. Hans tal blir som ett balsam för själen och han lyfter upp mig ur avgrunden och ger mig förnyad styrka att fortsätta.

Ispinnen försvann innan solen hann över krönet. I våran vandring skedde ett snabbt skifte då vi skådade ljus uppe i skyn och snart var vi mitt i en sedan länge övergiven by. En ruin till kapell och en märklig kyrkogård. Något mäktigt hade varit där och vem annan än Vorgestrahl då ett tidigare gravkummel skalats som en oönskad topp på en möglad ost i ett område som lämnats frostbitet.

Ur denna frusna krater steg en skärva upp ur den söndrade graven som förenade sig med Iselins Ciara Lókë. Det var ledljus som ledde oss hit för att kunna förena ännu en ljusfe med Iselins. Detta var också upplyftande i skuggan av vår befrielse. Kvar i graven låg liket av en ung flicka som plötsligt brast i brand så fort som grynings strålar vidrörde hennes bleka hy. Fruktansvärt. Flickan var en bevarad odöd. Möjligtvis, med tanke på att gravplatsen är gammal, kan hon ha haft ett samröre med den andra odöda som blottade henne.

Vad är Iselins ultimata öde? Följer hon gudarnas ådra i den stora niofårade floden som stakar kanalen till paradiset? Jag som såg oss som oviktiga i den mörka alvgraven där hon gav oss vägen ut. Är det mitt cyniska självömkande som sipprar ut? Vilka medel är tillåtna för räddning? Vilka uppoffringar kan man göra för den stora framgången? I det stora sammanhanget vi blivit insvepta i, är Iselin eller Ciara Lókë den viktigaste att rädda eller är de oskiljaktiga för vad som måste åstadkommas? Vem vet. Min önskan var att vi skulle offra oss med att låta oss vara fängslade med fången. Iselin sökte frihet och vann den med att ge frihet till en annan. Fångenskap eller frihet? På det filosofiska planet är hennes lösning den bättre.

Tiden var knapp att komma vidare för att vara steget före allt otyg i skogen, men en stund togs till att leta fler ledtrådar. Jag sökte ruinen av kapellet tillsammans med Eneya. För mitt inre öga var det enkelt att föreställa sig platsen i grannare dagar och det var glädjande att måla upp det för Eneya. Här fanns en gåva lämnad vid det vittrade altaret. Tre fjädrar som skimrar i Kalderans gröna livgivande ljus. Med stor vördnad tar jag emot denna välsignelse och önskar direkt att dela den med mina vänner. Iselin svarade att Kalderans fjädrar inte borde skiljas åt men jag svarade omedelbart vad mitt hjärta säger “ska vi inte hålla ihop?” och det tar luften ur henne och hon vänder sig modstulet mot Eskil. Vad är detta? Han tycks förklara ett missförstånd där vi bekräftar det självklara – att vi följer honom trots löftet han har gentemot Ro. En sådan värme infinner sig hos mig. Jag ser en trygghet hos fröken Falger och ett bekräftande leende bortom stenar som faller och dimma som stiger hos Eskil. Min kära nyfunne vän och kompanjon bortom trosatsers givna utfall. Jag noterar att Eneya visar vördnad vid altaret i någons sorts rit där hon lämnar en gåva eller är det ett offer? Det är rörande hur hon vördar det jag håller heligt.

Vi närmar oss Tärneby och vårt val av väg tar oss till området Rakel berättat om tidigare. Vi gjorde tidigare anknytningen att det kan vara en plats där slöjan till Sagolandet kan vara tunnare. Och mycket riktigt, genom täta snår följer vi en stig med glittrande små guldklimpar fram till en förtrollat frusen sjö med en formad isportal genom sjön till andra sidan. Iselin är åter den av beslutsamhet och handling och rusar ner före så vi andra får sluta vela och följa efter. Sagolandet! Dofterna, färgerna, ljuden … OST! Ett uppdukat bord av läckerheter och ett oemotståndligt utbud av lagrade mejerier. Eskil stoppar mig från ett smakprov och påminner om mina förmaningar med det demoniska sändebudet. Jo.. mja.. men då fanns det ju ingen ost! Ost Eskil! Ost! … Jag får ta mig till sans och så gör även Eneya som suktar efter en liten bit av Sagolandet men som inte unnar sig den minsta lilla sten.

Det visar sig att baktanke saknas. Vinterhovet får vi förmoda önskar oss väl. I gången står en jutesäck med ett tillhörande kort där det står: “Fredad avfärd given. Så ock trenne bot trefalt. Så ock en börda tvungen.” På andra sidan saknar världen samma lyster men känns trygg och som den ska. Vi får också glädjas åt att det hemska halsbandet har lossnat på färden. Trenne bot trefalt är tio inslagna presenter där en av dem är en börda tvungen. Det kliar i fingrarna. Jag oroas över bördan och önskar vara den av oss som får ta bördan för att bespara de andra.”

Akt 1 – Episod 8

Eneya:
“Jag var orolig att färgerna skulle blekna när vi återvände. Men sen vi kom tillbaka till den här platsen är det som att den fyllts av liv. De omöjligt klara färgerna har kanske återställts, men de har istället ersatts av Lohras fulla prakt. Ris har givit plats för fruktträd, vars blommor slår ut, falnar och bär frukt inför våra ögon. Frukter och bär som jag känner igen, men också sånt som jag aldrig sett förr. Smaker och dofter som känns helt nya, men som ändå står i samklang med allt annat i Lohra. Det här är inte någonting från Drömlandet som tagit sig hit. Det här är Lohras egna andar som visar vad de är kapabla till. Den svarta till trots.

Tjärnen som nyss var frusen är nu varm som en vattenpöl i gassande solsken, och på andra sidan möts vi av mjuka bäddar av mossa och en riktig festmåltid. Men inte bara det. Stenen! Den lilla sten som jag la tillbaka när Iselin bad mig. Här ligger den på en liten duk och väntar. Helt fantastiskt! Jag känner hur mina ögon fylls upp av tårar. Jag är otroligt tacksam över armbandet jag fick ur den andra lådan jag öppnade, men på något sätt känns det ännu mer magiskt att ha en del av naturen i drömlandet. Rundad av tidens gång, inte formad av redskap. Anspråkslöst brun vid första anblick, men med toner av rödlila som träder fram när man låter blicken vila på den. Som när man tar in alla nyanser av en svart akleja. Är det här kanske början på min del i halsbandets historia?

Eskil oroar sig över vad som händer runt oss. Det är inte mer än rimligt. Som att plötsligt höra en massa okända ljud när man inte kan se. Jag gör mitt bästa för att förklara att det här är av Lohras egna andar och ingenting annat, men jag vet inte om han kan ta till sig av något av det jag säger. Var den osedda världen någonsin en del av hans liv innan han mötte Ro? Han måste väl ha trott på deras gudar åtminstone? Fast om hela världen vore begränsad till bara nio mäktiga andar, varför skulle någon av dem vara relevant för gemene man? De andra verkade i och för sig känna till hur man bränner dagen. Visst måste det betyda att de bofasta här ägnar andarna en tanke åtminstone någon gång om dagen? Det kan väl inte bara vara ord?

Jag tar in alla dofter och ljud och tackar andarna för den fantastiska rikedom de överöst oss med på den här platsen. Fröer från Kuivafolkets sida om bergen, den snidade lilla fjädern jag fick av Virik, torkat kött från en av sarvarna vi slaktade i höstas, några av benpärlorna som mor och moderfar gjorde med Zarinds ungar sist vi sammanstrålade med Redji-stammen. När jag var yngre slog mig aldrig tanken att jag en dag skulle vara årscykler bort från min syster, och nu är jag på något vis en halv värld bort från hela mitt folk. Tack kära vänner för att ni alla gör det här lättare att bära.

Iselin undrar plötsligt vad jag gör. Jag måste nästan hålla in ett fniss, för hennes tonläge låter så himla likt Zarinds yngsta när han bara var några år gammal och ställde exakt samma fråga. Det är fint att se samma nyfikenhet hos en vuxen människa, speciellt hos en bofast.

När vi ätit tillsammans av allt som fanns berett åt oss så börjar Iselin sin ritual av att försöka ta reda på vad för krafter som finns bundna till föremålen vi fick ur säcken. Det är någonting väldigt kliniskt över hur hon tar sig an varje objekt. En närvaro som inte släpper in någon utomstående själ. Jag har bara sett den här typen av magi några få gånger förut, och det känns nästan lite kusligt att uppleva på såhär nära håll.

”Så ock en börda tvungen.” ”Tack och förlåt.” Det finns en förväntan från någon om någonting, och ytterst oklart vad det är. Så… Det är alltså inte idag som solen fryser till is och andarna börjar tala klarspråk. Men jag förutsätter att vi får den information vi behöver. Som vanligt. De andra pratar om Sagolandet, om två olika ”hov”. Jag har aldrig hört det uttrycket för någonting i andevärlden förr, men jag känner till att det finns motsättningar. Yawein mot Den svartas ordning. Jag har fortfarande svårt att ta in att andar skulle verka för den även i Drömlandet. Men då är det alltså vad som kallas Vinterhovet och Sommarhovet? Enligt Rakel ska bandet till Drömlandet aldrig ha visat sig såhär stark på platsen förr. Det verkar ha varit en specifik inbjudan riktad till oss. Är det Vinterhovet som också hörsammar påbudet i runorna?

Ro har en mästare. Ett väsen som medger att det följer någon annan än sig själv. Det här ställer saker i ett helt annat ljus! Precis som Flocken följer Fjällstigna så följer hon också en ande. Det finns inte längre några tvivel om uppdraget hon givit Eskil. Jag hoppas att han kan samla sig nog för att kunna ha ett samtal med henne, oavsett hur obekväm han må vara med situationen. Hon är ändå på vår sida när det kommer till vad som ska hända med den här världen.

Rakel har sett flera skärvor av Karmiroth tidigare. Hon har själv varit värd åt en, och har en bekant som haft en annan med sig. Om den lämnat henne kring Tärneby, undrar om den fortfarande går att hitta här någonstans? Eller så har den rört sig någon annanstans. Hittat en annan själ att lifta med eller hur det nu är saker fungerar. Jag vet faktiskt inte alls. Skärvor av en själ, separerade från sin essens. Essensen av en enastående mäktig ande om den kan komma sipprandes såhär från Gränslandet. Det är helt otroligt spännande!

Jag får äntligen chansen att fråga Pål-Albert om hans överenskommelse med Rin. Men det verkar inte som att de har någonting formulerat. Han sprider hennes lära, ja. Men det gör väl alla andra Rin-präster också? Om hon inte hjälper dem med samma krafter så är det ändå någonting specifikt hon vill ha hans hjälp med. Eller så uppskattar hon bara hans fuffens så mycket. De där hyss-morrhåren talar sitt eget språk.“

Eskil:

Iselin:
“Frukter och bär växer fram omkring oss. Det är ju för himla konstigt, men ingen reagerar i annat än förundran. Eskil håller, som vanligt, vaksamt ett öga. Betraktar och drar slutsatser. Jag litar på att han eller någon av de andra skulle reagera om det är någon fara. Rakel tar barnen till tjärnen för att tvätta av dem. Att bada ser skönt ut och jag kastar mig i med kläder och allt. Det är härligt varmt! Eneya kommer hon också. Lager efter lager skalas av. Stendamm och köld. Muskler som hållit spänningar i flera dagar slappnar äntligen av. På andra sidan står en picknickkorg, jag är mycket nyfiken på den men känner mig också något försiktig kring allt detta. Pål-Albert verkar redan vara påväg dit och hinner duka upp. Jag börjar simma ditåt, sedan kommer jag på att jag vill ha min bok och några kläder, så jag tar mig upp på Eskils sida istället. Han undrar om det här är en säker plats. Vi är omringade av tjocka buskage. Jag vet inte, Eneya och Pål-Albert verkar ju lugna. Men å andra sidan så var Ella och Pål-Albert helt övertygade om att stenhögen var säker och den höll ju som en förtrollning över dem. Eskil frågar de andra och Eneya tror det är denna världs livskraft som visar sig, gåvor av Lohra och Pål-Albert verkar instämma och tror att det är goda krafter i görningen, kanske Kalderan. Jag ger efter för hungern och tillåter mig att slappna av än mer när Eneya är så positiv. Kanske är det krafter som känner igen henne? Det bör inte vara något lurt och vi behöver vila och samla kraft om vi ska orka mer. Jag har fortsatt ont i huvudet, men inte alls på samma nivå som tidigare. Jag tänker efter en extra gång innan jag lagar några revor i klänningen jag krängt på mig. Kroppen minns den elektriska smärta som isade igenom mig när halsbandet satt åt kring min hals. Förfärligt. Ska jag behöva känna oro nu varje gång jag brukar magi, att den ska vändas mot mig istället?

När vi ätit en stund och till och med Eskil fått i sig lite och Rakel kommit med barnen så går jag igenom packningen för att få fram broschen som låg vid Marells saker. Där är hennes bok också. Den har jag inte heller studerat närmare, än. Jag får göra det senare när jag är ensam. Först ska vi ta reda på vad de olika sakerna, som vi fått i gåva, gör så att vi inte råkar ut för några oönskade överraskningar. Jag sätter upp ett fokus och tänder ett bivaxljus, doften är nästan överflödig men blandar sig väl med doften av äppelkaka som jag tuggar i mig samtidigt. Jag säger de uråldriga orden.

Visa mig vem du är. Nanhalyana.

Broschen har namnet “Livsgäld” och kan lånas livskraft för att återuppliva bäraren om denne är nära döden. Ett mycket mäktigt föremål. Den vill jag prova. Undrar om Marell fortfarande lever? De andra barnen? Vilka är förföljarna? Hjälpte de Eskil? Släckte branden? Fokus.

Sejdlarna tittar jag på härnäst, de kan antingen berusa dig, “Rusbringaren” eller rena drycken du dricker, “Glädjedödaren”. Det hade varit praktiskt på Glimmerö, men kanske bra framöver.

Armbanden näst, det ena, “Band till den blossande solen” kan skänka en gyllene medelväg för att säkerställa att bäraren lyckas med det den tar sig för och den andra, “Band till den skärande månen” leder med kaos för att bringa förändring. Ett mer oklart utfall med andra ord.

Under tiden sitter Eneya, Rakel och barnen med mig. Jag berättar för dem om det jag får fram om Drömskaparen, Djärvaste, Vägvisaren, Skymningsljuset. Inte säker på att jag kommer minnas allt, jag har så ont i huvudet. Eskil och Pål-Albert går lite avsides för att gå igenom Eskils skador och tvätta av sig. Jag hör inte så väl, men ser hur blåslagen han är; axeln, revbenen… och får någon slags ömhet i bröstet för dem båda. Blånaden där yxan högg in i Pål-Albert är utläkt. Jag trodde vi förlorade honom då. De förtjänar verkligen bättre sällskap än olycksbringaren Iselin Amsler av Falger. Men jag är glad att de har varandra att samtala med, och Pål-Alberts sätt verkar lugna Eskil något.

“Rangrims sköld” byter målning beroende på vem som bär den och visar dennes sanna allians. Pål-Albert verkar tvivla något på att han verkligen har Rin med sig och då ger Eskil honom skölden i någon slags försök till försäkran. Det måste vi väl ändå kunna lita på att det är Rin som Pål-Albert bär i sitt hjärta? Tycker han. Jag håller med. Precis som att jag tycker att Falger alltid borde vara på god fot med Tria.

Rakel har plockat på sig guldklimparna, undrar om hon ens kan betala med en enda av de där utan att bli kallad tjuv? Men nog har hon mer behov än vi andra. Lögn att Eskil skulle ta emot några gåvor och Pål-Albert verkar också stadd vid kassa. Jag frågar henne vart hennes ljusfé Haima försvann och hon vet inte så noga annat än att den stannade här i omgivningen, när hon och hennes folk blev avhysta från området av frun till jägaren som dog. Och hennes vän Tundras ljusfé Nordsken är kanhända med honom än, och ett följe med röda skor. Eller som kallades “Röda skor”? Hur smart var det förresten att lämna ett utbränt lik efter oss? Det är dock för långt att gå tillbaka.

Eskil kommer ihåg mer som Ro sagt till honom om klockan. Att den är kopplad till Ro, hennes mästare och djupet. Ingen av oss hoppar på honom för den nyheten. Men han valde sin tid väl att avslöja en sådan skrämmande sak. Vem är då hon i skuld till? Om Eskil är i skuld till henne och hon är någons tjänare eller underlydande? Hon var heller inte där personligen i skogen, det är tydligt, hon är kanske också bunden till en annan plats, hon är inte av denna världen, säger han. Och sedan ska Eskil tydligen kunna få svar på sina frågor i drömmarna av henne när han önskar. Eneya pressar på att han bör ställa dem, men ingen av oss andra verkar reagera särskilt stort. Vad sker. Varför? Är vi så avtrubbade så att inget längre biter på oss? Har han faktiskt glömt av det eller undanhållit det från oss andra med flit? Jag kan inte reagera på något rimligt vis heller. Jag har stor respekt för Eskil. Jag kan inte skoja med honom som Pål-Albert gör med mig. (Snarkningar? Knappast.) Jag kom undan med att ha släppt lös en, möjligt, ondskefull varelse. Som visserligen hjälpte mig att hitta ännu en skärva av den vita. Men det var bara för att Eskil tog emot det med jämnmod. Jag trodde nog att jag skulle få fler reprimander från Pål-Albert. Att han inte reagerar på detta är ju märkligt. Eskil är tydligt på min sida angående Vorgestrahl. Tror jag. Men är det för att vi har vårt avtal? Eller är det av något annat skäl? Det är väl knappast så att han tycker om mig? Men Pål-Albert tvekade ju inte heller när Eskil frågade om vi ville färdas med honom, trots hans skuld till Ro. Så även om han är rättskaffens, Pål-Albert, så finns det ju nyanser i hans ställningstaganden. Han kanske inte vill följa mig och Karmiroth, men han verkar vilja slå följe med Eskil. Och Eskil är med mig. I alla fall en tid. Och även om Pål-Albert inte kan förlåta mig för att jag fick upp oss ur vår för tidiga grav så verkar han okej med att vara del av Eskils väg, även fast det nog tog emot i oss alla att medverka till mord. Fast jägaren höll ju redan på att dö. Och att köpa sig en tidsfrist från Ro kändes som en bra sak i stunden. Att göra det enda Ro rådde till nere i fängelset, kändes även det bra i stunden. Men när jag såg den odöda träda fram så trodde jag att jag skulle frysa till is inifrån. Jag förstår Pål-Albert, men Eskil säger tydligen inte heller allt.

De undrar, och jag berättar om hur jag först fick med mig Ciara Lókë, och att vi fann varandra på en gammal kultplats en bit hemifrån. Pål-Albert ser mycket konfunderad ut. Jag förstår ju att jag vanhelgade platsen på något vis, och nu när jag tänker efter, varför är det något som är lätt att ursäkta för skärvan? Eller kanske är det rentav en förutsättning för vårt band? De gamlas altare och tempel… Fast vad sjutton är det där Gervain som Eneya pratar om hela tiden? Jag tror ju inte att man ska avfärda hennes påhitt alltför lättvindigt, även om de i “flocken” tydligen maler ned sina dödas ben, blandar med ister och frön och matar dem till fåglarna, istället för en begravning. Nej, ett par frammanade stövlar är inte det konstigaste, även fast det inte var Rins eller Ros förtjänst. Det konstigaste är inte heller Eneyas seder och bruk. Vem är på vår sida? De vårbekomna, en möjlig part. Grottans barn? De gamla gudarna? Vinterhovet? De erbjöd oss en fri passage tillbaka hit, och skapade högsommar, gav oss mat och gåvor och Eneyas sten, som jag tvingade henne att lämna. Varför är de så positivt inställda till oss? Allt jag nånsin läst om dem är att vinterhovet består av marväsen, vingklippta féer, fallna änglar och illasinnade varelser… De står vanligtvis för kaos. Vad för typ av kaos är det vi är på väg in i? Och vad för börda är vi påtvingade? Jag kanske måste sluta ljuga? Fast jag vill verkligen inte bli övergiven här.”

Pål-Albert:
“En magisk förvandling äger rum. Isen smälter på tjärnen och runt om oss prunkar det av praktfull sommar. Blommor, frukt och bär växer fram i realtid. Jag går som förtrollad mot ett av körsbärsträden och en av dess grenar sträcker sig ut som en givande hand. En vacker doftande rosa blomma vecklar ut sig och faller av för att ge plats åt ett klarrött par med körsbär, fullmoget och redo för min utsträckta hand. Hela upplevelsen är ljuvlig.

På andra sidan tjärnen mossbekläds stenar och plötsligt finns där också en stor picknickkorg. Jag känner ingen tvivel inför ännu en gåva och upptäcker till min förnöjelse att vi är skänkta en kunglig matsäck från bordet jag så nära frossade på. Här finns OST. Jag tar utan tvekan och tar ur dosan jag köpte i Lejvi som Rakel ändå försäkrat borde funka och bryr mig inte nämnvärt om ett gasigt inferno väntar. Njutning på hög nivå, må jag säga. Men det var inte bara korgen som väntade på andra sidan sjön, som dessutom var behagligt uppvärmd som om det vore en färdig badtunna på ett värdshus, för där fanns också en säck jag sneglat i och sett en sten. Så omtänksamma de är ändå, våra välgörare från andra sidan slöjan. Det måste vara stenen som Eneya så gärna ville plocka med sig för att få bära en del av Sagolandet med sig.

Eneyas upplevelse av våran korta visit i en annan verklighet uppmärksammade något för mig. Jag har aldrig varit så nära ett fä innan med min uppmärksamhet och omtanke. Fä har tett sig annorledes, de är folk av Lohra men inte är ett lägre folk för att de inte kommer från Paradiset. Djur kan inte komponera musik och dikter, visa hängivelse inför den rätta läran som folk kan och där står fä mitt emellan. Inte fullt djur och inte fullt folk. På senare år har jag ändrat min syn på oss som delar Lohras värld och kommit att se oss alla som jämställda, åtminstone ideologiskt. Men det är en sak i tanke och en annan i efterlevande och jag bär ingrott förakt. De kan inte känna lika bra som oss, deras tro är inte lika mycket värd som våran. Deras konst är inte lika vacker som vår. Men så svepte den här tabaxin in i vår skara, med sina långa skarpa klor och onödigt stora halsband. Eneya är minst sagt förunderlig och ett sprittande frö av Lohra. Hon är annorledes på ett bra sätt. Hon fullkomligen strålar av lycka när hon plockar upp stenen och jag känner mig privilegierad av att få dela hennes glädje med henne. Det är kanske något som saknas hos många av de mina. En delad glädje med varandra i den jord vi kommit att dela. Det Stora Uppdraget må kräva en mer ömsesidig strävan än vad som uppbådats hittills.

Eskil som lägger allt ansvar på sina axlar ser gäckad ut. Där jag finner en djup frid vid denna plats tycks han hålla det som för bra för att vara sant och är om möjligt mer vaksam än någonsin och ser lika spänd ut som en fiolsträng. Han är märkt från våra senaste bataljer och jag tar det som ursäkt för att undersöka hans skador. Kroppsligt är han något nednött men vid utmärkt vigör, vilket jag visste från att ha förlängt Rins helande hand över honom. Det hela var mer en undanflykt för att försöka få honom att slappna av lite med att prata lugnt och behagligt och få musklerna att knyta upp sig i det varma vattnet. Jag hade väl lika gärna kunna tagit med en sten ut och försökt försvampa den men någon skillnad gjorde det kanske.

Iselin är inte sen att sätta sin magi i bruk och identifierar de nio föremål som gavs och även Marells brosch och skölden. Otroliga föremål, inte minst den omagiska bakformen. Skämt åsido är broschen Livsgäld något osedvanligt mäktigt om det kan rädda från döden, om än till ett pris. Om nån av oss ska bära den torde det vara Iselin? Vägvisarens godtyckliga singelslantning ser jag på med misstänksamhet. Den vill jag inte ha som vår vägledare. Sejdlarna är desto festligare. Glädjedödaren för att bota spritrus hade kommit väl till pass för vissa i församlingen för en å annan mässa i en svunnen tid. Till sist visade sig Eskil inte ha låst upp förmågan att binda sig till magiska föremål då skölden – Rangrimssköld – uppvisar bärarens sanna lojalitet. Lojalitetsfrågan vänds mot mig och vad som skulle visas om jag bär skölden. Nåja, det kan ses som en utmaning från gruppen, och det med rätta. Jag har inte betett mig som en kyrkans man genom allt vi upplevt. Prövningar och kunskap som går långt bortom vad jag tränats i och läst om har jag mött och det har inte varit lätt. Denna för mig oförtjänta ära i att bli upphöjd som prelat, välsignelsen av att känna Rinns kraft pulsera i mina ådror kommer från ett öppet hjärta som aldrig tänker blunda för vad det upplever. Flocken, de Sju gudarna som trollet nämnde vid namn, den tionde – Calha – som den mystiske “Sydlänningen” nämnde i sitt brev till Aigar, Ro, Sagoland med Vinterhov och Sommarhov. Det är många krafter som virvlat runt oss men min kärna är stadig. Min vördnad och tillgivienhet ligger hos Rinn och rådet av Nio! Jag räds inte att bekänna färg för jag vet nog att den skiner Mormor Marmor Vit!“

Akt 1 – Episod 9

Eneya:
“Begreppet ”hov” verkar ligga lära till hands för bofasta. Det är något de håller själva. Men precis som vi så verkar de ledas av äldste, deras Bann. Men bara en. De har en näst äldste, eller Banni, men utan att den är med och bestämmer. Eller? Jag måste ha fattat något fel här. Jag tycker att någon har nämnt det där ordet i samband med någon som lät som en rätt ung person också, så det är nått jag fått om bakfoten. Att bara ha ett par äldste låter dessutom som väldigt mycket ansvar att lägga på bara ett par individer med tanke på hur stora deras byar verkar kunna vara. Det kanske klarnar allteftersom, speciellt om vi nu verkar vara på väg mot någon av de där byarna.

Har hon aldrig hållit vakt tidigare? Med hennes längd borde hon kunna se saker bra mycket tidigare än en annan. Vad är det för föräldrar som aldrig lärt sitt barn att vara uppmärksam på sin omgivning? Det här måste vi fixa.

Hon får några tips, men hon verkar ha koncentrationsförmåga som en unge vid höstens första snö. Det är svårt att ge henne något att observera på håll när allt är såhär nära inpå, så det får väl börja med något litet istället. En vit näbbmus mot den här grönskan borde väl inte vara för svårt? Jo tydligen. Okej, vi får ta det här i små steg. Vi börjar med ljud alltså.

Deras städer (visst var det vad de kallade deras stora byar?) har tydligen gott om katter, så jag får rådet att vara försiktig med mina former. Haha! Jo tack, första höken som gav mig en flygtur blev visserligen bra förvånad när den plötsligt blev väldigt kall om fötterna, men det var bra tur att det var gott om pudersnö för att dämpa fallet efter att den släppte taget. Jag har bättre kontroll nu. Och rovdjuren runtikring brukar vara snabba på att lära sig vad de ska låta bli. Om inte första, så andra gången.

Pål-Albert vaknar av vad som verkar ha varit en riktigt jobbig mardröm. Jag kilar upp på hans knä för att se hur det är fatt, men det är tydligt att han hellre skriver ner det han har i minnet än att prata om det direkt. Det är en märklig företeelse, men jag respekterar såklart hans sätt att bearbeta sina minnen.

Iselin sätter sig med sin bok också, så jag får hålla lite extra koll under tiden. Jag passar också på att ta in alla dofter med den här nya nosen. Men så ser jag något som är svårt att urskilja mellan trädtopparna. Inga vingslag, men det känns inte som en rovfågel heller. Den verkar inte vara på väg hitåt i alla fall, så det är ju alltid någonting. Men kan det ha varit en sån där get?

Jag ser vad som skulle kunna ha varit ett helt vanligt stjärnfall, om det inte vore för att den föll mitt på ljusa dagen. Lite senare syns en rökpelare i riktningen där stjärnan föll. Soroka ger mig höjd att se, men det är svårt att se om det är skogen som brinner eller om det är där de menar att den här byn ska ligga. Pål-Albert och Iselin tycker att det är dags att väcka Eskil och börja röra på sig.

Haha! Lämna det till vår finurlige gnom att hitta på hyss och bjuda in barnen till ofog. Jag tror minsann att de där morrhåren just växte en hårsmån till.

