Blacksta RPG

1. Nådberga – Episod 1
2. Nådberga – Episod 2
3. Nådberga – Episod 3

Nådberga – Episod 1

Gruppen gav sig av efter att ha suttit upp baktill i en stor vagn som ställts i ordning, med dvärgen Goteri på kuskbocken. Regnet föll, men bekom dem knappast där de satt under ett tygtak. Initialt var det tyst. De båda storvuxna männen i rustning slipade sina vapen, den belästa hoben letade frenetiskt efter något i sina böcker, och en något förvirrad sista gruppmedlem försökte mest finna sig i situationen. De hade blivit utsända i hast för att undsätta en tidigare expedition från Nådberga som höll på att gå fel, och hade knappast alls haft tid att ens presentera sig för varandra. Medan vagnen rullade lätt utför genom allén tog dock den unge adelsmannen till orda och presenterade sig, och snart hade samtliga följt hans exempel. De talade sinsemellan under en tid medan vagnen passerade den närmsta byn och svängde norrut. Till en början gick färden tämligen snabbt, med något enstaka avbrott för att flytta på fallna träd och annan bråte som den senaste tidens stormar hade orsakat. Efter att de vikt av in på den snabbaste men något mindre vägen tvingades dock Goteri anpassa farten, då vägen försämrats av regnmassorna på sistone. Tids nog bar det sig inte bättre än att de tvingades stanna helt, då vägen närmast regnat bort framför dem. Goteri meddelade sammanbitet att de skulle behöva vända och ta en längre omväg, men gruppen beslöt sig då istället för att försöka marschera den sista biten och förhoppningsvis ankomma under kvällen. De spände fast sina packningar och extra proviant från vagnen, och började sedan gå gemensamt.

Snart kom de till en höjd där tre hängda kroppar väntade dem i en stor ek. En bit från vägen upptäckte de en levande man, som var i färd med att begrava en fjärde avrättad person. De tilltalade honom, men han svarade fåordigt och motvilligt. Holga undersökte ett pergament som satt fastspikat mot trädstammen, och fann att det var en dödsdom utställd utan några riktiga namn. Enligt domen var brottet stråtröveri, och underst fanns det styrande husets underskrift och illa tilltygade sigill. Mannen som grävde graven påstod istället på Kurts förfrågan att det var tjuvjakt de hängts för. Maiken rörde sig av vägen bort till honom för att försöka samtala, men han avvisade henne mestadels och hon återvände till de övriga. Därefter fortsatte de längs vägen.

Efter någon timmes marsch började vädret försämras så till den grad att det innebar riktiga problem. Vinden bet allt hårdare, regnet stack hårdare och temperaturen sjönk snabbt. Gradvis började de inse att de var i verklig nöd, och när de första snöflingorna började yra stod detta helt klart. De riskerade att frysa ihjäl i snöstormen, inom bara någon timmes marsch från säkerhet. De övervägde en tid att slå läger, men fann inte någon lämplig plats i naturen omkring. Eftersom marken intill vägen var mättad av vatten var det ingen självklarhet att ett läger skulle rädda dem ens om de lyckades göra upp eld. Regnet hade vid det här laget också börjat äta sig in i deras packningar ordentligt, och det var knappast säkert att sovsäckarna skulle ge skydd för de temperaturer som väntade under natten. Beslutet blev därför initialt att fortsätta framåt och försöka finna en bättre lägerplats. Kunde de finna en naturlig grotta eller någon annan sorts naturligt skydd var förutsättningarna för att klara natten helt annorlunda. De fortsatte framåt en tid.

Samtliga i gruppen var dock inte lika vana vid äventyrarlivets vedermödor, och arkivarien Holga fick nog först. Hon stannade upp, begärde mänskligt lä från övriga, och fick fram sin formelsamling för att försöka frammana ett väderskydd på magiskt vis. Knappt hade hon dock hunnit inleda sin besvärjelse innan de övriga insåg att de inte hade möjlighet att stanna upp på platsen tillräckligt länge för ritualens genomförande. Snett bakom dem skymtades toppen av en mycket stor gran, som olikt övriga intill inte alls svajade kraftigt i blåsten. Istället stod den rak, och närmade sig dem! De kunde förstås knappt tro vad de såg, men hade ändå med sig i tankarna att de hört talas om mycket märkliga saker som hänt i skogarna de sista åren. De var alltför frusna för att sätta upp ett försvar mot det övernaturliga som närmade sig, och tvingades istället avbryta Holga genom att Kai helt sonika plockade upp henne och bar iväg henne längs vägen. Med denna handling hade de överlämnat sitt öde till gudar och andar, då de nu började bli kraftigt nedkylda. Särskilt Maiken började bli illa däran, och kunde inte längre känna fötter eller händer.

Kurt var den förste som såg räddningen. En bit framför dem vid sidan av vägen låg en oansenlig stuga med skorsten. Ingen rök syntes, men däremot något märkligt. Omgivningen omkring var förvisso täckt av frost, men inte alls så snöig som den senaste delen av vägen varit. Och det som låg där täckt i frost var mestadels höstlöv, trots att det borde varit försommar. De hade dock ingen tid att stanna upp för att fundera på detta, utan tog sig mot stugan för att finna skydd och kanske rent av göra upp eld. Stugan var olåst och Kurt klev in först. Han kom in i en inredd och bebodd hall, som dock var välstädad och iordningställd. Stugan bestod utöver hallen bara av ett enda rum, där de fann två välbäddade sängar och en del övrigt möblemang. Ingenstans såg de någon person, men väl upphängda kläder och färska råvaror i den lilla köksdelen som pekade mot att stugan var bebodd. Deras ögon drogs till den öppna spisen och veden som var prydligt staplad intill. Kurt började genast göra upp eld, medan övriga tog sig in och började kränga av sig våta plagg.

De fick igång elden och började värma upp sig igen med ett öga på vägen som de kommit från. Någon fara syntes inte till, och vädret höll sig stabilt. Gradvis började de allt mer intensivt diskutera vad det var som de varit med om. Holga var särskilt förundrad över vad som inträffat, och inte helt säker på om stugan var reell eller ett resultat av hennes magi. Hon inspekterade den noga över en tid, och fann att den hade alltför många tecken på att ha levts i för att vara en arkan skapelse. Flera av möblerna var skickligt reparerade, men ändock inte i det orörda, perfekta skick som hon förväntade sig av arkana skapelser. Till sist landade hon i att hon befann sig i den reella verkligheten, men fann det ändå mycket märkligt att varken årstid eller klimat verkade överensstämma alls med det förväntade. Kai och Kurt gav sig ut igen för att försöka ta reda på mer om platsen. De fann att löven på träden omkring var försommargröna, och att den dim-liknande snörök som följt dem en tid fortfarande låg tjock över vägen bara några stenkast bort. De fann dock inga tydliga tecken på direkt magi, och slöt sig till att omgivningen var rimlig för vad den verkade vara. Under tiden satt Holga och Maiken tysta framför brasan. Holga tog sedan tag i att förbereda en gryta av råvaror de burit med sig, och hade denna färdigställd lagom till att Kai och Kurt återvände. Efter middagen började de alla känna hur trötta de var. Holga var först att göra anspråk på en säng, efter att ha ställt ut en skål av maten till hustomten. Kai tog den andra sängen, och Maiken lade ut sina sovsaker på björnfällen framför den öppna spisen. Kurt tog den första vakten och avsåg att göra ett försök att hålla sig vaken hela natten så att övriga skulle få vila.