Eskil är den tredje personen på mindre än ett par timmar att fråga hur många former jag kan ta. Och det blir inte lättare att förklara för det. Hur många färger har ett höstlöv? Det är några former som ligger mig nära just nu, men de skiftar lite på samma sätt som årstiderna. Jag kan absolut försöka tänka på att förvarna om vad jag tänker bli härnäst om det är tanke involverat. Men det är inte alltid så lätt. Ibland är det bara ren instinkt.“

Eskil:

Iselin:
“En envis stadig hand på axeln och en tydlig röst som säger att det är dags att vakna. Det är inte barnflickan. Det är inte Vhizhyas betjänt. Inte Ella. Bara några minuter till. Mitt huvud försöker lokalisera tid och rum, just det. Skogen. Tjärnen. Vinterhovet. Eskil säger att jag ska vakta med Eneya. Det gör mig både förvånad och hedrad på nåt sätt. Förväntas jag vakta? Det är i och för sig bra att kunna. Han går undan och jag ligger kvar på den mjuka mossan som hotar att dra in mig i sömnen igen. Snart står skuggan av dvärgen över mig igen. Jag är vaken, lovar jag. Jag sträcker på mig och sätter mig sen med Eneya och ser Eskil lägga sig en bit bort. Jag har sovit drömlöst och är i samma lund som jag somnade i, omringad av frukter och bär, och tjärnen nedanför oss. Är det inte himla förunderligt? Huvudet känns lättare, det gjorde gott med ett varmt bad. Något jag längtat efter sedan visiten i klustret. Eneya berättar för mig om hur man gör när man sitter vakt och att man ska väcka de andra om man upptäcker något. Eller ta hand om det själv om man kan. Hur då? Skrämma bort den som försöker angripa. Vad är det som räknas vara ett hot då? Vargar verkar vara en möjlig kandidat. Snöleoparder. Hur ser dom ut nu då? Som leoparder. Jag spanar runt och det ser nästan ut som vargöron här och där. Jag håller koll på dem om de tänker ta sig in närmare. Jag är omgiven av individer som för två veckor sedan var främlingar, nu ligger och sitter vi utspridda under bar himmel tillsammans och litar på att jag, och Eneya, ska vakta åt dem. Jag tar det på allvar. Men det är så tråkigt.

Eneya leker kurragömma som en liten näbbmus, jag blir mest irriterad, jag är inget barn längre. Fast det är ganska svårt att hitta henne, faktiskt. Pål-Albert vaknar ur sina drömmar med ett ryck och skriker till. Eskil reagerar men somnar om och jag passar på att gå undan och sätta mig med Marells formelsamling. Nu måste det ju vara Pål-Alberts tur, han är ändå vaken och sätter sig och skriver. Får man göra så när man vaktar? Det kunde de väl ha sagt? Det var väldigt långtråkigt. Jag skapar mig ett fokus, tänder ett ljus och studerar boken för att förstå sammanhanget mellan orden och vad hon menar med det hon skrivit. Jag får fram några intressanta formler, hon har ett helt unikt språk i hur hon förklarar hur hon gör. En av besvärjelserna tolkar jag ut är hur hon fick sin sädesärla. Det hade ju varit himla häftigt att kunna. Sen känner jag mig lite ledsen för att Marell och hennes bror gick det öde till mötes som de gjorde. Det känns inte rättvist. Även fast de är fän så känns det faktiskt som en förlust. Undrar om Marell kom undan?

När jag stänger ned ritualen upptäcker jag att Pål-Albert och Eneya tittar på något på himlen. Det är en stor rökpelare. Den ser alltför bekant ut. Det ser precis ut som när vi lämnade Glimmerö.

Eneya har också sett ett stjärnfall som föll ned i samma riktning, inte ännu en skärva väl? Nej. Det var ju en blixt. Och sen såg hon även något stort sväva förbi åt det hållet, fler illkritter?

Vi försöker avgöra vem som ska väcka Eskil. Jag tycker att Pål-Albert ska göra det som är äldst. Men han förmår Smilla att göra det istället, hon och Rakel får låna Rin-staven och Eskil väcks och verkar tycka att det är roande. Han har ju själv barn och han verkar tycka om dem. Han går till tjärnen för att skölja av sig och då hör vi ett skrik. Han var inte heller beredd på Eneya i form av en näbbmus. Sedan frågar även han henne om hur många former hon kan ta, något jag redan frågat, och vet att hon inte kan svara på. Eskil låter så tråkigt morgontjurig på rösten och jag bara hasplar ur mig och säger till om det, det var dumt sagt känner jag genast, men han säger istället förlåt och försäkrar att han inte alls är arg. Jag tror visst att alla dvärgar är lika tjuriga som när farfar haft besök från dvärgarnas företrädare. Det skulle ju lika gärna kunna vara farfar som gjort dem upprörda, jag vet ju inte så mycket om politiken. Jag har tydligen fel om Eskils sinnesstämning, det är tydligt. Och jag får inte några bannor för att jag sagt åt en äldre.

Rangrims sköld har ändrat målning när vi sovit och har nu ett stort vitt träd i marmor målat på sig. Gnomen kysser skölden och ser nöjd ut över försäkran att det är Rin han är bunden till. Kanske har Rakels spådom skrämt honom? Eller så har våra handlingar gjort att han tvivlat på om han förtjänar sin gud. Även fastän vi faktiskt mest slumpartat ramlat in i mord, odöda, demoner och magiska ting.

Vi fortsätter mot Rakels hemby och där ligger döda byfolk utanför palissaderna. Nej. Nej. Nej. Nej. Usch. Jag vill inte mer. Pål-Albert vill in och hjälpa dem, hans hjärta vurmar för folk runt omkring oss hela tiden. Jag vill inte se fler döda, det luktar brandrök och blod även fast vi passerar staden i skogsbrynet en bit bort. Eskil riktar sig mot mig och frågar hur jag vill göra. Jag vill INTE in där. Men efter lite överläggningar så beslutar Pål-Albert att gå in i byn själv, han tror att han kan göra något. Vi har ju själva sett och upplevt hans läkekunskaper. De är otroliga. Det är klart att han måste göra något om han kan. Om han kan göra det snabbt innan fler svärmar av illkritter kommer. Jag önskar att jag kunde styra vatten. Men det kan jag inte, det väsnas och ropas, de kämpar med att släcka övertända byggnader där inne. Eskil uttrycker att det är bra att Pål-Albert äntligen får göra något han önskar. Vi har hindrat honom fler gånger än en. Jag har inte tänkt på det på det sättet. Mer än att han är för frispråkig och inte ser något ont uppsåt i dem vi möter. Att han försäger sig om vem jag är. Och beslutar om ödet för oss alla om vad som är rätt eller fel när det inte är så svartvitt. Ja, det är bra att han får gå in och hjälpa de skadade.

Jag har dock en gnagande känsla i magen och måste tillsist fråga Eskil om inte Ro kommer bli arg nu när han inte är där inne i byn och ringer i klockan. Han skrattar till och säger att jo, det lär hon bli. Jag blir förbryllad, vad är det att skratta åt? Han fortsätter sen berätta, igen, vilka Ro anser att han missat att ringa över. Men han resonerar också över lämpligheten, hur skulle det rent logiskt vara möjligt att gå in och lämna lik med utbrända ögon efter sig? Det går inte att göra på ett diskret sätt. Även fast Ro ska få så många som möjligt, enligt Eskil, så går ju inte det om han är fängslad av Vida hammare eller andra som söker den som mördar och skändar kroppar. Det säger han inte, men jag tänker det. Han säger däremot att han inte behöver döda dem själv, han behöver kanske inte ens ringa i klockan själv, tror han. Både jag och Eneya tycker att han borde ställa några frågor till Ro, och han ber oss hjälpa honom att formulera några. Är han rädd för att ställa fel frågor? Varför behöver han annars vår hjälp? Han kanske slutligen förstår allvaret i att vara noga med vad man ber om och därför är försiktig. Det är klokt.

Då ser vi äntligen Pål-Albert komma ut ur den sydligare porten. Han ser lättare och gladare ut på något sätt. Upplyft. Det var full aktivitet där inne, inte ens säkert att de uppmärksammade honom, men han kunde rädda och läka många. Där inne fanns både Heliga hjärtat och Brödraskapets ring med de vulgära ansiktstatueringarna. Men de verkade ha mycket dyra vapen så det stämmer inte alls överens med det vi lärde oss om dem i Bornepasset av Smilla och Garms föräldrar. Där inne nånstans bor jägarens fru, som ännu inte vet att hennes make är död och är ett utbränt lik norrut i skogarna. Jag hoppas nästan att hon inte får veta, fast om någon saknas så vill man ju veta. Kanske tillskriver dem det till getmännen eller de röda illkrittrens gärning. Det är bra om inte vi förknippas med det ryktet så som Vitskiffis. De kommer säkert kunna återbörda jägaren till sin fru, visst? Då är det nog bra att vi inte kommit med något dödsbud som knyter an till oss. Vi är inte så diskreta som vi tror med vår brokiga skara.“

Pål-Albert:
“Jag måste vara 15 år gammal. Jag och min bror Nils-Alfred stuvar om i jordkällaren. Tunnorna till festen måste vara i ‘rätt ordning’ för det är möjligt att vi kan ha provsmakat lite. Eller aningen friskt måhända. Vårat vardagsrum är större än vad jag minns, för inte får där plats tre långbord med gäster? Och Amalia är där. Det går inte att ta miste om, fast yngre än vad jag någonsin sett henne. En skrålande fest. Drycken flödar. Munterheten här, varför det är fest, allt annat – det går mig liksom förbi. Jag är låst på Nils-Alfred och Amalia och njuter och delar deras ungdomligt klingande skratt. Några här är lite för djupt i sina bägare och tippar över. Jag gör ansats att dela nästa skål men hejdas när jag ser en av de tippade på golvet. En förfärlig och för mina ögon ej en ovanlig syn av en gnom som tagits av farsoten. Detta långt förgångna och urholkade stadium är vid sjukdomens svarta slut och dessa satt blott för ett ögonblick glada vid bordet. Nog för att jag vetat avlägset att jag är i en dröm, blir detta avbråck en iskall kår längs min rygg. Nu blir det också klart för mig att scenen jag befinner mig i pågår utan mig. Även om jag är där, är jag som en åskådare och kan inte alarmera någon om vad som sker med de bråddöda bordskamraterna.

En dörr av vitt ljus, den första av många. Vad som följer är en tortyr genom tiden i scener som aldrig var, men som är äckligt verkliga i vad de anknyter till. Ständigt är Amalia och Nils-Alfred där vid samma festbord. Vi åldras tillsammans varje gång. Jag ser dem som jag sett dem i livet. Jag ser Nils-Alfred åldrad bortom sin död (precis som vid min dröm på Glimmerö) och jag ser Amalias tåligt leende ansikte med rynkor bortom vårt avsked för 40 år sedan. Varje gång dricks det sprithaltiga drycker där fler och fler dör av pest-förgiftade glas, muggar eller bägare. Men aldrig jag, Amalia eller Nils-Alfred, fastän fler och fler faller. Obekanta, välbekanta och halvigenkänliga gnomer förvrids och dör i sammankomster jag deltar i men är bortom förmågan att varna eller hindra någon. En bankett i Jarlsberg Katedral, alla förnämliga gnomsläkten är där och de slås ut av bålen till högfolkets glada pamp och ståt. Hundratals av den gnomiska eliten utplånas och jag står förfärad med vissheten att detta behövde ske utan skäl till varför det är så. Irina Blad visar mig vägen vidare från banketten jag betraktat (till skillnad från de andra scenerna) från ovan. Min vägvisare och själaräddare visar mig spiraltrappan uppåt. Jag går.

Uppe, i spiran av katedralen, når jag det minsta festbordet av alla. Bara fyra personer sitter där. På samma sida, vända mot mig. Åldrade sitter de framför mig en sista gång – Nils-Alfred med en valrossmustach och ett hårsvall som motvilligt får sägas överträffa mitt och Amalia, ljuvligare än någonsin, åldrad som ett gott vin. De två andra är främmande men skrämmande bekanta. Mina barn, Valdemar och Rigismor, oigenkännliga för att jag aldrig kom dem nära nog, förbipassade i för ung ålder. Den förvirrande igenkänningen hos främlingar jag vet att jag hållit i min barm och kysst deras panna och hyssjat deras gråt är som ett hammarslag i pannan. De ser på mig och höjer sina glas. Fyra förgiftade glas. Bortom allt hopp försöker jag stoppa dem. De dricker och jag försvinner till den vakna världen.

Övergången mjuknas ändå av att gå från ett drömlandskap till det som skapats oss runt tjärnen där vi tagit oss en tidig vila. Iselin håller vakt … Se där. Inte illa … Ja, och Eneya i form av en gnagare, jaja. Då förstår jag att Eskil förmår att sova. De märker att jag vaknar abrupt, minst sagt, men jag kan spela av det utan att berätta någe närmre om min dröm. Jag är klarvaken och blir gradvis otålig och vill komma vidare. Eskil behöver måhända mer sömn men det är nog ändå tid att röra sig. Platsen känns säker men Eneya har troligtvis sett flygande getter i närheten och mer av dem och illkritter vill vi hålla oss undan. Lotten att väcka Eskil faller på mig men jag är snabb att skicka fram Smila, armerad med min stav, för att påta liv i den sovande stenbumlingen. Han gnuggar grus ur rödsprängda ögon och är snart redo att vandra vidare bortom sin uppenbara utmattning. Stackarn.

Med översikt på Tärneby ser vi en nyligen ansatt by som fortfarande är i oordning. Folk ligger döda utanför palissaden. Byggnader brinner därinom. Vi avviker från att resa dit men jag kan inte undvara en egen resa därhän, när jag från en skrämmande sömn ändock är utvilad och fylld av Rins helande kraft. Med mitt sällskaps välsignelse gör jag min väg allena för att snabbt svepa genom Tärneby och göra vad som göras kan utan att bli uppbunden. Liv finns att rädda. Sårade och döende är samlade vid torget. Oordningen gör att jag kan svepa in, giva Rins värme och göra min väg vidare utan att hakas upp. Jag noterar även att två medlemmar av vad som måste vara Brödraskapets Ring i röda kläder och märkta ansikten är där och hjälper till. Aigars banditer kallade dem “pissnyllen” för illdåd utfärdade i Eiderhamn och omnejd. Men dessa två motsvarar inte alls den bild jag fick när vi såg två av dem döda i passet genom ravinen. De är högburna och de enda som håller huvudet kallt i byns digra stund.

En dröm om att kunna bota och hela uppfylldes i denna by. Jag tar inget vidare nöje i att göra det för egen skull eller ser det som något berömmelsevärt. Jag kunde och jag gjorde. Det är inte mer än så. Ändå kunde jag för mitt sällskaps skull och våran farliga väg inte tömma mig helt och det medförde svåra val. Jag lämnade några bybor vid dödens rand utan räddning till fördel för att återställa sårade soldater. Min förhoppning är att ett stående försvar ska kunna rädda fler liv på det hela taget, då mer oråd brygger i skogarna och mer än ett anfall känns troligt. Det är vanskligt att tro att en ska kunna rädda alla. Jag borde vara tacksam och glad för vad min närvaro gav Tärneby men känslan av otillräcklighet sipprar bittert in i min gärning.

Jag är snabb och låter inte mitt sällskap vänta på mig på andra sidan Tärneby, vilket de nog anade att de skulle tvingas göra för min skull. Mina kamrater är ömma och glada och jag får anstränga mig för att le. Vad jag gjorde förtjänar ingen särskild beröm. Det var sannerligen uppfyllande och gott, men att avstå hade varit förkastligt. Jag vet att jag inte kan stanna och förbarma mig och göra allt jag förmår för var och en, något som inte minst blev plågsamt tydligt vid Lejdsviks överväldigande fattigdom. Min största tacksamhet är att Iselin och Eskil inte såg det nödvändigt att avstyra mig. För första gången i mitt liv såg jag fullkomligheten i att vara en präst av Rin. Nog visade skölden det jag redan visste den dagen. Mormor Marmor stoltserade skinande vit!

Akt 1 – Episod 10

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“Varför skulle något alls ha hänt mellan Tria och Falger? Det är en absurd tanke med tanke på Wedgal. Jag orkar dock inte ta den diskussionen igen. Det känns som att de bara tycker att jag är naiv. Vill han befara det värsta så får han väl göra det. Jag vet att det inte är någon fara. Dock hörde jag ryktas i Lejvi om att det inte är som det brukar i Eiderhamn. Vad nu det betyder? Jag kan ju dock inte säga något om Kompani Galant i Fagern. Det låter som ett namn på en grupp akrobater. Där verkar dock Eskil ha mer insyn. Men han behöver sova först för att vara mer alert imorgon, så vi slår läger för natten.

Giorgian Alektes av Eveliy ja… sinnestransferens. Skilja sinnet från kroppen. Överföring, måhända, till en ny kropp. Ta över en levande och kväva dennes själ. Är det det Zaryndalyan vill göra? Inte med mig väl? Hon kanske inte gör det direkt. Men vem vet hur otålig en individ som varit död i decennier kan vara? Eller är det något anden håller för hemligt även för henne? Då bör vi kanske inte genomföra det hon önskar. Hon kommer bli så otroligt ledsen. Vad är hon kapabel till när hon klarar att kalla nekromantiskt mörker kring ett stort skepp? Pål-Albert verkar känna sig tvingad och inte vilja bryta löftet, men vi har inte haft någon början till utbyte än. Vilken tur att de andra hindrade mig från att ge henne mitt blod. Jag hade gjort det gladeligen, inte tänkt så långt som till vad det skulle kunna leda till. Men jag måste få veta om Jasper verkligen är… Hur ska jag kunna få det jag önskar om hon inte får något i utbyte? Jag vet vad han hade sagt. Löften är viktiga. Det är Falgers hållning. Även farfars. Bann Olumide. Vad är det hon tänker göra med skallen och själen? Återuppliva honom så de får vara tillsammans? Om jag läser igenom boken, får jag då insyn i hans tankar eller är det en strikt akademisk text? Har den kopierats från andra arkiv? Kanske i Kalderlunden? Det är väl inte riktigt deras inriktning, men vem vet. Där är i alla fall fän välkomna, så Marell kan ha hittat den där. Åh Eigar, om du bara hade varit här. Du hade kanske vetat. Du vars släktskap jag delar när jag är Dovah. Är du österut igen eller rör du dig häromkring? Vilken är din adress nu? Jag borde verkligen skicka bud till far om att jag är välbehållen. Men för allt vad de vet, om de inte skrivit med Vhizhya, så är jag kvar i Jarlsberg och i sådant fall på en eventuell fiendemark, kanske oavsett varthän vi är. Då kommer mor vara orolig för mig ändå. En dryg veckas upptrappning har de hunnit med. Rita upp fronten. Vad var det Eskil sa om hur trupperna rekryteras? Från omkringliggande byar. Unga och ärelystna. Det var många där på fältet redan när vi gick förbi. Och fler verkade ju ansluta. Vi mötte många hoppfulla på vägen. Vet de inte vad krig innebär? Det vet inte jag heller, men jag har i alla fall läst en del historia. Falger har länge hållit sig väl med alla för att det varit de som är mellanhand i dvärgarnas handel. Kriget har inte varit hos oss. Fast det balanserar visst på en knivsegg mest hela tiden. Det var ju något ansträngt med dvärgarna när jag var yngre, jag vet dock inte vad.

En okänd man kommer gående mot oss. En öppen svagt självlysande hand för att visa på att han inte bär vapen. Magiker? Han vill tala med Iselin Amsler av Falger. Han känner mitt namn. Vem frågar, undrar Pål-Albert. Mannen är talesperson för Ro. De andra kan lika gärna vara med och lyssna. Men Eskil sover för djupt. Mannen säger att vi ska låta honom sova, dvärgen behöver sömnen för det som komma skall. Vi låter honom vara, då vi hursomhelst inte kan väcka honom. Jag avser inte att hålla samtalet hemligt. Ibland måste man offra ärlighet för att kunna handla utan att bli förhindrad. Det är inte ett märkligt inslag i förhandlingar. Men det är en chansning, ett offer för öppenheten som andra kan ha svårt att förstå. Även fast man håller barn utanför hela tiden, så tycker speciellt äldre, att de har rätt att veta mer. Det är kanske svårare att hållas i medvetet mörker då, när man levt ett liv och är van att respekteras. Jag vill inte heller hållas i mörker längre. Och Eneya och Pål-Albert får gärna vara med. Gnomen verkar lite lugnare och lättare när han fick göra vad han kunde för de stackars skadade i Tärneby.

Jag tycker inte om att Ro och den här talespersonen tror att jag skulle tala förbi Eskil. Han bör få ställa sina frågor själv. Jag förstår att han inte vill. Men om det är så att han har mer än ett uppdrag… Det är tydligen inte bara att ringa med klockan över döende med framtidstro, hopp och tillförsikt. Han ska också stoppa fraktioner, samlingar, samfund. Helt enkelt individer som påverkar andra i motsatt riktning… från vad? Religiösa sammanslutningar som förleder människor, enligt Ro. Vad kan det då vara för folk? Vi ombeds att assistera Eskil. Se till att han gör det han ska. Jag blir nästan arg. Tror dom att jag är en marionettdocka? Jag har fått rätt så nog av det med mor och kusin Haudwig som tror att det väntar samma framtid för mig som för Kehinde och Fabia. Det kan de bara glömma. Jag var så stolt när jag kom hem från ordern, men så blev det bara sorgfyllt fokus och magisk frenesi. Jag har nästan glömt dig i allt som hänt det senaste. Hur kan jag bara glömma dig? Du som tog med dig en stor skärva av mig och bara lämnade tomhet kvar. En tomhet vid Malmells sida. Hur skulle man kunna veta att det var sista gången? Hur kan det fortfarande göra så ont?

Vill jag ha makt? De fortsätter alltså att förolämpa mina värderingar. Vad tror hon att hon kan komma med? Vi vet ju inte ens vem hon är. Vad för kunskap har Ro som jag kan önska mig? Jag känner henne som ett marväsen. Hon. Den som en gång föddes…? uppstod…? i skymningslandet. Hon hymlar inte med att det hon gör är osmakligt och kanske grymt. Vet heller så lite om vad som händer med själarna efter de matas till djupet via hennes mästare. Och vem är då det? Det får vi inte veta. Den hjälp som jag fick efter att Eskil och Pål-Albert bad Ro om hjälp VAR den där makthungriga arkanist-orchen bekräftar de. Mina tankar splittras när nästa samtalsämne kommer på tal.

Varför tycker Pål-Albert att det är en så god idé att stoppa samlingen Morgonstjärna? Döda två av deras främsta ledare. Medverka till mord. Har han helt tappat förståndet? Har jag vandrat igenom sagolandet och gått upp i en helt annan dimension trots allt? Fick jag inte med mig rätt Pål-Albert och Eneya? Jag och Eskil höll samman men sen skildes vi åt för att ta vara på våra vänner. Kom då inte någon av dem tillbaka igenom i ett helt stycke som sig själva? Är det jag som förändrats? “Låt detta vara en lärdom”, tyckte arkanisten när han snurrade mig som en spädgris över elden. Fast elden kom lite försenat bara. Skapade de sprickan med flit? För att stoppa Ella och mannen med den fula hatten? Motivera de som behöver motivation? Tänkte de inte på vad det gör mot Lohra? Är det ett helt annat hot som de talar om att stävja än att det, bland annat, myllrar in illkritter med blodröd päls. Vilken är deras hemvist? Hör de till djupet som Ro och hennes mästare kämpar mot? Jag och Ro får talas vid senare, anser jag. Eskil får ta och ställa några frågor i sina egna drömmar. Sköldar går bra att tro på men en mästarinna med en kloförsedd hand över hans barn, inte så viktigt. Han andas fortfarande. Vi vill samma sak. Det är vad jag tror. Jag och Ro. Hjälpa Lohra att stå emot vad det nu är som hotar att förinta hela vår verklighet. Men jag är inte stark nog.

Vi får även ytterligare ett besök av någon som Eneya känner till. En vän ur Flocken. Återigen är jag i det närmaste osynlig för ett väsen som dyker upp, men han verkar också se Ciara Lókë, trots att hon inte är ute nu. Han säger att hon växer bra. Jag är inte som Fabia eller Kehinde, vill jag skrika! Men jag vill inte lägga mig i de andras samtal som berör skärvan, stortrollet Aldhissla och skymningslandet. Drömmar och tidigare liv. När nu sagolandet väl existerade så kunde jag också konstatera att man varken ska äta eller dricka från det som bjuds, och heller inte ta något därifrån. Det anser korpmannen var rådigt. Ro är skapad där men inte en del av någondera hov. Jag frågar korpgubben om han känner till en fågel som ser ut som en drake i ansiktet. Är det också en ur Flocken? En väktar-ande möjligen. Eller någons familiaris. Han känner inte omedelbart igen den men ska kontrollera saken. Pål-Albert säger “vår Iselin”, han anar inte vad det betyder. Men sen får vi lägga oss oense i alla fall. Det som var på så god väg att bli bra igen.

Vad är det jag inte berättar om mitt uppdrag? Undrar han. Och försöker låta uppfordrande. Han känner då inte min mor. Det rör ju i förlängningen skärvan? Har han inte förstått det? Jag vill dock inte nämna det högt när det finns vissa öron runtomkring oss. Precis som jag anade. Visst fokus finns på de kring Eskil. Jag misstänker att Ro knappast bryr sig om mänskliga och tillrestas statusskillnader. För henne är han den viktiga. Det finns andra, men han måste göra sin del. De har gjort bra mycket bättre ifrån sig än han har. Att det ska vara så svårt. Vad är inte jag beredd att offra, och göra, för att rädda Jasper? Du finns, jag vet att du finns.

Varför tycker Pål-Albert plötsligt att vi inte ska lämna barnen hos mostern? Ska han ha med sig barnen hela vägen till Eiderhamn? Som att det skulle finnas något bättre alternativ där? Barnhem som auktionerar ut barn som arbetskraft, berättar han om. Det låter som ett tungt öde men det är ju också så det ser ut. Om nu det är uteslutet, varför skulle det vara så dumt att ringa i klockan över dem? Såsom Ro vill. Länkarna på kedjan får inte balansera på ytterligheten längre. Det är då tur att Eskil sover. Han skulle inte tycka om att jag säger så om barnen. Han skulle inte tycka om att vi samtalat med Ro själva heller. Men han är ju inte enskilt min beskyddare längre och det är jag som valt att följa honom. Hur fan tänkte jag där. Mörda? Är det ett bindande löfte? Jag tror ju inte på sånt annat än med mäktigare väsen än en själv. Fast. För Eskil är det viktigt. Och jag vill inte svika honom. Kanske kommer det något gott ur det, sätt att samla kraft och mod för att göra det som måste göras.“

Pål-Albert:
“Skymningen har lagt sig när vårt sällskap lämnar Tärneby och trugar vidare mot Fagern. Längs vägen ser Eneya något sorts varningstecken som nog bara hennes folk kan lägga märke till, faunan manipuleras på något vis. Vad den varnar för är oklart. Innan midnatt måste vi slå läger för Eskil är bra sliten och Garm och Smila behöver likaledes vila. Iselin delar med sig av en insikt från Marells bok som innehåller anteckningar från ingen mindre än Georgian Alektes III av hus Eveliy – densamme som Zaryndalyan är förälskad i och vars skalle vi mer eller mindre lovat att hämta från sin grav under katedralen i Eiderhamn! Iselin fortsätter med att urskilja en sorts rit som Alektes fokuserat kring kallad “sinnestransferens” som möjliggör överförandet av ett sinne mellan kroppar. Jag förblir undrande till om det finns någon särskild koppling mellan Marell och Alektes eller om det bara är en bok hon kommit över av slump. Mer konkret så ger riten allvarsamma antydningar. Det ter sig troligt att Alektes vill uppstiga från det döda med att använda riten. Är det till och med så att Zaryndalyan utnyttjas av honom för att han skall kunna ta hennes kropp i besittning? Blickandes bakåt till båten kan jag knappt tro att jag gick med på detta till att böra med; att befria skallen känns som helgerån. Det var mest för Iselins skull jag ville vara delaktig när jag såg hur vårdslös hon var och hur långt hon var villig att gå för att få reda på mer om sin bror Jasper. Därtill så verkade Zaryndalyans och Alektes relation vara genuin i en ömsesidig önskan om samkväm, hur onaturligt och vridet det än må vara. Jag har ingen tvivel gentemot Zaryndalyans tillgivenhet.

Alektes däremot, är jag mer misstänksam mot. Han var säkerligen en mäktig besvärjare inom det spirituella och kanske inom det oheliga i att störa döda kroppars vila. Innan någon färd går ned i katedralens katakomber så måste närmare efterforskningar göras om denne herre, det var ju vissa omständigheter kring hans död. Dessutom så är det kanske en god idé att berätta om vårat fynd om sinnestranseferens för Zaryndalyan. Vi har stämt träff på värdshuset Gråbandet i Eiderhamn. Hon valde en annan väg till staden. Jag undrar om hon redan tagit sig dit?

Sett till hela natten var Iselins fynd bara en liten överraskning jämfört med de två nattliga besöken. Bara jag, Iselin och Eneya var alerta för dessa. Eskil ville inte vakna, trots våra försök. Om den annars raske och överdrivet vaksamme dvärgen inte piggnar till av minsta oråd, är vilan nog inget mindre än ett måste. Först kom Gimreon – en företrädare för Ro. Det var faktiskt betryggande att prata med honom. Samtalet kändes ärligt och öppet. Angående länkarna så anbjöds vi att ta oss till det nystartade samhället Morgonstjärna och ringa in deras två ledare – Fader Angil och Bågor. Dessa två ska ha fått sinnet förvridet av Djupet och samlar till sig följare till att oanat bli tillbedjare till undergången. Maskerad irrlära! Avskyvärt! Klockans värv är minst sagt gruvligt men jag kan knappt tänka mig bättre lämpade individer. Den stackars jägarn, som jag nog ändå kanske kunnat rädda och de stackars traumatiserade barnen Garm och Smilla som Ro hökat över. Jag ställer mig positiv till detta men ger inga löften då vi själva vill skaffa en uppfattning ifall det som Gimreon förmedlar inte är sant.

Detta var ett tillfälle då någon mer kapabel kunnat luska fram mycket mer information men vi vann ändå några insikter. Jag oroar mig för vad som sker med de själar som offras och bränns tomma. Jägarn var ett tomt skal och den absoluta frånvaro som infann sig när jag påbörjade riten över honom skärrade mig djupt. Inte för att jag känt en stark närvaro vid de många bortgångna jag förrättat så var det här en tomhet som aldrig tidigare funnits. Så vad sker med dem, offras de fullkomligen och får aldrig chansen att nå Paradiset? Ro vet inte. Själarna blir mat åt Djupet för att hålla honom borta från att knapra och förtära vår värld, om något blir kvar som kan vandra vidare därefter är okänt. Detta är oroande men kan vara en nobel uppoffring för att rädda världen. Det jag finner som jobbigast med den insikten är att om vi står som domare håller vi inte bara personens liv i våra händer utan möjligtvis även hennes eviga själ. Det är ingen makt jag vill utöva.

En annan insikt var att Ro kommer från Skymningslandet men tillhör numera Lohra, hon kallar sig ett väsen av Lohra. Faller vår värld så tvingas hon fly tillbaka till Skymningslandet. Jag förstår inte riktigt vad det innebär att ha lämnat som hon gjort men jag antar att hon inte agerar på Vinter- eller Sommarhovets räkning. Varför lämnade hon till att börja med? Det är också en intressant fråga.

Orchen som räddade Iselin fick vi bekräftat att det var en tjänst till Ro. Hur involverad var Ro i gamla tiders omvälvande händelser då månen klottrades och kontinenten restes? Hon har uppenbarligen samröre med en orch som troligtvis levde då och med alven Vorgestrahl som benämndes som vän.

Jag hyser misstankar gentemot Iselin. Hon döljer något och även om det inte är ett bekymmer i sig så tror jag att det är något av vikt som hon undanhåller. Jag känner mig säker på att hon vet mer och har en tydligare avsikt till sina ritualplatser. Försöker hon medvetet att ta deras kraft och sker det i så fall för skärvans räkning eller för någon mer orsak? Gimreon talade till henne på ett sätt hon inte ville kännas vid men som jag misstänker att hon inte kan kasta av sig. Gimreon via Ro ville uttryckligen att Iselin skulle bistå Eskil i hans uppdrag i utbyte mot det hon söker – makt. Iselin har inte för mina ögon tett sig som maktlysten, med ett möjligt undantag för de två ritualplatserna som påverkats av hennes närvaro, men för Gimreon ter det sig som en självklarhet att hon är det. “Är ni intresserad av makt, sann makt?” sa han och även om mitt minne tryter något så gav hon väl ett motvilligt men ändå rungande ‘Ja’ till det?

Vidare till nästa möte, mer lättsamt och långt mer märkligt. Jag lägger först till hans mäktiga bryn – vidare än mina! Men på min ära så är det minsann inte strån utan fjädrar som flittrar ut inte från gubbens bryn, så även hans skägg och hår. Minsann. En av Flocken har kommit för en nyfiken visit. Han heter Lliferoigh och tycks mindre bekväm i mänsklig gestalt och säkerligen långt mer flink i fågeldräkt. Han är en riktig kuf och lägger lite uppmärksamhet på mig och Iselin.

Två saker stod var för mig av större intressen. För det första så är inte den korp vi sett uppe i masten på Jarlsberg Aurora och vid kusten i Galtvik inte en av Flocken, vilket jag tagit för givet ända sedan Eneya berättat om dem. Det andra var att han pratade om Aldhissla. Det fick mig att lystra till för det namnet har jag hört förut. Trollet radade upp sju äldre gudar där Aldhissla var ‘den som minns’. Jag nämnde vårat möte med trollet och hur nära det var att han dräpt oss tillsammans med de andra för Lliferoigh. Lättsamt svarade han att trollet då hade behövt ha ett jobbigt samtal med det äldsta trollet – det äldsta trollet är alltså Aldhissla.

Med korpgubbens avsked försäkrar han oss om att Flocken kommer vaka över oss. Det duger gott åt oss tre och vi lägger oss utan vakt. Jag somnar med viss bävan för hur vi adekvat ska kunna förklara allt för Eskil imorgon.”

Akt 1 – Episod 11

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“Ja, fast nu vaknade dvärgen på vrångsidan i alla fall. Han tyckte inte om att vi överlät vakten till en ande. Det hade nog även jag haft betänkligheter inför om jag inte träffat honom. Jag måste fråga Eneya om vad som är skillnaden mellan olika eteriska väsen, former, kanske man skulle kalla det, som finns. Men hon har säkerligen inga svar.

Vi försöker uppdatera Eskil så gott vi kan men undanhåller våra kontroverser. Pål-Albert nämner inte mina betänkligheter, då ska inte jag heller ta upp hans. Skjuter vi egentligen bara upp ett oundvikligt uppbrott? Kanske blir vi ofrånkomligt ovänner när det verkligen gäller? Och det vore ju dumt egentligen. Borde lösa det nu. Men hur? Absurt egentligen att konflikter ofta löses via giftermål, offentliga ursäkter eller genom att rita om kartor. Det är ju inte aktuellt här. Hur många fall av oegentligheter kan man lägga på hög? Han verkar ju ofattbart kortsiktig i vissa fall och principfast bister. Han är i vart fall inte lika långsint som jag är. Jag är inte utan brister, jag heller. Naiv. Oförstående inför min omgivning. Blind för den större bilden. Ja, enligt min mor då.

Eskil är spänd som en fiolsträng som är nära bristningsgränsen redan innan vi berättar om Giorgian Alektes och boken. Han börjar skratta i förbryllan över de sammanträffanden vi är med om. Han uttrycker dock att han inte håller några löften över mig i att följa och bistå honom i den uppgift han är bunden till Ro. Han hyser inga såna avsikter. Kan jag välja så vill han hellre släppa mig fri. Men han ska väl ändå inte behöva göra det ensam? Jag tror det framgår att Eskil inte kan låta länkarna svartna mer. Putsade till mer än hälften vore fördelaktigt. Hur vi ska nå dit vet jag inte, om vi bara ska ta dem vars liv är fullbordade eller ödesbestämda. Det är inte så det är sagt.

Har han fler otrevliga överraskningar att komma med nu angående Ro och vad hon sagt och vad hon önskar? Det känns fräckt att fråga men i ärlighetens namn. Alla korten på bordet, tack. Han tror inte han har utelämnat något nu. Han påstår att han sagt “att han ska kunna känna igen de som verkar för djupet.” Men jag minns inget sådant. Kanske har han sagt det när jag inte lyssnat, det händer. Eller bara till Pål-Albert? Han kände inte till att det kunde vara samlingar av folk och han visste inte att en sådan höll till här i närheten. Jag tror honom.

Så Ro har en mästare och såna som följer henne med tilldelade magiska förmågor, och såna som Eskil som står i skuld till henne. Hon är sprungen ur skymningslandet, verkar för Lohra. Eskil ska ringa i klockan… allt det vet vi. Och nu då att ta hand om och mörda folk i de här religiösa samlingarna. Bland folk som, hur det lät, kommer att verka helt aningslösa och tro på något av godo eller förklätt på något vis. Och alltså kommer motsätta sig. Pål-Albert, Eneya och Eskil vill ge sig in i den lilla samlingen Morgonstjärna och döda deras två högsta ledande figurer. Hur ska det gå till utan att vi behöver ha ihjäl dem alla? De alla tre säger att vi nu får köpa det Ro säger. Välja att tro henne för sanning. Jag har svårt för det. Hon är fortfarande ett marväsen skapad ur illvilja och schismer i skymningslandet! Vi kan ju inte bara tro henne rakt upp och ned. Jag förstår att Eneya ser det så, som handskas med väsen var eviga dag. Eskil har haft detta tyngande över sig i flera månader och haft tid att fundera. Fast där rör det sig väl snarare om avsaknaden av val kanske. Men Pål-Alberts skifte begriper jag inte. Vad är skillnaden mellan att hjälpa här eller hjälpa en själ under katedralen? Ja, nu var det kanske en himla konstig jämförelse, men ändå. Jag blir inte klok på honom. Ro kan ju lika gärna inte vara någon som så alls. Hon är väl knappast en gud om hon har en mästare. Så vem är hon då? Hur mycket egentlig makt har hon? Nog för att hon skrämmer mig, men nu mindre för vad hon kan göra, än för vem hon egentligen är, vad hon känner till och vill styra in oss på.

Vi ska först till Fagern. Eneya sticker ut i gruppen med sin klädedräkt och smycken, så hon får låna kläder av Rakel och då påtalas det att även den klänning jag bär är för fin för att kunna färdas i prelat Pål-Albert Östlunds följe. För fin? Den här? Så jag får vända ut och in på den och klä ned den. Jag vet inte just om det gör någon skillnad. Pål-Albert får tvaga av sig och jag ska smutsa ned mig. Just när jag äntligen blivit varm och någorlunda ren. Det är trots allt en enkel sak. Patinering går också att ordna med magi. Tack för att det är som det ska igen. Det har känts själlöst att parera två strider och ett fängelse utan vävens kittlingar från botten av min själ ut i mina fingertoppar.

När vi kommer helt nära Fagern så påpekar Rakel att Eneyas klor syns och att hon måste täcka dem. Det kommer ju absolut inte alls på tal om att klippa dem, det har vi redan avhandlat. Eskil gräver fram ett par vantar åt henne. Rakel och Eneya bär barnen. Det vill inte jag göra alls längre om jag kan slippa. Jag vill inte lära känna dem, jag vill inte nånting med dem. För deras öde är redan förseglat på ett eller annat sätt. Mina reskamrater ska bara komma ikapp.

Vakterna möter upp och frågar oss om vi har några nyheter västerifrån? Och varför vi kommer från det hållet. Vi kunde inte ta oss med skepp den sträcka vi önskade och har rest till fots stället. De verkar godta det. De undrar om vi rest igenom Vidra Äng, specifikt. Man behöver inte resa igenom Vidra Äng för att komma hit, konstaterar jag med Rakels enkla karta i bakhuvudet. De säger att Veda är ansvariga för att ha förorsakat sprickan där på magisk väg och på så vis släppt igenom illkritter. Det bör inte vara möjligt för enstaka magiker att skapa en sådan reva. Det känns snarare som en utomvärldslig attack. Eskil har förberett oss bra. Han lyckas svara precis på ett sätt som gör vakterna nöjda. Det är skickligt. Det är det bästa med lögner att säga precis så lite så att det fortfarande är sant och sedan inte elaborera ut det mera.

Undrar hur ett bakhåll eller ett ficktjuvsförsök skulle se ut här med dessa raka gränder. Byn verkar uppdelad i kvadranter och en del är avsatt för kompani Galant. Vi passerar några av dem inne på värdshuset Salamandern. Deras banér är uppsatt tillsammans med Fuxes. En etablerad maktfaktor med andra ord. Jag uppfattar inte vad, men något gör Eneya fel. Huvuden vänds åt henne. Hur ska hon kunna veta hur hon ska göra såhär i en köping? Jag vet ju inte ens själv. Vi checkar in som Östlunds följe och de frågar inte om ytterligare namn. Inte som när vi hyrde hästarna på Glimmerö.

Första etappen avklarad. Jag måste bara hålla ihop mig såpass att jag kan passera som rådgivare till Pål-Albert. Dovah Torunsdotter. Samlare av magiska föremål, kanske? Det bör väl inte vara särskilt uppseendeväckande? Här verkar det finnas något slags agg mot magi som jag inte är helt säker på att jag uppfattat helt rätt. Det bara känns så. De undrar kanske om vi haft del i att bringa sprickan till världen eftersom vi lägligt kom därifrån.

När vi så ska ta oss ut igen så får Eneya vara en liten mus i min väska och barnen får stanna med Rakel på rummet. Folk är så närgångna här, på samma vis som i Lejdsvik. Ja, och det känns ju som en evighet sedan. Eneya plockade upp Ellas packning tidigare. Hon hade prästkläder till Garesh och en peruk och lite annat. Vad skulle hon med dem till? En hel del flaskor och burkar med olika pulver, vad höll hon på med? Vem kan man fråga vad de olika behållarna innehåller? Gifter och motgifter är min gissning. Bäst att inte röra när man inte har koll. Undrar om det finns någon att fråga här, eller om alla sådana spörsmål sänder fel signaler och ställer till det för oss?

Hur som helst. Mot kyrkan, först och främst. Samla på oss nyheter. Försöka komma överens om Morgonstjärna och barnen. I övrigt en rätt pittoresk köping. Intressant att ha sett med egna ögon. Men vad är det för misstänksamhet mot magi jag känner av? Det kanske bara är i mitt eget huvud?”

Pål-Albert:
“Eskil vaknar och det var väl minsta sagt svårt och än mer rörigt i hur vi återgav nattens besök då han sov tungt som en björn i ide. Han tar det dock relativt väl utifrån vad jag kan uppfatta. Rakel ser som vanligt till barnen. Hon ser trött och sliten ut. Vi är alla tärda av vår färd från Galtvik och hon får tar hand om Garm och Smila medan vi reder ut vad som ska göras. Något som blir mer tydligt är att Iselin inte bryr sig om barnen och ser dem som en onödig irritation på vår resa. Det var mitt fel, då jag vände tillbaka när vi hade kunnat lämnat massakern bakom oss. Men de är vid liv och det glädjer mig, de har det inte bra men hade inte klarat sig själva och hur vi bäst ska göra med dem är ett stort bekymmer. Jag bekymras också för jag har inte förmått att knyta an till dem och har varit glad att Rakel kunnat se efter dem. Att få barnen att känna sig sedda och inkluderade i församlingen har tidigare varit en glädjespunkt och en stolthet hos mig, fast någon vidare familjefar har jag förvisso aldrig varit. Ett svar på mitt oengagemang i att anknyta till dem måste nog vara alla stora bekymmer vi är uppfångna i, jag har för mycket att begrunda.

Närmast på begrundandet är hur vi ska ta oss an Fagern som vi snart kommer att nå. Vi gör upp planer på alias, hur Eneya ska föra sig och vem som leder oss. Jag oroar mig mest för hur jag ska minnas att kalla Iselin för Dovah Torundsdotter, suck. En annan punkt för begrundan är då Morgonstjärna. Eskil är med på att resa dit och ta itu med det, om det är som Gimreon via Ro hävdar. Här blir Garm och Smilla ett problem. Jag känner mig mycket tveksam till att ta dem till Smillas moster Pim då det potentiellt kan vara fanatiska kultister till det här Djupet. Jag är på linjen att åtminstone lämna dem med Rakel i Fagern först medan vi gör en resa dit och försöker få inblick och ta itu med uppgiften med förhoppningen att det bara är Aigar och Bågor som behöver stoppas. Vi är inte helt ense, men det är vad som sägs nu. Det gör Rakel orolig. Hon vill inte bli lämnad av oss och söker försäkran. Hon vill till Eiderhamn och behöver vår hjälp för inträde.

Fagern är en styltig kvadratisk plats. Raka gator och ilande trafik av vagnar. Eneya går med för stora vantar för att dölja sina osedliga klor. Hon ser sig storögt och förbryllat omkring denna onödigt stora plats som samlar folk på hög. Ojoj, vänta bara tills vi kommer till Eiderhamn. Vårt följe är mitt men Eskil är den som sköter snack och logistik, det är bra och en lättnad för mig även om jag gärna pratar med allt och alla blir det svårt med all nödvändig lönndom och vaksamhet. Vi tar in på värdshuset Salamandern, lämnar snart Rakel med barnen i ena rummet och beger oss mot kyrkan för att samla nyheter. Eneya visar en ny djurform som bedårande söt liten näbbmus. Dags för mässa!“

Akt 1 – Episod 12

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“Tabarder med Galdes färger möter oss när vi kommer ned till det allmänna utrymmet på Salamandern. Jag kastas tillbaka i minnet till att presenteras framför hela hans släkt. Trian. Någon stilig, högt uppsatt ung man i min egen ålder är det som står här i polerade plåtaxlar, i samtal med värdshusvärden. Är han bekant? Ja. Borde vara. Jag kan dock inte för mitt liv komma på hans namn. Bara han inte känner igen mig. Hans ögon sveper över rummet. Stannar inte vid mig. Fast jo. Det gör de. Han tittar mot mig igen. Precis som soldaterna tidigare. Sveper med blicken utan att vilja låta det synas, men det märks. En lätt rynka i pannan, som att han inte kan placera mig, sedan kan jag smita förbi utan att han hinner säga något. Följer gnomen i Rins färger ut, mitt hjärta bultar så hårt.

Eneya som näbbmus är trygg i väskan, en liten, liten nos sticker ut i hörnet i en numera trasig söm. En katt följer henne med blicken men får vara utan munsbit. Väl i kyrkan kilar hon över mitt knä och kittlar sin väg igenom Pål-Alberts ärm och sätter sig hos honom så hon kan se något. Inte så att det syns, väser Pål-Albert, och det hade varit hejdlöst roligt om folk såg att han hade möss i kläderna. Det säger jag dock inte högt. Det här måste vara väldigt spännande för Eneya. Det tycker jag också. Det här är något annat än dagbränningarna på Glimmerö. Det är mycket mer informellt och man förväntas lämna kollekt efter att allt är klart. Vi får höra några nyheter om olika byar som tagits över av andra hus. Men ingen information om Lejdsvik. Falger ska tydligen ha en delegation ute i Fallinge, enligt prästen, för att alliera sig och visa sitt stöd till Tria tror hon. Men att inte kunna handla med Veda längre vore väldigt dåligt. Kanske är mötet för att hålla handelsvägarna till Veda öppna? Men varför hålla det mötet i Fallinge då? Nästa nyhet förbryllar än mer: Ett av de fria husen i Livfolden har gått in under Falim. Vad tänker Eskil om det? Han ser häpen ut. Det var alltså inte väntat.

Det är för mycket att ta in allt samtidigt. Tydligt är att det har förändrats en hel del den senaste veckan. Det kan inte vara så mycket en blixt från en klar himmel som det först verkade. Vi kan inte direkt diskutera något här, då det ekar något förfärligt. Innan vi kan gå tillbaka ber vi om en privat audiens med Vorog-prästen. Hon uppmanade hela församlingen till att vara vaksamma mot främlingar, det kan försvåra det för oss här avsevärt. Eskil har uppmärksammat att två soldater ur kompani Galant följt oss en bit igenom staden, de är dock inte närvarande nu. Varför, vet vi inte. Jag tycker inte att jag blir mycket klokare av den privata audiensen annat än att jag är Pål-Alberts tjänarinna, vad nu det i hela fridens namn kan betyda. Vad för roll behöver jag ikläda mig då? Jag tar då inte barnen, det hoppas jag att jag gjort tydligt. Samlingen Morgonstjärna berörs också som samtalsämne och det verkar stämma att det är en irrlära och att de håller sig undan från folket i Fagern i övrigt. Ros talesperson kom alltså med sanna uppgifter. Men är det här enda vägen?

Vi gör några mindre ärenden och återsamlas på rummet. Eneya transformerar tillbaka till sin tabaxi-form och tycker det är konstigt att vi behandlar kyrkan som en informationsplats. Vanhelgar det inte andarna? Det känns som en diskussion för vår prelat. Därefter kommer vi in på hur vi ska ta oss an Morgonstjärna. Hur vi ska nästla oss in i byn. Om barnen ska vara med. Och så vidare. Jag tycker inte att vi når någon klarhet. Menar de allvar med att ha ihjäl de två framträdande figurerna? Ja. Har de någonsin gjort något liknande förut? Nej. Hur tänker de att det ska gå till? Oklart. Eskil frågar mig vad jag tycker. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan ingenting om den här typen av operation. Jag är inte sån som Ella verkar ha varit. En lögnerska, brottsling och kanske till och med en mördare. Hur kom hon att bli sån? Hon som var så snäll och gjorde alla rätt som tjänare. Allt det positiva undanröjt ur mitt huvud sekunden kniven hölls mot min strupe. Ett sådant oerhört svek. Och det lär inte vara sista gången. Pål-Albert funderar på hur han kan förklä sig så att han inte sticker ut så mycket i sin ämbetsroll. Vi talar också om att han bör ha ett annat namn. Det som han är så oerhört flink i att komma ihåg. Eskil är inte Borvang och jag är inte Iselin. Och han inte Östlund, hur ska han minnas? Diskussionen tappar styrfart och jag frågar Pål-Albert om han känt igen sig i Fagern på samma vis så som han gjorde i Galtvik, han berättar då om en dröm där han delade dryckeskärl med sina närmaste, däribland hans bror, i samma ålder som han borde vara nu. Inte riktigt svar på frågan men jag låter honom tala. Hellre det än det andra. Hur skulle Jasper se ut idag? Skulle jag känna igen honom? Svart hår. Ljusa, pigga ögon. Det borde inte gå att missa även om han åldrats. Försöker glömma det illdåd som vi ålagts. Tanken på att mörda får det att vända sig i magen. Jag kan inte vara med. Det går inte. Men jag kan heller inte lämna dem.

Sedan kommer det jag väntat på. Konfrontationen om vad mitt uppdrag är. Då svarar jag ärligt, det som Eneya kom med angående Karmiroth. Jag har ju förstått att det är viktigt. Gnomen är inte nöjd med svaret, och undrar varför jag säger att jag och Ro vill samma sak? Jag blir förbryllad. Vi vill rädda Lohra? Det vill Ro och det vill jag, och Ordo Arcanum. Det verkar förvåna och intressera männen mer. Därefter följer några frågor om ordern. Jag anar misstro och försöker lugna dem om att Ordo Arcanum inte är en politisk makt. De är inte bundna till något hus och strukturen ser inte ut som i ett hus. Det är en mycket plattare organisation som visserligen styrs av ett råd, men vem som helst kan bli mästare där. De söker förmågor runtomkring och senaste tillskottet är Marsi, som jag känner till, så lite mer bundet till Tria skulle det kunna vara. Själva ordern håller ju trots allt till i Eiderhamn och de har en ärkemagiker i ordern som också råkar arbeta vid huset. Men det är inte ett Tria-fäste på något vis, det är hängivet till läran om magi och mystiken. Det verkar lugna dem.

Gnomen anser att det ändå är något jag inte säger. Eskil bryter in och säger ifrån att jag inte behöver dela allt. Och då säger jag att det jag gör inte bör gå ut över dem. Men gör det det så har jag ju för avsikt att meddela dem om det. Jag är inte säker på att de skulle förstå och jag känner att jag tjatat nog om Jasper, även fast det är allt jag tänker på.

Pål-Albert backar sedan av. Han får gärna ifrågasätta om det är något han oroas av, säger jag då. Men han säger att han litar på mitt omdöme. Jag vet inte om det är åldersskillnaden eller våra skilda bakgrunder som ställer till det för oss. Men jag tror honom inte. Sen går han för att se hur det är med Rakel och barnen istället. Jag frågar Eskil vad han tycker och han uttrycker att Pål-Albert lägger sig i och rotar i sådant han inte har rätt att rota i. Jag uppskattar stödet, sedan sätter jag mig med Marells bok och fokuserar på det ett tag tills jag knäckt koden för besvärjelsen som lockar mest. Det är skönt att fokusera. Glömma. För många tankar som snurrar. Sätter upp en ritual och kallar på min familiaris, en del av min själ, en skärva som är bara min. Vem är du? Jag sätter hela mitt fokus till åkallan och får ett ögonblicks tvivel. Tänk om jag råkar kalla ett stort djur som gör uppseendeväckande läten, brakar sönder möblemang eller spränger ett fönster? Hur förklarar vi det på en plats där de inte verkar gilla magi. Inte ser vänligt på främlingar. Inte verkar uppskatta sånt de själva inte förstår. En mild bris leker med lågorna på ljusen och slår upp fönstren på vid gavel så de skallrar till. När jag lyfter blicken sitter fågeln från Glimmerö på fönsterblecket och tittar på mig med sina vita ögon, precis som i Lejdsvik. Jag blir mållös.

Pål-Albert:
“Det är packat i kyrkan. Jag träder in som prelat men gör inget väsen av mig och jag försvinner till stor del bland alla långskånkar runtom mig. Det var mycket länge sedan jag närvarade vid en mässa och kände mig som vilken åhörare som helst. Vorogprästen Leani anför med van hand. Det är härligt att höra salen fyllas av hennes röst och av åhörares sång och bön. Jag har alltid haft lite av en upprorisk, om inte busig, ådra. Därför är det roligt att ha Eneya kilandes runt i min dress. Jag undrar hur hon ser på våra heliga ritualer kontra deras mer primala magiska ritualer? Om folket i stolarna bara visste vilken vild tabaxi jag har innanför skjortan. Den tanken samlat med kyrkans betryggande gemenskap och mening har mig småleende i bänken och den djupa tröttheten i kropp och sinne rinner av mig för en stund. Det höga besöksantalet är inte helt rotat i saligheten för här förkunnas ju också nyheter och med tanke på vad vi reser i vakan av i öst och det pågående politiska spelet är många ängsliga att höra vad som sker ute i världen.

Leanis retorik är chockerande. Hon uppmanar direkt till misstänksamhet mot sin nästa. Uppmaningen kommer från tonläget mot Veda som ett stort hot och som också beskylls för händelsen i Vidra Äng och att ‘naturdemoner’ angripit en by kallad Västmark. Trias alliansskifte och gemensamma krigsförklaring mot Veda är vi bekanta med men att Veda ska vara ansvarig för vad som hände i Vidra Äng vet vi är befängt. Dessvärre inser jag att det är till inget nytta att försätta oss i rampljuset och försöka gå emot den vedertagna bilden, det skulle inte göra någon skillnad och sätta vårat sällskap under lupp. Nedrans! Och sen är det talet om ‘naturdemoner’. Det måste vara de röda illkritter och ytterst obehagliga flygande getmännen vi råkat ut för. Nyheten om anfallet på Tärneby verkar inte ha nått hit än. Vaksamhet mot ‘naturdemoner’ är nog bra, men den uttalade uppmaning till misstänksamhet är problematiskt, det kommer göra människor mer rädda och mer benägna att peka ut ‘dom’ som inte är ett ‘vi’ enligt godtycklig uppfattning. Surt trä på dagbränningen! I övrigt nämns det att en delegation med Falgers Bann har rest till Fallinge för att deklarera stöd till Tria. Dessutom har två av de tre dvärgklanerna slagits sig samman. Det var förvånande. Jag antog att de tre klanerna redan var tätt sammansvurna. Säkert bara en liten sak, en ren formalitet.