Han hann dock inte ens sitta tills övriga somnat innan dörren plötsligt öppnades, och ett steg hördes. Detta följdes av en skärande röst på en gammal dialekt som egentligen bara Kurt förstod. Kurt mötte upp rösten, och fann en mycket gammal kvinna med sin käpp höjd mot honom. Han fann sig i situationen, förklarade att de minsann inte var några banditer, och fick då hjälpa henne med hennes snötäckta kappa. Detta visade sig vara husets ägare, Kästi. Hon berättade att hon blivit överraskad av ovädret och inte kunnat ta sig tillbaka upp till huset från makens grav, som hon besökt under eftermiddagen. Holga ursäktade sig så mycket för att hon använt sängen, men välkomnades till det av Kästi. Den gamla kvinnan stapplade istället mot en gungstol i hörnet, där hon tydligen brukade vila. De talades vid en stund, främst genom Kurt, och Kästi inbjöd dem allesammans att övernatta där. Hon bekräftade deras uppfattning om att Heidmark, resans mål, inte var långt borta, och att de med lätthet kunde fortsätta dit imorgon. Så verkade hon plötsligt dra sig något till minnes, och antydde att det fanns något som hon gärna ville ha hjälp med av dem.

Nådberga – Episod 2

Den gamla kvinnan som ägde huset, Kästi, började berätta att hon hade varit vid sin makes grav under dagen, och att hon hade haft svårigheter att ta sig tillbaka till huset. Hon fortsatte berätta att det fanns en brunn en kort promenad från huset. Detta visste redan Kai och Kurt, som upptäckt den under sin rekognosering tidigare. Kästi berättade att hon tidigare av misstag hade tappat sin berlock i denna brunn, och skulle vilja få tillbaka den. Berlocken var ett minne som hon fått av sin make. Hon trodde att det skulle vara möjligt för de besökande att klättra ner i brunnen, men tillade att hon själv var alltför skröplig för något sådant. Besökarna accepterade genast detta som något de säkert kunde lösa under morgonen, och var något lättade över att hennes förfrågan inte rört något mer omfattande eller svårare. Detta skulle de kunna klara av snabbt så snart det ljusnat, och sedan kunna fortsätta på sin väg mot Heidmark för att undsätta Videlle och Dynato. Kästi verkade nöjd med deras gensvar, erbjöd dem åter att ta för sig av vad de hittade i stugan, och slöt sina ögon för att vila i gungstolen. Gradvis återgick övriga till vila. Kurt tog den första vakten, och förutom att sköta elden var vakten händelselös.

När Kurt återvände in i stugan efter att ha hämtat ved var Holga vaken. Hon hade drömt om händelserna under dagen, och skakade nu av sig obehaget i sitt nyvakna tillstånd. Hon samtalade en tid med Kurt om allt det märkliga som de varit med om, och deras samtal väckte Kai i sängen intill som också anslöt till det. Maiken sov fortfarande på filtar framför eldstaden. När sedan Holga efter en tid reste sig för att istället sätta sig vid bordet passerade hon intill Maiken. Maiken flög då närmast upp från sin sömn, med dragna dolkar, och hade misstagit Holgas steg för ett hot från sin dröm som hon nu försvarade sig mot. Någon faktisk skada uppstod inte, men det var en potentiellt farlig situation fram till att Maiken funnit sig i den och avstyrt det hela. Den övriga gruppen fick anledning att ifrågasätta hennes mentala stabilitet, även om ingen gjorde detta öppet. Det hela blev knappast bättre av att Maiken inte alls hörsammade Kais förslag om att kanske sova vidare utan dolkar i händerna.

Efter denna incident satte sig ändå Holga till bords för att läsa, och Kai vaktade elden. Kurt erbjöds att vila en stund, och accepterade trots att han initialt tänkt försöka vakta hela natten. Han somnade i princip omedelbart, fortfarande sittande vid bordet, och Kai anmärkte till Holga att båda sängarna hade funnits lediga. Maiken vilade också vidare, och Kästi förblev orörlig i sin gungstol under natten. Utanför hade dimma spridit sig, men av ett annat slag än den distinkta snörök som jagat dem under dagen. Det var till synes fortfarande kallt och ogästvänligt, men inte alls till den grad som de upplevt under flykten från det rörliga trädet.

Något närmare framåt morgonen började Kästi resa sig och gå mot utgången, till synes på väg mot dasset. De som fortfarande vilade började vakna till, och göra sig i ordning för dagen. Kurt gick ut för att finna en iskall vattentunna att tvätta håret i. Kai oljade in sin utrustning. Den ansträngande gårdagen kändes i kroppen, särskilt för Holga som inte hade samma vana av att röra sig längs vägarna. Men då de ändå hade inlett sin vila relativt tidigt på kvällen var det inga direkta problem att inleda dagen lagom till att solen gick upp. Efter en lätt frukost var de så alla redo att lämna stugan och finna den där berlocken i brunnen.

Utomhus var vädret mildare än de haft fog att oro sig för. Förvisso var det kallt, men betydligt mindre blåsigt, och den stigande solen gav sken av att temperaturen snart kunde komma att stiga. De begav sig allesammans mot brunnen för att få saken avklarad och kunna komma vidare. Väl där upptäckte de en lämnad käpp, av samma sort som Kästi använt. Det rep som användes för att vinscha upp hinken var alltför svagt för att användas till klättring. Istället användes ett medtaget rep, som Maiken knöt runt sig innan hon klättrade ner. Det var inga svårigheter för henne att röra sig i utrymmet, och hon hackade upp den nybildade ishinnan nere i brunnen medan Holga assisterade med magiskt ljus och Kai säkrade repet. Efter en tid lyckades Maiken få tag på en kedja i det kalla vattnet, och på denna fanns mycket riktigt också ett hänge. Hon tog sig upp igen och de började återvända mot stugan. Berlocken var initialt oläslig, men Holga skulle senare med magisk hjälp återställa texten till läsbart skick och bekräfta att detta var den kärleksbekräftelse de sökt efter.