Tillbaka på värdshuset Salamandern så verkar visst sammanslagningen hos dvärgarna vara en stor sak enligt Eskil. Jag lyssnar inte fullt ut för jag har bestämt mig att konfrontera Iselin om de misstankar jag hyser om en dold agenda kring sitt uppdrag och handlande kring kultplatserna. Det går inget vidare. Hon har rätt att hålla på sina hemligheter men jag håller fast vid att vi måste vara ärliga kring sådant som berör oss. Iselin slår helt ifrån sig och menar att hon inte förstår vad Gimreon antytt häromnatten. Hennes uppdrag är helt enkelt, rädda Lohra. Jag avskyr att jag känner misstanke mot henne. Det kommer från en avighet kring vad som hände vid stenen i Klustret och vid den där Kultplasten vid tog vila vid. Något hände utifrån hennes agerande på båda platserna och hon har varit undvikande och, tror jag, spelat oförstående kring vad som skett vid båda tillfällena. Nåväl, rädda Lohra, det låter bra. Och jag har redan innan pressat henne att säga saker hon med rätta borde fått hålla nära hjärtat och Eskil har fått nog och markerar tydligt att jag gör fel. Välmening är inte mycket värt när man är en gammal gubbe som skäller och pressar ut en ung dam, maktförhållandet är måhända skevt. Jag är dock inte betryggad. Jag oroas för att Iselin har en dold agenda som vägleder vissa beslut och med tanke på hur nära vi kommit varandra och visat viljan att utan ridderliga löften hjälpa Iselin och Eskil med sina uppdrag. Det är värdefullt och också bra att vi inte avlagt några bindande löften, utan vårt är ett förbund som bygger på tillit. Tillit ges och tillit förtjänas. Med allt som sker är vi också känsliga. Brister tilliten, riskerar vi att splittras.

Jag hyste misstänksamhet och kände mig påtvingad att vädra den uppriktigt för att till fullo kunna lägga min tillit till henne igen sedan Vorgestrahls fängelse. Jag känner mig rättfärdigad att göra som jag gjorde och samtidigt skäms jag. I den obehagliga tystnaden går jag över till det andra rummet där Rakel och barnen håller till. Min avsikt var att föra oss samman med att ta ett tufft samtal och rensa luften. Effekten blev kanske det motsatta. Kanske har jag skadat sammanhållningen. Kan det vara så att jag håller min egen stolthet högre än något annat?

Herregud! Rakels fötter! Vad hon måste pinat sig under vår vandring. Varje steg måste ha varit en plåga och det alltsom oftast med ett barn på höften. Hon går med huvudet böjt, underkastad våran vilja, och inte har hon klagat det minsta. Denna tid har varit svår och det blir tydligt hur dåligt jag förmått att se alla i vårat resesällskap. Barnen sover. Garm och Smilla, jag känner dem knappt. Rakel har fått sköta dem, tröstat och hyschat dem. Jag gör vad jag kan för henne nu. Tvättar och försöker läka hennes fötter och ser att hon får lägga sig och vila.

Vår plan framåt har tagit sig. Min önskan var att lämna barnen kvar men jag går med på att de ska följa oss till Morgonstjärna så att Pim kan ta över dem, de blir också en bra ursäkt för oss att gå in i byn utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Jag kan på det andra rummet, frånskild från Eskil, Iselin och Eneya jobba på att fylla min roll. Jag ska bruka Ellas Gareshförklädnad och sy om den så att den blir tillhörande en akolyt snarare än en präst. Jag gillar inte hur vi utsätter dem för fara, för vem vet vad som väntar där och längs vägen. På kort sikt är de säkrare här hos Rakel. Men i det långa loppet? Att resa med oss är inte bra för dem, men om inte Pim kan ta dem vem/vilka kan? Det bör åtminstone finnas barnhem i Eiderhamn och jag har mynten från följet att betala en vårdnadshavare för.

Än mer tydligt är hur Iselin till varje pris vill bli av med dem och inte verkar bry sig om deras öde, som om de bara vore en last. Men kanske ser hon det som hopplöst att förbarma sig över dem och visst har hon lite svårt att vara den som tar sig för i att bygga relationer med andra, i alla fall till dem av lägre börd än henne och hittills har hon undvikit annan adel som pesten. Hon lär aldrig ha trivts på sådana där sociala sammankomster de framstående husen lägger så mycket tid på. Garm och Smilla. Det är jag som gjort dem till en last för gruppen, de andra ville inte vända och se om någon gick att räddas. Men Eskil och Iselin kom efter och det var nog mer för min skull än någon annans. Jag vill rädda barnen och jag vill hjälpa Iselin och Eskil, det blir svårare och svårare att försöka göra båda. Mest av allt fruktar jag att Eskils klocka ska vara en lösning för båda problemen.“

Akt 1 – Episod 13

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“Gick han för att han är arg på mig? För att hinna samla sig innan han helt förlorade fattningen? Varför lägger han i så fall band på sig? Jag är inte rädd för hans ilska. Kanske irriterar han sig på mig för att jag vägrar underkasta mig när våra ståndpunkter går isär? Jag är visserligen lärd i att lyssna till äldre, men jag tänker inte låta mig styras av någon annan. Inte när jag äntligen är fri. Varför anstränger jag mig för att försöka förstå honom när han redan har bestämt sig för att döma mig. En mindre ond gärning för framgång på det stora hela, det är inte fel. Varför har han sådan respekt för platser som tillhör de äldre gudarna, borde inte det också anses en irrlära att bruka dem? Han har varit Neméliya akolyt förut. Känner han att allt är en kamp? En strid som behöver utkämpas? Att han behöver straffas? Ja, klart då att inget kan få vara så enkelt som att det finns ett värde i att leva, att man kan få göra något för sin egen skull. Är det all smärta som yttrar sig som illviljan Rakel nämnde? Varför bär då inte jag densamma? Jag har förstås inte väntat i 60 år på min bror, tappat hoppet. Jag har inte sett hela mitt släkte dö och förlorat min familj. Jag borde ha lite mer empati för honom. Han stod kvar när jag sa att jag inte vill ha med barnen att göra, och han pressade mig inte att tycka eller känna annorlunda kring det. Sade bara barskt att han tar det ansvaret. Han skvallrade inte till Eskil heller, för då hade jag nog fått höra det. Det är en känslig punkt för dvärgen. Varför litar jag inte på att han står kvar även när det gäller det här?

Eskil som är tyst och vresig är något helt annat. För jag vet att när han väl bestämt sig för vad han tycker så sipprar det ut. Det ger honom kontur i hans annars ganska jämnt slutna humör. Om de båda skulle tröttna på mig samtidigt, det skulle inte vara bra. Jag måste vakta min tunga och försöka förstå dem. Men jag förstår så lite om deras liv. Jag behöver inte vara en belastning för dem. Jag skulle kunna tala med Trians bror, eller kusin, eller vad han nu är, för att få eskort hem redan nu. Men då kommer jag aldrig att nå Eiderhamn, aldrig få avlägga mästarprovet, inte kunna göra det som Ciara Lókë behöver. Jag skulle vara fast i Creutzberg som en bricka i kusin Haudwigs spel. De skulle aldrig släppa iväg mig igen. Jag behöver mer för att nå dit jag vill, dit min själ längtar och behöver.

Mirells ritual slår väl ut. Jag börjar bli van vid Eskils vaksamma allvarsamhet. Den stör mig inte som förut längre. Hans kropp spänns på samma vis som när han först såg Eneya, han verkar inte veta om fågeln är en vän eller fiende. Otroligt. Det är samma fågel som på Glimmerö, som är här, som är bunden till mig! Mitt inre bubblar av lycka. Eneyas Soroka landar bredvid min åskfågel på fönsterblecket. Jag kallar den närmare och den lättar, ljudlöst och sätter sig på min arm med ett ganska hårt grepp. Ett uns tvivel. Tänk om den river sönder mig, pickar mina ögon. Men då är Eskil en halv armslängd bort. Den räddade ju mig. Den väckte Eskil och Pål-Albert så att Ella inte skulle kunna föra bort mig ostört. Den är en vän. Definitivt. Men hur visste den, innan jag ens kallade på den? Den flyger tillbaka och sätter sig tillrätta bredvid Soroka. Jag ger dem några frön och nötter från min packning. Kanske tycker den om mig då? Den stirrar på mig med sina vita ögon, uppfordrande, verkar invänta order. Precis som alla andra… Jag orkar inte… Jag säger att den får göra vad den vill. Ber Eneya om några råd och känner att jag vill prova att se genom dess ögon och uppleva via dess sinnen. Lägger mig på sängen för att försöka. Jag flyger över köpingen och ser de olika gränderna uppifrån, ser ett tjog Galdesoldater komma in söderifrån. Jag flyger igen! Det är helt fantastiskt! Men vad är det för doft? Det går inte att beskriva. Jag är inte ensam i fågeln, dess ande finns också här, jag är inte betrodd med dess vingar, men det gör ingenting.

Medan Eskil hämtar Pål-Albert, så berättar jag om alla de gånger vi sett fågeln tidigare för Eneya. Berättar att den framträdde första gången efter att blixten slagit ned och stenen spruckit i två delar. Hon tror att något gick sönder, att en ande sprang lös då. Kan det verkligen vara så? Jag berättar inte om min eventuella påverkan på detta, men det kan inte vara fel. Jag vet inte om det är så, men kanske att det är på samma vis med stenpelaren och Ciara Lókë? Eneya är någon slags schaman och kan en hel del om sånt här. Skulle hon misstycka, det är så svårt att veta.

Ångesten är tillbaka när vi talar om att börja gå till Morgonstjärna. Jag får oerhört svårt att formulera mig. Hur ska vi ens genomföra dåden utan att råka illa ut? Jag vill inte att mina vänner fängslas eller förvisas till Mareldöarna. Ett marväsen tar knappast någon hänsyn till våra lagar. Eskil tror inte att varken jag eller Pål-Albert löper någon större risk. Tror att jag bara behöver uppge mitt namn, så räddar det mig. Verkligen? Det är inte det jag är så rädd för. Och Pål-Albert är prelat. Så de han i så fall tror att det skulle drabba är han själv och Eneya, varvid fät invänder. Det är sant, hon skulle bara kunna bli en skalbagge och försvinna. Så bara Eskil. Det är ju precis det jag räds. Jag vill inte! – En mindre ond gärning för framgång på det stora hela. Är det inte vad det hela handlar om? Varför trilskas jag då? Men det handlar om mord! Det svindlar. Bara Eskil. Bröstet känns trångt. Men samtidigt, vad hade hänt om inte de vårbekomna hade hjälpt dem i land utanför Galtvik? Det var nära att de drunknade, visst var det? Brydde jag mig då? Nej, alltför upptagen med känslan av att kunna flyga. Varthän har jag mina prioriteringar? Jag vill dem inget illa, jag hinner bara inte tänka efter före, eller vill inte tänka för att… jag bara vill inte. Inte fler.

Eneya, jag, barnen och Eskil går långsamt genom köpingen som Pål-Alberts följe. En mänsklig man stannar oss och börjar bråka med prelaten om allmosor. Flera barn sveper in som en våg bland oss och jag tycker att det är mycket obehagligt. Eskil motar undan dem våldsamt, sveper dem framför sig. Varför är barnen vi har i släptåg annorlunda än dessa? Varför ska vi rädda två när det finns tusen? Mannen börjar anklaga mig för att ha stulit hans silverstop. Där får det väl ändå räcka! Hans aggressiva sätt får mig att koka inombords. Jag ryter ifrån med all skärpa jag kan uppbåda. Pål-Albert säger att han nästan själv blev rädd för mig när vi kommit ur faran. Det har jag svårt att tro. Eskil hade lagt märke till att ett av barnen bar kniv. Det var alltså ett rånförsök. Varför gör inte vakterna något åt sånt här? De andra svarar undvikande.

Tankarna suddas ut och blir milda och behagliga en stund, inget spelar någon roll. Himlen är oändlig och vad är då våra små liv värda? Allt var här innan och allt kommer vara här efter. Solen skiner så skönt och kastar mjuka skuggor. Allt är bra. Tills ett skri skär igenom luften, mina ådror blir till is och innan jag helt hinner uppfatta den långa skugga som attackerar en kvinna, som luft-bänder undan dess slag, så har Pål-Albert redan börjat springa mot dem för att hjälpa. Jag ser trött på Eskil. Vi har inte så mycket till val, och jag sätter av efter. Innan vi hinner fram har Eneya både fört barnen i säkerhet och hunnit förvandla sig till en galopperande älg. Eskil in mellan varelsen och kvinnan. Skepnaden är en snäckgubbe-variant som verkar förkrossad, enligt gnomen. Otäck, tycker jag. Vi stannar på avstånd. Det verkar som att han hade velat förlåta den. Mitt hjärta slits itu. Varelsen skriker om och om igen, att den är riven från sitt hem och förd hit mot sin vilja, kanske av kvinnan som ligger på marken? Eskil sliter tag i henne och får upp skölden för att skydda mot vassa klor, precis som han gjorde med mig mot illkrittrets klubba. Jag ryser. Jag är benägen att hålla med Eskil. Varför händer allt oss? Jag sänder först fågeln utan namn som avledande manöver in mellan alltihopa, den lugnar sig inte. Den är ur sitt element, det måste vara vänligare att avliva den kvickt, som med fiskar som kippar efter luft, än att låta den lida så som det verkar. Jag sänder två eldkvastar mot varelsen som fattar eld. Det svarta på dess hud flammar. Ett tjärmonster? Den skriker och slår omkring sig i fortsatt frenesi, verkar inte hindras av elden. Det svider i min nya hud av värmen. Kraftigare eld nästa gång, om målet är barmhärtighet. Jag sänder ännu en kvast av eld. Varelsen faller död ned. Eneya har stångat den, Eskil slagit mot dess knän, om den hade såna, och Pål-Albert… jag vet inte vad han gjorde, men det kändes som att jag precis som i fågeln hade en närvaro som hjälpte mig rikta min magi. Kvinnan som vi räddat heter Kara Sparv, hon har eldrött yvigt hår och är akolyt-klädd. Hon säger att varelsen bara dök upp och verkar nästan mer rädd för älgen. Hon är också på väg till Morgonstjärna för att leta efter sin reskamrat som ska finnas där. Hon nekar till att hon använde magi när jag frågar om det, fast jag såg det. Jag låter det dock bero för stunden. Jag är inte heller ärlig mot någon just nu, så då går det inte riktigt att kräva av någon annan heller. “

Kára:
“Jag skulle bara till Eiderhamn. Det var allt. En enkel resa, ett intyg, och sedan vidare. Men dagen blev naturligtvis längre än jag hade tänkt mig. Det är som att varje gång jag försöker gå rakt fram så skall världen prompt dra mig i en annan riktning.

Soldaterna först.
Ush, den där känslan – när någon uniformerad tittar lite för länge, som om de försöker lägga ihop ett och annat eller klura ut en gåta. Nej, huvudet lågt och hoppas på det bästa. Att bli igenkänd, stoppad, kvarhållen…

Och så Leimy.
Vid alla förbannade makter.
Sedan när befinner hon sig inte i Fagern? Om hon verkligen dragit med sig Targan till den där platsen Morgonstjärna så… eller det är klart att hon har. Hennes slav. Hennes ägodel. Jag avskyr det och jag avskyr henne ännu mer. Om jag kan, om jag får möjligheten, då ska jag få bort honom därifrån. Han förtjänar bättre än att vara en kedja kring hennes arm.

Hm, vet att jag egentligen inte har råd att bry mig, men det gör jag ändå.
Och hon kan låtsas hur mycket hon vill – men jag vet vad hon gjort. Jag vet vad hon inte vill ska komma fram i ljuset. Ett litet, litet intyg till Eiderhamn är inte mycket begärt i utbyte mot tystnad. Det är nästan… rättvist.

Vägen mot Morgonstjärna blev inte alls som jag föreställt mig. Jag försökte hålla tempot uppe, försökte överrösta den där kliande rastlösheten under huden, men det blev bara värre. Och varelsen… Den såg på mig, eller såg mig, på ett sätt som gjorde mig illamående. Och så sade den de där orden och jag förstår fortfarande inte varför.

Jag hade nästan hunnit acceptera att det var slut. Om det nu ens finns ett slut? Någonstans i kroppen vägrade något ge upp. Jag skrek, och det var högt och panikartat – men det höll mig vid liv för då kom de där… främlingarna.

Magi, eld, kraft. En dvärg som kastade sig framför mig som om det var det mest naturliga i världen, en eldsprutande flicka, en kort man med buskiga ögonbryn och en… älg…

Jag vet inte vad jag ska tänka om denna resande grupp. De verkar vänliga och de räddade mitt liv, det tar jag inte lättsamt. Men den där långa fröken. Det är något med hennes hållning, hennes kläder – de sitter som tyg från någon med status, inte som något man köper i ett gathörn, men ut och in? Förklädd givetvis, men varför?

Kläder burna av en person som kan öppna dörrar…“

Pål-Albert:
“Jag är färdig med min nedgradering av Gareshklädnaden från präst till akolyt. Det var länge sedan. På många sätt bär jag ändå fortfarande en ung akolyts blåögda, om inte svartvita, syn på världen. Jag skäms för vad min fruktlösa utfrågning lämnat bakom mig i rummet intill. När Eskil kommer uttrycker jag min misstro gentemot Iselin, att hon undanhåller saker för oss. Eskil berättar i mjuka ordalag att jag maler på och aldrig ger mig. Att jag går på för hårt. Jag får stilla mig, även fast något gnager. Något döljer hon och berör det henne är det hennes sak, men berör det oss förtjänar vi liksom med Eskil och hans domedagsklocka, lite klarhet. Men Eskil har rätt, jag kan inte fortsätta som en kvarnsten utan säd att mala till mjöl, vilket bara slår gnistor och startar bränder. Jag menar väl, men det är inte alltid en ursäkt. Jag saknar fiskestunden vid sjön.

Jag får också höra att den där rackans draklika ugglefågeln som gäckat och hjälpt oss är likt hur Soraka är för Eneya. Va!? Jag förstår inte riktigt vad det handlar om, hon var ju lika vilsen som vi till vad det var för fågel. Nu var hon i vilket fall överraskad och glad, det är väl bra – men vad tusan … Ett löst mysterium som lämnar mig än mer förvirrad. Vi har dock viktigare saker att ta oss för så jag spar det så länge. Vi bestämmer tillslut att båda barnen får följa. Jag ska som planerat klä ned mig till akolyt och vi ska agera som ett sällskap som lämnar över barnen till närmast anhörig. Kan vi få ordning på läget så hoppas vi ändå kunna lämna barnen med Pim. Jag befarar för vad vi drar med dem i men ser ändå hur allt i slutändan kan gå väl och de får tas om hand om Pim i stället för att fortsätta traumatiseras av allt som vi hamnar i. En “full” bard och ett gäng ungar försöker visst bestjäla oss på gatan när vi lämnar Fagern. Det går till intet när Iselin ryter till med en sådan adlig befogenhet att barden mirakulöst nyktrar till och går sin väg. Jag var inte ens i skottlinjen men kände hur ryggraden spände sig.

Utanför Fagern är det som man kan andas ut. Ett litet samhälle men allt var så spänt. Jag kan aldrig säga att jag vantrivts i en stadsmiljö, om man nu ens kan kalla Fagern det, på det viset förut. Det är nog för att jag aldrig behövt vara så spänd och på vakt förut. Nu såg jag saker på ett nytt sätt, tror jag. Som hur folk inte rår om varandra. Hur vagnar dundrar fram och folk rusar fram som råttor längs gatorna. Nej, det är en friare känsla som kommer i vårsolen ute på landsbygden, trots att mina leder och fötter värker från all vandring och naturens bekvämligheter som egentligen inte kan mätas med ett välskött värdshus bolstrade sängar. Eneya tar av sina otympliga vantar och flexar klorna. Jag kramar min stav tills det knorrar mellan fingrarna och flackar med brynen som om de vore vingar som breder ut sig. Morgonstjärna närmar sig. De skyltar bokstavligen med sin närvaro – för att vägleda de godtrogna och de vilsna till sig, förmodar jag.

Sedan händer något märkligt. Fasiken så omärkvärdig jag känner mig. Stoiskt har lilla obetydliga jag kunna skryta med Rinns varma upplyftande hand. Men plötsligt är jag i fritt fall. Himlen breder ut sig ovanför. Världen är stor och vi är små. Inget nytt under solen fast det blir en insikt som slår med en släggas kraft. En existentiell ångest av varandet. Meningen med oss. Med mig. Inget bryr sig om oss. Om mig. Vi spelar ingen roll. Alla skeenden vi nyligen genomgått där jag sett oss som viktiga spelbrickor i ett spel vi inte ens kan skymta, vaskas bort för insikten att vara betydelselös. Det är som att vandra genom en dröm och det gör vi nog. Den drömlika känslan rinner av och byts mot ett skärande illjud. Längre fram, längs en väg vars omgivning jag inte alls känner igen från när jag senast var till sans, är en hulkande Snäckgubbe i full färd med att svinga sina långa klor med en staplande kvinna. Den talar likt snäckgubben jag och Eskil såg vid Lejdsviksbrygga men är i full frenesi. Det är märkligt att känna förbarmande för vad som bara kan beskrivas som ett monster. Jag minns mardrömmen som stod över pojken Milo vid stranden och mottog snäckor, den ville väl inget annat än väl när den gav pojken beskyddande råd. Här och nu så är det kvinnan som flyr desperat och är i livsfara. Jag sätter av i en sprint framåt för att bistå. Hörde jag en suck från Eskil innan han utropar mitt namn i en öppen fråga om omdöme efter mig?

Monstret går inte att nå fram till, varken med ord, eld eller hårda slag. Den anfaller genom våra attacker med hela sin sorgliga illvilja mot sitt mål. Eld och hårda slag av Eskil skadar den. Eneya har någon konstig utfallsmanöver för sig i älgform för att sedan stöta monstret med frost. Snäckgubben, eller i detta fall en Klogubbe, faller död. Konstigt nog ville jag rädda den. Den anfallne kunde nu pusta ut och registrera oss. Närmare inpå så ser jag en rispad men ändå oskadd akolyt med en lejonman av böljande rödbrunt hår. Hennes halsband med en symbol av en blå virvelvind visar hängivenhet åt Quen – väktaren av den magiska väven. Kara Sparv var likt oss på väg mot Eiderhamn. Hon drabbades som oss av en plötslig omväg för att försöka nå den stängda staden, vilket tog henne till Fagern där hennes enda bekantskap Lejmi nyligen flyttat vidare till byn Morgonstjärna. Dit var hon på väg innan det illskrikande monstret oprovocerat gick till anfall.

Vi har lite att reda ut. En akolyt som möjligtvis har välsignad förmåga vore en god hjälp till vårt farliga uppdrag. En av kyrkan torde se faran i irrläran som tycks vara som en böld ur Morgonstjärna och kunna vara till vår hjälp likväl som till sin vän.”

Akt 1 – Episod 14

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“När vi kommer närmare så ligger en lila-blå dimma över nejden som sakta avdunstar. Tre döda vuxna på väg ut från sina hus. – Vi bör inte vara här. Något dåligt har hänt. Jag vill fly, springa, men benen bär inte. De andra ser ett barn kika fram från ett hustak. Det kan inte vara möjligt. Ovanför barnens huvud där uppe svävar ännu en ljusfé, med samma färger som Rakel berättat att Haima hade. Kan det vara hon? Jag fokuserar hårt på ljusféerna, halv-lyssnar på konversationen med den äldste pojken. Den lilla heter visst Dova. Det får mitt inre att krama till. Det finns de som heter det… som är riktiga människor. De två kloten förenas, precis som tidigare, ingen stor sensation. Det finns minst en till. Musiker. Röda skor.

Rankor. Överallt. Vittrade. De sträcker sig längs marken bort till en paviljong. Färgerna i byn är liksom för skarpa för att stämma överens med verkligheten. Inne under tak ligger ett glödande vitt klot på ett altare som omringas av stående gröna törnerankor och en solros. Tidig morgon hände det, enligt pojken. Först framträdde klo-varelsen och därefter rankorna och dimman som kanske dödat alla. Om vi bara hade kunnat tala med de döda. Rankorna verkar känna av vår närvaro och sluter ingången till paviljongen. Otäckt, men jag vill ändå inte fram dit.

Himlen verkar mörkna och det börjar snöa. Eskil tar täten och går för att undersöka samtliga hus. Kan vi hitta Pim? Fader Angal? Tre döda. Två döda. Meddelar han när han undersökt. Söker levande. Han har kanske gjort samma sak i Timmerdalen? Ännu en. Och tre och två. Jag tappar räkningen. Kanske 20 individer minst. Tillslut säger han inget när han kommer ut, bara går vidare. Uppgiven eller fast i sin roll som soldat?

Jag vill inte vara här, står otåligt precis innanför dörren, här fanns prästen, säger de, det finns brev som bekräftar identiteten. Plötsligt hörs en hög explosion som rubbar hela min balans och gör att det ringer i öronen. När vi stabiliserat oss något så skyndar vi tillbaka till paviljongen, den har sprängts totalt som om ett krutförråd gått om intet. Ett av barnen på taket har blivit träffad av splittret från vad jag förmodar är klotet, och ligger på marken, nu avliden. De andra ägnar sig åt barnen som är vettskrämda, jag kan inte med det. Jag undersöker de skärvor som likt projektiler skjutits in i husväggarna. De sitter för djupt. Jag vet hur det låter när spjut och pilar tränger igenom hud, muskler och senor. Det här var med ännu större kraft, och dödligare. Tack och lov att jag inte satte mig för att göra en ritual här. Då hade inte ens Eskils reflexer kunnat rädda mig. Tack och lov att det kändes viktigare att hålla ihop.

Rankorna som tidigare var gröna börjar nu vittra och släppa ut samma gas som ligger i den lila-blå dimman som Eskil kände igen från Timmerdalen. Jag är för första gången tacksam över min längd då dimman verkar ligga tung mot marken. Jag kände ingen annorlunda lukt alls först när Eskil påtalade det. Sedan framträdde en svag, söt doft, lite som den som brukar sippra upp från köket när jag sitter i mitt fönster. Krusbärspaj? Rätt behaglig. Tills den inte alls var eller är behaglig, utan hemsk i sin sliskighet. För söt. Rutten?

Jag ser mot ryggtavlan på Eskil som sitter på marken nedanför taket, och Pål-Alberts några meter bort med de barn vi släpat runt på den senaste tiden. Ständiga tjut och gråt. Så även nu. Eneya och Kara har klättrat upp på taket för att ta vara på barnen där uppe. En pojke på kanske 11 år och ett spädbarn, Dova. På marken, i centrum för männens fokus, en femåring, inte mycket större än Garm. Söndertrasad. Eskil ringer tillslut i klockan över … kroppen. Jag tittar inte. Min bröstkorg är hårt åtsnörd och jag börjar nästan få huvudvärk av att bita ihop så hårt och samtidigt andas så lite som möjligt. Kroppen på marken är nästan lika stor som Iban och Wolgers. Jag kan höra deras skratt i slottssalen. Sluta! Försöker fokusera annorstädes.

Jag går till paviljongen och börjar en ritual för att söka svar, för att känna av magin på den här platsen. När effekten är igång så känner jag magi bredvid mig, starkt, men det är bara Rangrims sköld. När tog Eskil plats vid min sida igen? Det finns ingen magi här annan än den som vi själva burit med oss. Ingen magisk effekt alls. Inga ritual-lämningar. Ingen aktiv besvärjelse. Säger det till Eskil som är ovanligt sluten, till och med för att vara han. Jag går runt. Rör vid husen. Tar sikte mot torget där rankorna verkar ha haft sitt ursprung och försöker känna något, men känner ingenting. Det måste ju finnas någonting!? Men ingenting står ut. Skriker ut min frustration. Varför är färgerna skarpa som i skymningslandet här? Jag ser ingen annan logik än att vi står i ett hål. Var dimman, rötan(?) själva syftet eller ett försvar? Nu snöar det ordentligt och jag fryser fast det inte är kallt. Blir påverkad av att stå mitt i så mycket onödig död. Eneya påpekar att vi kanske borde vara tacksamma att det blev gjort, de som vi själva blivit ålagda att få bort är ju döda. Jag är inte så säker på att det är en bra sak.

Vi samlar ihop oss vid en eld som Pål-Albert tänt. Jag tittar aktivt undan från barnen som blöder ur öronen. Har de lika ont som jag när Pål-Albert försökte få av halsbandet och han sargade mig med krafter från Rin, eller snarare, halsbandet sargade mig inifrån för att skydda från Rin utifrån. Eneya håller lilla byltet Dova, i sina mjuka tassar. Där finns tröst, det vet jag. Ser på de andra, finns det ingen barmhärtighet i dem? I ett träd i utkanten av byhusen sitter min drakfågel och kastar blickar mot mig med sina döda ögon och jag önskar mig bort.“

Kára:
“Morgonstjärna.

Dimman ligger tung över det lilla samhället, inte kall utan kväljande söt, som ruttnande blommor och gammalt blod. Jag vet inte hur många som ligger döda omkring oss. Kroppar i olika stadier av stillhet, sammanflätade med grova rankor som liknar tentakler. De andra sprider ut sig, ser sig omkring, undersöker.

Jag behöver inte göra detsamma.

Jag vet hur det ser ut. Jag vet att någonstans här, bland dessa kroppar, ligger Targan. En i mängden. Det är omöjligt att inte dra paralleller till det som jag en gång kallade för mitt hem. Till platsen där döden låg lika tät och meningslös som här.

Just när jag finner mig själv leta efter något att distrahera mig med, något att hålla fast vid, ser jag rörelse ovanför oss. Två barn kikar fram från ett hustak. Den äldre håller ett spädbarn tätt intill sig, armarna darrande av ansträngning. Ögon vidöppna av skräck. Överlevare av något fruktansvärt, något vi ännu inte förstår.

Jag klättrar upp. Eneya följer. Vi tar hand om barnen så gott vi kan medan de andra fortsätter sin undersökning. Jag försöker inte vara hjältemodig. Det finns inget sådant i mig just nu. Det enda jag gör är att skapa distans mellan mig själv och det som ligger nedanför. Jag lägger all min koncentration på barnen, på deras andetag, deras vikt mot mina armar. Om jag fokuserar tillräckligt hårt kanske resten förlorar skärpa.

Barnen är i chock, det är tydligt. Det är först efter en stund som jag ser det, jag har varit så inne i mina egna tankar att jag inte minns när mellanbrodern inte längre var med oss. Döden har redan tagit honom. Med blod sipprande långsamt från ögonen, röd färg mot den bleka huden. Jag tänker att det måste vara dimman. Att det är priset för att ha andats den för länge. Men när jag ser mig omkring märker jag att de andra inte verkar påverkade på samma vis som jag själv. Något är fel.

Jag ger barnen torkat kött. Jag vägrar ta in detaljer. Vägrar fästa dem i minnet. Det spelar ingen roll, intalar jag mig. Inte nu. Kanske var det ett misstag att visa mina krafter redan nu, för något så obetydligt, men nuförtiden sker det ibland av sig själv.

Och då ser jag fåglarna.

De är märkliga, på ett sätt som inte går att beskriva. Deras rörelser är för mjuka, för avsiktliga. Jag kan inte slita blicken från dem. Mina fötter för mig närmare. Allt annat löses upp. Ljuden, lukterna, tyngden i bröstet. För första gången sedan jag mötte denna grupp slappnar jag av. Som om något i mig äntligen fått tillåtelse att vila. Jag behöver inte anstränga mig för att stänga ute det som är runtomkring, jag bara är.

Förtrollningen bryts, till min besvikelse, och när jag ser mig omkring så ser jag att barnen är borta.

Det slår mig med en fördröjd, kall insikt. Jag har blivit vilseledd på magisk vis. Avsiktligt. För att något skulle kunna utföras utan mitt ingripande. Och nu finns barnen inte längre här.

“Det måste göras”, säger Eneya.

Orden faller tungt. Jag ser på henne och förstår inte. Vad menar hon med att det måste göras?“

Pål-Albert:
“Kára Sparv, vem är denna Quen-akolyt? Är hon liksom jag begåvad med gudomlig kraft eller kommer hennes osynliga sköldar från magiska formler. Jag tyckte jag kände en gnista som kan liknas till hur jag känner när jag kallar på Rin, men jag vet inte. Vi talas vid lite mer. Kára är överväldigad av anfallet och hamnar vidare på bakfoten när Eneya hämtar Garm och Smilla i älgform. Vi frågar lite om vem hon är, var hon kommer ifrån och var hon är på väg. Var hon ska är samma som för oss – till Eiderhamn, via omvägar. Rörande hennes bakgrund så nämner hon Virestrand men inte mycket mer för hennes förflutna verka röra upp sorgliga minnen. Vi varnar för att saker och ting kanske inte står bra till i Morgonstjärna och Kára får gå i följe med oss. Vad mer, så håller jag mig till att vara Pål-Albert Brynvide, Garesh-akolyt och jag avslöjar inte heller Iselins identitet. Jag börjar nog bli bättre på det här med lönndom.

Morgonstjärna närmar sig och det blir snabbt tydligt att saker inte står rätt till. Färgerna är inte som normalt, i alla fall en del av helheten som liknar hur det var i Skymningslandet men mer olycksbådande. Vi ser inte en levande själ. Längsmed den hästskoformade lilla byn slingrar sig grova rankor med taggar och knivbladstora blad som om det har tagit boplatsen i sitt grepp. En blålila dimma täcker marken och tycks vara källan på en påtaglig sötsliskig doft som är bekant för Eskil – densamma som kom från gruvan. När vi kommer närmre ser vi tre döda bybor ute. Mer hoppfullt är att en pojke kikar fram vid taknocken på det högsta huset. Vi tar oss närmre och finner tre skärrade barn. Marius som är äldst, Vilska och Dova som bara är en liten bebis. Vi kan också se en predikplats, en konstruktion inte olik andra jag sett i byar som ännu inte hunnit resa en kyrka; en gängse praxis. Diskrepansens byggs vidare vid altaret som är bränt av ett rödglödgat klot som sjuder av hetta och med en gul solros och andra tentakel-lika vinor som åskådare. Barnens otydliga berättelse härrör till att besten som jagade Kára var den som bringade dimman och byns död. Solrosen skiftar från gult till blått. Skymningen faller plötsligt och tungt. Och denna, en sommardag, ser snöflingor falla. Går jag tillbaka så ser jag hur sommar gick till vinter på ett ögonblick. Vi förlorade en natt, om inte mer, men hur? Vem har därav vunnit, vem har offrat och vem kommer segrande stå när det sista blosset brunnit ut? Jag vet inte men låt mig spola fram från otillfredsställande svar. Vem är denna Aigar? En oansenlig präst som vi finner död. Jag ser inga bevis om irrlära, men jag bevarar hans heliga skrift för närmare analys. Vem är denna Bågor – ingen aning. Alla är döda men några barn lever. Nej, vänta. En explosion och en ny förödelse väntar. Klotet vid altaret har sprängts och skickat sylvassa skärvor. Detta har haft förödande effekt på de tre barnen uppe på taket i närheten. Det högsta taket … den enda plats som för dem visat sig säker. Jag och Eskil skyndar mot smällen. Rankorna och dimmorna vittrar och flyter snabbt undan efter detta plötsliga alegro. Klotet måste värmats färdigt och kölden har förintat det. Något har åstadkommits, men vad?

Här ligger nu en av de tre dödligt sårad. Bortom räddning. Till min chock dyker klockan snart upp. Men detta kan jag inte neka. Jag förstår det digra behov den bär – för Lohras räddning. Livsblodet skall väl inte blödas förgäves? Ögonens glöd är väl en hoppets eld för vår allas framtid?

Det måste göras … En sådan välgärning för Lohra, är det inte så?.. Jag har sedan länge förlikat mig med att jag inte är värd att räddas. Men att Lohra stod lika lågt, var jag inte medveten om. I denna stund vill jag rädda henne lika lite som min egen själ. Därför slänger jag min förtröstan, min förtvivlan, min smärta …Mitt förflutna på Hoppet som Elden alltid burit, låt det brinna och försakas som så mycket annat här i världen. Vår väg har ingen återvändo, och det har inget lyckligt slut. Ovidkommet; vad som än krävs, biter jag på den suraste rot ödet har att vrunga mitt håll. Mitt liv var inte värdigt att offra. De som jag försökt rädda var bättre fallfrukt. Låt mig pinas i evig plåga. Jag känner. Jag, som hoppas bortom hopp för andra. Är jag inte värdig? Må så vara. En dag ska jag förtjäna den eviga slöjan och det välsignade Intet. Jag hör hela paradisets orkesters pompa och ståt med döva öron. Helga Vorog! – ge oss evig tystnad och frid.

Plötsligt befinner jag mig i en vedbod med en mer än oroad Kára. Hon undrar om hon är näst på tur. Jaja, dödsångest .. den går att stilla. Nej, du är inte på tur. Du är användbar. Det är svårare att förklara att det var inte dem. För de var prima vara för vad Ro törstade för, eller var det för Djupet? Är då jag också användbar? För vem, och för vad?

Jag har lärt mig att inte ömka min sorg på andra, för jag har kommit längre än så. Jag önskar att min besvikelse inte gick ut över mina och jag önskar att jag kan hålla mig sluten. Jag är sorgsen för hur jag misslyckades att knyta an till Garm och Smilla. Jag är sorgsen för hur jag inte till fullo kunde hålla mig borta från dem. Iselin har handlat bättre i att aldrig vilja komma nära. Eskil och Eneya har handlat bättre i att vara resoluta i den svåraste av stunder. Jag sitter på min höga ponny och kan se ner på … Vem? Ingen. Vad har jag då bidragit med? Till Förtvivlan, Försakelse och Nihilum?”

Akt 1 – Episod 15

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“De lyckades skada Lohra här. När det föll sönder så ramlade en snäckgubbekusin igenom från sin värld. Jag förstår att den var förtvivlad. Vi står alltså mitt i ett hål i magiskyddet. Ett sår. Det är den enda rimliga förklaringen. Jag har inga problem att kasta min magi här, så så trasigt som vid sjöarna är det kanske inte. Kara leviterade precis en bit torkat kött till Eskil. Magi. Vild? Men med kontroll. (Jag undrade just hur han skulle ta emot det. Slutsats: Som väntat, något tvär.) Inte helt trasigt. Men ändå. Vi kom försent. Både för barnen och Lohras skull. Det var det jag fruktade hela tiden. Att det inte skulle gå att hitta någon för barnen. Vad för liv är de då dömda till om ingen kan sörja för dem?

Jag är så tacksam för Eskil och Pål-Albert, jag må bli vansinnigt irriterad på gnomen när hans godhetsideal slår till som en unge sätter sig på tvären, men han kan inte riktigt hjälpa det. Är man en prelat av Rin och förespråkar liv och lek så. Jag bryr mig också, men inte på bekostnad av mig själv eller av Lohra. Gör det mig till en vidrig människa då? Varför bryr jag mig så otroligt mycket om vad han tänker om mig? Jag hade kunnat lösa det snabbt, eftersom såväl Eneya som Eskil äntligen har kommit fram till samma slutsats som jag. Men gnomgubben vill inte tro på att det är så mörkt och hopplöst. Vilka är vi att bestämma över liv och död? Men, det gör vi ju hela tiden? Vad är skillnaden? Men jag kan inte förmå mig att gå emot hans vilja. Förstår han inte att Lohra är i fara? Att saker måste dö för att annat, andra ska kunna leva? Han vägrar vika sig. Eskil erbjuder att ta valet ifrån honom.

Våra fåglar håller Kara upptagen vid en vedbod en bit bort så vi kan samtala och handla ostört. Pål-Albert går undan besegrat efter en längre stunds förhandling. Jag stannar med barnen, men ser inte på dem. Eneya för undan dem ett och ett, tills det bara är den äldsta pojken kvar, Vilska. Det känns ju faktiskt helt sjukt och fel men det finns inga alternativ. Försöker passa på att fråga honom om hur allt gick till här, men han kan inte svara. Han får snart möta sina föräldrar igen. Fast… Tänk om han inte får det? Hon är ingen god sagofé, hon vet inte vad som händer med en själ som förtärs av djupet.

Hur fruktansvärt är det inte för Eskil och Eneya att göra detta? Eskil som har egna barn i kanske samma ålder som pojken? Det måste vara helt ofattbart svårt då, en erfarenhet jag inte har och inte kan förstå. Eneya kommer fram. Vad de har gjort med de andra tre barnen har jag inte behövt se. Men nu, på denna sista så lägger hon tassarna om pojkens huvud och han blir med ens helt blå och frostbiten, hans ögon som glas, lealös som en trasdocka. Det får mig att titta skarpt in i elden och börja gråta. Pål-Alberts träsniderier ligger där och bränns långsamt upp. Vad betyder det? Med ens greppar en skräck min själ. Det är inte klokt detta. Hur mycket hatar Pål-Albert oss nu? Det är den enda tanken som snurrar. Om och om igen.

Eneya lägger sina tassar om mina axlar. Jag borde inte vara rädd för henne, men den lilla tillit jag har går bara på arkanist-orchens inrådan, inte något jag kommit fram till själv. Så nu skrämmer hon mig på något vis, kanske för att hon och Eskil reagerar så märkligt efteråt? Letar i skuggorna med blicken. Hon säger att hon är jagad av något, något hon upplevt i sina drömmar; bortom ett träd, en dimma, under månens sken. Något osynligt, stort, med långa klor. Kan jag någon magi för att se det osynliga? Nej? Hon beordrar mig att även jag ska hålla koll omkring mig. Men dom vet ju att jag inte kan sånt?

Vår nya reskamrat är för skarpsynt för att något alls ska ha kunnat undgå henne. Varför reagerar inte Kara som en normal människa? Räcker oss kolbitar att smutsa ned oss med. Berättar vilken historia vi ska hålla fast vid för att det ska vara så lite misstänkt som möjligt. Vem i de nio helveten är hon? Vi har dödat barn. Barn som hon var fast besluten att nå fram till för en halvtimme sen. Pål-Albert sammanbiten. Jag oroar mig inte för min själ så som Pål-Albert eller Eskil gör. Folk dör hela tiden i Falgers namn. Det skulle vara lite konstigt om det räknas till min börda och om det gör det så är det nog redan försent. Men varken Eskil eller Pål-Albert har dödat någon förut? Var vulpinen och jägaren Eskils första, annat än illkritter och gråfolk?

Som sagt. Jag är så tacksam för Eskil. Han säger till Kara med stor myndighet att hon inte har något att frukta av oss sålänge hon inte talar bredvid mun om det hon sett oss göra. Hon har inga såna avsikter, säger hon, behöver bara en fri lejd till Eiderhamn. Hon är inte akolyt. Jag frågade ju de andra om de tänkte något alls på Ella efter att vi räddat henne. Om denna kvinna var någon att se upp med. Men nej. Inte alls. Fast Pål-Albert tappar hakan rejält när hon avslöjar sin förklädnad. Hon är bra på det där med kläder och erbjuder sina tjänster som vägvisare i Eiderhamn, en stad som hon känner lika väl som baksidan av sin hand. Det kommer nog väl till pass. Vem vet vad som händer nu när den politiska makten skiftar? Men vem är hon? Hon säger att hon är “en ingen”. Men det kan ju inte vara sant.

Rakel är död. Var det för att Haima försvann? Nej. Hon har fått ett slag i huvudet. Igår var hon påverkad av något som tog plats i hennes kropp och grälade med soldater. Föll och slog i huvudet. Det har gått en hel natt sedan vi gav oss av, men det var inte så länge vi var borta. Vi har alltså varit i skymningslandet igen. Jag anade det med tanke på snön. Men sen blev jag osäker då den som jagar Eneya fanns i den. Rakel… död. Det känns så mycket starkare än med barnen. Rakel… övertagen av samma spöke som besatte mig? På promenaden tillbaka så tappade jag medvetandet och mina vänner betedde sig otroligt konstigt när jag vaknade upp i leran. De behandlade mig som ett barn. Jag hade blivit ett barn. Är det de dödades själar som fäst an på oss? Nej. Både jag och Rakel. Vad skulle det kunna handla om? Senare kommer jag på det. Tänk om det är bördan tvungen från skymningslandet? Eskil ser ut att vara på bristningsgränsen. Jag håller med honom. Inte mer nu. Snälla. Men jag har inte tid att få panik. Inte nu.

Vi tar oss ut från Fagern och hittar en avskild plats på båten där vi kan prata ostört om det som hänt de senaste timmarna, den senaste natten? Jag frågar Pål-Albert om han är arg på oss. Han nekar. Han låter genuin. Är han besviken? Nej. Hur kan han inte vara det? Vi har gått emot allt han står för. Både med Vorgestrahl och barnen. I Falger är vi så oerhört långsinta. Men han har släppt det på ett par timmar? Otroligt. Sen får vi höra om den förfärliga nyheten som isar igenom mig mer än något annat vi varit med om under hela vår resa tillsammans. Min mammas kusin Bann Haudwig och ingifta Bann Wedgal Falger har omkommit i en olycka under ett besök hos dvärgarna. Det kan inte vara sant.”

Kára:
“Varför gör de det här? Varför är det alltid barnen som faller offer för vuxnas synder?

Targan är borta. Jag kom för sent, det är sanningen, men det gör den inte mindre smärtsam. Jag visste inte ens att jag hade bråttom. Morgonstjärna ligger i spillror. Döda kroppar överallt. Luften hänger tungt och jag känner den i bröstet varje gång jag drar efter andan. Minnesbilderna sköljer över mig. Hemma. Lukten. En plats som en gång var full med liv, utrotad på några sekunder. Jag måste se bort.

Jag uppfattade inte vad som skedde förrän det redan var över, men även om jag hade sett allt, stått där med öppna ögon, så hade jag ändå inte förmått mig att stoppa det. Offrandet av barn, oskyldiga barn, en handling så förvriden att språket knappt räcker till.

Att se in i en annan människas inre utan tillåtelse lämnar alltid en dålig smak i munnen. Jag övertygar mig själv att det är för överlevnad. Att det var för att avgöra om jag var näst på tur. Det är inte rätt att gräva i andras tankar. Det vet jag. Men jag var tvungen att veta. Inte varför, det svaret hade ändå varit meningslöst, utan om det fanns njutning i utförandet. För om där funnits ens ett spår av glädje, om denna ritual hade varit lustfyllt, då hade något i mig brustit på ett sätt jag inte kunnat tygla…

Men där fanns inget sådant. Dvärgens tankar var smärtsamma och slog mot mig så hårt att jag fick bita mig i tungan för att inte avslöja mitt intrång. Jag såg barn. Hans barn. Och en skam så intensiv att den fick världen att luta och hjärtat gå i kras. Där fanns ingen glädje, ingen lust, bara bottenlös sorg och ånger. Bra. En lättnad.

Givetvis har de alla viktiga saker att diskutera och jag gör mitt yttersta för att stänga ute deras samtal, trots att de inte gör någon ansträngning att tysta dem i min närvaro. Det är just det som förbryllar mig. En grupp med uppenbara krafter, som utför brutala handlingar och sedan talar öppet om dem… Som om min närvaro vore betydelselös. Det kan bara betyda två saker: Antingen litar de på mig mer än jag förtjänar, eller så räknar de inte med att jag kommer leva länge nog för att föra deras ord vidare. Det senare alternativet är troligast.

Jag försäkras av gnomen Pål-Albert att jag inte är nästa offer, och det är lugnande… Att de tror att det är en rädsla jag bär på… Och jag kanske är jag i verklig fara, men vilka dessa märkliga individer än må vara så har de trots allt räddat mitt liv. Det måste betyda något… Jag är övertygad om att det betyder något.

Jag vill egentligen inte veta mer än jag behöver. För trots allt mörker så skiner ljuset klarare än på länge. Har jag fått tillbaka min tur? Om jag inte hade behövt lämna färjan innan jag nått Eiderhamn så hade jag aldrig mött en adlig som råkar vilja ta sig in i Eiderhamn.

På färjan kan jag äntligen pusta ut, trots dåliga nyheter för fröken Falger. Så det är alltså hennes namn, Falger…

De frågar om mina förmågor, jag svarar så sanningsenligt jag törs. Må de finna dem användbara och må de finna mig användbar.

Jag måste resa med dem till Eiderhamn. De är min väg in.“

Pål-Albert:

Akt 1 – Episod 16

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“Tankarna snurrar. Jag frågar ut de som börjat prata om Haudwig och Wedgals död. Tänker inte ens på att jag borde vara diskret förrän efteråt. Det står strax klart att Bannparet Falger varit med om en hissolycka på ett officiellt besök hos Falim vid Vargfjäll, och har förolyckats båda två. Jag inser att mina frågor når en rent manisk nivå när svaren går i cirklar. Jag måste lugna mig. Det är precis det här mor brukar säga ifrån om.

Jag tittar ut över vattnet. Försöker inte tänka på att det är samma vatten. Försöker bara stänga ute omvärlden, orkar inte bry mig om de andra medan tankarna går i spinn. Vad kommer det här leda till? Ska Aletta och Toldur leda Falger-ätten nu? Kommer de accepteras av husen under eller kommer det bli uppror? Vad händer med Kirsa nu? – Det blir än mer omöjligt. Undrar om det var ett giftermålsförslag som stod på agendan den där gången hon och hennes far var borta? Vilka allianser kommer man vilja knyta? Ska man börja med uppvisningar av tvillingarna och de andra småbarnen för att knyta kontakter och löften redan nu? Det är så sjukt. Är det därför Falger var i Fallinge? Jag kan verkligen inte resa hem nu, då hamnar jag väl i korselden. Eller tänker de att magin knyter mig till Tria ändå?

Eskil beklagar och frågar om vi var nära. Jag vet inte. Så nära man kan komma någon som är ens familjeöverhuvud? Haudwig var sträng, hård och vansinnigt envis. Men hon fick det att fungera. Hur kan man bara göra såhär mot någon som är ens allierade? Eskil tror att det var med flit. Men varför? Vad har Falger hållit över deras huvuden som gör att de tillslut inte mäktar med att samtala om det utan tar till våld? Det anstår dem inte, säger Eskil. Han verkar helt övertygad om att det var planerat, men han känner inte till några eventuella skäl. Det är ju inte rimligt. Om Falim inte tycker om oss, varför eskorterade då deras soldater mig hela vägen till Jarlsberg? Visste de redan då vad som var på gång med kriget? Hoppades de på att jag skulle bli krigsfånge hos Veda? Jägaren?

I Eiderhamn ser vi Vorezh-soldater med armbindlar i Trias färger. Det är märkligt hur de plötsligt har bytt sida. Vad har Veda gjort som vänder vänner mot varandra? De krigar om öarna. Men vad är de ute efter? Är det demonangreppen som skrämmer? Jag förstår ingenting. Har sällan engagerat mig i att ens lära mig politiken. Kommer dvärgar att ses som opålitliga nu? Att Mander gått ihop under Falim står långt utanför hans förståelse. Så mycket för dvärgars heder framför människors densamma, som han framhöll vårt första samtal. Vad kan ha förorsakat att de överger sina ideal så totalt? Är det så dåligt ställt hos dvärgarna?

Jag är ändå osäker på vad relationen till Falger är från Trias håll. Håller med Eskil om att vi behöver ta reda på det först innan jag reser som mitt sanna jag som Pål-Albert önskar, vi har till morgonen på oss. Fram till nyss trodde jag inget skulle kunna hända i relationen till Tria. Men nu. Vem vet? Vad är det för en märklig kristall längst uppe i spiran? En kapplöpning om magiskt inflytande kanske? Folk har väl aldrig sett sådant här förut. Magin har aldrig varit en så stor del av allt tidigare. Hur hittade orden just mig? Var det verkligen något som gick att sia om? Eller hände det bara efter att de bestämt sig? Är det så klokt att ta del i deras vansinniga krig? Den väg jag valt leder onekligen in på precis det spår Eskil ville ha mig till på Aurora när vi mötte drakskeppen. Var de här för att lämna skatter till Tria för att kunna betala alla de extra soldater som patrullerar på gatorna här?

Kára känner min verkliga identitet. Hon försöker fösa oss som vallhundarna föser fåren på bergen. Vad ska hon med oss till? Jag säger dock inget om det. Eskil låter henne bära Rangrims sköld och det är bra. Han gör det så smidigt, snart får vi veta hennes sanna övertygelse. Nere i bukten flyter döda kroppar av fän. Det vänder sig i magen. Jag tror att Eneya kanske långsamt börjar förstå hur fän behandlas här. Pål-Albert tror inte att han kan få med sig oss alla in i västra delen av staden, jag måste gå som mig själv. Men jag vill inte. Inte riktigt än. Än kan jag köpa mig mer obunden tid. Kristallen i spiran och dess ljuspunkter skjuter upp ett av ljusen likt ett stjärnfall som sedan falnar och försvinner. En slags tideräkning?

Vi försöker höra något om Falgers relation till Tria men där går vi bet. Allt det samtalas om är om de naturdemoner som ska ha dräpts och ska visas upp på torget just i den stadsdel där vi råkar befinna oss i. Naturdemoner? Som de vi mött? Vida Hammare ska också vara här. Det försvårar saken ytterligare. De jagar den eller de som bränner ut ögonen på folk. De jagar Eskil utan att veta om det. Förstår Kára det? Är hon en av dem? Något otroligt intressant, men som jag inte helt kan ta in i nuläget, är något som Kára delar med sig om. Hon har också varit med om skogsdemoner liknande de som vi stött på, och det var inte relaterat till Ciara Lókë. Där föll den teorin. Men kanske rör det magi? Har inte tillräckligt med tankekraft för att förstå sambanden, hjärnan känns som en gröt och kroppen är trött efter alla uppförsbackar, utebliven natt, nyheten om Bann och Rakels död.“

Kára:
“Båtens guppande är lugnande. Vattnet bär oss med en jämn rytm som påminner mig om att världen rör sig framåt, oavsett hur tungt det känns inom mig. Jag fyller lungorna med frisk luft och låter blicken vila på horisonten.

Jag försöker ge dem utrymme. Låta dem tala utan mig. Men när Fröken Falger går undan och Eskil följer efter henne, väljer jag istället att slå mig ner bredvid Pål-Albert. Det känns som det säkraste valet.

Tanklöst, nästan slarvigt, öppnar jag mitt sinne mot hans. Telepatin kommer så lätt nu att jag ibland glömmer dess innebörd. Jag frågar om demoner. Om deras ursprung. Jag nämner inte Nådberga, inte vad jag redan vet. Istället väver jag samman en lögn och en sanning, en berättelse om att jag försöker kartlägga mina upplevelser.

Egentligen vill jag ha mer att ge Mira och Galdir. Mer än det jag redan vet. Jag vet inte hur man närmar sig någon som förlorat allt. Finns det rätt ord för en sådan sorg? Är det ens rätt att söka svar på hennes varför, i hopp om att lindra något som kanske inte kan lindras?

Min magi ifrågasätts nu på ett sätt jag hoppats på. De ser på den förbryllat och det väcker märklig iver i mig. För att kunna särskilja vad min magi är, och vad den inte är, krävs kunskap bortom det vanliga. Jag tror min magkänsla är rätt. Turen är tillbaka, jag tror att jag har stigit rakt in i ett sällskap som kan ge mig svar. Så fort jag får en stund för mig själv så ska jag fråga, fråga om jag är på rätt väg.

Eiderhamn möter oss med en stämning jag inte minns från förr. Kanske är det jag som förändrats, kanske är det staden. Tria känns närvarande här på ett sätt som skaver. Rödkåporna patrullerar med en självklarhet som får folk att sänka blicken. Jag undrar vilket syfte de tjänar?

Jag leder gruppen till en plats som en gång erbjöd vila och återhämtning. Vi hinner knappt sätta ner våra tillhörigheter innan ryktet når oss: en folksamling, ett uttalande, samma kväll på torget. Det ska handla om varelser som låter bekant. Demoner. De jag talat om med Pål-Albert.

Är det ett sammanträffande? Eller är det äntligen ett tecken?

Jag måste våga tro att jag är här av en anledning. Och jag tänker stanna tills jag vet med säkerhet.“

Pål-Albert:

Akt 1 – Episod 17

Gruppen vandrade från värdshuset Tanner Lots till scenen vid den närliggande marknadsplatsen, där en större folksamling redan samlats.