När de åter tagit sig uppför slänten och vandrat den sista biten mot stugan gjorde de en märklig upptäckt. Framför dem, där stugan stått, såg de en åldrad ruin. Enbart grunden och murstocken fanns kvar, och resten av stugan var infallen och hårt åtgången av väder och vind under lång tid. Detta var inte något som kunde ha hänt under tid de varit borta, och de visste också att de nyligen lämnat stugan i fullgott skick. Kurt rusade fram för att undersöka det hela, men insåg snart att han inte fått med sig alla delar av sin packning från stugan tidigare och att hans hårvårdsväska saknades. Hans undersökning övergick således till en sökning efter denna väska. Maiken följde också honom initialt, men upptäckte en gravsten i trädgården intill som hon drog sig mot. Där upptäckte hon en vittrad inskription om makarna Einar och Kästi, avlidna dryga hundra år tidigare under 740-talet. Framför graven fanns en öppning i gräset och mossan, där en springa i en träkista kunde skådas.

Holgas reaktion på det hela var istället att försöka skaffa sig ytterligare information. Hon initierade en magisk ritual direkt där på vägen för att utreda vilka krafter berlocken kunde tänkas ha. Kai stannade intill henne, och bevittnade den alltmer maniska adelsmannens frenetiska sökande efter sin väska i de mögliga husmassorna. Efter en tid hade Holga fått klarhet i att berlocken inte alls var av magisk natur, och lagom till det övergick Kurt till att angripa graven i tron att hans väska kunde vara nedgrävd där. Ganska snart började hans kropp tappa styrsel, och han föll över närmast paralyserad vid sidan av jordhögen han börjat skapa. De övriga skyndade till hans sida, och Holga gjorde bedömningen att hon inte ville försöka motverka den kraft som ansatte Kurt. Istället valde hon att försöka gå den till mötes genom att sänka ner berlocken i den blottade kistan, såsom Kästi hade önskat, och skjuta tillbaka jorden över. Snart efter detta kunde Kurt åter börja röra sig, om än med en ömhet i kroppen. Han var fortsatt förtvivlad över att förlora sin dyrbara hårolja, men fann sig i att så var fallet. De fyra började så färden från Kästis övernaturliga natthärberge mot Heidmark och det uppdrag de ålagts.

Den första delen av färden präglades av Kurts själsliga vånda över den förlorade håroljan, som var mycket svårersättlig. Kais erbjudande om vapenolja hjälpte föga. Den övriga gruppen kände ganska ringa medkänsla och gick mest intill, i väntan på att adelsmannen skulle finna sig i den traumatiska situationen. Vid den första rasten upptäckte han dock ett klirrande ljud från sin packning, och efter en manisk uppackning fann han sin hårvårdsväska i botten av den ryggsäck han burit hela tiden. Detta vände hans humör till euforisk lycka, och gruppen fick helt enkelt försöka följa efter i hans nya höga tempo.

Härnäst upptäckte de något märkligt. Ett hål och en underliggande tunnel, som efter ett grävande djur, men alltför stort för att ha orsakats av någon varelse de kunde namnge. När Kai släppte ner en fackla i djupet av utrymmet för att bedöma dess djup antändes någon form av substans, som låg längs väggarna i djupet. Gruppen fann sig oförstående till vad detta var. Då de ännu befann sig på ett visst avstånd från tempelkonstruktionen de var på väg till uteslöt de tanken på att denna tunnel kunde leda dit, och lämnade utrymmet att brinna ut efter att ha konstaterat att elden svårligen kunde sprida sig till ytan.

Längs vägen fann de nu ytterligare tecken på att något påverkat marken under dem, även om de ännu inte uttalade denna koppling. Några skjul intill vägen hade rasat ihop alldeles nyligen, utan tydlig orsak. Snart skulle dock orsaken bli mer konkret för dem. Strax efter att de började se taken av byggnaderna i Heidmark vandrade de tillsammans ut på en underminerad del av själva vägen. Denna rasade samman, och de föll allesammans några meter ner i en grusgrop. Vid sidan av vägvalvet såg de en grävd tunnel liknande den de sett tidigare. Holga skadade ryggen i fallet, medan övriga var förvånade men oskadda. Tillsammans hjälpte de Holga upp, och Maiken konstaterade att Holga verkade ha fått någon sorts ryggskott eller vridning i ryggraden som orsakade henne smärta och försvårade rörelser. De övervägde en stund att försöka sträcka ut den stackars hoben på plats rent fysiskt, och Kurt gjorde ett försök som Kai räddade upp. Gruppen beslöt sig sedan att hjälpa henne in den sista biten till Heidmark för att se om de kunde hitta bättre kvalificerad hjälp där.

Holga:
“Förbannat! Just när jag inte trodde att detta uppdrag kunde gå sämre så rämnade marken under mina fötter, bokstavligen. Min rygg känns som att den är påväg att gå av på mitten när som helst. Förbannade Nådberga. Förbannade Heidmark. Och förbannade LEILIATHI! Jag skulle aldrig lämnat mitt kära arkiv. Å, som jag saknar dess trygga stenväggar, doften av gammalt pergament och gnisslandet av bokvagnarna mot dess gamla stengolv. Nej, jag är nog inte skapt för det här livet; detta äventyrande och springande och resande.

Dagen började i alla fall bra. Vi fick lov att sova över hos den gamle damen Kästi. Hon var till och med så givmild att jag fick sova i hennes säng. Jag måste erkänna att detta gladde mig då jag var i ett stort behov av en ordentlig natts vila efter gårdagens dramatik. Nåväl, i gengäld mot att vi fick bo hos henne så bad hon oss att återhämta hennes borttappade gamla smycke från brunnen en bit från hennes stuga. Ett tämligen generöst erbjudande från vår åldriga värd om jag får säga det själv. Fröken Maiken och Kai gjorde det hela till en snabb affär. Med ett rep och deras gemensamma muskelstyrka så sänkte Kai ner Maiken i brunnen där hon flinkt fiskade upp den gamla damens halsband. Vad som hände sedan… kommer att förbrylla mig för resten av mitt liv. När vi återvände till Kästis stuga fanns den inte längre där. Eller snarare… Det var som om tiden hade gått och stugan hade kollapsat och vuxits över. Hans eminens Kurt Reiner tappade förståndet, till en början av vad jag rimligen trodde var chocken, men det visade sig att han hade lämnat all sin dyrbara hårolja i stugan och att denna också hade strukit med i detta temporala förfall. Den dummerjönsen fick ett utbrott likt ett litet barn som tappat sin klubba! Jag borde inte skrivit sådär, det är inte min plats att kritisera en man av hans status. Det är bara min förbenade rygg som gör så förbaskat…

Nåväl, medan detta pågick fann Maiken en gravsten på den övervuxna bakgården till det som tidigare var Kästi Bompis stuga. Det var hennes grav. Graven av samma gamla dam som vi, mig inklusive, hade sett och interagerat med på denna tomt bara några timmar innan. Kurt, förblindad av sina känslor, försökte sig på att gräva upp graven när någon sorts besvärjelse grep tag i hans lemmar och gjorde honom paralyserad. Jag tog ett snabbt beslut och kilade in Kästis amulett mellan plankorna på kistan han precis grävt upp ett hörn på. Det kändes som det enda rätta.

Vi lämnade den kusliga gamla ruinen bakom oss och begav oss de sista kilometrarna till Heidmark.

Vi skulle ha varit försiktigare. Varningstecknen på att något inte stämde dök ju för bövelen upp redan igår i den där snöstormen! Något är uppriktigt fel med världen omkring oss. Den sista biten av vår färd passerade vi ett slukhål som gick upp emot 20 meter ner under marken. Något verkar ha grävt sig under jorden och upp i skogen runt oss. Något enormt. De var med nytt spring i benen vi satte av bort mot Heidmark, allt för att bli kvar i denna sällsamma vildmark. Jag borde ha varit mer alert. På krönet i utkanten av byn rämnade marken under oss plötsligt. Denna best, vad den än nu må vara, hade grävt sig en tunnel mitt under vägen och hela vårt sällskap föll rakt ner i dess tunnel. De andra klarade sig. Jag, däremot, var inte så lyckligt lottad… Nåväl. Vi tog oss fram. Vi är nästan vid grottan där Videlle och Dynato väntar på vår undsättning. Frågan är bara om denna sista strapats är gränsen för vad jag orkar med i mitt nuvarande skick.”

Kai:
“Det här med att hämta halsbandet gick ju snabbare än förväntad, dock så håller de på och gör allt mer komplicerat än det behövs.. Jag kunde ju bara ha dragit upp Maiken, men hon visar en verklig skicklighet i hur hon rör sig. Hon är mer kapabel än vad första intrycket ger. Denna grupp verkar dölja lite gömda talanger, det ger mig lite tröst att vi kommer ta oss igenom detta äventyr ändå.

Förstår inte helt riktigt vad som har hänt med stugan och Kersti… Det är som att hon varit död under en lång tid. Huset är det bara ruiner kvar av, amuletten har slits med tiden. Sen har vi självklart graven.. Åkte vi tillbaka i tiden, eller gjorde snöovädret oss helt galna och alla har hallucinerat? Men det kan inte vara sant, hur överlevde vi natten utan att kunna ta skydd i den stugan. Som nu är väldigt tydligt förfallen. Allt det här gör mig riktigt osäker på ifall jag kommer att klara av att ta reda på orsaken till skalvet.. Om jag inte kan förstå mig på vad som hände oss i skogen eller nu i denna stuga, hur ska jag ha någon som helst chans med vad som orsakade skalvet.. Holga verkar ha en bättre idé om vad som har hänt. Hon verkar i alla fall hålla ihop sig bättre än Kurt, hon har lite vett i skallen.

Vafan är Kurts fokus vid den här jäkla håroljan, han håller på och gräver upp gravar för att hitta det han har tappat. Saknar han helt och hållet allt vett i huvudet? Alla vet att man inte stör gravar. Jag erbjöd honom lite av min vapenolja istället, men fasen vad han verkar bortskämd. Förstår inte vad det är för problem med vapenolja? Kan inte vara så annorlunda gentemot nån annan sorts olja.

Vad är hans problem! Allt det där han ställde till vid huset och nu har han haft oljan i ryggsäcken hela tiden? Alltså vad håller han på med och DEN KOSTAR 1000 GULD PER FLASKA? VAD I HELA HELSIKE HÅLLER HAN PÅ MED? VET HAN HUR MYCKET PENGAR DET ÄR? Vet han hur mycket de pengarna skulle kunna hjälpa folket här i trakterna? Han skulle verkligen kunna göra skillnad för de om han inte la alla pengarna på en dum jävla hårolja…

Som dagen inte varit konstig nog nu heller… Nu har vi just trillat ner i ett jäkla hål i vägen. Holga har skadat sig, Maiken säger att det inte var livshotande efter en undersökning, men att det inte är bra heller. Kurt bestämde sig för att han tydligen kunde fixa detta… Som att håroljedebaklet tidigare under dagen inte var varning nog så slängde Kurt Holga rakt upp i luften! Det var verkligen med nöd och näppe jag hann bromsa hennes fall.. Nu är vår kunniga magiker i ett ännu värre skick än tidigare.. Jag hoppas på att vi kan finna någon att hjälpa henne i staden vi har siktat. Vet inte hur vi kommer att klara oss utan henne.

Vi har i alla fall kommit förbi några rejäla hinder, snart kommer vi att nå grotta och jag har tro att Dynato och Videlle fortfarande är säkra och vid liv. Må Eber skänka dem ljus i deras mörka stund.“

Kurt:
“Frid och fröjd på vägen till Heidmark! Truppen var på gott humör medan vi underrättade uppdraget bäste husfru Kästi Bonpi skickat oss på! Dennes berlock fanns att hitta i botten av den lilla brunnen jag och mäster ”Kaj” funnit under gårdagens rekognosering. Fröken ”Majken” uppvisade en fantastisk smidighet som jag sällan sett utanför cirkustältens randiga kanvas, och lyckades snabbt fiska upp halsbandet!

När vi sedan återvände till stugan upptäckte vi något ytterst märkligt! Kästis stuga stod kvar, men där det tidigare stått en hel, ren och inbjudande stuga stod nu en ruin i förfall! Jag fann mig genast i situationen och började lugnt och sansat leta reda på mina kvarlämnade ägodelar. Framförallt hade jag glömt håroljan som mor gav mig på min födelsedagspresent förra året, den som doftar så fint av lavendel. Mina kamrater verkade inte riktigt förstå allvaret i situationen, men lät mig fortsätta mitt systematiska sökande lika så!

Min fridfulla, men bestämda jakt på oljan verkade dock förarga något sorts otyg i området när jag helt rimligt antog att oljan, och resten av produkterna kanske låg nergrävda i en kista i trädgården, som också agerat som provisorisk grav för Kästi och hennes make Einar (just; Kästi och Einar verkar ha dött för ett tag sedan, glömde nämna det, Tillbaks till det viktiga!) . Så fort jag började undersöka den lilla plätten blev jag helt paralyserad! Inte förrän Arkivarie Holga placerat halsbandet i hålet jag så effektivt och prydligt grävt upp, lättades besvärjelsen. Oförskämda gamla jävlar! Först tar de min hårvård, och sedan paralyserar de mig när jag försöker hitta den!

Värdigt som alltid avslutade jag mitt sökande och påbörjade återigen marschen mot Heidmark. Lite besviken att jag inte lyckats återfinna min hårolja, men med huvudet hållet högt! ”Kaj” föreslog att jag skulle använda hans vapenolja för att vårda håret i framtiden, men jag lyckades med poise och välartikulerade argument förklara för barbaren att den idén var helt och hållet otänkbar! Att ersätta hårolja för norr om 1000 guldmynt från det finaste raffinerierna söder om bergen med simpel vapenolja, är som att ersätta Escargot d’Eiderhamn sans Escargot med en simpel Bouillabaisse på midsommarlångbordet!