Akt 1 – Episod 18

Eneya:

Iselin:
“När vi tagit oss fram till en bra plats i folkhavet så är det som att den trötthet jag började känna av på värdshuset klubbar mig, det gör det svårt att koncentrera sig på vad talarna på scenen försöker säga. Jag låser knäna för att malandet i höften ska minska, istället värker det i knät, axlarna och baksida lår. Eskil vill tala med mig sen, jag nickar. Jag vet inte om vad, kanske om Falger? Dvärgarna? Om barnen? Talet där framme stjäl min uppmärksamhet och de talar mer eller mindre klarspråk, något som gör det hela lättare att hänga med i när kroppen skriker. Enligt dem är vi under attack och har förklarats krig ifrån de som kallar sig shamaner, druider, skogens hov. Talar de inte om de röda illkrittren? Nej. Är det såna som Eneya de menar? Fän? Vad i all världen? Naturdemonerna som de visar upp är inte getmän eller rödpälsar utan de Eneya kallat de vårbekomna. Gräsfolket. Andar av Lohra. Ett tjugotal sådana. Jag får en klump i halsen, hur tar Eneya och Eskil det här? Ser mig om. Vart är de? De var ju här nyss? Pål-Albert fnyser bredvid mig. “Vad är det här för smörja?” Men jag vill inte att någon ska få anledning att slå ned honom så jag hyschar. Hopen omkring oss är lika upphetsade som blodhundar när de vädrar sitt byte. Skränar och knuffas för att bättre kunna se de pålade huvuden och uppknutna kroppar som avtäckts. Barkliknande hud, hår av vass och gräs. De hade avbrutits och dödats mitt i en ritual som förmodligen försökte motverka det som hänt i Vidra Äng, istället blev de kallblodigt mördade av intellektuellt bakbundna individer utan något som helst vett. Och som säkerligen aldrig mött demoner. Jag vill protestera men biter mig i tungan för att inte säga något ogenomtänkt. En kvinna som jag inte vet vem hon är men som presenterar sig som censor under biskopen tar till orda. Hon ger svar på varför Tria vänt sig mot Veda, hon påstår att hus Veda är under influens av en arkanist och svartkonstnär, en fullblodsalv vid namn Mervona som varit lärling under Vorgestrahl, men som går under falskt namn. De påstår att Bann Veda inte sällar sig till kampen mot naturdemonerna och därmed heller inte är tillräknelig i det krig som nu måste föras på dubbla fronter. Kan det inte snarare handla om de östliga allianserna Tria skapat? Avslutningsvis låter de meddela att alla som vill och kan ställa upp för uppdraget och kampen i kriget mot naturdemonerna ska samlas imorgon för att rekryteras under Angeroth.

Jag ser mig åter om efter de andra men kan inte se dem någonstans, men plötsligt hör jag Káras röst i huvudet. Hon säger att något hänt Eskil och att de tar sig tillbaka till värdshuset. Jag ger informationen till Pål-Albert och vi rör oss igenom hopen med människor och stöter nästan in i en storvuxen karl med stripigt hår som luktar lite jordkällare. Inte för att det kanske helt går att särskilja i all den här smutsen. Men både jag och gnomen känner igen honom. Trollet. Eller i alla fall någon väldigt lik trollet. Jag känner att mitt hjärta börjar bulta som att jag sprungit fastän jag bara stått stilla. Inte av rädsla. Trötthet. Jag känner mig lite yr. Pål-Albert blir avig när jag säger att jag inte orkar mer, då försöker han motivera mig. Kan man inte mer så kan man inte. Vi har ju varit igång i flera veckor, vad menar han? Vi måste ju få vila nån gång. Dessutom har jag feber. Jag får tillslut låna gnomens stav att luta mig på som en gammal gumma. Jag fryser, men vi tar oss tillbaka till värdshuset i alla fall. Väl där möter Eneya upp oss i sin musform. De andra syns inte till. Eskil är som förbytt, precis som jag var, han behöver oss. Men jag kan inte. Jag orkar inte. De båda andra kan väl gå och får väl tycka att jag är lat, jag har det inte i mig. Hur mycket fara kan han vara i när Kára är med honom? Jag vet att vi inte borde lita på henne än, men på något sätt så känns det omöjligt att röra mig en meter till. Trappan upp till vårt rum är som att bestiga Dovreberget, så jag väntar på en bänk i värdshuset, här bör jag inte vara i någon direkt fara. Efter ett tag kommer de tillbaka med Eskil mellan sig, sjungande en visa. Det är obehagligt att se honom så, som att han vore full? Definitivt inte sig själv. Jag kommer på något vis uppför trappan med Pål-Alberts hjälp. Jag bäddar ned mig. Kára hjälper mig av med stövlarna. Är det här vår börda nu? Nu har det hänt tre av oss. Något med skymningslandet. Ett minne? Jag tyckte om att dansa, men tyckte Eskil om att bada som liten? Rakel muckade gräl med soldater över att de stulit något av henne. Är det att man går i barndom eller att man själv övertas av ett minne eller en ande? Hur får vi tillbaka Eskil? Om Eneya skulle bli helt från vettet skulle de slå ihjäl henne, säger hon. Jag tror att hon har rätt. Det får inte hända. Vi måste hålla ihop och hålla koll på varandra.

Kára har också mött kläggmonstret som vi mött flera gånger. Den dödade någon som hon kände. Hade de en ljusfé hos sig? Det vet hon inte. Alla kan ju inte se den. Sedan står det klart att Kára känner till Rakels vän Tundra som också har en del av Karmiroth hos sig och som tydligen bor i Eiderhamn på den västra sidan. Vi har flera ärenden nu. Z. Tundra. Vad nu Kára ska göra. Ordo Arcanum. Legaten. Marsi. Vad nu Eskil och Pål-Albert önskar. Det känns inte så viktigt att få avlägga mästarprovet som att jag behöver få komma åt deras bibliotek och prata med de äldste där.

Eskil, och vad som nu är i Eskil, ligger till sängs och har somnat. Vi andra gör en dagbränning och jag tackar Mavara för att hon håller sin hand över Eskil och ber henne också att besinna dvärgarna i söder. Jag ber Quen om klarhet i det vi fått veta. Och så hoppas jag att världen står kvar imorgon. Har hela Eiderhamn blivit en enda stor verkare för mörkret? Den största staden på denna kontinenten. Hur ska vi fyra små folk kunna göra något åt det här? Mörkret är så mycket starkare. Om Vorgestrahl är på fiendesidan enligt Angeroth, är då inte han på vår sida? Då var det nog ingen fara att släppa honom fri. Men om han var odöd så försvann han nog i stoft med solens strålar precis som flickan med skärvan.“

Kára:
“Eskils blick möter min och jag vaknar till, tvingas till närvaro. Jag rätar på mig och ler mot honom, ett försäkrande leende som jag hoppas är tillräckligt övertygande. Omgivningen är kvävande. Tät. Nästan klaustrofobisk. Röster överallt: yttre samtal, inre ekon, tankar som överröstar mina egna. Jag vet att jag kan välja att stänga ute dem, men på offentliga platser törs jag inte annat än att förbli vaksam. Jag måste upprätthålla min hjälpsamhet, visa mitt värde. Det är det som håller mig kvar, det som ger mig en tillfällig plats i gruppen.

Men intrycken är för många och jag märker hur tankarna glider ur mitt grepp och kvar lämnar jag min kropp. Selmestad. Fän. Traxi. Jollyrd.
<Vakter som patrullerar på taken. Skrik som kapas. De som aldrig återvänder.>
”Det är redan för sent för dem.” Det var redan för sent för dem.

I luvan rör sig Eneya; hennes små andetag kittlar min nacke och jag är återigen tillbaka. Hennes magi är förunderlig… Att så obehindrat byta skepnad. När tillfälle ges vill jag fråga henne om den. Hon kikar fram. Jag kan inte höra henne, men känner hur hon kippar efter andan. En rysning löper längs min ryggrad. Inga demoner – det är väsen. Min andning skenar; jag tvingar den att bli stadig, ett djupt andetag genom näsan. Min panna är rynkad; jag befaller den att släta ut sig.

Marek Wyrd infinner sig på scenen. Jag minns honom från en tid då jag ännu trodde att rätt ord, rätt fromhet, rätt ansträngning kunde öppna dörrar. Redan då skavde något i hans närvaro.
<En hand på min hjässa. En välsignelse som aldrig gjorde nytta.>
Och nu står han här. Jag kan inte sakta ner den fart som mina tankar rusar i. För många sammanträffanden.

Plötsligt börjar Eskil armbåga sig fram genom folkmassan, med ord som inte är hans egna. Jag agerar utan dröjsmål. Varför jag vill beskydda en främling kan jag inte svara på. Det resonliga är att en soldat som skriker om att bada mitt på ett torg fyllt av uppmärksammade ögon, inte bara utgör ett hot mot sällskapet, utan också mot mig. Men det oresonliga är att jag känner någon slags skuld. Trots att han inte vet att jag vet, så vill jag inte bringa dvärgen mer skam om det går att undvika.

Med Eneya kvar i luvan följer vi hastigt efter honom och griper tillfället när det ges. Jag leder honom undan med all den varsamhet jag förmår, håller rösten mjuk och kroppen lugn, som inför ett skrämt barn, Samtidigt övertygar jag omgivningen om att dvärgen lider av tillfällig sinnesförvirring (eller några glas för mycket). Det känns förminskande, men jag finner ingen bättre lösning. Jag är inte mig själv, jag får inte ihop pusselbitarna. Jag önskar att han visar förståelse för min strategi när han återvänder till sig själv.

Utanför tavernan är han fortfarande någon annan. Eneya försvinner in under en trappa, och kvar står jag med ett barn i en vuxen kropp. En envis vilja. En oförklarlig längtan efter vatten och lek.
<Vatten i en sjö. Skratt som ekar i skogen.>
Jag blinkar; gränden återvänder. Jag förstår inte varför de andra inte ingriper, men jag har inte tid att se efter.

Jag talar till honom. Skämtar. Lockar. Försöker distrahera. Inget fäster. Sedan ber han mig sjunga.

Och jag sjunger. Den enda barnvisa jag kan. Den enda jag minns att min mor sjöng när världen var för stor.
<Mörker bakom ytterdörren. Hennes hand över mitt hår.>
Rösten känns främmande i min hals, tunn av trötthet, men melodin bär. Han stillnar. Till min förargelse gör jag detsamma.

När resten av sällskapet återvänder är de bleka och omtumlade. Iselin och Pål-Albert bär på någon åkomma. Eneya på en sorg, en fullt begriplig sådan. Jag har inga ord som kan lätta den bördan, och jag är sannerligen inte rätt person att försöka heller. I stället gör jag det jag kan: bäddar ner dem, försöker hålla febern nere. Försöker vara ingen, luft och samtidigt behjälplig.

Dagbränning känns krystat för mig. Att finna tacksamhet i mörka stunder är alltid välbehövligt, men jag vet inte om det är vad jag vill känna just nu. Det en fråga som jag inte törs ställa som gnager inom mig: Vad är deras skäl att låta mig stanna? Knappt ett dygn har gått sedan vi möttes första gången, och jag kan inte minnas när jag senast var så utom kontroll inombords. Kommande dag skall jag göra mitt yttersta för att förbli i bakgrunden och inte tappa fästet. Måhända att jag tänker för mycket, men det är för många tillfälligheter. Och jag tror inte på tillfälligheter längre.“

Pål-Albert:

Akt 1 – Episod 19

Eneya:

Iselin:
“Vi får besök av Gimreon igen. Han kommer med information som ställer saker på ända. “Naturdemonerna”, de vårbekomna skulle kunna vara styrda av något eller någon. De har varit aktiva på de platser där skyddet påverkats. Men av vad jag förstår så är de av Lohra själva så varför skulle de vilja göra sig själva illa? Och varför har de i så fall hjälpt oss flera gånger? Betyder det att skärvan är av ondo då?

Vi får ett klockspel som ska kunna lugna den ande, Aranyi, som besitter var och en av oss i tur och ordning. Kanske för att vi ska kunna sova utan att den gör illa oss eller vi gör illa oss själva när den är i oss. Den svarar väl på musik. Tydligen ett välkänt faktum.

Ro anser att jag står näst på tur att ta över klockan och länkarna och den bördan om Eskil inte kan göra det han är ålagd att göra. Tiden är inte på vår sida, säger de. De har inte tid att vänta på att han ska bli sig själv. Jag hade visserligen inget problem med vare sig barnen eller jägaren. Jo, jag tyckte det var obehagligt och jag kräktes och grät. Men liksom. Det gör jag för dömda brottslingar också. Men mer för dem som är kvar än något annat. Och jag skulle kanske inte klara att döda någon. Inte mörda någon. Dessutom förstår jag inte hur man ska kunna göra det diskret i en stad. Vi måste härifrån så snabbt som möjligt. Samtidigt som vi också måste vara här för att få veta saker, forska och ta reda på mer och få svar på alla de frågor som uppstår i det vakuum som är att stanna upp och hämta andan.

Gimreon har sålt sig till Ro för mer kraft och makt. Men det verkar ändock begränsat och som att hon styr honom en hel del. Jag har inget intresse av att bli styrd på det sättet. Det räcker så bra med det mor vill att jag ska göra.

Kan vi få sova nu? Nej, då ska Kára få ett nervöst sammanbrott och fråga oss tusen frågor. Det är ändå bra. Det måste ha legat i bakgrunden ett bra tag och skvalpat det senaste dygnet. Vad ska hon tycka om oss? Det vi gör? De val vi gjort? Vilka vi är? Hon vet redan långt mer än hon borde och skölden har ännu inte avslöjat någon tillhörighet, den har börjat flagna men än syns Borvangs vapen. Eneya tar allt med sådan ro. Hon är ju lika inkastad i det här som vi andra. Men hon ser på saker så mycket mer praktiskt. Det som behöver göras, det behöver göras. Oavsett vad man tycker om det eller inte. Har ett väsen sagt något så gäller det. Jag är inte lika lätt-övertygad om det men håller med om att vi har saker vi måste göra och att det finns vägar vi såväl tvingats ta som haft en ände av utvägar ifrån. Barnen behövde bort. Jag bryr mig faktiskt inte om det. Dom är lika mycket av en själ från paradiset som jag. Jag värderar inte dem annorlunda gentemot de vuxna. Jo. Eskil har rätt. De kan inte helt stå till svars för sina handlingar eller dömas för det som deras föräldrar dömt dem till. Men i så fall kan ju inte jag heller det. Och viss rörelsemån har man alltid, även om det kostar tillhörighet och etisk kompass.

Pål-Albert vet ju inte mer än nån annan av oss huruvida det är värt att offra barnen eller inte. Det vet han ju faktiskt inte. Ingen kan veta det. Enligt hans moral borde vi aldrig gått dit. Men vi hade ju inget annat val. Hellre stoppa att världen går under än bara lämna barnen åt sitt öde. Vilka själar vi än kommer bli nödgade att offra så spelar det ju ingen roll. Det är själar som kommer fattas i paradiset. Men själar som Georgian Alektes kommer ju också fattas sålänge han är kvar i katakomberna. Var går skillnaden, Pål-Albert?

Ju mer vi får veta desto mindre vet vi. Klotet i Morgonstjärna var tydligen en fallen svart stjärna som kommit i de lila stjärnfallen. Så Ciara Lókë kommer inte i stjärnfallen utan hon kommer i blixten. Eller något liknande. Eller så är det bara en urladdning för att göra oss uppmärksam att skärvan är där.

Varför reser vi ens tillsammans om vi inte håller med varandra och Pål-Albert fått göra avkall på sin moraliska kompass flera gånger? Han tycker inte det är farligt att vi ser på saker olika. För i grund och botten håller vi av varandra. Det slår an som sant i mig. Och jag förstår att han menar det. Fast han är som en jobbig extramorfar. Så står man ändå ut. Ostfrossa till trots. Och han säger att Kára gärna får resa med oss för hans del. Jag känner henne inte. Jag kan inte fatta såna avgörande beslut utan att ha sovit eller pratat med Eskil. Pål-Albert framhåller att jag blivit bränd så det är inte konstigt att jag är vaksamt avvaktande. Men han hoppas på sitt vanliga sätt att vi i vart fall ska försöka att lita på varandra. Och det är väl inte mer än man kan begära. Fast hur bra blev den bedömningen gällande Ella? Jag lovar, möter jag henne i en gränd här så dödar jag henne. Då struntar jag blankt i att Tria är Bann och vad det gör med vår eventuella allians.

Imorgon skickar jag bud till Tria om att jag är ankommen Eiderhamn. Varför jag är i dessa kvarter är en gåta. Ett brev till mor och far om att jag är välbehållen och sedan? Kara vill till Ordo Arcanum. Jag vet inget om henne, kan jag släppa in henne där? Hennes magi är vild, delvis otämjd. Jag vill likna det med att hon är en del i den magiska väven. När hon rycker och drar i de magiska strömningar som finns så kan det få oanade effekter i helt andra delar av väven. När jag kopplar an till väven så är det på bestämda platser och med tydlig avsikt att dra i just den enda tråden. Bända verkligheten, tror jag att Eskil uttryckte det. Han har inte fel. Men ej heller rätt. Är det någon som bänder verkligheten så är det ju folk som inte vet vad de håller på med. Eller såna som är köpta för sådana syften. Men inte kan väl Bann Veda vara styrda på det sätt som de påstår? Av en svartmagiker? Vad har de för grunder att tro det annat än att kyrkan och åsikterna där plötsligt gått isär? Tyvärr inget för mig att grubbla på, jag är inte teolog. Är det något jag vet efter att ha läst mina böcker är det att ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet. Och därför bidrar jag heller så lite med information till Kára. Inte för att jag inte litar på henne utan för att jag inte vet om det just jag uppfattat är sanningen.”

Kára:
“Natten har anlänt och rummet blivit stilla. Efter dagbränningen infinner sig ett lugn hos de andra som jag kan känna av är välbehövlig för dem. Jag däremot är skörare än jag varit på länge. Inte sådan skörhet som kommer av hunger eller köld, utan den som följer av för många viljor i samma rum, för många blickar som väger och mäter. Det är inte bara gruppens gemensamma mål som rör sig omkring mig, utan deras enskilda drifter, deras lojaliteter, deras rädslor. Jag hör dem tala, ser hur de positionerar sig mot varandra, och märker hur tvivel sakta kryper sig in.

När det senare knackar på dörren och den mäktiga gestalten Gimreon träder in, med namn, löften och direktiv till mina reskamrater, kämpar jag för att hålla tråden. Orden faller som stenar i vatten: Ro. Djupet. Förpliktelser.
Jag fångar dem men verken sammanhangen eller innebörden.

Vi blir återigen ensamma och jag kokar över. Det finns bara så mycket jag kan hålla inom mig innan det måste få lov att pysa ut. Först försiktigt, sedan mer vågat. Frågor jag burit sedan vårt första möte och till min förvåning svarar de – utan undvikanden. Jag svarar i min tur på deras undringar. Det är det minsta jag kan göra. Jag har dem att tacka för tak över mitt huvud, mat att mätta magen med och att jag är vid liv. Självfallet bör jag skatta mig lycklig. Jag nämner till och med Ordo Arcanum och min vilja att förstå mer av min ”magi”. Kanske är det för djärvt, men jag vill inte skymla med det. Det tjänar inget till. Det är däremot bara en halvsanning att jag vill möta upp Mira… Jag bär mer sorg i packningen än på länge och jag vill inte riskera att det väller över på henne. Jag vill vara stark för henne. Visa min tacksamhet och kärlek, inte gräva upp gamla minnen.

Vi förstår att vi har en gemensam ”bekant”: Tundra. Jag återberättar något han nämnt under ett av sina vanliga fylleslag, om en osynlig vän i norrskenens färger. Åter ett sammanträffande… Den ”osynliga vännen” verkar resonera med både Iselin och Eneya. De samlar tydligen på något de kallar ”skärvor”, någon slags fe. Jag vill fråga hur man samlar dessa skärvor. Om det är med en liknande ritual som jag såg Eskil och Eneya utföra i Morgonstjärna. Försätter jag i sådana fall Tundra i fara eller är det barn som ligger i störst intresse? Visserligen ger det mig en god anledning att få resa vidare med dem till västra sidan. Huruvida det kommer leda till ett blodbad när vi nått vår destination, kan tiden bara avgöra. Men förväntas det av mig då att stå tyst vid sidan av då? Klarar jag av det?

Innan sömnen når mig undrar jag om jag delat med mig av för mycket, för tidigt. Men jag måste lita på dem, varför har jag annars hamnat här? Det går inte att bortse att det är enklare för mig att tala öppet med Pål-Albert och Eneya, än med Iselin och Eskil. Framförallt Eskil gör mig nervös, väldigt nervös.

Eskil vaknar, han är sig själv och visar inga tecken på ilska mot mig. Det är lugnande, då man aldrig kan veta hur en soldat kan reagera när de känner sig det minsta förlöjligade eller vem som får ta skulden för det. Han har minnen från det att han inte var närvarande. Det verkar som att han rest i skymningslandet, där starka färger härjade. Jag vet ännu inte vad det betyder, men jag tar in vad han säger och sparar det i ett mentalt förvaringsutrymmen till senare tillfälle.

Jag lyckas somna först när jag hör de andra andas tungt.”

Pål-Albert:

Akt 1 – Episod 20

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“Vad tänker Eskil att han ska säga nu som är så pass allvarligt att jag måste bestämma om de andra får lyssna på vårt samtal eller inte? Ska jag giftas bort med någon hårig dvärg eller vad är det frågan om? För hans del går det bra om de andra närvarar, men det vill inte jag. Det är synd om Pål-Albert som är sjuk men det får gå. Jag kan inte röra mig en fot ur sängen och jag vill höra vad han har att säga i enrum först.

När vi har rummet för oss själva ber han mig att vara tyst och lyssna tills han talat till punkt. Som att inte jag kan vara tyst? Han har en bror, berättar han. En 10 år äldre bror som är högsta befäl för Falims högvakt. Jasså, Borvang är inget litet underhus som han först gjort sken av. Man blir inte personlig livvakt till Bann utan meriter. Det måste betyda att Eskil också är, i alla fall någorlunda, högutbildad. Han har berättat att han fört befäl över egna soldater, om jag inte minns fel, detta förklarar hur det kunnat gå till.

Brodern Einar är den som varit Eskils närmaste innan Jofrid, hans fru. Försöker han sälja in sin brors höga kvalifikationer? “Han var alltid bäst. Skicklig.” Einar fick Eskil att lova att inget säga till någon, men nu väljer han att bryta det efter allt som har hänt. Einars uppdrag till Eskil är att hålla mig vid liv. Det är som att doppas under vattenytan när det egentligen är alldeles för kallt för att bada. Omvärlden blir ett brus i öronen och kroppen bränner. Isen fryser på och lägger sig som ett täcke ovanför mig. Jag får inte luft, kan inte tänka. Han berättar inte skälet till att jag ska hållas vid liv, eller hur länge. Kanske han inte vet det? Jag känner mig bara överväldigad av att det finns ett ytterligare hot mot mitt liv än de som orchen redan nämnt.

Eskil har vetat vem jag är hela tiden, vetat att jag är mer än bara en passagerare som råkat befinna sig på samma skepp som honom. Han har vetat att han måste komma mig nära så jag ska låta honom resa med mig. Vem är han egentligen? Jag har för ont i kroppen för att kunna förstå. För mycket feber. Såhär trög brukar jag inte vara. Eller så är det en del av det där tråkiga politiska spelet som jag ägnat exakt intet åt. Det bubblar inom mig av tvivel, sorg, hopplöshet, ilska. Jag trodde att jag förstod vem han var, att jag börjat lära känna honom. Men jag känner honom inte alls, och det säger jag till honom. Jag vill att han ska känna sig sårad så som jag. Som vanligt är det omöjligt att utläsa något i hans uttryck, om det biter det jag säger eller inte, men det biter i mig. Gör ont. Tårarna rinner envist. Det målar upp mig som svag. Men jag kan inte hindra dem.

Jag berättar att Falim-krigare eskorterade mig till Jarlsberg i höstas. Var Eskil med där? Nej, det här är helt nytt för honom. Han undrar vilka Falimkrigare det var, under vilket befäl? Vilka namn har jag hört? Hur ska jag kunna veta det? Ingen aning. Alla dvärgar ser ju likadana ut och heter precis samma saker.

Jag försöker förstå sambanden. Kom igen nu hjärnan, fungera. Han tryckte på att hissarna i gruvorna inte går sönder, speciellt inte där man tar så fina gäster som passagerare. Inte en olycka. Det har han sagt hela tiden. Det anstår dem inte att göra så mot sina närmaste allierade. Vad är det Einar vet, i egenskap av Falims livvakt, som gör att han skickar ut Eskil, sin bror, att hålla mig vid liv någon månad innan allt satts i rullning? Ska jag hållas vid liv till en speciell punkt eller bara generellt? Tills ett visst mål är mött? Skulle det ske något på vägen hem från Jarlsberg? Kommer ordern från Falim eller bara från Einar? Kommer det att komma ytterligare instruktioner?

Nå, vad vet jag faktiskt? Falim och Mander har gått ihop under Falim. Att Mander skulle böja sig ligger långt under deras värdighet och Eskil var uppriktigt förvånad över det när vi nåddes av de nyheterna. Varför gör de då så? För att bli starkare tillsammans. Enas. Något kokar i bergen. Ville Einar ha Eskil ur vägen hemifrån genom att sätta honom på ett uppdrag långt från Livfolden och Vargfjäll? Inte omöjligt. Men då hade han kunnat hitta på något annat. Har dvärgarna på något sätt fått nog av Falger? Jag vet ju att det varit ansträngt ett tag. Konflikter som blossat upp och behövt hanteras. Men varför slå till nu? Kan de ha allierat sig med Tria? Snart är floden utgrävd. Då behöver de inte oss. Att bli krossad från båda sidor skulle ingen av oss överleva om de satte den sidan till. Men såpass goda relationer har vi väl ändå att de inte gör oss illa? Jag trodde det gällde både Tria och Falim, fram tills vi nåddes av nyheterna då och Eskil uttryckte sig så starkt. Nu är jag inte alls lika tvärsäker på detta. Det ser inte bra ut. Nej, lugn nu. Nu blandar jag ihop saker. Wedgal var ju av Tria. Tria borde inte vilja ha ihjäl en av sina egna. Då har Falim agerat ensam och tänker att de kan göra uppror mot Falger själva, i samlad dvärgisk trupp. Men varför göra det på det sättet? Bita huvudet av Bann? För att destabilisera och försvaga såklart. Det är fräckt. Men vad har vi gjort först? Kanske blev det nu för att Tria är upptagna åt annat håll? Så Tria bör inte vara inblandade. I alla fall inte än. Och än är floden oframkomlig med djupgående skepp. Så det är förmodligen en isolerad händelse i södern. Men om de tror att de kan göra hursomhelst? Vart hamnar vi då?

Ögonen fortsätter tåras trots att jag försöker lägga ett logiskt pussel med alltför få pusselbitar. Det värker i mig när jag förstår att det jag trott inte stämmer. Likt ett barn så frågar jag honom om han inte bryr sig om mig? Så genant, kan man skylla på att man hade feber? Och han svarar att? Ja, vad svarade han? Att han beundrar mig? Jag har svårt att ta in det alls, så jag minns inte vad han sa. Att jag stod fast i beslut när han själv inte kunde. Att jag var så beslutsam om barnen att det hjälpte honom fast han inte kunde förmå sig själv. Jag vet inte om det är en styrka jag vill bli känd för. Iselin, hon som gladeligen offrar barn. Och sen beundran över att jag gick emot Pål-Albert och såg till att vi kom upp ur Vorgestrahls fängelse. Jag var ju bara självisk egentligen. Pål-Albert varnade för vem han kunde vara, om själva Caldin placerat honom där, bakom magiskt sigill. Jag säger att det var Ros förtjänst. Men det vägrar dvärgen ta in.

Eskil verkar tycka att jag är oresonlig och förstår inte skillnaden mellan att han skyddat mig för att jag bett honom om det och betalar för det, jämfört med att han gjort det av löftet till sin bror. Fast det är ju stor skillnad! Han har rest under falska pretenser och satt sig i den position han gjort på grund av sin bror, och sen råkade det sammanfalla med att jag såg en kompetens jag behövde när tiderna blev osäkra. Han verkar både beslutsam och ångerfull. Det kunde inte bli på något annat sätt. Men nu har allt ändrats och han har bekänt färg för att jag i en händelse av att vi hamnar mitt bland fiender, som vi trott är vänner, ska kunna förstå faran och göra vad jag kan för att ta mig därifrån. Det finns många bättre lämpade än Eskil, klargör han. Einar kunde ha skickat precis vem som helst med sin position, men han skickade Eskil. För att Einar visste att han skulle göra exakt som han sa? För att de känner varandra väl och Einar vet att Eskil i någon mån skulle agera efter eget huvud om något oförutsett skulle hända? Eskil skulle hålla mig vid liv… från sina egna. Från något Falim vill göra. Det måste vara så?