Under marchen stötte vi på en rad olika underliga teenden längst vägen. Hus som verkat börja sjunka ner i marken och djupa hål som om något tryckts upp ur jorden med enorm kraft, vars bottnar fattade grön-gul eld när ”Kai” slängt ned en fackla. Efter en stund längst vägen började jag höra ett klirrande från min packning. Lugnt och försiktigt packade jag upp ryggsäcken och fann, långt ner i botten, all min hårvård. Sattyget som förbannade mig måste insett sitt misstag att förbanna en av min ädla börd och gett tillbaks mina dyrgripar som en fredsgåva. Det återstår att se om jag godtar ursäkten! HAHA!

Plötsligt gav vägen vika och hela truppen föll ner i ett slukhål, likt de vi sett tidigare. Alla i gruppen klarade sig galant, förutom Fröken Humlefot, som skadade ryggen svårt. Jag har sett liknande skador i fält, framförallt när soldater hoppat över barrikader och landat fel, eller lyft någonting, lite för fel eller lite för tungt. Vi tog oss upp från slukhålet utan större problem, men när vi försökte hjälpa Holga rätta till ryggen, förvärrades hennes tillstånd. Hon verkar inte van vid denna typ av smärta och verkar ganska illa däran. Vi är nu bara en kort march från Heidmark enligt vägmärken och vi hoppas hitta någon läkekunnig där. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig för henne. Denna typ av skador kan ta veckor att läka. Videlle och Dynato har inte veckor. De har timmar kvar.

Slut på rapport.”

Maiken:
“Åh, vad fantastiskt – världens dyraste hårolja, det är alltså det som får mig att inse vad jag har missat i livet. Jag menar, vilken otrolig insikt att denna mirakelkur är värd mer än hela min existens!

Efter att kära Kästi förklarade tydlig för oss vad vi kunde hjälpa henne med för att få stanna över under natten; hitta hennes döda makes amulett, som hon tappat i en brunn inte långt ifrån stugan, kunde nog de flesta av oss komma till ro. Till och med jag nickade till, vilket kanske var en dålig idé. Drömmarna hemsöker mig fortfarande. Ja, de kom som på beställning. Och Holga, den stackaren, råkade stöta gå förbi mig mitt i mardrömmens mest intensiva stund. Hon förtjänade verkligen inte den där sekunden av panik. Om jag inte hade behärskat mig i tid, hade hon kanske fått allvarliga skador av mina dolkar. Jag skäms något otroligt…

Morgondagen kom och vi begav oss för att fiska upp amuletten. Lätt som en plätt att klättra ner, tack vare Kais styrka och Holgas magiska ljus -det gick så snabbt och smidigt! ”Uppdrag slutfört” tänkte jag, nu var det bara att återlämna amuletten till sin rätta ägare och fortsätta vår resa.

Trodde vi ja, men självklart kan ingenting gå vår väg, stugan var nämligen i ruiner- Vilken djup chock det var att se den förfallna platsen – inte ett spår av det charmerande boende vi spenderat natten i. Jag försökte att vara till nytta och inte visa min fullständiga panik genom att se om jag kunde finna någon ledtråd eller information vid ruinerna. Kurt verkade tänka likadant, men det visade sig att jag hade väldigt fel. Han började istället nästan frenetiskt leta efter sin fantastiska hårolja. Jag, å andra sidan, började kika närmare på marken bredvid och fann där Kästis och hennes makes gravsten – en upptäckt som gav mig rysningar och fick mig att rygga tillbaka. Har det till slut hänt? Har jag tappat all verklighetsuppfattning? Att gräva tills man når en gravkista – ja, varför inte – det är trots allt sådant man gör när man tappat greppet fullständigt. Och vad passar då inte bättre än att starta en jakt på hårolja? Kurt, i sitt desperata sökande efter sin livs kärlek, kastade sig fram som en galning för att rådda i det hela. Han började öppna kistan som verkade bära på någon förbannelse, kanske en lärdom i att låta de döda vila.

Förbryllade allihop begav vi oss snabbt därifrån. Några oljerelaterade gnäll senare, snubblade vi över några mystiska gångar i marken, som om något jättestort nyligen grävt där. Någon form av best eller magisk varelse. Jag började ana oråd och det borde ha räckt som ett varningstecken, men längre hann jag inte tänka förrän marken under oss föll ihop och mitt i kaoset skadades Holga. Ännu en märklig händelse i denna redan insiktslösa rad av underligheter och olyckor. Jag är ingen expert på läkekonst, men jag kände längst med Holgas ryggrad och den var ju inte… rak. Inget livshotande, men det måste ha smärtat något förskräckligt. Då gjorde Kurt ett försök till att rätta till ryggraden på henne, och tragiskt nog blev det bara värre. Men tur för oss att Kai var så snabb och lyckades fånga upp Holga! Vi kan inte förlora vår starkaste kompanjon!

Mina tankar borde cirkulera kring vår snart rätt så kraftiga försening och bakslag, men jag kan inte sluta tänka på håroljan – är den magisk? Eller är detta helt enkelt sådant de rika bekymrar sig för? 1000 guld…“

Nådberga – Episod 3

Heidmark uppenbarade sig framför dem, och de konstaterade snabbt att byn knappast var mycket mer än några dussin byggnader längs en bygata. Någon kyrka syntes inte till, och med detta sjönk hoppet om att finna en präst med läkekunskaper. De fortsatte trots detta mot den enda större byggnad de kunde skåda, och fick bekräftat av fasaden att detta var en öppen serveringslokal. Väl inne syntes ingen alls till där inne förutom en värd, som mötte dem. Ett bord rensades för att Holga skulle kunna ligga platt och med någon sorts värdighet, åtminstone jämfört med att ligga på golvet. Värden påstod dock faktiskt att det fanns en läkekunnig i byn, och en nyanländ piga sändes efter denne för att förhoppningsvis kunna åtgärda Holgas rygg. Gruppen talades vid ett tag över frukost om allt det märkliga de varit med om, och värdshusvärden passade på att fråga om den uppseendeväckande halvorchen som anlänt nyligen hörde till deras följe. Någon sådan hade de inte hört talas om, men ett intresse väcktes. Pigan återvände, ihop med en ung medikus-lärling. Också hon hon frågade om halvorchen utanför hörde till dem, och då beslöt de sig för att ta reda på vem denna individ kunde vara. Kai och Maiken gav sig ut. Kurt höll Holga sällskap medan hennes behandling påbörjades. Det stod snabbt klart att hon skulle behöva vila åtminstone en dag efter behandling med oljor, och Kurt hyrde ett avskilt rum för henne.

Ute på gatan såg Kai och Maiken en siluett av en storväxt person försvinna runt en byggnad. De joggade efter och drog således på sig individens uppmärksamhet. Framför dem uppenbarades en muskulös, äldre kvinnlig halvorch som tydligt hade sin hemvist i naturen snarare än i bebyggelse. Hela hennes utrustning var väderbiten och funktionell, och över axeln hängde en krok med tre nyskjutna harar på. Hon höll sitt armborst redo i sidan, och avvaktade vad förföljarna skulle kunna tänkas vilja. Maiken och Kai fann sig i situationen och såg snabbt till att inte uppfattas som hot. Ett samtal startade, och det initialt hotfulla försvann fort. De fick reda på att denna person, monsterjägaren Maxim Kilgast, hade varit där i några dagar på jakt efter den påstådda gigantiska orm som skulle ha orsakat håligheterna i omgivningen, inklusive den som Holga skadades i. Kai och Maiken insåg att Maxim mycket troligt kunde leda dem till området där Videlle och Dynato fanns, och bjöd med sig henne tillbaka till värdshuset där Kurt och Holga väntade.

Väl tillbaka i värdshuset hade Holgas behandling påbörjats, och Kurt vände sin uppmärksamhet mot Maxim. De två talade en stund, medan Kai och Maiken mestadels lyssnade. Efter en tid hjälptes Holga upp på ett rum, och de övriga fyra gav sig av ut för att förhoppningsvis finna det påstådda templet norr om byn. Kurt och Maxim tog täten, ivrigt pratandes om allt möjligt de varit med om. Maiken och Kai använde tiden till ett eget långt samtal, mestadels om personerna framför dem. Till en början verkade Maiken söka Kais stöd för att eventuellt stjäla eller förfalska Kurts hårolja, för att snart istället börja antyda någon sorts rånmords-upplägg för att undvika att själv bli hängd. Mot slutet av samtalet handlade det snarare om ifall det var möjligt att gifta sig med honom. Precis utom hörhåll längre fram hade samtalet istället gradvis skiftat från jämförelse av jakttroféer till diskussion om andra egenskaper hos naturens skapelser.

De ankom så till sist området som Maxim antagit att gruppen eftersökte. Där fann de en mycket lång och bred, stenig slänt med ett flertal hål in i som skulle kunna vara grottor. Den närmaste öppningen undersöktes snabbt, varpå de hörde ett märkligt högfrekvent ljud från någonstans i omgivningen nedanför dem. Maxim tog höjd för att få en bättre överblick, och Maiken följde henne. Uppifrån höjden kunde Maxim med lätthet utläsa ett mönster i naturen under, som pekade på att den orm-varelse som hon sökte hade rört sig i trakten. Hon var däremot inte säker på om den fortfarande var kvar där. Maikens uppmärksamhet var främst på att ställa sig in hos Maxim, men också hon uppfattade en möjlig fara. En bit nedanför slänten var det tydligt också för Kai och Kurt att de mycket väl kunde behöva försvara sig snart, och de drog vapen medan de höll vakt omkring sig. När inget vidare hände på en tid återkom Maxim och Maiken ned till dem. Några hundra meter framför dem syntes ett märkligt kvadratiskt hålrum i bergssidan, och deras känsla var att detta kunde vara något tillverkat snarare än naturligt. Detta skulle förstås i så fall peka starkt mot att det kunde vara där som Videlle och Dynato fanns. De höll sina vapen och sköldar höjda, men började också röra sig ditåt.

När de kom fram fann de mycket riktigt att utrymmet var uthugget ur berget. Maxim var något motvillig till att fortsätta in, då det knappast kunde vara bestens tillhåll. De övriga insisterade dock på att hon följde med, särskilt som hennes ögon kunde se i mörkret bättre än deras. De hade dessutom kommit överens om att assistera henne med att finna besten i fråga, men först efter att Videlle och Dynato undsatts. De tre människorna tände facklor och började röra sig in med Maxim framför sig. Där fanns de nästan omedelbart en huggen stentrappa längre ner i berget. Maxim rörde sig metodiskt nedför trappan, mycket uppmärksam mot eventuella fällor eller annat som hennes sinnen skulle kunna uppfatta snabbare än övriga. När hon nådde den nedre delen av trappan uppfattade hon ett utrymme vid trappans fot, som verkade öppnas upp till en kammare. Därifrån kunde hon också ana ett svagt blått ljussken från två punkter inne i rummet. Resten av gruppen följde, och kunde också de plocka upp ljuspunkter i mörkret framför dem, om än det ändå hade varit för mörkt för att deras ögon skulle ge fullgod översikt över utrymmet om de inte haft sina facklor.

Maxim rörde sig ut i kammaren framför dem medan övriga väntade vid ingången. I mitten av rummet fann hon en hög av sten och jord, som till synes rasat in från taket ovanför. I övrigt var rummet helt kalt, utöver två blå kristaller som satt infattade i varsin kort pelare som hängde ner från taket. I den motsatta sidan av rummet, precis på motsvarande plats som ingången, syntes en inskription i stenväggen som verkade markera en dörröppning. Själva öppningen var dock täckt med sten. När Maxim rörde sig närmare upptäckte de alla att någon sorts svart, tjär-liknande sörja läckte ut från stenhögen i mitten. Ganska snabbt verkade utrymmet inom den mättas, och sörjan trädde fram allt mer. Som på en given signal formade plötsligt sörjan en gestalt genom att binda stenar och jord till sig. En demon, vad det verkade. Precis såsom röster i byarna nämnt allt oftare under de sista åren. Maxim reagerade kvickt, men monstret var över henne lika snabbt. Maiken reagerade ännu snabbare, och kastade in en kniv bland stenarna i hopp att träffa något sårbart nånstans därinne. Kai och Kurt störtade fram med dragna vapen, och Maxim avfyrade ett armborstlod medan hon dök undan för en svingande attack från vad som närmast kunde beskrivas som en tentakel av sten och tjära.

En fullskalig strid utbröt, där Maiken och Maxim gjorde skada från avstånd medan Kurt och Kai tog närstrid. Kurt lyckades dra på sig monstrets uppmärksamhet, och blev efterföljd av detta genom rummet. Kai lyckades antända en del av dess centrala massa med sin fackla. Striden blev förhållandevis kort men intensiv, och inga allvarliga skador uppstod innan monstret närmade sig att vara besegrat. Till svar på Kurts vrål hördes ett svar från innanför den stängda stenväggen, som gruppen uppfattade som Dynatos röst. De var på rätt plats, och striden var hanterbar. Kurt blev träffad vid ett tillfälle, men hans rustning visade sig åter väl kapabel att hålla honom stående när andra kunnat falla. När så det sista hugget av Kurts långsvärd nådde in mellan monstrets sten-partier verkade kraften som band ihop monstret förintas. Vad som istället hände var att den tjocka tjärliknande varelsen, täckt i stenar och delvis antänd, exploderade ut i en mängd klumpar av seg massa som spreds över hela rummet och över alla dess angripare.