Han resonerar kring att vi inte alltid tagit den enklaste vägen, att han gjort så medvetet, trots faror, för att låta mig bestämma och för att han vill att jag ska bli självständig. Allt han säger låter så rimligt att jag har svårt att vara arg på honom men jag gör mitt bästa för att han ska förstå att jag är besviken. Han säger att han förstår att jag behöver tid att tänka igenom vad jag ska göra med honom nu, och att han inte behöver ha betalt, för den delen. Vadå? Vad ska jag besluta att göra med honom? Han sviker sin familj, sin klan, sin heder och bryter sin ed, sitt löfte i vart fall. Det är en stor sak för dvärgar. Men framförallt för Eskil. Det har jag förstått. Han menar att jag kan berätta för min släkt och i förlängningen hans om det eventuella planerade sveket, antingen sälja ut honom, eller Einar och Falim. Att Borvang kan råka mycket illa ut av Bann Modrek och Gora, om ordern kommit därifrån, och det når fram att han berättat för mig. Men om jag och Eskil kan förstå att det inte är en olycka så måste ju kunskaparna nere i Bilzern också kunna förstå det? Då ligger de illa till ändå, utan inblandning av vad som sagts här. Nej, att säga något om det gör varken till eller från. Varför är han som en hund som inte bryr sig om att man slår honom, och som är lika tillgiven ändå? Är han knäpp i huvudet? Är det jag som är konstig? Varför skulle jag vilja säga eller göra något som skulle göra Eskil illa? Aldrig i denna värld. Han har valt sin sida. Min. Något måste det vara värt. Det går inte ens att vara arg på riktigt. Allt låter rimligt och jag förstår honom. Att vara beundrad av Eskil Askursson Borvang till Aske till Falim? Det är något att vara stolt över. Om det skulle vara välförtjänt. Och det är det inte. I alla fall inte än.“

Kára:
“Eskil är nere i tavernan och ordnar frukost. Jag gjorde ett plumpt försök att finna en lösning på Eneyas klo-situation. Jag fick bita mig i tungan när förslaget att klippa ned dem kom på tal. Min reaktion speglades genast i hennes, och det får mig att undra vad jag själv hade gjort i hennes ställe. Förmodligen klippt dem. Min kropp bär ingen stolthet och det finns inga tecken som vittnar om integritet. Smal och utmärglad, likt min mor. Ibland så funderar jag på hur livet hade sett ut ifall jag var mer lik min far. Hade omständigheterna varit bättre då? Förmodligen inte. Han skattade sig nog lycklig att det aldrig fanns några bevis på att jag var hans. Man måste kuva sig, annars överlever man inte. Det är inte mina regler, men Eneya… Hon verkar inte vara medveten om hur det ligger till i världen och det kan komma att bli ett problem.

Iselin suckar på ett sätt som får mig att stanna upp och stilla mina tankar. Jag har gjort det igen, gått henne på nerverna. Jag börjar gräva bland mina tyger och sticker diskret fingret på en nål, en påminnelse om att jag inte beter mig anständigt och måste samla mig. Om turen är på min sida så kan min ilska uppfattas som ängslighet. Det verkar så.

Vad är det med mig egentligen? Hur kan jag brusa upp på detta vis? Rättvisetankar, upproriska impulser – det passar sig inte.

En fiktiv bild flimrar förbi. Targans kropp, stilla.

Jag känner hur hjärtat börjar slå och i några få sekunder är vi där igen – i vårt skjul. Voxe, Sigri, Targan och jag. Voxe som ville dela med sig av en enda frukt. Sigri som krävde rättrådighet. Och Targan, som en gång valde fel. Ett enda snedsteg som skulle förfölja honom till sista andetaget. Han ansåg sig vara odödlig. En poet, en drömmare som slutade upp som en nedbruten slav.

Åh, vad jag skulle ge för att ha nått Morgonstjärna bara en dag tidigare.
Jag ser hans ansikte framför mig när jag berättar för honom att han är fri. Förvåningen. Lättnaden. Att hans envishet och tro på det sköna inte var förgäves.

Jag stryker lätt med fingrarna över det diskreta motiv jag broderat på min underklänning kvällen innan, en liten tärning. Jag funderar på vad som egentligen är tur, val och möjligheter och sveper med blicken över de tre som samtalar lågt i rummet. Snabbt slår jag bort tankarna. Må jag aldrig knyta an till dessa främlingar. Må vår resa ihop vara kort och relationerna ytliga och må jag inte tappa fotfästet.

När jag sänds ut på ärenden känner jag en överväldigande lättnad. De använder redan mina förmågor, och det får de gärna göra. Bara jag får stanna.

Jag hinner knappt ut genom dörren innan vi hör oråd i tavernan. En märklig mullrande röst som skriker att den vill ha någons blod. Är det Eskil den talar till? Precis när jag gör mig redo att ingripa, står plötsligt en hund bredvid mig. Eneya. Kort därpå kommer Eskil upp, det rörde inte honom och han är oskadd. Snabbt slinker jag förbi honom och meddelar att jag ska bege mig ut på ärenden, egentligen vill jag inte missa chansen att få syn på vad det är rödkåporna har kastat ut.

Det visar sig vara tre halvorcher. Inte allt för ovanligt häromkring men i deras skick… Dessa är mer vilda, slitna. Inte anpassade. Jag noterar återigen den höga närvaron av dessa tillsynes skrämmande rödkåpor, de känns obekant. Vad är deras syfte egentligen?

På marknaden lyssnar jag in. Att röra mig genom staden, höra rykten, fånga fragment av samtal, är efter en natts sömn enklare än gårdagen. Jag talar med gamla bekanta, de få som ännu finns kvar, och med dem som vet att information är valuta. Orosstråk och rädslor från dem jag passerar silar jag bort, och jag lyckas hålla koncentrationen.

Informationen kommer styckevis, som alltid i Eiderhamn, och det känns bra att veta att jag kommer återvända med något användbart. Hus Tria är mitt i förberedelserna att arrangera en födelsedagsfest där bland annat fröken Falger är inbjuden. Tria är aktiva och fokuserade på Hus Veda just nu, och informationen pekar mot att Iselin är trygg för tillfället.

Med lätta steg tar jag mig upp för trappan till vårt rum. Där väntar Eskil utanför.“

Pål-Albert:
“Återigen vaknar Eskil efter nattligt besök och vi har en del att återge. Vi har nu till fullo anförtrott oss till Kara, som varit oumbärlig för oss sedan vi lämnat Morgonstjärna men detaljerna kring klockan har vi sparat för Eskil att berätta för henne. Huruvida hon har varit lika öppen tillbaka är jag inte säker på. Men det är också lite mycket att begära från min sida. Jag hoppas bara att hon inte bär på otrevliga hemligheter och än mer att vårat möte var en slump och inte orkestrerat av henne, ValagArdo vare nådig.

Eskil var allvarsam och hade något viktigt att berätta för Iselin och hon fick välja om det skulle vara i enrum. Jag och Eneya tog oss ut till en bekväm alkov i korridoren under bedyran att vi skulle hålla oss inomhus. Troligt. Eneya är minst lika nyfiken som jag och behöver väl bara frukta vagnshjul och sluga katter i sin nuvarande form som någon slags gerbil. Lite frisk luft skulle nog göra mina värkande lungor och tröga sinne gott. Jag fick luta mig tungt på staven och det är sant i mer än en mening. Min tro har lutat tyngre på min vita stav sedan jag för första gången bränt mitt böneband innan det ens var klart, än mindre nednött. Och den förbannade vinden blåste rakt igenom mig och fick benmärgen att värka värre än allt annat. Våran lilla strapats var god för kropp och knopp ändå och jag fick erfara en ny sorts trotsig hundras med magiska blåa ögon och ett ylande … gnäll … jämmer som inte liknar någon annan byrackas läten. Eneya var minst sagt nöjd att de gjorde som de själva ville, som om det var bra att de bestämde. Djuren kan inte bestämma hur det ska gå till i samhället och fän kan inte styra sig själva lika väl som oss tillresta, annars hade vi inte ens skickats hit till att börja med. Det finns god anledning i att fän, i mångt och mycket, inte håller samhällsbärande uppdrag. Jag respekterar hennes sätt och hur det kan fungera för vandringsfolk som låter fåglar pocka i sig deras döda … och … hmm. Ja, det är ju långt bättre än hur flera olycksaliga härom guppar i svallet nedanför klippan.

I vilket fall så förmår inte de där två bullriga hundarna sköta sig själva. De behöver vägledning och det borde enligt mig och min falang av kyrkan ske med öm hand, inte som den lille pojken som febrilt bara drog i kopplen. Detsamma gäller för fän, de kan absolut klara sig själva men de kan inte styra, samordna och arbeta för ett gemensamt mål lika väl som de tillresta. Eiderhamn och den civiliserade världen kan inte sägas vara perfekt men den är bättre än det barbari som var innan och vi jobbar mot ett gemensamt mål där ömsesidig förståelse är viktig. Vi tillresta har mycket att lära och upptäcka av de bofasta, och det är det en del som tycks glömma. Och Eneya ser inte heller det ansvar vi tillresta tar och vilken uppoffring som gjorts i det uppdrag som ålagt oss, som inneburit en separation från Paradiset. I sinom tid kommer vi enas i en gemensam syn på Det Stora Uppdraget. Men hur passar denna domens klocka in det? Ro:s kamp mot detta Djup som verkställs med blod och tar några av folk och fäs finaste egenskaper. Jag har otroligt svårt att förlika mig med vad den uppoffringen har visat sig vara och om det priset verkligen är värt att betala. Ändamålet bör inte helga medlen. Världen är förvisso inte svart och vit och den ståndpunkten är nödvändigtvis inte alltid sann. För mig är det en överträdelse att offra Lohras framtid för att rädda Lohra. Gamla och sjuka, det kan jag förstå. De som aktiv bringar skada mot Lohra och dess folk, kan jag under många men inte alla omständigheter förstå. De som faller i strid på liv och död, det kan jag förstå. De som är bortom räddning, det kan jag förstå. Det går att säga att barnen var förlorade att Garm, Smila, Marius, Vilska och Dova var alltför skadade av sina upplevelser; att det liv vi kunde ställa i ordning, troligtvis som gatubarn i Fagern, bara skulle leda till mer olycka och lidande. Men vilka är vi att lägga den domen? Vilka är vi att sudda bort deras liv och möjlighet att bidra till Det Stora Uppdraget. Jag hade inte givit upp hoppet om en ljusare framtid för dem. Att Smila och Garm rest med oss har varit på mitt ansvar, jag vände för att rädda det som kunde räddas och det har för mig visat sig vara ett misstag. Deras utsikter som själva med ett undernärt spädbarn (som jag inte heller kunde rädda) hade varit bättre. Nu har de dragits med på det ena traumat efter det andra för att sedan hastigt avrättas innan deras Tillförsikt, Framtidstro, Hopp och Livsglädje gick förspilld. Ändamålet helgar inte medlen. Vi tar något så värdefullt. Dessa barn hade tillförsikt till oss. Ro är nöjd, för länkarna är stabiliserade på kedjan. Hon bryr sig nog föga om vilka, för hon agerar på en större skala i tid och rum. Stackars Eskil och hans sällskap är blott medel för att uppnå hennes syfte, som visst är något jag också önskar – att rädda Lohra. Problemet är att vi bryr oss. Jag är ledsen för barnen och jag är ledsen för mitt resesällskap över vad de känner sig tvingade att göra. Hamnar vi i en liknande situation igen där vi beslutar om oskyldiga olevda liv förtjänar en framtid eller inte, kan det mycket väl få några av oss att gå sönder fullständigt eller kanske av nöd hårdnar några av oss till känslolösa monster. Jag vill inte vara Ro:s oskiljnigslösa hammare. Fortsätter vi på samma bana ter det sig rimligt att förbarma sig på alla gatubarn som ränner runt i Fagern, Lejdsvik och många andra platser för att tippa vågskålen ordentligt i Lohras favör. Det vill såklart ingen av oss men det blir en rimlig slutsats när jag hör hur de motiverar vad som behövde göras där i den ödelagda byn Morgonstjärna. Kanske ska vi betänka lite närmre att Eskils uppdrag egentligen inte är att rädda Lohra, i en direkt mening, utan att köpa tid genom att mata det vi vill bekämpa så att han inte tar för stora tuggor av Lohra. Överordnat alla våra förpliktelser borde i så fall vara att sträva efter att vara en del av själva lösningen i hur vi gör oss av med denna världsslukare för gott. För inte kommer väl Djupet att kunna mättas, ens om vi ger all Tillförsikt, Livsglädje, Framtidstro och Hopp Lohra har? Jag skulle gärna ge det truten full med passionerat raseri … och dålig ost!

Nåväl, tillbaka till nuet. Kara är fortfarande ute och luskar rykten och sådant när jag och Eneya bjuds tillbaka till rummet av Eskil. Han ser om möjligt mer sammanbiten ut än vanligt. Iselin är upprörd. Det syns bara på sättet hon håller boken som skyler hennes ansikte. Snart blir vi varse om vad som skett. Jag känner och uttrycker stort medlidande med ett inte så väl mottaget “lilla vän”. Ovidkommande så ser jag hur hon blivit förråd och inte bara haft en utan två runt sig på falsk premiss. Eskil å andra sidan tror jag intet ont om. Han har handlat med goda avsikter och jag ser också, som han själv säger, hur han inte försökt styra eller påverka Iselin undan till exempel faror och låtit hennes åsikt och vilja vara viktigare än hans egen. Han är trofast, stöttande och uppoffrande. En god ledare som bara axlar den rollen när han känner det ålagt för honom och gör det med ansvar och eftertänksamhet. Likväl så sätter det en sur ton på det vänskapsband som formats när det kommit till på en dold baktanke.

Jag vill göra vad jag kan för Iselin i stunden. Jag vet inte hur detta kommer landa för henne och hur hon ser på Eskils förklaring. Det är mycket att smälta. I stunden känns hon mest upprörd och kanske lite rådlös. Jag drar igång med att vara lite skojfrisk. Sedan inser jag att hon måste ha svårt att läsa med tanke på hur drabbad av sjukdomen hon är. Jag är ju för det första av lite hårdare gnomvirke än någon silverskedsmatad adelsjänta, plus att jag kurerat mig en smula med min morgonstrapats. Därför tar jag mig för att läsa för henne. Kanske bjuder lektyren på lite insikter och om inte annat kan det vara bra att ha en betryggande (och ja, störig och gubbig) gnom och tabaxi nära sig i denna stund. Att inte vara ensam men samtidigt inte för nära inpå.

Men vilket dravel! Här trycks det in så många komplicerade ord som möjligt, tillsynes utan någon annan rim och reson än att bygga svårorienterade labyrinter för att nå ytliga slutsatser. Akademia … jag säger då det. Det djupaste texter som tåls att filosofera över i tid och otid finns i poesin, i mången sångtext men framförallt i de heliga skrifterna. Där finns lager på lager i berättelser där den yngste lekman eller novis kan ta till sig och dra lärdom lika väl som den åldrade prästen. Detta samband försöker jag illustrera för Iselin i läsningen genom att stanna upp och bemärka och filosofera på vissa uttryck och ord. Och samspelet som uppstod med Eneya var enastående!. Hon är på inga vis ett barn men hon har den där öppna nyfikenheten och egensinniga fantasin som barn har när hon lägger huvudet på sned och ställer sina frågor. Här öppnas våra sinnen. Det håller kanske inte fröken Falger med om. Hon ser oändligt besvärad och uppgiven ut, men drar också på smilbanden. Hon tycker såklart att vi (mest jag) är idioter och självklart har hon rätt. Men kanske blir hon på bättre humör och då har vi åstadkommit något bra.

Vad jag själv maskerar i stunden mer än att uttrycka mitt medlidande för Iselin är det obehag jag känner inför detta avslöjande. Jag känner medömkan även med Eskil som har hållit på en hemlighet för sin brors och sin ätts räkning. En stor förpliktelse som han nu brutit, vilket jag förstår innebär ett djupt svek med stora påföljder om det uppdagas. Med det politiska skiftet som skett med “hissolyckan” så har den hemligheten han burit på nu övergått från att inte påverka Iselin till att göra det. Det är hans anledning för att nu berätta sanningen om varför han befann sig på Jarlsbergs Aurora. Eskil har så otroligt mycket på sina axlar och vad han än gör så kan han inte vara alla till lags och vad han än gör kommer någon att komma till skada. Det är orättvist och grymt. Samtidigt måste han också stå till svars för sitt handlande. Den där domedagsklockan höll han hemlig länge och vägrade att använda tills dess att Ro:s hot blev för påträngande. Då tänker jag tillbaka på vår första tid. Det gamla förvirrade paret, striden ovan Klustret och kanske även fler. Hade han känt nöden och velat följa sin förpliktelse till Ro, känns det som om att vi nog hade kunnat vara i en bättre sits att faktiskt försöka rädda barnen om kedjan då varit i ett mer stabilt läge. Visst, kanske hade inget blivit till det bättre och bara mer lidande hade stått att finna, men jag tror ändå att de varit mer benägna att inte ge upp på deras framtid. Allt liv är dyrbart men de som redan står krökta på farstun, så att säga, borde gå före de som aldrig riktigt hann resa sig till sin fulla längd.

Jag håller inte med om att det är först nu som hans hemliga order påverkar Iselin. Vi har kommit varandra nära under den korta tid som passerat sedan vi först möttes och även om Ella hade nästlat sig in hos Iselin innan så förändrades deras relation från och med ankomsten på Glimmerö och vidare. Men det visade sig vara falskt då Ella spelade ett högt spel som skulle leda till kidnappandet. Det var ett hårt slag men vi blev också starkare för det. Vi tre kunde i alla fall lita på varandra och nu hade en ny fjärde anslutit sig som kom till Iselins räddning. Eneya framstod öppen med sin avsikt, hon gick flockens vilja och vi har mött en kuf av dess sort sedan dess. Av slump och av nöd är vi en femte i vår skara som vi också lagt vår tillit till. Det gjorde mig ont att få veta att mötet med Eskil på intet vis var en slump. Vad han har visat och hur han för sig sedan mötet är inte att klandra. Men, det starka och förtjänade förtroendet han har skapat vilar nu plötsligt på ett svagt fundament. Därmed så har hans sanna orsak påverkat oss från första början för det vilar på en lögn. Jag får väl skylla mig själv. Jag har ingen rätt att känna mig sårad. Han vill allas bästa och han kom för sin brors räkning men har stannat för Iselins. Så är det nog. Ändå är jag ledsen. Ella var menad att resa med Iselin. Eskil var menad att resa med Iselin. Eneya var menad att resa med Iselin. Är jag det? Jag kände en gnista i vårat “slumpmöte” och tänkte att här har mitt andliga syfte uppenbarat. Min resa som prelat har lett mig hit. Jag var den mer än Eskil som förespråkade att vi skulle resa gemensamt.

Jag var också den som försökte påverka Iselins och Ellas relation och få dem närmare varan, till ingen nytta. Ella, Eskil och Eneya, alla skickade för Iselins räkning. Till och med en skärva av ljuset har sökt just henne. Det ter sig sannolikt att även Kára är skickad för henne och varför inte även jag? Måhända är Iselins stormens öga. Är det hon som ska rädda Lohra? Det är bara det att alla dessa dolda avsikter och agendor driver gäck med mig. Det är en sak med allt runtom oss, men inom, när det faktiskt påverkar oss som grupp blir det svårt. Jag tror gott om oss alla, till och med Ella. Det Ella gjorde var fel men vi har inte fått ta del av hennes berättelse. Är jag dum som tänker så? Kan jag lita på Eneya? på Iselin? på Kara? på Eskil? Kan de lita på mig? Jag vet ärligt talat inte, men jag litar ändå, må de nio förbarma sig över mig.

Vid två kritiska punkter har jag stått emot de andra. Hur långt ska vi hållas ansvariga för våra svåra val? Eller har det bara varit en illusion av ett val där ödets hand styrt oss? Befria inte Vorgestrahl var min ståndpunkt, vilket dessvärre var synonymt med vår död då ingen väg ut existerade bortom hoppet att frigöra den uttorkade alven. Skona barnen! Varför? Så att de kan leva miserabla liv som går till spillo för intet inom kort ändå? Vad fanns det för val annat än att ge deras potential mening i att rädda länkarna från att bli helt svarta. Usch! Usch för alltihop! Jag kan inte överge oss. Jag ska inte förvärra saker och ting med att lägga skuld på andra.

Om jag bara kunde känna att jag gjorde mer nytta än skada hade saker och ting varit lättare att bära.”

Akt 1 – Episod 21

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“Kára oroar sig över Eneyas klor och klädsel och försöker komma fram till hur vi ska kunna resa i vårt något udda sällskap när jag och Eskil nu går under våra riktiga namn. Jag vet inte vad tjänare har på sig eller vad ett fä kan passera som, det är Kára som vet, eller i alla fall borde veta. Inte jag. Dessutom vill jag hellre ägna tiden, utan demoner och illkritter, till att skriva ned några besvärjelser som jag har utarbetat och borde kunna justera något för att fungera till det jag ämnar. Om vi nu ska ut i skogen igen kan det vara skönt att bo lite mer bekvämt och om vi ska ned i katakomberna behöver vi skydd. Jasper. Hur länge är du kvar här? Ju längre tid som går, desto mer fjärr känns du. Håll ut. Jag ska hitta ett sätt.

Det är dock svårt att koncentrera sig när man blir störd hela tiden. Jag blänger på Kára och slutligen verkar hon göra sig beredd att ge sig ut istället och jag ber henne att köpa en slöja att ha till min svarta och bärnstensfärgade sammetsklänning.

Något bråk på nedervåningen. Eskil har varit borta länge nu. De som inte är sjuka beger sig ned. Eneya blir en varg och försvinner, hon kan ju inte bli en varg mitt bland folk!? Nejdå, försäkrar Pål-Albert, hon blev en hund. Dom hade sett liknande tidigare. – Då dom inte skulle gå ut? Min kropp är helt slut och mina tankar vandrar alltför enkelt tillbaka till min bok och glömmer de andra när det äntligen blir lite lugnt på rummet.

Bråket rörde inte nån av oss, någon vanlig överförfriskad besökare behövde hanteras, dock av några som inte var utkastare? Det är inte mitt ansvar att analysera. Nu är vi anmälda. Eskil sätter sig att räkna i sin börs. Jag kastar över en guld för den hela vecka som gått. Det är kanske snålt. Men han sa att han inte behövde några pengar alls, men det är klart att han ska ha betalt. Kanske råkar jag trampa på någon tå om jag ger mer än det vi avtalat? Kanske råkar jag trampa på någon tå om jag ger mindre? Jag ångrar mig med en gång. Jag vet ju hur svårt det är att få ge Eskil något alls. Jag värderar hans insats till en hel tjänst, 2 guld, men ett avdrag räknar han nog med. Jag frågar om han behöver pengar och han börjar räkna upp vad han kan tänkas behöva för att ombesörja sin utrustning. Jag visste inte att det var så mycket som behövde göras! Ska den kostnaden ligga på mig? Oss? Kanske kan vi investera det guld som Rakel hade hand om? Jag är inte så säker på att jag vill gå till Legaten då risken är att de vill sända mig hem, och det vill jag undvika till varje pris.

Min avsikt är att försöka prata med Eskil, men jag lyckas inte formulera mig. Han ger mig kanske också lite tid att smälta saker? Usch. Kan vi inte bara dra ett streck över allt och gå vidare? Snälla säg att allt är en ond dröm. Vad skulle jag ens säga? Det är svårt att fortsätta vara sur när vi är i så små utrymmen och behöver varandra. Kára fick ta emot mitt humör istället. Inte så rättvist. “Se till att växa av det här.” Sa orchen. Växa av att bli slagen i ansiktet och nedtryckt i leran? Bli förrådd. Inte en, två gånger? Ovärdigt. Nu när tystnaden äntligen lagt sig på riktigt, inte ska jag då initiera samtal? Eskil gnuggar på rustningsdelar med en trasa, något som jag sett Malmell göra så många gånger förr. Det är en doft som ger trygghet. Och jag minns hur jag kände mig mindre ensam bara genom att få sitta med när rustningar och vapen sköttes. Men det var långt innan skalvet, Kirsa, Trian, Viszhya. Ella, Pål-Albert, Eskil, Rakel, Eneya och Kára kom in i mitt liv. Ett lugn som vi knappt haft de senaste veckorna lägger sig över alltsammans. Jag tänker på de döda. Jag borde känna mer, sorg kanske, men känner inget annat än lättnad över att det är tyst. Inga barn som gråter, inga visor som gnolas av Rakel, äntligen lite studiero! Hemskt men ändock skönt. Jag får lite gjort trots ljudet av Pål-Alberts snarkningar. Eneya ligger framför elden som den där hunden, det ser skönt ut.

Jag försöker vara vänligare mot Kára när hon väl kommer tillbaka med slöjan och Eskil undviker mig genom att hämta mat åt oss. Kára kokar någon dekokt av något slag för att vi ska bli friska snabbare, den är stark och sticker i näsan.

Sedan kommer det brev från mor och diskussioner uppstår när Pål-Albert får läsa och uttyda mors “hemliga meddelanden mellan raderna” som jag inte orkar utläsa. Inte så mycket dolda undermeningar alls. “Kom hem.” Det är skrivet för tre dagar sedan. Jag tycker inte att hennes ton är annorlunda, såhär låter hon alltid. Inget att ta så allvarligt på förutom kanske nu. Men jag kan inte resa hem.

Det jag vet är att jag och Eneya har ett uppdrag. Om de andra vill följa med eller inte får de avgöra själva, men vi sitter kanske fast med varandra ändå då vi har anden Aranyi fäst vid oss från skymningslandet och inte kan lämna varandra ensamma. Jag blir lite irriterad på Pål-Albert när han plötsligt vill ändra sig angående huruvida vi reser som oss själva eller inte när han inser hur farligt det är att resa som Iselin Falger i dessa tider och utan stort följe. Jag trodde att han förstod det när vi förde det på tal och Eskil uttryckt oro kontinuerligt över detta. Nu är det som det är, befäster Eskil. Jag inser plötsligt hur det försvårar det arbete jag ålagt Eskil. Och det är orättvist att utsätta honom för detta. Vi behöver nog omförhandla. Det här går inte. Han måste få fokusera på att blidka Ro såsom han sa och jag valde att tolka annorlunda. I sanning är nog att jag behöver omvärdera all den tid vi tillbringat tillsammans för att se det i nytt ljus. Men jag orkar inte, är det inte bättre att vara storsint och se framåt? Men, var det inte just det Eskil grubblade över med Ella? Han hade sett hennes förflutna och förstod vad hon bar på men sa inget till oss andra. Litade på henne åt oss. Gick i god för henne. Misslyckades. Men gav inte upp sitt uppdrag från Einar när Ella och mannen med lyktan förde undan mig till häst. Han gav inte upp, men när vägrade han ge upp för min skull? När stod skiftet?

Jag får också en inbjudan till 50-årsfirandet av Bann Tria. Eskil får ett eget likadant brev. Har Borvangs kontakter med Tria? Jag orkar inte reflektera över det nu! Det finns annat mer pressande att ta upp. När vi vridit och vänt på skälen till olyckan vid Vargfjäll och Eskil lyft att det kan vara någon inom Falger som vill förändra saker i det politiska, då snurrar det i min skalle. Finns det vänner som egentligen är fiender? Någon i min egen familj? Ja, hur är det ens möjligt att förråda Bann så? Någon har gjort bort sig fullständigt i så fall. Nå, en sak i taget. Varför är Falim inblandade? Jag frågar om det finns Falimsoldater här. Eskil tror inte att jag behöver oroa mig för dem. Han verkar desto mer orolig över Tria, det nämnde han tidigare, och efter det lyfter Kára sin oro över de rödklädda, Brödraskapets Ring, och för på tal att det kanske är dem min mor oroar sig för. Att hon vet hur instabilt det är här. Och att de röda möjligen är en maktfaktor att räkna med som försöker nästla sig in. Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt, det får visa sig senare.”

Kára:
“När jag når trappans krön möts jag av Eskil, som väntar utanför rummet. Han signalerar att jag ska slå mig ned bredvid honom innan vi går in. Mitt goda humör falnar genast. Det känns som om jag gjort något fel; jag anar en utskällning, men den kommer aldrig. Antagligen är det barnsligt av mig att vänta något sådant, men min erfarenhet säger att män som han kan vara oförutsägbara… Bäst att tiga och invänta order.

När vi återvänder till rummet vilar en tryckande stämning i luften. Något har skett dem emellan – kanske outtalat men tungt. Gudarna ska veta att jag är tacksam över att ha sluppit vara där när orden föll. I stället riktas blickarna mot mig, och jag återger det jag snappat upp under min vända på marknaden. Sedan sjunker jag ned på golvet och låtsas syssla med något, låter dem tala som om jag inte vore här.

Det känns allt oftare som om jag kommer från en annan värld än mina reskamrater. De talar om Eiderhamn som om den vore en märklig idé snarare än en fysisk plats. Som om mindre samhällen, där “alla känner alla” och “alla hjälper varandra”, vore att föredra. Jag vet inte om jag ska skratta eller bli arg. Kanske var det så för dem. Aldrig för mig. Det finns ingen garanti att någon visar barmhärtighet bara för att man är grannar.

Fröken Iselin påminner mig om vissa av flickorna i byn, och Eskil om pojkarna som sprang efter. Flickor i rena klänningar, sydda av min mors händer.
De flickor som var så skyddade att de aldrig behövde lära sig vad som fanns utanför deras egen sfär. Omsvärmade av beundrare. Den stora skillnaden är att Iselin inte tycks grym eller illvillig. Och att flickorna i byn aldrig skulle ha anstått sig att ens andas samma luft som Iselin Falger. Jag ler åt tanken.

Nej – Iselin är skarp, misstänksam, om något sammanbiten men det respekterar jag. Det är inte som att jag aldrig underkastat mig någon av högre rang tidigare, men hennes blick är kall som is. Min närvaro irriterar henne, något jag inte kan tillåta att fortgå. Kanske förhastar jag mig… Om jag bara kunde få en stund för mig själv, ett tillfälle att överväga nästa steg, skulle jag kunna visa att jag är brukbar. Då kanske, om tillfälle ges, kan hon tänka sig att hjälpa mig till Ordo Arcanum.

Ändå dras jag med i deras samtal. När de talar om fän, om sådant som är skevt och orätt, då lyssnar jag. Jag hör också när Eskil blottar sina verkliga motiv. Först då känner jag ett stråk av medlidande med Iselin. Hon är så ung och redan märkt av förräderi. Det sätter spår, vare sig man vill erkänna det eller inte. Det måste vara uttröttande att ständigt vaka, att aldrig veta vem man kan lita på.

Återigen sänds jag ut på ärenden, men denna gång känns det inte lika lätt. Jag har använt mina förmågor mer än jag borde. Nu är planen att jag ska spela tjänstefolk och bege mig ut för att införskaffa tyger. Ännu en roll. Ännu ett namn som inte är mitt.

Jag återvänder trött, oförmögen att reda ut vare sig mina egna eller andras tankar.

Ett tillfälle uppstår då jag kan fråga magianvändarna varifrån dem hämtar sin magi ifrån. Pål-Alberts är, förstås, gudomlig; han säger att han anade något liknande hos mig redan vid vårt första möte. Jag har hört det förut, själv misstänkt det – men nu tvekar jag. Iselin kan läsa sig till det. Härma. Studera. Det är för mig det största mysteriet. Jag har sett henne böjd över böckerna och jag har lyssnat in. Texterna är skrivna på ett sätt jag känner igen. Breven i mitt block. Liknande strukturer.

Eneya säger att hennes magi är vild. Något som finns i allt, något rörligt. Jag frågar dem alla hur de når sin magi, och de tycks nästan eniga: den nås i ett slags tomrum. I meditation. I intensiv koncentration. I stillhet. Förmodligen är det därför jag aldrig lyckats – det är aldrig tyst inom mig. Men jag ska försöka.

Vi avslutar dagen med en dagbränning. Denna gång försöker jag verkligen, och det känns bra. Det finns saker att vara tacksam för idag.

När vi fördelar vakterna föreslår jag att ta passet efter Eskil. Jag behöver andrum, och risken att bli ifrågasatt är bra mycket större om han tar vid där min vakt slutar. Eneya är efter mig; Pål-Albert och Iselin är trots allt fortfarande sjuka. De behöver vila. Men sömnen når mig inte. Jag vrider och vänder mig. Till min förvåning föreslår Eskil att jag kanske borde ta en promenad, och äntligen ges den chans jag väntat på.

Jag söker febrilt efter en plats att vara ensam. Vid havet, bland några stenar. Jag ser ut över vattnet och tänker på hur Pål-Albert sade att man inte ska missbruka sin magi – så som jag gjort med min. Men det kan inte hjälpas. Här och nu vill jag veta om alla dessa tillfälligheter verkligen finns, och inte bara är ett desperat påhitt från min sida.

Regnet börjar falla. Mörkt muller över horisonten.
En ensam blixt slår ner.
Och kvar står jag i regnet, med hoppet krossat.”

Pål-Albert:

Akt 1 – Episod 22

Eneya:

Eskil:

Iselin:
“Dagbränningen är gjord. Det är skönt med något som är samma som vanligt i denna brokiga tid.

Jag skriver på ett brev till mor samtidigt som vi diskuterar hur magin ter sig för olika individer. För Eneya är det som att tona in på stämningar, färg och form, sådant som redan existerar. För mig är färg och form något som berättar vem avsändaren är. Till och med Eskil intresserar sig för samtalet. Frågar om det inte finns något standardiserat sätt som är likadant bland magiker. Och det finns det. I alla fall hos Ordo Arcanum och dess likar, sedan kanske man kanaliserar det olika, använder ett språk man är bekväm med, men det är i grund och botten samma. Pål-Albert tror Káras magi är gudasänd. Hon håller inte helt med om det, men hon har hoppats det många gånger, eftersom hon inte förstår den. Jag förstår den inte heller. Vildmagi, otämjd sådan kan förorsaka stor skada för andra men framförallt en själv. Dock ingen idé att skrämma upp henne med det. Jag är inte ens säker på att hennes magi är vild såsom Malindas.

De andra lägger sig för att sova när de bestämt vaktschema, men jag ska skriva färdigt brevet till mor först. Eskil sitter och läser sin inbjudan och sitter med den i handen ett tag, jag frågar om de har mycket med Tria att göra? Nej, inte egentligen. När han var ung soldat och ingick i Falims högvakt så var han här, men inne på borggården och i vaktbarackerna bara. Även om det också var en syn. Det är nästan 20 år sedan. Så han känner sig hedrad av inbjudan och skulle gärna se palatset om vi är här då. Han berättar att han de senaste 15 åren ägnat sig mestadels åt det politiska, handeln och diskussionerna om Mirik. Det är deras högst prioriterade fråga. Jag är nära att fråga om Kirsa, men hejdar mig.

Jag är fortfarande arg på honom. Eller sårad kanske snarare. Jag försöker be honom att han måste berätta för mig om han förstår och lägger ihop saker som jag själv inte gör. Jag har inte intresserat mig för det politiska. Han svarar att han har svårt att avgöra vad jag vet och inte. Men hans ålder och perspektiv ger en annan syn på saker som jag inte själv besitter. Hans analys är värdefull för mig därmed. Jag är inte säker på att det går fram. Varför är jag så vanvettigt tafflig!? Det måste bero på att vi inte riktigt vet var vi har varandra. Då talar man runt saker istället för rakt på. Farfar har kanske rätt. En tydlig maktordning ger klarhet. Sedan vill Eskil veta hur vi ska ta oss an hur vi reser. Jag försöker säga att det känns väldigt orättvist, han är inte 20 personer. Hur ska han kunna göra ett bra arbete? Men han verkar inte så brydd. Det praktiska tar vi hand om när det bestämts om vi fortsätter samman, säger han bara. Det är inte det svar jag väntat mig. Jag kommer av mig. Jag bör nog inte ge något svar redan. Även fast jag redan vet och alltid vetat. Men sedan bryter Eneya och Pål-Albert in. Gnomen uttrycker också att det lagt en viss stämning över gruppen när vi fått veta att Eskil inte tagit plats i den under öppna avsikter. Men när skedde skiftet? Jo, när Bann mördades. Det är väldigt nytt då. Men Eskil kontrar med att, återigen, poängtera att han gjort sitt val genom att tala om vilket uppdrag han fått. Han tror att vår framtid kan bli något bra och att vi kan företa oss viktiga ting om vi fortsätter resa tillsammans. Men bara om jag vill ha honom nära och vi kan lita på varandra. Annars får vi gå skilda vägar och resa tillsammans bara av praktiska skäl tills jag är tryggt hos kusin Olumide eller hemma igen.

Pål-Albert trycker också på vikten av ärlighet oss alla emellan, och jag förstår inte varför han måste pressa på om det så menande förrän dagen efter då han leker lokalguide vid ett gammalt monument där de tillresta mötte de första fäna och såg sitt tydliga uppdrag. Stenar resta på samma vis som de magiska kraftplatserna vi passerat och jag gjort anspråk på. Pål-Albert ger mig en misstänksam blick. Jag förstår vad han tittar efter. Dels har den här platsen inget av värde för mig. Dels står vi mitt i en korsning där det vimlar av folk runtomkring. Det hade inte ens gått om jag velat.

Längre upp på gatan från badhuset, som är vårt avsedda besök denna förmiddag, ser Pål-Albert en gård med massa barn. Bara han inte plockar med sig fler, han beger sig dit. Vi andra går in sålänge och förbryllar värden med vårt udda sällskap. Går det bra att bada tillsammans? Självklart går det bra, för min del. Jag ids inte bry mig om vi bör agera på något annat sätt. Men Káras nervösa samtal med Eneya i hundform är såväl roande som enerverande. Jag klär av mig och sjunker ned i badet, det är skönt att sjunka ned i värmen och musklerna blir äntligen lite mjukare och huden ren från saltet efter febern. Isen som lade sig över mig när Eskil avslöjade sin hemlighet smälter. De andras röster ett brus när jag sjunker ned med ansiktet under ytan.

Det blixtrar för min inre blick. Drömmen jag hade vid den varma stenen gör sig påmind. Jag når inte fram till min brors utsträckta hand och han sjunker längre ned i djupet. Inte stark nog.“

Mor,
Jag har precis anlänt E och nåtts av dina brev från (dag 4, 9 och 16). Jag nåddes av ryktena på väg in i hamn, vilken förfärlig olycka. Sänder dig mina djupaste kondoleanser, det måste ha tagit dig hårt. Jag tänker speciellt på Aletta och Kirsa i denna stund.
Tack för dina brev, det värmer att få höra ifrån er hemma. Det är en helt annan värld här ute som jag aldrig kunnat föreställa mig och jag är så glad att jag reste. Jag har ej hunnit med mina ärenden och behöver lite tid till detta. Dessutom har jag åkt på en rejäl influensa och kan inte resa genast. Jag ska inte ha någon kappa i “lünner-ylle” eller något annat. Du behöver inte oroa dig för mig, jag känner till månen och fallet. Jag reser inte ensam och kan dessutom rå mig själv. Hälsa far att jag saknar honom mycket och att han måste hälsa Ilse från mig.
Frid över kusin Haudwig och Wedgal Zarpitz Falgers minne, må vi mötas i evigheten i Paradiset när uppdraget är slutfört.
Din dotter
Isa

Kára:

Pål-Albert:
‘Livsglädje, Framtidstro, Hopp och Tillförsikt’

The void calls: ‘Your life has meaning.
Come, you must be the best that can be.
Bring all your joy, hope and faith simmering
The future is bright! Come, saturate me!’

‘The old, they wither; their joy all but rotten;
Faith and hope but spent or forgotten.
A course of yesteryear? Not very tasty,
Compared to the ripe bud of what may be.’

‘Who should come to the Void willingly,
When all the better when bereft of agency.
So sharpen your knives, let us light a fire!
The dinner bell tolls. Look skyward or even higher.’

Eyes with glint of hope, trust, and joy,
ready to be plucked and lanced like a boil,
Slurped and gulped by a vast parasite.
We aid the world, but there’s no end in sight

The loss of trust – for faith in the chain.
Erased futures – for a future to remain.
The sacrifice of hope – for hope’s sake.
All the joy of life in a melting snowflake.

How far? What is saved for what is given?
What will become of the world we live in?

Symbols in the sand, what is possible?
All. Knowledge and Wonder attainable.
Seeds are to be loved and to be nourished,
So that they may grow to thrive and to flourish.

The hinges squeak, the paint is crusted.
Some tiles are cracked, the house, crooked,
Yet comely and dry in hearth and home,
So many bustle about it’s hard to be alone.

None here so deeply betrayed nor forsaken.
I see empty beds that could have been taken.

“Det är grymt att se hur nära en hoppfull framtid barnen var. På Kransgården fanns visst hjärterum och stjärterum, blott några steg från där vi steg iland. Jag står vid dess grind med facit i hand. Vi hade kunnat rädda dem. Det gör ont. Det kommer att göra bördan för dådet värre. De handlade efter vad som kändes rätt att offra för att rädda Lohra. Vi visste ju inte om Kransgården. Jag tror nog att Eskil inte hade fullföljt om han vetat om den, detsamma gäller nog Iselin. Eneya däremot, vet jag inte. Hon verkar vara den som är mest driven att rädda Lohra till vilket pris som helst. Sådana absoluta tankesätt går längs mörka vägar som kantas av goda avsikter men leder till olycka. Jag vet att mina goda avsikter sällan varit till någon större hjälp när det verkligen gällt.”

Akt 1 – Episod 23

Eneya:

Iselin:
“Jag kanske skulle läsa sinnestransferens-avhandlingen nu när jag eventuellt kan skrapa ihop lite lästid i badet? Giorgian har skrivit om sätt att föra över sitt sinne. Handlar det också om att ta över en annan kropp? På samma vis som Aranyi? Bördan. Rakel, jag och Eskil har redan drabbats. Eneya och Pål-Albert på tur eller någon av oss igen? Har vi släppt iväg gnomen själv? Jag inser det. Vad håller vi på med? Vi lovade att inte lämna någon ensam. Kára och Eneya ger sig iväg för att se var Pål-Albert blev av. Jag hinner dock inte tänka närmare på det då det slår mig hur tyst det blir. Det har inte varit såhär lugnt på länge. Jag befinner mig i en badtunna med Eskil som blundande verkar kontemplera. Min beskyddare och livvakt. Här sitter vi. Tillsammans. Så vansinnigt. Fast det är ju så jag vill ha det. Tystnad, bara lite mummel runtomkring. Tunnorna värms underifrån, så skönt för trötta muskler. Dvärgen letar inte efter orden utan förblir tyst, låter mig påbörja läsning ifred, behöver kanske själv samla sig. Bra.

Med de senaste dagarnas händelser och nyheter är det dock svårt att koncentrera sig på innehållet. Jag sitter mest och vrider olika scenarion i huvudet. Min blick försvinner bland magiska sigill och arkana definitioner medan hjärnan är någon helt annanstans. Jag har nog suttit ett bra tag utan att komma nånvart när mina tankar avbryts tvärt.

Pål-Albert, Eneya och Kára kommer tillbaka och ansluter i badet. Gick allt bra? Det ser lugnt ut. Deras röster normala. Men nej. De hade hittat Pål-Albert mediterande på en bänk i en gränd och behövt sjunga för honom så att han skulle komma tillbaka efter att ha övertagits av Aranyin. Men han har inte gjort någon illa, eller själv råkat illa ut i alla fall. Och han verkar inte så brydd? Ärren på hans rygg är gamla. Dåså. Han hade varit under Rins beskydd, enligt de andra. Praktiskt att ha en gud som kan vakta från inkräktaren. Så Ro eller hennes mästare är alltså inte så pass mäktiga att hon kan skydda Eskil från Aranyin. Noterat.

Pål-Albert berättar att han haft upplevelsen av en äng med blommor, ett stort hus timrat av rotfasta träd, en hage med hästar och folk längre i fjärran som han inte nått. Jag försöker fråga om det är något han finner bekant då Eskil nämner att han vandrade i snö och bergen översvämmades av norrsken likt ett vattenfall. Det låter väldigt dvärgiskt. Kan där man hamnar ändå ha en koppling till personlig symbolik? Vad betyder en häst för mig? Inte samma som för Pål-Albert, Eneya eller Eskil. Men de verkar inte förstå vart jag vill komma, eller håller inte med. Vi skulle ha haft Rakel här. Även om jag anser det vara trams så kan det kanske finnas ledtrådar i det hela som kan tolkas genom drömsymbolik? Rakel, ja. Jag frågar om vi kan gå till Katedralen senare för att tända ljus för henne, Bann och de andra som gått vidare. Det hade känts bra. Men orkar vi en hel mässa? Vi beslutar oss för att gå dit under dagen för att också få information om Tundras adress.

Eskil påtalar att vi ska gå till Legaten. Båda våra Legater när vi väl når västsidan. Jag känner att hela mitt väsen motsätter sig, att jag inte alls vill dit. Men det får jag väl göra när nu Pål-Albert givit barnhemmet allt det guld vi gemensamt hade, som visserligen skulle gått till barnen, men han hade inte behövt ge det Rakel hade därutöver. Fast. Han fick ju faktiskt fri dispens över resurserna. Så vi blir väl så illa tvungna att besöka Legaten då om vi ska ombesörja vår utrustning. Precis som Eskil så tycker jag att ett par nya skor hade suttit fint. Ska vi tillbaka till Creutzburg? undrar Eskil sen. Varför i hela världen skulle vi det? Visserligen ska Pål-Albert dit. Vill Eskil släppa av mig hemma, själv fortsätta hem? Fast nej. Det kan han ju inte. Inte med det Ro ålagt honom.

Samtalet går över i livsåskådning och filosofiska samtal. Om den best som jagar Eneya i något slags astralt gränsland? Men hon svär på att hon varit där i kropp. Då är min slutsats inte möjlig. Hon når inte platsen genom trans. Men i drömmarna? Skiftet sker när hon känt sig grå och nedstämd. En skyddande ansiktslös måne gör henne sällskap. Besten jagar rätt på henne och river henne sönder och samman med stora klor, tror jag hon sa. Den attackerar hennes fysiska kropp, inte som någon projicering från astralkroppen. Märkligt. Vi kände oss tydligen alla och envar väldigt små och betydelselösa i den stora världen när vi gick mot Morgonstjärna. Men gick vi då förbi ett stort träd? Minns inte. Gick vi in i den mardröms-dimension Eneya berättar om? Hon verkar tro det. Det förbryllar oss och skrämmer Eneya. Hon hoppas på hjälp att förstå och se det som inte går att se. Men inte nu naturligtvis. Viker sig för uppdraget att assistera den som bär Karmiroth.

Pål-Albert försöker sen svara på varthän själarna väntar på paradiset, för det undrar Eneya. Och det inser jag att jag också undrar. Men till skillnad från om man har ett enskilt samtal med en prelat i bikt, så blir det här samtalet så märkligt när ett fä ifrågasätter hela konceptet och det blir som att det inte finns några svar alls. Alla svar Pål-Albert ger ifrågasätts och mals ned till stoft. Som att det inte betyder någonting. Jag försöker hänga med och förstå. Var är då Jasper om han faktiskt är död och inte har fått en begravning? Vad händer med själarna i Morgonstjärna om de inte får en begravning, om de befinner sig i något söndertrasat väv-segment av Lohra? Men allt Pål-Albert tänker på och refererar till är djupet. Barnens öde. Hur jägaren blev tom på innehåll och om skräcken som greppade honom när han insåg att inget fanns att lägga till vila. Samma öde för barnen. Ska han verkligen lyfta det igen? Gjort är gjort. Han refererar också till de otaliga döda som guppar nedanför klipporna till staden här, även deras själar är vilsna utan jordfästning. Så att inte begrava… det gör väntan lång och plågsam. Och varken Kára eller Eneya gör saken bättre med sina frågor och sina reaktioner.

Jag övertas av en kladdig ångest som nästan slukar mig. Jag försöker fokusera men allt omkring mig blir diffust och mörkt. Vattnet trycker ihop lungorna. Jag ser utan att se och fäster blicken på en knagge i träskivan framför mig. Försöker bara andas. Jag ser mor med sin hårda blick av stormmoln och hör hennes röst när hon försöker förmå mig att samla mig. Men det går inte att härbärgera. Det blir tjockt i halsen, varmt i ögonen. Ormen är vaken och slingrar sig upp för att bli mättad på… ja på vad? Jag får inte bryta ihop, det anstår sig inte. Jag ser hur Kára speglar mitt ansiktsuttryck, när hände det?! Hennes vän, en slav som förolyckades i Morgonstjärna. Han förtjänade mer. Vad har jag ens att gråta över? Min förlust är inte ens så färsk som Káras. Det är hon som är den enda som har rätt att gråta här. Inte någon av oss andra. Och definitivt inte jag.

Nej. Nu får det räcka. Kläderna är visserligen inte klara ännu men jag står inte ut en sekund till i badet. Äta något vore kanske bra. På vägen ut ser vi Gimreon lutad tillbaka i en av badtunnorna. Åh nej. En naken marväsen-mottagare är inte vad jag känner för just nu.“

Kára:

Pål-Albert:
Jag lämnar Kransgården försjunken i tankar och jag märker knappt hur kullersten övergår till gräs och blomster. Jag tittar upp på ett okänt landskap i tvillingsken. Känslan är märklig, till hälften dröm och till hälften verklig. Jag både har och saknar fysisk substans. Världen runtomkring är mer skarp och overklig. Färgerna och dofterna är mer. Attans! På den korta stund jag avvikit har aranyin passat på. Vad han tar sig för har jag ju ingen kontroll över, så jag tar in min omgivning och går mot en gård som är som uppvuxen ur naturen. En timrad stuga, eller kanske en lada, av stammar som böjt sig om lott och vars grenar och lövverk vävt sig till tak. Det är enastående vackert. Jag anar gestalter på gården och hoppas kunna nå dem för att kunna ta reda på mer än vad mina sinnen tar in. Blomsterängen korsas av en hästhage vars stolpar av ungträd hålls sammanflätade av blommor. Hästarna ser mig faktiskt, vilket är underligt då jag inte kan se mig själv. Jag behöver korsa hagen och några pållar kommer mig till mötes. En uttalar dessutom mitt namn med Káras röst. Men mycket mer hinner jag inte uträtta innan jag sammanfogas med min kropp på Lohra igen.

Kára och Eneya sitter intill mig på varsin sida och sjunger stilla. Det är en ljuvlig stund och mitt hjärta blomstrar utav deras melodiska samklang; Káras ljusa röst med det jordiskt djupa muller som Eneya bemästrar. De har inte märkt att jag vaknat så jag passar på att försöka skrämma tabaxin med ett BU! Inte. Iselin är lätt att få ur balans men denna tofsöriga shaman rubbar sig inte så lätt. Hon är van att vänta sig det plötsliga. Jag må stundom vara lika barnslig som de små av hennes klan som smugit och busat med henne, men lika slug är jag inte. Jag ser fram emot att hon tar hämnd på mitt upptåg, det lär nog sannerligen slå snurr på hjärtat och få mina bryn att klyva sig.

Hur illa var det nu då? Vad för tok hade aranyin pysslat med? Det är bara att riva av förbandet och fråga. Och Nio skymningar, det verkar som om inget skett. De fann mig sittandes på bänken i stilla bön. Kara har borrat i sinnet och märkt att jag var skyddad medan jag var borta. Rin. En sådan sällsam välsignelse som vilar över mig. Jag har svårt att komma till grepp med varför jag skulle vara värdig hennes hand på min axel. Något viktigt måste det vara som jag är menad att uträtta och av allt att döma ter det sig länkat med Iselins och Eskils båda uppdrag.

Tillsammans i badet pratar vi högt och lågt. Varför jag avvek kom på tal och ledde till att jag berättade om Kransgården. Jag kan inte dölja min bitterhet över vad som skedde i byn Morgonstjärna. Iselin uttryckte oro över de dödas själar och betydelsen av att få begravas. Vad händer med själarna? De tillresta är här för att skapa ordning på en värld i kaos. När uppdraget är fullbordat öppnas portalen tillbaka till Paradiset – där vi hör hemma. Där kommer alla tillresta på Lohra att kunna träda genom tillsammans med alla förfäders själar under Neméliyas fana. En väntande själ hjälps av att kroppen tas om hand och får en begravning. Det vägleder själen i väntan och invaggar henne i en lugnare vila. Saknas det blir väntan inte lika rofylld, kanske till och med plågsam. Men i Morgonstjärnas tjocka dimma och sommarsnö så vet jag inte på vilket sätt det påverkar den tillrestes själ, för det verkar som att vi inte var på Lohra. Det kanske inte spelar någon roll, men jag vet inte. Hade vi haft tid så hade det känts rätt att begrava byborna som föll för dimman och elda de kasserade barnen. Avsmaken i mig är djup för den tomhet som lämnas kvar, så att fullborda bränningen ser jag som det enda rätta.

Kára lider över sin väns öde i byn. Vad som hände med byborna visade sig vara bortom vår förmåga att påverka. Hennes vän hade lidit i livet och kommer nu troligtvis att lida i väntan eller ovisshet, var han nu hamnat. Men som jag sade till henne: Till vilken grad vi lider är ovidkommande för det vi är här för att göra. ‘Han hade inget val’, sa hon och det kan vara sant. Alla känner vi oss maktlösa när vi är som fångade i en storm och kastas hit och dit. Att kämpa vidare eller ge upp är ett val som alla har. Låter vi lidandet vinna över oss så att det förmår oss att ge upp är vi i slutändan förlorade. Mina ord är hårda, men sanna. Och inte vill jag plåga henne. Jag lider också med Kára för vad hon fått utstå och känslan där är att vi bara glimtat toppen av ett isberg. Hennes vän som ligger död och ofrälst i Morgonstjärna vet jag inte vad som väntar. Hade jag vetat hade jag kanske kunnat talat bättre, men jag tänker inte heller ljuga för att ge falsk trygghet. Nu i badet när det rann över så fick jag lägga band på mig och såg det bäst att inte plöja vidare. Min bitterhet satt en sur ton. Mina ord om Kransgården, min liknelse om tomma skal och själens lott har upprört Eskil som sitter blek och tyngd, rört Iselin till tårar och gjort tillvaron mer hopplös för Kára. Jag vet inte hur jag bäst kan stötta dem. Jag vill ge tröst och styrka men inte heller dela ut snuttefiltar. Fast nog hade jag kunnat skött det där bättre om jag varit mer uppmärksam på dem än fångad av mina egna bryderier.

Och mitt i allt har vi Eneyas fundamentalt andra syn. De tillhör ju denna värld från början och deras själar verkar vara bundna till ett kretslopp som leder till en skev sorts frihet i att vara en vind, en våg eller varför inte ett berg! Jag och Eneya är rotade och trygga i vår tro. De andra, inte minst Kára, tampas med existentiell ångest över vad döden innebär.

Jag hoppas att Kára förmår att dela med sig av vad som skett med hennes vän. “Han hade inget val”, “han var en slav”, och sa hon också att hon själv varit en slav? Jag uppfattade inte riktigt. Att riva upp gamla sår är ibland det bästa sättet för att kunna börja läka dem. Jag har vid flera tillfällen försökt erinra mig om vad hennes roll i samhället är, vad hon strävar mot, men inte fått något tydligt svar vilket fått henne att framstå som vilsen. Hon verkar ha levt riktningslös i den mån att överlevnad stått högst på agendan. Hon har inte funnit sin plats och kanske är det för att hon står så lågt och få har sträckt ut en vänskapens hand till henne och hjälpt henne upp på vägen mot självförbättring. Kriget tog med all sannolikhet hennes tilltänkta framtid och syfte ifrån henne. Den drivkraft bortom överlevnad som hon ändock har visat är att hon söker att förstå sina krafter och vill bekämpa det onda som splittrade en mycket meningsfull gemenskap. För oss har hon varit oumbärlig sedan hon anslöt sig och jag slås både lite skamset ömsom roat av hur hon får trilskas och vägleda oss som om vi vore en skock nyckfulla killingar. Kára tycks vara på bristningsgränsen. Med oss väntar säkerligen nya grymma prövningar och frågan är om hon kan uthärda dem. Men med oss tror jag också att hon har sin bästa chans att bli den bästa versionen av sig själv och göra just det hon vill. Just nu behöver hon oss för att komma in till västra sidan. Vad sen? Vid badet såg hon för en stund redo ut att fly bort från oss.

Vi har suttit nakna tillsammans i en liten tunna. Men mycket döljer vi för varandra. Även jag. Jag vill inte visa mina ärr men sätter mig trots allt i badet. Det går nästan tills det att Enyea tabaxismyger sig på och frågar förutsättningslöst. Jag hade trott det skulle vara mer lättsamt och roligt när jag skulle få igen för mitt ‘bu’ på bänken men nog snurrar hjärtat och brynen sjunker. Frågan får mig att dras tillbaka till Glimmerö där jag frågade Ella om hennes många ärr när jag vårdade hennes skada. Hon var avvikande och gav nog inget ärligt svar. Jag borde väntat mig Eneyas fråga men blir helt tagen på sängen, eller snarare ‘naken i tunnan’. Jag svamlar något osammanhängande om lidande och skäms oerhört. Mina ärr är vad som skedde när jag söker frigörelse från att vara. Min önskan var döden efter Gelderbacka. Men min plikt är inte att ge upp för mina tillkortakommanden. Att leva var min lott, ett grymt straff. Att ge upp, att bli knäckt bortom räddning, spelar ingen roll om det bara gällde min eviga själ, men det innebär att svika hela världens befolkning. Döden är lättare än en fjäder men plikten är tyngre än berget. Smärta och lidande är ovidkommande. Våra val, lätta eller svåra, är vad som spelar roll. För oss alla.“

Tillbaka till toppen