Kai:
“Nu har vi i alla fall nått Heidmark, förhoppningsvis har vi lämnat det svåraste bakom oss.

Att lämna Holga här är jag inte helt nöjd med, men jag tror nog att det är det bästa vi kan göra. Hennes kropp och äventyrsanda verkar båda ha tagit skada av denna resa. Hoppas att lusten för att vara ute på uppdrag och äventyr inte har lämnat henne helt när hennes kropp har läkt. Hon har varit en bra kompanjon under denna resa och jag hoppas att hon återhämtar sig snabbt. Kanske ses vi igen någon dag, kanske om jag behöver hjälp med någon artefakt, tiden framåt får avgöra detta.

Visst sa de att det var en halv-orc men jag var inte riktigt redo på att möta Maxim. Första hon gör är att vara redo att skjuta oss med sitt armborst. Som att den där gigantiska besten behöver ha extra vapen utöver vad hon redan har. Åtminstone av första anblick verkar hon erfaren av vildmarken. Med den vaga informationen vi har är hennes assistans mycket uppskattad. Även om hon inte visar ett stort intresse för vårat uppdrag och mer vill jaga denna best som är i trakterna.

Hade ett trevligt samtal med Maiken på vägen till där Dynato och Videlle har försvunnit, hon har öppnat upp sig lite vilket är härligt att se. Någon i gruppen som är mer vanlig, svårt att komma nära eller känna igen sig i Kurts situationer. Så det värmer att ha någon mer normal med oss på denna resa. Vete fasen vad jag ser framför mig med Kurt och Maxim, men verkar som de undersöker… djurskit?

Varför står Maiken där uppe och jonglerar med knivar? Det går ju ganska bra… Ehh nä hon tappade kniven.. Aja tur nog så landade den bara på marken. Vet inte riktigt hur Maxim skulle reagera om kniven skulle ha träffat henne..

Men det är den här konstiga tonen som nästan ringer i huvudet på mig men inte helt riktigt. De andra hör det också, först trodde jag att bara var mina öron som givit upp efter alla de dagarna jag spenderat i smidjan. Men.. det är något annat. Det är något som förföljer oss, det gör mig osäker, jag kan inte hitta eller göra något åt detta. Enda jag kan göra är att fortsätta framåt. Vi har hittat vad vi tror är ingången till där Dynato och Videlle är fast.

När vi är på väg ner här i trappen ledandes ner till underjorden blir jag orolig… Handen rör sig ner till smidestången, jag vet vad som kan hända med rasmassor. Och det var till mestadels bara hus, ifall ett till skred skulle ske som det tydligen har gjort utanför skulle vi verkligen kunna bli fast här nere… eller värre. Denna struktur överlevde skalvet, får hoppas att den håller länge nog för att vi ska ta oss ut härifrån, detta är inte platsen min resa ska ta slut på, har alldeles för mycket kvar att åstadkomma.

Så under detta svaga blåa ljus är där vi möter vår motståndare, vad är det ens för något? Sten och nån svart smörja, stenen krossas och det andra vet jag inte. Kan vi ens besegra detta, vad är det ens? Jag måste lita på min grupp och göra det bästa jag kan. Maiken och Maxim var båda snabba att agera, men kan inte falla efter. Rusar fram och slår med min hammare så hårt jag kan. Gjorde jag något med det där slaget? Jag vet, jag sätter eld på den!.. Ehh kanske inte var en så bra ide, nu brinner den och fortsätter efter oss ändå!

Neeeeeej förfan jag är helt täckt av monsterskiiiit!“

Kurt:
“Bortfall: Holga Humlefot

Heidmark verkade sig ligga bara någon halvtimme till fots längre längs vägen. Vi kom dit utan större problem och kunde inom kort få hjälp av en läkarlärling vid namn Love. Han är ung men verkar i alla fall kunna ett eller annat om läkekonst, vilket bådar gott. Hans bedömning gav oss dock inget större hopp om Holgas snabba tillfrisknande. Hon tycks ha fått ett rejält ryggskott som kommer ta ett flertal veckor att läka, så det beslutades snabbt att lämna henne på värdshuset i Heidmark tills hon är bra nog att resa tillbaks mot Eiderhamn, vilket hon verkar se väldigt mycket fram emot! Hon har jämrat sig över att hon aldrig skulle ha lämnat Arkivariet hela vägen in i Heidmark.

Efter ett tag i Heidmark stötte vi på en imponerande figur! En halv-orch vid namn Maxim Kilghast som verkar vara någon sorts monsterjägare. Hon har vistats i och runt Heidmark i ett ganska bra tag för att spåra monstret som terroriserat landsbygden som hon till en början trott vara en enorm orm, men detta verkar vara rykten från bondefolket häromkring. Vi frågade givetvis om hon hade sett våra förlista kompanjoner, men icke! Vi beslutade att slå följe och klia varandras ryggar för att båda jaga rätt på monstret, men också för att hitta Videlle och Dynato! Fröken Maxim verkar dock övertygad om att de båda är döda och uppätna sedan länge. OTÄNKBART!

Jag betalade så att Holga skulle kunna stanna på värdshuset Galt-Språnget så länge som krävs för att återhämta sig ordentligt. Jag vet inte riktigt hur mycket en natt kostar egentligen men 150 guld lär väl räcka i en månad i alla fall? Hoppas det. Annars får jag skicka ett värdebrev efter skattningen!

Vi begav oss från Heidmark strax efter Holgas logi var säkrad, jag och Maxim i täten och Majken och Kay strax bakom. Vad de två bakomvarande pratade om i viskande toner kunde jag inte bry mig mindre om då Maxim gav mig en förstklassig undervisning i spårning och avföringidentifikation. Visste ni att man kan se skillnad på björnbajs och renbajs? Helt makalöst! För att inte tala om vad man kan lära sig om djurets diet och jaktvanor från några ynka kluttar i diket! Hade jag vetat vilken rikedom av kunskap jaktmästare Algon tydligen ruvade på hade jag nog lyssnat noggrannare i min barndom!

Bajs åsido så började vi närma oss platsen som Maxim hade spårat odjuret till senast. Där fann vi en sänka i marken där bergväggen var synlig. Vi kunde skymta ett flertal grottmynnignar, men en specifik öppning stod ut i mängden. Ett symmetriskt kvadratiskt hål ledde rakt in i berget med en liten sluttning nedåt. Innan vi kom överens om att använda passagen så hade Maxim och Majken idén att från ett högre läge spana in omgivningen och Maxim kom tillbaks med uppfattningen att odjuret har sitt bo en sträcka bort från sänkan. Vi lyckades övertala henne om att undersöka det antydda boet EFTER att vi räddat Videlle och Dynato och begav oss bestämt in i mörkret med Maxim i täten och jag själv tätt efter.

Längre in i dunklet fann vi en trappa som ledde längre ner under berget. Maxim fann tydliga fotspår i dammet som tydde på att någon varit här ganska nyligen. Vi antog att detta måste vara våra borttappade vänner Videlle och Dynato och fortsatte nedåt, tills vi möttes av ett blått ljus! Vi fann en kammare under berget vars tak verkade ha rasat samman. Ljuset kom från två kristaller i taket som badade hela rummet i ett kusligt ljus. Även från under bråtet kom det ett svagt ljus, som om ytterligare en kristall låg begravd.

Maxim begav sig snabbt in i rummet för att undersöka porten vi såg på andra sidan, men innan hon hunnit se sig omkring ordentligt, väcktes någonting ont till liv i högen på golvet. Tjära började bubbla fram mellan stenarna och framför oss reste sig ett enormt monster skapat av mörk tjära och hårt murverk!

Jag skulle kunna skriva nu att jag, Reginald Kurt Arabelgina Theobrecht Reiner Galde, modigt och med heder försvarade mina kompanjoner och besegrade monstret enväldigt från första början, men det vore en lögn. När monstret reste sig från bråtet frös jag till totalt. Jag blev, ärligt talat, livrädd. Jag har stirrat döden i vitögat förut i strid mot packet från Lakastra, eller i tvekamp mot Korpklos hövding, men detta var något helt annat. Detta var magi av dess mörkaste slag. Alla har väl läst fabler och sägner om mörka ting som anfaller äventyrare i gamla ruiners mörka korridorer, men att stöta på det själv, öga mot öga, är en helt annan upplevelse. Medan mina kamrater hoppade till liv och började bekämpa monstret till det bästa av sin förmåga, föll jag efter, frusen av rädsla.

Tillslut lyckades min militära bakgrund ta kontroll över min kropp och jag började också agera. Jag fick till ett par ordentliga hugg i monstres mjukare delar och lyckades till och med dra monstrets ilska mot enbart mot mig, vilket gav resten av truppen välbehövt andrum och tillfälle att attackera! Min bedrift var dock inte helt riskfri och monstret fick till ett slag mot vänster käke efter att ett av mina slag studsat mot en del av murverket. Inget allvarligt, men det sved ändå. Strax därpå fick vi till dödsstöten och monstret föll samman. I tystnaden som följde hörde vi en välkänd stämma från andra sidan av en av väggarna. Dynato, som varit utan vatten i nära på 3 dygn! Nu gäller det bara att hitta fram till dem snabbt som attan!

Slut på rapport.“

Maiken:
“Jag kan knappt bära dessa nyheter i mitt hjärta utan att känslorna svallar över av hopp och tacksamhet. Trots den mörka skugga som länge vilat över oss, är ljuset nu återuppväckt, starkare än någonsin.

Den olycka som drabbade Holga, en gång så stark och driven, har skakat oss till djupet. Hon ligger nu i stillhet på ett värdshus och vårdas av en okänd men varm själ vid namn Love. Kurt, med sin stora generositet, betalade så hon kunde stanna en längre tid, vilket gav henne en välbehövlig vila.

Jag såg på Holga, nedbruten och skamsen. Min oro för hur vi skulle klara oss utan vår magiker gnagde, men ödet kan vända på ett ögonblick – och ibland, av någon oväntad tur, möter man någon som ger nytt hopp. Som Maxim, en halvorch som tillfälligt anslutit sig till oss. Hon bär på en styrka som gav mig mod att fortsätta kämpa.

Kurt och hon verkar ha funnit varandra i någon slags vänskap. Under den vandring vi alla tog tillsammans mot okända grottor som vi fått nys om skulle kunna leda oss till våra vänner, talades de vid en längre stund. Jag märkte det, trots att jag och Kai gick en bit bakom.

Jag finner någon form av tröst i Kai, och vi samtalade länge om allt och inget – eller ja, främst om hårolja, guldmynt och adelsfolk. Det känns som att vi kommer lite från samma skrot och korn… När ämnet stråtrövare kom upp däremot, kändes det dock som att verkligheten gjorde sig påmind. Om jag hade tagit en stor klunk öl precis då, hade jag satt vätskan i fel strupe och börjat hosta frenetiskt. I en stund av panik, försökte jag avleda samtalet och frågade Kai vad han tror om att gifta sig rik – kanske med någon som Kurt? Hans råd var oväntat värmande och han mötte mig med förståelse. Trots detta kände jag en dov skuld inom mig – sanningen är att jag inte vet vilken väg jag ska ta efter detta uppdrag, vilken framtid som väntar i skuggorna.

Med ett försök att vara charmig, nästan desperat, närmade jag mig Kurt vid ett tillfälle, när vi stod inför en märklig öppning i grottorna. Men som tur var avbröts mitt pinsamma försök av Maxim, som föreslog att vi skulle scanna av området. Jag hakade på direkt, i ett försök att gömma min osäkerhet och fly från min egen skam. Och förresten, jag heter inte längre Maiken – numera är jag “Jänta”, ett namn som passar mig bra!

Inne i berget mötte vi dunkla utrymmen och svagt ljus. Maxim ledde oss nerför en trappa mot något som liknade ett tempel. Men när vi kom ner, förändrades allt. Där, ur en nedrasad hög av sten och något som såg ut som tjära, växte en fruktansvärd gestalt fram. En varelse av mörker och raseri, som kanske hade utlösts av Maxim. I ett impulsivt ögonblick kastade jag min dolk mot den, bultande av rädsla och en vilja att skydda våra liv. Oavsett om den tog skada eller inte, började resten av gruppen att attackera. I den stunden kände jag ett behov av att bidra, trots min förlamande skräck. “Jag hoppas innerligt att detta inte blir min sista stund” – var den enda tanke som snurrade i mitt huvud.

De andra såg ut att vara erfarna och fulla av skicklighet, medan jag bara var ett impulsivt kaos, som vanligt… Trots min vilda osäkerhet avslutades striden oväntat snabbt och smärtfritt, som om ödet själv var på vår sida, igen! Sedan hände något otroligt – Dynatos röst bröt igenom från andra sidan en stenvägg. Han är vid liv, och vi är så nära att fullfölja vårt uppdrag.

Maxim. Henne kan jag inte låta bli att känna beundran för. Hon är utan tvekan den mest imponerande och inspirerande person jag mött på åratal. Hon känner vildmarken som sitt hem, jagar med en skicklighet som verkar gränsa till magi och vet hur man lever ett långt liv i skuggorna. Kanske är det just HON som kan bli min väg ut från denna tunga, trötta tillvaro jag annars slungas i? Kanske kan hon visa mig något mer — en väg framåt, en chans att förändra allt? Jag måste samla mod och fråga henne – för att kanske, bara kanske, hitta min frihet genom att slå följe med henne, efter allt är avklarat.“

Maxim: