Journal: Prolog

Prolog – Episod 1

Gruppen gick ombord på Jarlsbergs Aurora, ett högklassigt persontransportskepp. Resan påbörjades från Jarlsberg mot Lejvi på Glimmerö. Gruppen träffade en mängd andra passagerare och kallpratade med dem och varandra. Iselin förlorade ett tight brädspelsparti mot en ädling med följe. Vid dagbränningen samlades samtliga passagerare på skeppet, och Iselin störde riten genom att störta ut innan den avslutats. Hon reser sedan en tid med ett självlysande väsen som bara hon kan se. Denna hade uppenbarat sig för henne under riten och flugit ut på däck, varpå hon följt efter. Väl på däck såg hon en korp i masten, som också Pål-Albert sett lite tidigare under kvällen. Vid återkomst till dagbränningen påstod hon sig ha mått dåligt, och ursäktades.

Ella:
“Oroväckande mycket rustat folk på det här skeppet. Smådjävlarna är såklart aldrig att lita på, men har å andra sidan desto fler ögon på sig. Ett sånt namn på en legosoldat kan mycket väl vara ett illa dolt bete. Prelat skulle vara bra jäkla kaxigt att utge sig för att vara, men en resande “akolyt” är däremot alltid en risk. Men om den här nu ska envisas med att dra till sig så mycket uppmärksamhet så är den troligtvis harmlös… eller irriterande bra på sitt jobb.“

Eskil:
“Sittandes i min bädd låter jag sinnet sakta in efter en lång dag med mer intryck än vad jag är bekväm och van vid. Jag känner hur omgivningen lite ironiskt speglar mitt inre, att jag är på osäkra vatten där jag saknar kontroll. Min trygga hamn känns fjärran trots att resan just börjat. Kände mig nödd att möta mina medpassagerare, en stor och brokig skara. Fann några som gav mig ett mått av trygghet och fler som drog den ifrån mig. Intressant och spännande så klart, men.. Inte vad jag hade valt. Jag kan inte bli bekväm, det är bara att kavla upp ärmarna och påminna mig om att det är en form av arbete. Det är som alltid tillfredsställande att ta tag i situationen, hur osäker den än kan framstå.
Svårast var att möta Iselin Falger, och på något vis omedelbart hamna i diskussion om styrelseskick och dess variation hos människor och dvärgar. Min känsla är att jag troligen gjorde bort mig utan att veta hur, men jag inser att det nog är så jag föreställt mig en konversation med en person av sådan börd utanför vårt folk. Jag lyckades hur som helst undvika att säga för mycket nedlåtande och jag är ändå inte så brydd i om hon misstycker, det lär inte påverka min resa negativt. Kanske tvärtom! Vi är ju båda resenärer i olika syften och jag är inte under den ättens maktutövande. Många ögonbryn höjdes över hennes resesällskap, eller brist därav. Inte konstigt. Men jag tror hon har mer beskydd än vad som syns, och det är säkert avsiktligt. Från någon.
Hennes följeslagare Ella var trygg och är nog mer än ögat ger. Mycket begåvat att dölja det med så många blickar mot sig. Kanske mer subtil i handling än i tal dock. Orden lämnar luckor där det orimliga lyser igenom. Eller så har jag helt fel och andra åskådare rätt. Det som talar för det är hennes unga ålder. Men vissa sinnen tar till sig åren snabbare. Jag önskar att hon väljer att dela med sig mer om vem hon är och vad hon gjort utan att röja det hon vill hålla dolt.
Pål-Albert var en sådan som gav trygghet från första stund. Något ovant för mig när jag är hemifrån då jag brukar vara mer skeptisk. Trösterikt med någon som ser det positiva i som omgivning. Epitetet fader passade honom väl. Bättre än många som han delar det med. Han ger intrycket av att ha passerat många steg av livets utmaningar. Jag hoppas hans trygga sätt har starka rötter, och önskar få höra mer om hans förflutna.
I övrigt fanns det flera intressanta individer, en hel del stridande i olika former, vars förmågor jag inte kan låta bli att försöka bedöma. Jag är motvilligt nyfiken på riddar Reona av det heliga hjärtat. Har svårt att bilda mig en uppfattning om henne, liksom hela orden. Jag hoppas jag slipper få reda på hur begåvad hon är i stridens konst. Det kunde vara både högt och lågt.
Mer stabilt framstår den andra adelskvinnan, Alkantes, följe. Seriösa, allvarliga men rimligt avslappnade. Inget som oroar. Hennes uppassare lyste med en respektingivande närvaro.
Ett par tieflings som studerar allt med illa dold ambition. Räcker nog att hålla ett halvt öga på dem, de ser nog att det är riskabelt att ställa till något i det här sammanhanget. Några oklara och ointressanta spelmän och underhållare, rika knösar och någon kultist. Jag tror på en fridfull resa och ser motvilligt en fördel med att befinna sig på en båt där ingen kan försvinna och alla får därmed stå till svars för vad de gör.”

Iselin:
“När vi går uppför bryggan så ser jag Ciara Lókë sväva ombord på båten. Jag har inte sett henne på så länge. Det har nästan känts som att jag drömt. Det är nog ett gott tecken. Mina steg blir spänstigare, mer förväntansfulla. Men jag är samtidigt lite nervös inför att avlägga mästarprov hos Ordo Arcanum.
Ella och jag kommer iordning i vår hytt. Vi ska tydligen dela med flera andra. Det tycker jag inte om, men det får väl gå an. In kommer först en Akolyt och därefter en kvinna som inte kan vara något annat än en magiker med tanke på klädedräkten och när jag frågar om det så svarar hon att hon är ockultist. Så spännande! Vi ska dricka vin och samtala lite senare.
Kaptenen håller tal, jag kikar på de övriga passagerarna och försöker lista ut vad de har för sig i vanliga fall. Några gycklarpersoner i olika färger kastar en imaginär boll mellan sig. Och några deltar i leken. Resan ska brytas i två då vi ska anlägga hamn vid Glimmerö i några timmar, tillräckligt med tid för att kunna gå i land och upptäcka. Jag har läst att det ska finnas en kultplats där, med flera stenformationer, kanske någon där känner till något om ljus-orber? Om kultplatsen är aktiv, vill säga.
Folk börjar röra sig runt. Det kommer fram en flicka som undrar om jag reser ensam. Och helt ensam är jag ju inte. Ella finns ju. Även om jag ju såklart inte binder henne till mig direkt så hoppas jag att hon vill bistå mig ibland. Flickan hör till riddaren av det heliga hjärtat, men jag kan inte se henne just då. Maten är relativt tråkig och jag lägger en liten besvärjelse över den för att den ska smaka gott. Till bords har jag en Prelat vid namn Paul-Eskil, och en dvärg som verkar vara soldat av något slag som hette Albert eller var det tvärtom? och så Ella då förstås. Vi talar om Dovreberget, dvärgstyret och jag upplyser om vad en ockultist gör då vår hyttkamrat Zaryndalyan kommer på tal.
Jag byter om. Jag kanske borde ge Ella betalt under resan så hon skulle kunna vara behjälplig, det är inte helt enkelt att snöra klänningen helt själv. Och hon tackar säkert inte nej till några guld. Vi ska ändå vara på det här skeppet i en vecka. Men. Hur brukar sådant gå till? Och vad är en rimlig betalning för en sådan tjänst?
När klänningen är på går jag till de allmänna utrymmena och hittar Priscilla Aegin Alakante till Veda som ska på nöjesresa till Eiderhamn, hon ska enligt utsago ställa upp i en brädspelsturnering där. Jag frågar om hon kan tänka sig att spela ett parti dragon chess, och det är en jämn match. Det är otroligt underhållande. Tiden går och tillslut får jag anse mig besegrad. Det var fantastiskt roligt. Det är längesen jag mött någon som kunnat sätta till ett sådant motstånd. Det glädjer mig stort.
Det röjs undan för att bränna dagen och Prelaten jag samtalat med tidigare och min andra hyttkamrat, Akolyten Dunner, tar till orda och leder det hela. Jag bränner dagen först och sedan följer resterande. Plötsligt ser jag min ljusboll sväva ut genom dörren och jag springer efter utan att ta någon notis. Ljusklotet svävar upp i masten och ut på ett rå där en svart kråkfågel, kanske en korp med tanke på fjäderdräkten, skymtas. Jag tittar ett långt tag. Men allt jag kan känna av magi att döma är från min egen hytt under mig. Bakom mig har Ella smugit efter. Jag blir lite förskräckt när jag får se henne och frågar om hon råkade se ljusbollen eller kråkfågeln. Hon frågar om det var ett stjärnfall jag sett. Det är helt mörkt här ute. – Just ja. Folk brukar inte se Ciara Lókë. Jag kommer på att dagbränningen fortfarande pågår och vi skyndar oss tillbaka och ansluter lagom tills de avslutar. Jag söker upp Perl-Albert och tackar för det fina initiativet och låter meddela att jag mådde lite illa, och att det var därför jag sprang ut. Han frågar om jag mår bättre nu; och jag svarar att det blev bättre av den friska havsluften. Detta blir en spännade resa.“

Pål-Albert:
“Jag sitter på den livliga båten Jarlsbergs Aurora och kan blicka tillbaka på en fascinerande dag. Havet är lyckligtvis lugnt och bjuder på en behaglig färd, vilket befälhavaren Kapping tror ska hålla i sig för resan. Stämningen på båten är lite mer livlig, till min stora glädje.
Jag delar hytt med Glycke en blygsam hobisk bagare och hans bedårande dotter Milja. Han ska visst tävla i sin konst och vann dessutom förra året. Jag måste fråga honom var han har sitt bageri och ta tillfälle att besöka det någon gång.
Det är fyra sängar i hytten och den fjärde belägras av en redig dvärgkrigare vid namn Eskil. Han är på resande fot i jakt på arbete men tycks verkligen sakna sitt hem och sin familj. Jag ska ta tillfälle och prata lite mer med honom och se hur han har det.
Jag ska nog också prata med det äldre paret med många krämpor och deras omtänksamme son. Jag undrar vad som fört dem ut på båtresa.
Utöver Eskil har jag pratat med en fräkning krigare som utger sig att vara tjänstefolk på jakt efter arbete men hon är uppenbarligen livvakt och fröken Falger – en dam av hög börd och magiker därtill! Hon nämnde något om ett mästarprov hon skulle göra. Något tankspridd var hon allt men när hon spelade brädspel kom hon till rätta. Skarpsinnig, men måhända har hon fastnat med näsan lite för mycket mellan bokpärmar. De var båda mycket vänliga och gott sällskap.
Det var en mycket begåvad akolyt jag hade nöjet att bekanta mig med och vi höll i dagbränningen för nästan alla på båten. Veira Dunner heter hon och återvänder till katedralen i Eiderhamn efter sin mission. Jag är lite nyfiken på att veta vad hon fått för tecken som påbjudit hennes återvändo, om hon vill dela med sig. Hennes ungdom är tydlig med den iver hon uppvisade i sin läsning under dagbränningen. Ett Nemeliyas brandtal, de är starka och låter en gärna svepas med. Berättelsen om Mior är inte en passage jag finner mig återvända till särskilt ofta. Poängen som Veira avslutade med ekar kvar i min skalle . . . “inte lyssna på den svages klagan”. Jag har i vilket fall varit svag och fört min klagan och Irina, bara en akolyt lyssnade då på mig och hjälpte mig. Jag känner mig som den bästa versionen av mig själv när jag lyssnar och försöker hjälpa. Vad nu “svag” innebär så har alla stunder då de är svaga och behöver hjälp. Miors “svaghet” var med andra ord inget annat än sympati. Sympati tror jag är mer till gagn för vår framgång för det är en enande kraft och inte en kraft som kuvar.“

Se, jag såg en korp uppe i masten
Ho va lika stilla som djupa natten
Hm, kan det vara ett dåligt omen?
Kanske tebaxen kommer flå den
Eller är det kanske skutans husdjur?
En något vansklig galjonsfigur.
Ja, Inte vet då väl jag
Vi får så se nästa dag.
//P-A Östlund

Prolog – Episod 2

Efter dagbränningen fortsatte kvällen, förutom för Eskil som återvände till sin hytt. Iselin och Ella undersökte en magisk ström som Iselin känt tidigare i deras hytt. Strömmen visade sig komma från ockultistens packning, som Ella hjälpte Iselin att söka igenom. Där fann de en levande död kråkfågel som var surrad med rep. Denna kom i rörelse och avbröt sökningen. Pål-Alberts kväll tillbringades mestadels i fören. Först på en lugnare del där han samtalade med den bekymrade medicinaren Kevran Hessek, som berättade om sin pågående resa med döende föräldrar, och sedan på dansgolvet en våning ner. Trots att han avsett att återvända till sin hytt hamnade han istället i festens centrum. Där överraskade han de andra förtjusta passagerarna med såväl sin öppenhet som sin dansförmåga. Iselin anslöt också till festen, medan Ella vakade. Efter att festen pågått en tid sökte sig P-A ut på däck för lite frisk luft och en öl. Där blev han uppsökt av ockultisten, som i enrum och berusat tillstånd ville försäkra sig om möjlighet att senare anförtro sig om ett kontroversiellt kärleksbekymmer. Hon verkade besvärad över att behöva fråga, men gav ganska lite information om sakens natur.

Inne i festutrymmet började nu de tre “underhållarna”, klädda i varsin färg, att ta mer plats. En av dem, Grön, var tidigt framgångsrik i att få Priscilla Alkantes fysiska uppmärksamhet. Därefter fokuserade Röd och Blå på att också försöka förföra Iselin. De hade nästan lyckats föra både Iselin och Priscilla till sin specialinredda hytt när P-A, via Ella, bröt in och ville samtala med Iselin på däck. Iselin lämnade underhållarnas besvikna armar och återvände upp för att diskutera en lång stund med P-A och Ella. Först pratade de om att P-A sett molntäcket försvinna som om någon ryckt en duk, vilket uppenbarade hundratals stjärnor. Detta kunde ha med shamanistiska krafter att göra, som Iselin hoppas kunna studera mer om på Glimmerö. Ett långsamt, blålila stjärnfall skådades också. Samtalet fortsatte sedan till att handla om korpen de båda sett, och Iselin försade sig något om att hon och Ella hittat en död korp i ockultistens packning. Därifrån fick de besättningsmannen Ulvfager att klättra upp i masten för att schasa ner skeppstabaxin Rikitzh, som de frågade ut om korpen. Rikitzh hade också sett en korp i masten och försökt fånga den, men hittills inte lyckats. Han lovade att öka sina ansträngningar.

Under samtalets gång uppenbarade sig Röd och Blå åter i dörröppningen till festutrymmet, denna gång mycket lättklädda. De väntade där och försökte locka Iselin tillbaka till sig, initialt med dålig lycka. Men sedan Pål-Albert försökt råda Iselin att hålla sig undan från sådant folk återvände hon rakt i deras armar med Ella i släptåg. Vid återkomst till underhållarnas hytt var Priscilla och hennes vakter försvunna. Istället syntes hennes betjänt Cedertro, hastigt påklädd, torna i dörröppningen till Priscillas hytt. Iselin fick nu all uppmärksamhet från Röd, Blå och Grön. De hamnade sammanslingrade på det madrasserade golvet, medan Ella övervakade från en pall i hörnet och gradvis tog hand om klädesplagg och tillhörigheter. Barden Ilian Allväders höll en låg trumtakt från motsatt hörn. Ulvfager uppenbarade sig mot slutet av kvällen och förmådde Iselin att köpa en dyr pipa ‘knekt’ från honom, som över tid sänkte henne till sömns. Ilian lämnade rummet, och insisterade med Ulvfagers beväpnade hjälp på att också Ella skulle lämna. Motvilligt återvände hon till sin hytt vägg-i-vägg och somnade till sist där, med alla Iselins saker utom en lämnad underklänning.

Efter samtalet med Iselin och Ella på däck återvände Pål-Albert till sin hytt och somnade efter en tids tankar. Han hade då en märklig dröm om att möta sig själv från korpfågelns perspektiv, vaknade med ett ryck, och begav sig upp på däck när alla andra somnat. På vägen upptäckte han Gell Fragal, den unge dvärgen, som rökt lite för mycket och somnat med huvudet i en märklig position. P-A flyttade Gell till ett bättre läge så att han inte riskerade att kväva sig själv, och fortsatte därefter upp. Vid styråran mötte han befälhavaren, som skötte skeppet helt själv vid denna sena timme, och de samtalade om poesi en stund medan solen började gå upp. P-A återvände därefter till sist till sin hytt och somnade åter.

“Ella”
“Vad i alla helveten hade hon i sin väska?! Jag har hanterat mycket skit i mina dagar, men det där var nog bland det vidrigaste. Hade jag stannat kvar inne hade vi i alla fall ha haft en suck att återställa skiten, men det var inte värt risken. Förbannat dålig tajming med akolyten. Det är inte en typ av spår man ska lämna.

Det verkar annars faktiskt ha varit en stor svart fågel uppe i masten. Skönt att veta att det inte är total galenskap som ska hanteras här. Det gör alltid saker så mycket mer komplicerade. Bra att komma ut från rökdimmorna ett tag också. Rensa skallen en stund. Den här vintern har satt sina spår, det märker jag, men det här är för viktigt för att tappa fokus.

Det är svårt att få ett bra grepp om ögonbrynen, men det finns en förmåga att komma med rätt ord vid rätt tillfällen där. Jag kan inte hindra någon från att ta dåliga beslut i den här konstellationen, men jag kan göra vad jag kan för att hindra saker från att gå riktigt åt helvete i slutändan. Tillit tar tid. Ingen blir trygg av en fångvaktare. Priscilla har nog inte haft en så trevlig kväll på länge.

Till syvende och sist var det ändå ett riktigt gott vin. En annan tid och en annan plats hade det varit fint att faktiskt njuta av ett glas.”

Iselin:
“Jag drar mig tillbaka till min hytt för att ta reda på vad magin jag känt är för något. Min entusiasm sjunker som en sten när jag ser att Ella redan är där. Jag blundar och känner in vad för magi som döljer sig i vårt rum, det kommer tydligt från Zaryndalyans packning. Ha! Jag visste det! Jag råkar visst uttrycka högt att jag hemskt gärna skulle vilja undersöka det närmare, och till min stora förvåning så misstycker inte Ella, och det är lite ofint kanske, men jag börjar kolla igenom ockultistens kappsäck. Ella går ut och håller vakt. Jag förvånas över att så omgående få en medbrottsling i mitt upptåg men dragningen är så stark att jag inte -kan- stå emot. Ella kommer nog kunna vara bra att ha. Undrar vad för betalning såna vill ha? Får fråga Priscilla.

Det finns massor av magiska föremål här. Jag ryggar tillbaka. Det första som möter mig är döda insjunkna ögon av en… korp? Mitt hjärta slår hårdare. Usch. Det luktar ingenting särskilt. Vilket förvånar mig. Det är inte så stor skillnad på denna från de fågelkadaver som ligger på stranden ibland, den där gången när jag och Jasper… – Jag slås av ett styng av smärtsam saknad i mitt bröst som värker och gör ont. – I botten av sjön, döda ögon. – Nej stopp, det är inte sant. Bara onda tankar. Får inte tänka så. Korpen är bunden i ett rep, omsorgsfullt lindat runt hela kroppen. Jag tror jag känner till den magin. Försöker att inte lösa upp knuten. Jag vill inte gärna släppa den fri då får jag nog aldrig tag i den. Jag lägger ned korpen på sängen för att kunna kika vidare och den börjar genast bita och kräla omkring! Fast att den är död! Jag tjuter till och kastar mig upp på sängen närmast. Ella kommer genast in och får tag i den, vi stänger in den i kappsäcken igen och andas ut.

Jag ser om jag kan hitta något om nekromanti i mina böcker men det står inte mycket. En magiform jag inte kommit över speciellt ofta. Om alls? Det där vinet med Z kanske skulle vara något? Ella förespråkar att vi kanske inte ska vara i hytten ifall att ockultisten blivit varse att någon rotat i hennes packning, så vi går för att kolla in feststämningen i fören. Jag tror ändå att Z hade kommit om hon haft ett larm. Jag köper oss en flaska vin att dela på. Ella tvekar, tycker att det är för dyrt, men jag övertygar henne, speciellt efter att hon hjälpt mig hålla utkik. Efter inte alltför lång stund så ger sig den gamle gnomen in i dansen och imponerar med akrobatiska balans-konster på sin stav. “Vad gör han!?” Jag skrattar och dansar också efter att ha fått lite att röka av den purpurfärgade underhållaren. Blinkande dancing lights i olika färger och suggestiva trumslag blandas med gnomens sjungande stämma. Det blir ett jäkla röj ett tag.

Röd och Blå önskar att få med mig till sin hytt, de viskar smickrande ord i mitt öra och det hade varit roligt ändå att se vad de är för enna i enskildhet men avbryts av att Pål-Albert, som jag nu lärt mig att han heter, vill byta några ord med mig. Han nämner ljus uppe på däck. Jag frågar om han också sett korpen i masten, och det har han. Men det var inte det han ville fråga om. Han undrar över hur moln-slöjorna kunnat dra sig undan så fort som de gjorde för hans syn. Och det kan bara vara någon slags naturmagi av något slag eller någon magi som styr vädret. Kanske vindmagiker. Jag pekar på tabaxin som gnomen pekat ut i masten, kanske den styr sånt? Det har jag läst att de kan. Stjärnhimlen är verkligen vacker, och vackrare blir den när vi får beskåda ett lila stjärnfall. Det är drakarna och drakfolket som lovar god reselycka, jag känner det i hela min själ.

Gnomen undrar vad vi tror att det står för. Och sedan undrar han om vi verkar för det stora uppdraget, och det gör väl alla? Vad är det ens för en fråga? Självklart gör vi det. Jag tror magin som kommer åter till världen är en väg framåt. Det tisslar och tasslar ifrån Röd och Blå längre bort på däck, som blivit snuvade på en sängkamrat, och jag hyshar dem. Gnomen säger det att han inte tycker om deras lystna blickar efter mig och att de beter sig som bockarna som är ute efter de brunstiga tackorna om våren. Men då måste jag faktiskt säga ifrån, jämför Pål-Albert mig verkligen med en brunstig tacka!? Nej, nu har han nog fått lite mycket att dricka. Jag börjar skratta, kan inte hejda mig fast han verkar skämmas lite av att döma hur ögonbrynen fladdrar. Det är så absurt sagt så det liknar ingenting. Prelaten kallar till sig tabaxin, eller “tebaxin” som han kallar den, det låter ju bara korkat, och ber den försöka fånga korpen i masten, för den kan ju inte höra hemma här, och Ella är noga med att poängtera att den inte får dödas. Typiskt fän att vilja bete sig djuriskt och äta minsta lilla tillstymmelse till fågel eller andra smådjur. Jag trodde först att korpen kanske var tabaxins familiaris. Att till och med såna har egna familiaris känns orättvist! Undrar om ockultisten känner till några såna spells? Fast, då får man nog bara döda grodor eller nåt som familiaris och det vore faktiskt äckligare än korpen.

När Prelaten druckit ur sitt vin så tänker han dra sig tillbaka, men han frågar om jag är trolovad. Breven ifrån Trian Galde fladdrar förbi i mitt medvetande. Sen envisas gnomen med att påpeka och understryka att jag ska tänka på kyskheten. Kyskheten? Är han 100 år eller? Jo, det skulle han i och för sig kunna vara. Eller nåt. Vad vet gamla gnomer om samliv? Han är ju ensam. Jag har knappt träffat en gnom förresten, de dog visst i någon massdöd innan jag blev född men den här mossiga prelaten blev visst kvar.

Jag tar sällskap med Blå och Röd till deras hytt, lite bara för att reta gnomgubben, och jag får någon mycket speciell tobak som tydligen är hämtad ifrån Mareldsöarna. Den tar precis rätt och allt omkring mig blir en härligt mjuk luddig tillvaro. Aj. Vad är det? Kläder? Varför finns kläder? Knäpper av mig bältet och mina klädesplagg försvinner ett efter ett med händer som avgudar mig. Händer på min kropp. Någon mjuk kyss. Sen. Extas av den ljuvligaste kvällen i mitt liv. Ser Kirsa för min inre syn alldeles ett kort ögonblick och blir het och varm i botten av mitt väsen. Hinner tänka på den vansinniga korpen i packningen som pickar ögon ur folk. Och sen börjar jag skratta för det är för sjukt att ens föreställa sig. Här slipper jag sova i samma rum som döda fåglar. Mitt skratt tystas av ännu en kyss. Jag vet inte vart Ella är, men hon är säkert i närheten, det är de alltid, tjänstefolket. Överallt så man aldrig får ha något roligt. Fast hon verkade ändå inte alltför uppstoppad, såsom Priscillas butler. Vart tog hon vägen förresten, Priscilla? Allt bäddas in i varma kroppar och mjukhet och filtar innan jag förmodligen somnar.“

Pål-Albert:
“Ånej! Jag jämförde Fröken Falger med en brunstande fårtacka . . . Mina bryn slokar och mina kinder blossar av skam. Nåväl, Valag dricker och Ardo rapar som man brukar säga. Hon verkade inte nämnvärt upprörd utan bjöd på ett bubblande skratt. Jag vet inte varför jag talar så frikostigt med Fröken Falger och Ella, det är inte bara grodor och kanske opassande förmaningar om dygd som ploppar ur mig, jag bjuder dessutom in till mina filosofiska tankar kring det stora uppdraget. Den heliga gnom jag är idag är inte densamme som den ivriga Nemeliya-akolyt jag en gång var. Rins lära är en välsignelse och hon hjälper mig att se världen i ett nytt ljus och jag är nyfiken på lekmännens syn på saken. Dessvärre låg kyrkans doktrin som en skugga över deras svar eller så har de helt enkelt inte kontemplerat ordningen på saker och ting.

På den noten hade jag en mycket besynnerlig dröm som utspelade sig som att jag vore korpen fram tills den punkt jag såg den rackaren i masten. Som ett déjà vu men med distinkta detaljer som skilde sig. Ett lugnt blått hav till ett vågigt svart. Båtens däck helt tomt på folk med bara de två fäna, tebaxen i utkiken och vulpinen vid rodret. Vem är det som kör egentligen? Kaptenen försäkrar mig att kritter inte tillåts vid roder och jag tror honom. Jag tror inte att detta bara var en dröm att glömma medan man gnuggar sömnen ur ögonen. Vad antyder denna rollförvridelse? Borde fäfolket vara de som leder eller är det egentligen de som leder i det dolda och driver oss mot fördärv på ett mörkt hav? Hmm, måhända de där koketta gycklarnas tunga röka spelar mig ett spratt. Det skulle vilket fall vara intressant om tebaxen får fatt i fjäderfät som ingen vet varför det är här..

Vadmer så fick Läkaren Kevran Hessek mig i lite huvudbry då jag kände jag kom honom till korta. Hans föräldrar verkar ha passerat sina bäst före datum, så att säga, de svamlar och är skröpliga. En läkare slösar tid på att lotsa runt dem på ett sorts förlängt tjuvstartat begravningståg när han borde lägga tid på att göra nytta. Samtidigt sympatiserar jag med dem. Inte ska han känna skuld i detta föredrag, på sikt kan det komma till gagn att förskjuta sina planer och lägga tid på sina kära föräldrar.

Och vad är det för förbjuden kärlek som Serandalien bär på? Den måste hållas hemlig till den punkt att hon kan ta till flykt om jag fördömer. Jag har svårt att se hur de känslor hon uttrycker skall kunna vara till ondo, men jag har sett lite för mycket för att osynat försäkra denna arma själ. Hon är för övrigt hyttkamrat med Fröken Falger och Ella och när jag frågade dem om henne så pratade de i munnen på varandra om hennes packning, som om de faktiskt skulle ha rotat runt bland hennes saker. Jag antar att Serandalien bara strött ut sina ägodelar, men vem skulle i så fall lämna en död och knuten korp liggandes?

Träningsvärken smyger sig snart på efter dansgolvets bravader. Hah! Klippet har jag allt kvar i steget. Roligt var det att dansa och än mer skoj att visa hur en Rin-vigd kan skilja sig från de flesta andra i prästerskapet.“

Krämarnas invit

De dansar och flamsar,
Hoppar och skuttar,
Luffar och tuffar
Med lekar betuttar

Gycklare Blå, trippar inpå
Gycklare Röd, vill ge dig glöd
Gycklare Grön, har pilska rön
Gycklare Lila, skinnflöjten fila

Åh vad de stönar sin bön
Följ med oss! Kom och smaka!
Följ oss med, dela i vår lust.
Kom oss nära, andas vår luft
Så mycket njutning att bejaka
Säger Lila, Blå, Röd och Grön.

De dansar och tramsar
Huffar och puffar
Krafsar och tafsar
Vimlar och svindlar

Ömma men kallblodiga rop
De lockar till en sammetsgrop
Där kan slanka kroppar ringla
Boa sig runt vår opulenta pingla
Förlorad i dimman så söt och lugn
Ack å ve! vart e din penningpung!

//P-A Östlund

Prolog – Episod 3

Den andra dagen ombord passerade. Gruppen badade från ett nät vid sidan av skeppet, och kom överens om att utforska Glimmerö under omlastningstiden när skeppet väl var framme. Under lunchen uppenbarade sig Veira Dunner, Neméliya-akolyten, som ville imponera på P-A med sina extrema upplevelser. Eskil reagerade starkt mot vad som berättades, och stämningen mattades. Efteråt sydde P-A om ett sår som Veira uppvisat vid badet, och fick då veta att hon hör till en känd extremfraktion. Eftermiddagen och kvällen passerade, och det blev åter festligheter och samtal.

Ella:
“Förlåt, men ännu en Nemeliya-akolyt som är totalt sjuk i huvudet… Visst har jag mött många sadister i mina dagar, men ytterst få har haft den där vidriga illusionen om att deras hobby är för “allas bästa”. Men den här kanske växer upp och förstår sitt sanna kall någon dag också. Att brynen verkade för Nemeliya i sina yngre dagar var intressant. Undrar vad det ligger för mörker där och lurar. (Om det inte bara är gas förstås…)

Vid alla gudar och eldar i helvetet vad hon kan snacka om sin magi. Vissa dagar är det nästan så man undrar om det hela är värt det. Men nej, det är det. Lite skönt att kunna bubbla av sig med någon lite mer jordnära en stund i alla fall, även om det var jävligt oförsiktigt. Vi har fortfarande en lång resa kvar.”

Eskil:
“Den mest själviska lilla snorunge jag träffat på länge. Så uppfylld av sig egen betydelse och så fullständigt oförmögen att se något annan än vad hon själv letar efter. Hon ville ha en upplevelse som hon kunde koppla till något högre och väljer då att söka upp våld helt utan syfte för att “uppleva” våld. Som att det var något njutbart. Som hon kände “lycka” av att uppleva. Tänk att se livet som en teater som är till för ens egen förströelse och alla andra varelser man ser är oviktiga roller som inte har betydelse. Det värsta är att hon hade mage att benämna det, inte bara som våld, utan som KRIG. Krig i Nemeliyas namn till och med. Sällan har någon förmått så koncentrerad idioti och hädelse på samma gång.

Krig och våld kan vara nödvändigt. De som frivilligt uträttar det gör en uppoffring. De roar sig inte. Förvisso har jag sett många som gläds åt sitt värv och vissa delar av kriget skapar brödraskap och syfte. Det handlar om stolthet över yrke och att uppnå resultat i stora motgångar. Det mest själviska kanske då är att man vill visa förmågan att klara en utmaning. De få som faktiskt njuter av våld, smärta och lidande gör man sig bäst av med snabbast möjligt, om en styrka ska kunna fortsätta fungera. En soldat ska vara en tjänare. Tjänare av ett oräkneligt antal syften. Men den här kvinnans syfte är en ursäkt för att hon söker en personlig upplevelse. Hon må vara en kyrklig person men det där har inget med någon gud att göra.

Akolytens beteende spottar på hela min bild av mitt yrke.”

Iselin:
“Jag vaknar långsamt av mjuka kyssar på min hals och en doft av nybakat bröd och honung. En förförisk röst från min sängkamrat, och därtill ännu en röst, vad nu?Jag slår upp ögonen. Röd och blå. Justja. Vad gör jag här, och med dessa två? Fast det är ju mysigt med uppmärksamhet, massage, kyssar… jag får frukost på sängen! Det har jag saknat under den här långa och tuffa vintern. Våren är på ingång, det känns i luften. Ett sött vin, nybakat bröd, frukt och ost. Vhizhya må kunna mycket om magi och sådant dylikt men hennes frukostar är väldigt asketiska i jämförelse med mörkt bröd som doftar pomerans och är bittert och inte alls såhär gott.

Mina kläder är borta, bara min utlagda underklänning ligger prydligt kvar och jag förstår att det är Ellas förtjänst. Jag klär mig i den sirligt broderade underklänningen och går in i min hytt. Möter Ella där och får hjälp att klä mig, vi samtalar om kvällen och natten som gick och gårdagen kommer långsamt tillbaka till mig ett efter annat. Korpen i masten och fågeln i Zerandalyans packning, Perk-Alberts (haha) förmaningar om kyskhet. Så tråkig mossig gubbe. Ella undrar om jag fått någon frukost, hon gör verkligen ett gott intryck. Jag skulle vilja titta mer i ockultistens packning men håller mig, sätter mig istället och läser lite i min bok, planerar för dagen och skummar sedan lite i en gammal bok Vhizhya gav mig om “Förunderlige platser i Norrha tropiska arkipelagen”. Det finns en passage om Glimmerö som är intressant.

Efter ett tag går jag upp i solen på däck och ser att de fällt ut ett tvagningsnät och jag känner vårkänslorna spritta i mig och river snabbt av mig kläderna framför Ella och klättrar över relingen och doppar mig, där nere håller sig gnomen Pål-Albert och dvärgen Eskil fast i nätet, jag försöker initialt ignorera dem. Det är sååå skönt med vatten. Jag klättrar upp en bit och sätter mig för att värma mig lite i solen som står ensam på himlen. Jag tittar ned på svallvågorna och känner en svindlande känsla och det är som att jag inte får luft. Jasper… jag öppnar nästan porten till rädslan som jag strängt så väl om sen jag var 13. Tack och lov avbryter Pål-Albert mina tankar med att öppna för samtal. Jag undrar om han tänker börja prata om kyskhet och renhet igen för då knuffar jag nog ned honom i sjön. Men han frågar istället om jag är nervös över provet till Ordo Arcanum och säger att det är bra att ha självförtroende, jag försöker komma på något att fråga tillbaka, men det finns inte så mycket som fångar mitt intresse i hans livsval. Vad skulle han kunna lära mig? Vi ser Akolyten kasta sig utför skeppet och dyka ned i skummet. Hon tar sig uppför repet hon har i midjan och då ser jag ett väldigt brokigt sår över hennes torso. Undrar vad hon har gjort? Pål-Albert frågar lite om de olika magi-skolorna och det kan jag absolut dyka in i hur länge som helst. Vi är inte ens halvvägs igenom de olika skolorna när han ursäktar sig, det känns ju väldigt otrevligt faktiskt. Klättrar upp efter honom och där möter Ella mig med en gosig filt. Jag känner först nu att jag fryser och att mina tår är som is.

Dvärgen står redan där uppe och lufttorkar, det ser lite lustigt ut. Vi pratar och Ella, Eskil och Per-Albert följer gärna med mig på min utflykt på Glimmerö, och kultplatsen som ska finnas där. Det ska bli roligt, speciellt att få se fä-nästet på nära håll. Vi tar lunch, jag smakar lite av Eskils ost och sen kommer Akolyten och berättar ganska gräsliga berättelser när jag frågar henne om hennes sår. Jag tappar tråden och låter tankarna vandra lite. Undrar om man skulle kunna veta helt säkert om någon som försvunnit faktiskt är död? Kanske skulle ockultisten ha svar på det? Jag måste fråga henne. När Akolyten väl går efter en evighets-utläggning så är mina bordsgrannar uppjagade. Hon hade tydligen förmått folk att döda sig själva av något hon sagt, jag inser att jag inte alls lyssnat och när jag försöker minnas vad hon sagt så är det blankt. De andra tycker att Pål-Albert ska prata med Akolytens överhuvud, hon kan inte hålla på såhär och skapa oreda omkring sig. Dvärgen stormar iväg och jag måste fråga de andra om dvärgen blivit arg? Det är inte så lätt att veta, tycker jag, “De har vredesmod och vresighet i blodet,” som min gamle farfar brukade säga när han inte kom överens med klan-banne, klan-hövdingen, ja, eller vad det nu heter, från dvärgarna som besökte oss i Creutzburg. Jag och Ella pratar lite, hon är faktiskt en ganska bra samtalspartner. Till kvällen blir det åter dans och jag flirtar lite med Priscilla mest för skojs skull, vi hånglar en stund men sen byts hon ut av röd och blå igen, jag är väl inte sådär jätte entusiastisk med ett återbesök, men det får duga. Priscilla är i alla fall också med ner i hytten, hon hånglar med grön igen. Sen uppfattar jag inte så mycket mer, vi går till sängs och natten sveper in om oss. Jag ser fram emot att få se Glimmerö, eller Míritol, som den heter enligt de alviska källorna.“

Pål-Albert:
“Två dagars färd på ett lugnt hav och snart når vi mellanstoppet på Glimmerö. Bland den karismatiska resenärsskaran trivs jag som bäst i sällskap med Eskil, Ella och Fröken Falger. Ella är i sin fulla rätt att vara återhållsam och vaka över den vimsiga unga adelsdamen, men hon bör kunna lossa tyglarna lite mer och inte låsa sig till att vara en levande klädhängare. Bad och dans har hon nekat men jag lyckades med att få dvärgen att doppa skägget, nog ska jag kunna få lite sprätt på Ella med.

I samtal om Glimmerö fick jag veta en del om vildmarken och särskilt kritter-hålan Klustret. Fröken Falger pratade om en gammal kultplats hon vill uppsöka och det ter sig som att vi nog ska resa dit tillsammans, om tiden räcker till. Och gärna det, jag har kommit att föredra det öppna landskapet framför trånga gator och vem vet vad en gammal kultplats kan ruva på för hemligheter. Måhända den glada guden har något i kikarn med denna avvikelse.

Jag har uppvisat goda sjöben och sällan hängt över relingen vid skeppslast. Min olyckliga åkomma gör att jag unnar mig sparsamt och bör inte komma på tal på guppande hav. Ve min bedrövan, mitt psyke har varit starkt hela dagen där varje måltid dukat för ett smörgåsbord av ostliga nöjen. Ett stort intresse för min tillfälliga åtrå vid plockbordet skapades under lunchen och jag räddades blott av att akolyten Dunner kom till vårt bord för dela med sig av sin heliga frenesi så att det rann ur öronen på henne. Jag känner viss bävan om hennes sätt har blivit praxis hos krigsmunkarna i Duvrosfästet. Att Nemeliya vigda göder en viss fanatism är inte ovanligt men aldrig har jag sett en sådan glöd som hos Dunner. Hon driver det till att skapa våld, att uppsöka skäl för att få bruka kallt stål i dödlig kamp. Framgång ligger henne ändå närmast hjärtat tror jag och det kommer nog bli bra i slutändan, bara hennes vägledare Marek Wyrd kan få ordning på henne. Jag tvivlar om hon är redo att bli församlingsakolyt än. Hon tåls att hålla ett extra öga på under färden och jag har uppmärksammat mina vänner på det. Dunners hängivna återberättelse rörde upp starka känslor hos Eskil och nog gick han lite för långt i sina dömande ord, hon är trotsallt en helig akolyt och förkunnelse bör göras av kyrkan, inte av lekfolk som inte fullt förstår vad ämbetet innebär och omfattar. Jag sympatiserar ändock med hans ord, de var förvisso arga men kloka. Men fler sådana utspel kommer att sätta honom i trubbel.

Tillbaka till osten. Middagen var tillsynes ostlös och det var med stor lättnad jag bet in på den läckra kötträtten. Ve! Till min fasa (och förtjusning) var köttet stoppat med ost!! Ge mig andlig prövning, demoner och odöda men inte ost, det klarar jag ej. Jag frossade och njöt obönhörligt. Min kvällsbön sträcker sig till Garesh i hopp om att skänka min matsmältning ordning. Jag bävar inför morgondagen. Mina tarmar håller redan på att knopa sig, åla sig som det där fördömda gycklarna.

Jag svettas. Jag lider. Men gott var det.

//P-A Östlund”

Prolog – Episod 4

Den tredje dagen passerade. Iselin sökte upp Zaryndalyan och förde på tal om det var möjligt att få bekräftat ifall en försvunnen person var död. Ockultisten var positiv till att försöka hjälpa till med det, och ville i utbyte ha Iselin och Pål-Alberts hjälp att stjäla ett kranium från katakomberna under Eiderhamns katedral. Hon berättade att hon blivit förälskad i anden efter en mördad tidigare Bann, som låg fängslad där, och att de kunde vara tillsammans bara hans kvarlevor befriades. Pål-Albert, som kallats, ställde sig tveksam till detta och ville förhöra ockultisten enskilt i gudarnas närvaro senare under kvällen. Detta samtal visade sig innehålla också den fängslade anden, som manifesterades genom ockultistens kropp. Det hela avslutades med att Pål-Albert erbjöd att skänka anden frid, varpå ockultisten stormade ut gråtandes.

Uppe på däck förflöt dagen stilla. Många solade. Virgilia av det Heliga Hjärtat hörde sig för med Eskil om han visste något om en dvärgfamilj i Klustret, vilket han inte gjorde. Hon sa sig vilja finna familjen för att betala ut ersättning för en stupad ordensbroder.

På den fjärde dagens morgon skymtades land. Vid frukost kom bud om att Hus Tria allierat sig med Hus Behren och Hus Vorezh, och förklarat krig mot Hus Veda. Då skeppet seglar under Vedas flagg uppstod stor osäkerhet om vad som gällde för resten av färden. Man hade beslutat att ändå anlägga Lejvi, men visste inte om eller när man skulle kunna fortsätta mot Eiderhamn. Passagerarna fick välja på att gå i hamn eller stanna ombord en bit ut till havs under tiden. Enbart Priscilla Alkantes följe valde att stanna ombord när skeppet väl anlände till Lejvi.
Virgilia bad att få följa gruppen en tid, tills det gjorts klart om området var säkert, och gruppen accepterade henne och hennes unga väpnare Lissa. Iselin valde att anta en falsk identitet, “Dovah Torunsdotter”, och Ella hjälpte henne att hastigt anpassa en klänning så att den inte lika tydligt avslöjade hennes klass. Gruppen gick sedan i land tillsammans och påbörjade den korta vandringen mot Lejvi stad.

Ella:
“Någonting med vår hyttkamrat verkar träffa en nerv, skarpt nog att sitta i en hel dag. För att potentiellt få hjälp med att hitta en besatt gammal skalle måste det finnas någonting hon har erbjudit i gentjänst. Var brynen involverad i det här också? Potentiellt trubbel, men det ger sig nog när vi når Eiderhamn.

Nämen, självklart ska ett förbannat krig bryta ut just nu… Fantastiskt…… Det var illa nog att vi skulle ränna runt på ön i flera timmar. Nu lär vi bli fast här i flera dagar. Och vi kommer såklart inte att hålla oss till båten. Nejdå. Vi ska till den mest pålitligt opålitliga platsen norr om Dovresjön. Och jag tror inte ens det är värt risken att försöka få iväg en duva från Lejvi i dagsläget.

Jag tror tyvärr det inte finns så mycket val annat än att förlita sig på de här främlingarna. Dvärgen bryr sig lite för mycket… Jag har svårt att få en känsla för om han är genuin eller inte. Men jag tror att brynen blir en bra motvikt. Smidet kan nog också vara till nytta här. Säga vad man vill om deras organisation, men just den banan verkar de hålla sig ifrån i alla fall.

Det är lite en lättnad att hon förstår själv att inte skylta med sin identitet. Tacka gudarna för att jag fick gå lös på klänningen också. Den ska duga för syftet i alla fall. Men jag är rädd att ordet ändå kommer att ha spridit sig i halva kråkboet innan vi ens lämnat Lejvi. Smådjävlarna ska av båten så snabbt de bara kan. Såklart de ska… Det är bara en tidsfråga innan någon börjar ta sig friheter.

Några dagar av drakschack mot Priscilla istället? Snälla rara..? “

Eskil:
“Hus Tria bryter sina allianser och går i förbund med forna fiender. Vad är det med människor som gör det så svårt för dem att vara konsekventa och pålitliga? Jag bli så klart överraskad, men inser tack och lov kvickt att det kan jag begrunda senare. Hur reagerar övriga passagerare? Tycker mig hinna se en del ansikten men uppfattar inget som verkar särskilt konstigt. Förvåning verkar råda. Ella upplever sig hur som helst påverkad av detta.

Själv kan jag inte avgöra om det här påverkar mig här och nu. För klanen kan det betyda katastrof eller ingenting. Ingen kommer komma någon vart med militärt hot mot oss, men utan handel kommer vårt välstånd kollapsa. Och det hänger troligen i sin tur på hur Falger ställer sig. Jag har ingen insikt i relationen mellan Falger och Falim förutom att den varit lång. Min förhoppning är att Falger genom sin kontakt med vårt folk insett vikten av pålitlighet. Men vem vet. Inget jag kan göra något åt.

Jag undrar vad Virgilia vill. Det heliga hjärtats orden gör mig generellt bekymrad. Kan det vara möjligt att deras enda syfte är det som uppges? Deras yttre lockar säkert många unga idealister, men det måste finnas mer än så. Det kanske inte nödvändigtvis är dåliga motiv bakom, men hur som helst dolda och det är bäst att anta att det är något illvilligt. Nu vill hon dessutom resa med oss. Tror hon sig verkligen behöva vår hjälp, eller är hon ute efter en politisk gisslan för sin ordens räkning? Det bär mig emot men jag bedömer att det är bättre att ha henne nära och förhoppningsvis få veta mer.

Min glädje är stor över att få komma av båten. Det väger upp delar av min oro för vad som händer där. Mitt sinne utarmas av att hela tiden behöva tänka på allt som kan hända. Det passar mig inte och jag avser släppa lite på det och se vart resan för oss.”

Iselin:
“Precis innan lunchen söker jag upp Zaryndalyan för att fråga henne om hennes magiska praktik. Hon sitter i aktern väl gömd undan solljuset, vi håller samtalet brett till en början och jag drar mig lite för att öppna upp och leda in samtalet mot Jasper då jag inte är säker på att det är en så bra idé. Men jag måste få veta. Hon säger att hon skulle kunna höra sig för med andra inom hennes fält men också att hon själv skulle kunna göra efterforskningar på det eteriska planet för att se om hans själ finns där. Och i gengäld vill hon ha hjälp med sin egen hjärtesorg. Jag känner med henne så starkt, fastän jag inte alls förstår hennes dragning till en, vad jag förstår, död person. Hon ber mig få med fader Östlund i samtalet och det lovar jag försöka lite senare. Vi återvänder till Jasper. Hon kan börja redan nu att söka om jag berättar vem det är jag syftar på, för det har jag ännu inte yppat, men det vill jag plötsligt inte? Jag vill inte. Medan vi talas vid börjar det krypa i skinnet på mig och jag blir tunnelseende. Inte nu. Inte i denna stund. Jag vill inte få någon bekräftelse om att han faktiskt skulle vara död. Jag vill inte det. Jag vill inte. Ovissheten ger visst hopp om liv även fast ovissheten också tär. Ingen annan har trott mig när jag hållit fast vid att han lever. De avfärdade tidigt mina teorier som vilda barnsliga fantasier och jag tystnade. Men. Han finns nånstans. Det måste han bara göra. Kanske bortförd mot sin vilja? Eller att han flytt på annat sätt. Jag kommer inte ihåg vad som hände just då i omvärlden. Mer än att jag var så glad över att ha blivit inbjuden i Ordo Arcanum och att jag ville dela det med honom. Jag flyr tillbaka till min hytt och läser min bok. Eller snarare stirrar in i boken på samma sida hur länge som helst. Jag registrerar knappt att Ella går in och ut. Men det gör hon, flera gånger utan att säga något. Som en tyst fångvaktare fast vänlig och god. Jag märker först efter en lång stund att mina tårar droppat på pergamenten och nästan gjort texten helt oläslig.

Vid middagen tar jag med mig fader Östlund till spiritistens tillhåll i aktern igen och hon berättar att hennes stora kärlek är en man som tillhört ätten Eveliy för hur längesen som helst. Först låter det enbart som en sorgsen kärlekssaga mellan två personer ur olika stånd och jag tänkte att hon kanske ville ha hjälp att bli introducerad i de finare rummen. Men sen kommer jag ihåg att det rör sig om en själ till någon urgammal död person och hon berättar att anden är fast under katedralen i Eiderhamn och att hon vill befria honom. Där kommer fader Östlund in i det hela, såklart, han ser lite barsk ut. Jag ska nog inte nämna något om mina egna motiv att delta i det här utbytet, men det frågar såklart prelaten om. Och jag får panik som bubblar upp. Jag kan inte prata, får inte fram ett ord och måste avlägsna mig.

Springer förbi övriga passagerare och hittar en tillflyktsort på bryggan bakom styrman som står med ett pergament och en vit duva bredvid sig. Ella kommer efter och låter mig gråta ifred och jag hindrar henne från att lämna mig ensam. Jag vill inte vara själv. Det har varit en utmattande dag och jag somnar utslagen i min egen koj tillslut.

Ella väcker mig då vi är på väg att runda Klustret som jag så gärna ville se. Vi tar oss ut på däck. Ännu en solig dag. Besättningens klocka ringer och de samlar oss alla passagerare för att meddela att det utlysts fiendeskap mellan hus Veda och Tria, och att vi därmed befinner oss mitt i frontens farvatten mellan dessa två. Vad innebär det för oss och vår resa? Och kommer vi inte kunna gå i land på Glimmerö nu? Jag frågar kaptenen eller någon, vem det nu var, om att få se brevet och förhör mig om vad vi kan vänta oss nu. Han ber mig att vara försiktig med att vara öppen om mitt namn, men att det annars inte gör något att gå i land. Jag går genast och hämtar några klänningar som är lite enklare och rusar upp till Ella för att fråga om hon kan modifiera dem till att se ännu lite enklare ut och hon kilar genast iväg. Jag skulle kunna ta mig ett annat namn och gå under ytan som någon annan än mig själv.

Innan jag kan ansluta med Ella i hytten så fångar prelaten mig och vi går undan ifrån folk för att få samtala ostört. Han säger något om att han samtalat med såväl Zaryndalyan och hennes älskades själ, Bann Giorgian Eveliy, genom henne. Och att själen önskar sig till henne, att de vill vara med varandra. Men det går ju inte i linje med uppdraget. Själen ska invänta paradiset, det är hans lott, tycker prelat Östlund. Och han uttrycker också att Zaryndalyan borde slås i bojor. Jag känner att jag börjar bli arg. Det här förbannade jäkla återupprepande ekot av att tänka på det stora uppdraget. Men man måste väl för i helskotta få leva också? Prelaten försöker vända på resonemanget och frågar hur jag själv skulle känna om en spiritist kom och påstod att hon och min avlidna anhöriga var älskande och att hon skulle ha hans kranium. Men det går ju inte ens att jämföra? Den släkten är ju jättedöd. De har varit döda hur länge som helst. Zaryndalyan har väl all rätt att få förenas med sin kärlek om båda nu vill det? Varför finns annars magin? Den skulle inte finnas om man inte fick nyttja den. Och vem fan bestämmer om vad som är den rätta vägen för någon annan? Och varför skulle inte jag kunna få lov att få klarhet i Jaspers öde och så om jag vill det… – Varför finns magi då ens?! Om det inte skulle gå att rädda en själ som fastnat? Vad vet kyrkan om den saken egentligen? Det vet de ju inte. Och inte Östlund heller.

Skeppsklockan ringer igen och vi ankommer straxt Lejvi hamn. Jag ursäktar mig för gnomen och springer ned till Ella och får på mig klänningen hon gjort ett bra jobb med. Slår undan tankarna på Östlund som bara gör mig… ledsen, förlägen och förbannad. Ella ordnar mitt hår och får kläderna rätt. Jag känner mig fånigt stolt att jag redan har hunnit leka med tanken om att gå under ett annat namn på Glimmerö när Ella lyfter att det vore bra. Dovah Torunsdotter är mitt nya namn. När vi kommer upp fortsätter Ella att plocka av mig smycken som tydligen är för överdrivna i den roll jag nu ska ikläda mig. Vårt lilla följe är redo att gå tillsammans, såsom vi bestämt. Riddaren av det heliga hjärtat i alviskt smidd fullplåt och väpnaren ska tydligen också med. Dvärgen Eskil, står redo i full mundering, det är så jag är van att se dem, och inte soltorkande på däck i den tropiska arkipelagen. Jag är nära att fnissa. Där står Ella förstås i sin solhatt. Också gnomen då, prelat Östlund, som iallafall har vett nog att vara diskret och tiga om våra meningsskiljaktigheter, i alla fall för just nu.”

Pål-Albert:
“Tiden var kommen för Zaryndalyans bekännelse och utan att kunna föreställa mig vad det var så var det ändå så illa som jag befarat. Hon har dessutom dragit in fröken Falger i tjänster och gentjänster. Det är någon mycket viktig som saknas den unga damen och jag vet inte om denne är död eller levande, med tanke på Zaryndalyans förmågor. När jag förstod vad hon var kapabel att göra så frestades jag också. Det är snart 60 år sedan Nils-Alfred försvann. Han är död, det har jag förlikat mig med länge. Men vad hände? Hur? Varför? Jag kommer aldrig vara hel sedan den dagen han försvann. Han saknas mig, lika mycket då som nu. Men jag har i slutändan valt Livet. Zaryndalyan har valt Döden. När tiden är kommen så är det vidare man ska, de själar som blir kvar kan inget annat vara än osaliga och behöver frigöras. Jag har försökt berätta att jag gjorde mitt absolut yttersta för att sympatisera med Zaryndalyans situation och önskan. Från riten nere i hytten förstod jag att hon har haft det mycket svårt, många har gjort illa henne och från reaktionen när jag sa att dödens väg inte är rätt och att hon borde vänt sig till kyrkan i stället slog det en nerv. Jag tror att kyrkan kan ha gjort illa henne mest av allt. För hennes del när hon nu sträckte ut en hand till mig, en kyrkans man, känner hon sig säkerligen illa bränd igen. Olyckligt. Hon är god, det tror jag, men ytterst villfaren. Det är trots allt helgerån hon talar om! Och jag litar inte på denna röst jag talade med. Blir de förenade så är det genom mörka bakomliggande makter. Det kommer korrumperas och två själar kommer i slutändan gå förlorade. Hon ser mig nog nu som sin fiende och inte tänker jag då hjälpa henne med det hon vill. Men om jag är villig att försöka stoppa henne, att få henne fängslad, avrättad! Det vet jag inte. Än är vi inte i Eiderhamn. Och vad det är för förbannelse som verkar vila över Giorgians grav, det borde undersökas. Är det gudarnas vilja att det är så eller borde den brytas så att han kan finna frid? Eller hemska tanke, är det något som inte står rätt till nere i katakomberna … Mitt hjärta är tungt. Jag menar väl och tycker mig göra rätt, ändå känns det som att jag bara river upp sår och gör saker värre. Jag behöver nog stilla min tunga och vidhålla förkunnanden. Jag ska inte tro att jag har svaren på allt och jag vill hellre kunna stötta och vägleda än att förmana och tvinga. Upphöjningen till prelat har nog snofsat upp mig, jag ska påminna mig om ödmjukhetens dygd. Jag säger att jag är bra på att lyssna men frågan är om jag verkligen varit det. Jag får gnugga vaxet ur örona.

Suck. Jag saknar den simplare tiden i Galderbacka där bekymmer som när Fru Kloteblumf biktade sig om att ha fördärvat sin kusins surdeg så att alla skulle vilja ha av hennes bröd i stället på sommarfesten kunde ses som en stor angelägenhet för själslig vård.

Det upptrappade kriget är något jag känner mig mycket liten inför. Jag som många andra är som små båtar utan åror som kastas runt på stormiga vatten, vi får se vilka som håller sig flytande. Just nu känns det ändå avlägset. Spelreglerna har förändrats och ett nytt bräde håller som bäst på att formera sig. Jag fokuserar på den lilla världen runt mig och de anknytningar jag gjort under resan, för tillfället.”

Prolog – Episod 5

Gruppen, förstärkta av Virgilia och hennes väpnare Lissa, gick i land i Lejvis hamn. Direkt i hamnen påträffades en ankommande välkomstdelegation från Hus Pärla, som tydligen informerats om Iselin Falgers ankomst. Genom att inte ge sig till känna och inte se ut som väntat undveks delegationen och gruppen kunde ta sig in i Lejvi utan uppseendeväckande eskort. Efter att ha ordnat rum i Lejvi reste gruppen vidare mot den ritualplats som Iselin läst att skulle finnas i närheten av “Klustret”, ett ökänt fä-näste i en stor bergsskreva. En stor och avancerad fyr, Pärlögat, inspekterades först. Under tiden observerades akolyt Dunner passera längs vägen och försvinna ner i Klustret. Gruppen följde senare ner i själva Klustret, och resesällskapet begav sig än djupare ner för att försöka finna den dvärgfamilj de sökte. Sedan det visat sig vanskligt att röra sig utanför vägen i Klustret återvände dock huvudgruppen upp och tog den säkrare landvägen mot ritualplatsen. Väl på plats upplevde Iselin en särskild kontakt med krafterna där, och gavs ett tillfälle att absorbera magisk kraft. Denna kraft förstärkte henne, men tydligen till priset av att den centrala stenen spräcktes och själva området stördes på något vis.

Ella:
“Pärla-följe med Falger-baner. Nej, när vi nu ändå fått till att hålla en låg profil så ska de inte komma här och sabba alltihop. Det är nog med att alla som kommer av båten vet för mycket. Vi vill verkligen inte att hela hamnen (och därefter hela Klustret) har koll på vem det är som är ute och reser utan väpnad eskort. Om det var som ett alternativ till att stanna på båten, kanske, men när det nu ska ut och rännas utanför stadsmurarna så är det definitivt inte läge. Att de sen prompt ska vidare till båten är lite av ett störande moment, men diplomatiskt dålig stämning är nått man får räkna med ibland. Hellre det än alternativet…

Synd på den bokade sviten däremot. Det hade varit en upplevelse det!

Plats på värdshuset med minst pack – Bra! Droska istället för att röra sig öppet längsmed vägarna – Toppen! Upp i fyren med gamle Tufs och få en snabb blick över vart vi ska istället för att prata med en massa löst folk – Perfekt! Ner i Klustret av oklar anledning – Vid Gareshs enorma skägg, VARFÖR DÅ???

Vad ska akolyten ner i klustret att göra? Bråkar hon med fel kritter där nere får vi nog bra mycket mer plats i hytten när vi väl får resa vidare…

Det är illa nog att paradera ner längs rampen och servera dåliga idéer på silverfat till vartenda kritter med ambitioner. Men att sen försöka sig på de riktiga stråken i Klustret utan att veta vad man ger sig in på… Jag hoppades ett ögonblick att brynen skulle göra ett tappert försök, inse att det inte gick och sen vända tillbaka direkt. Men självklart blir han hängandes mellan två avsatser så att han inte kan ta sig loss själv. Självklart behöver jag ge mig ut på leden. Tacka Eber att vi i alla fall kunde ge upp den idiotiska idén, ta oss upp och ta vägen över sprickan utan problem. Hoppas bara att vi inte dragit på oss uppmärksamhet från fel individer.

Tänk! Vi skulle ha kunnat ta det lugnt på en väldigt isolerad båt istället. Eller i en svit på värdshuset…“

Eskil:
“Besöket i Lejvi gick över förväntan. Rent av avslappnat. Säkert kommer någon följd av att Iselin inte anmälde sig, men inte kan det vara så farligt och det spelet kan knappast jag förväntas begripa. Vi kan i alla fall resa en tid utan att vara officiellt påpassade. Jag föredrar nog förföljd över uppassad. Pärlögat var en syn. Vilket byggnadsverk. Stor, vacker och väl genomtänkt. Skapad med stor tankemöda och med ett lysande tydligt syfte för världens framsteg. Den fyller mig med stolthet trots att jag själv inte har något med den att göra. All respekt till dess skapare. Klustret var dess raka motsats. Men av någon anledning kändes det rätt att se det. Det finns fara i att skapa hemska fantasier för sitt inre öga, bättre då att veta vad det är.

Vi klarade besöket utan.. med endast mindre missöden. Men så fick vi veta en del saker som var intressant. En sak om de våra som jag tror att ingen annan såg. Om det här är en hemlighet hon håller för besvärlig var den väldigt lindrig i mina ögon. Den kan vila tryggt hos mig, om jag har rätt. Hon vet nog inte vilken respekt jag känner för henne och inte kan jag själv sätta ord på den till fullo. Jag känner att det jag sett är nog men är övertygad om att det finns mycket jag inte känner och bedömer att det bara kommer stärka min känsla. Sällan hanterar någon i den åldern sin omvärld så insiktfullt.

Iselin… Dova, jag måste lära mig tänka Dova, jag kommer glömma bort mig… Dova hittade sin ritualplats och gjorde sitt besvärjande. Himlen skickar blixtar och stenblock spricker. Mäktigt och skrämmande. Samtidigt var det nog ungefär vad jag väntat mig.”

Iselin:
“När vi går i land ser jag hus Pärlas banér långt i fjärran, men de är inte stilla som på en flaggstång utan de rör sig och kommer långsamt närmare och närmare längs rampen som leder ned till hamnområdet. Och till min, ja inte fasa kanske, men iaf viss oro, så ser jag även min egen ätts färger skymta på en flagga i det där följet bestående av flera rustade personer och någon betjänt eller så från hus Pärla. Jag hade inte tänkt på det, att de förmodligen skulle skicka en välkomstkommitté, speciellt inte i krigstid. Jag byter hastigt några ord med Ella och hon går dem till mötes för att säga att jag är kvar på båten och inte vill bli störd. Pål-Albert verkar inte bry sig om den lilla lögnen utan är helt med på noterna och det förvånar mig lite. Jag håller blicken rakt fram och försöker härma hur de andra rör sig när vi passerar varandra. En liten pojkspoling, välkammad och uppklädd verkar vara i centrum för att hälsa mig välkommen till Glimmerö, men tack och lov så går de förbi utan att lägga någon notis om mig och möter Ella istället.

Vi andra fortsätter upp till staden och hamnar på ett torg. Det är faktiskt väldigt fint här, munskänk och ölstuga, några butiker. Jag läser lite i min bok och Ella påpekar att vanligt folk inte går runt med böcker hursomhelst, det låter väldigt konstigt, men ingen idé att argumentera om den saken nu.

Vi beslutar att ta in på gästgiveriet och då lyfter Eskil att han inte är ute på resa för att spendera pengar utan för att snåla och tjäna pengar, då säger jag att jag står för rummet så behöver vi inte diskutera saken ytterligare. Vi är en spretig grupp som valt att resa tillsammans, men jag är mycket mån om att ingen ska känna sig utanför till följd av sina begränsade ekonomiska resurser. Det kan vara speciellt känsligt för dvärgar, som är ett stolt folk, har jag förstått. Jag ger pengarna till Pål-Albert när vi blivit tilldelade rummet som vi får dela på alla fyra, det kommer bli trångt, men det ska nog gå bra. Tydligen var sviten redan bokad för mig, så i värsta fall får jag väl ta in där. Något som förbryllar mig är att Eskil och de andra duar mig, precis som de ska, eftersom jag heter Dovah Torunsdotter nu. Men det känns ändå så otroligt märkligt. Som att jag vore en hund eller nåt? Men jag vänjer mig nog snart. Efter en kortare droskfärd står vi nedanför fyren Pärlögat. Eskil undrar var vi är på väg och det är lite svårt att förklara då det mest är text och ingen karta, men vi får gå upp i fyren för att orientera oss. Det är så otroligt vackert.

Tänk om man hade kunnat flyga som en drake? Det hade ju varit helt fantastiskt. Jag frågar om det inåt land är där man bryter glimmersten, men det är det inte, det är mer på östra sidan. Eskil tycker att glimmersten är överskattat, men jag tycker det är jättefint. I riktningen mot havet så ser jag det som jag letat efter, en stenformation långt ute på den avbrutna klippkanten. Fyrvaktaren berättar att fä:na brukar hålla ceremoni för sina avlidna och bränna dem där och att det är något kusligt där, andar eller så tolkar jag det som, då borde vi ju ha Zarandalyan här, men det verkar Pål-Albert inte hålla med om. Han kallar mig Dora flera gånger, han gör det säkert bara för att retas, så senil kan han väl inte vara? Ella har stannat på marken hela den här tiden vi varit upp i tornet, och prelaten verkar lite oroad över att hon håller sig utanför. Jag har inte tänkt på det speciellt mycket, men nu när han säger det så, ja, kanske. Men om hon inte vill så vill hon ju inte. Vi beger oss ned i klustret då Riddaren av det heliga hjärtat och hennes väpnare Li, nånting, skulle lämna ett dödsbud till en familj där nere. Det kan inte vara roligt att behöva göra.

Klustret är det värsta kråkbo jag sett i mitt liv. Det är bråte överallt, stock och plank och pinnar och rep huller om buller, dess invånare klättrar och svingar sig från den ena plankan till den andra hur enkelt som helst. Det är trångt och luktar och låter. Men samtidigt så är det såååå läckert. Vilket udda ställe! Och alla fän sen! Överallt finns dom, över och under och intill, det är lite läskigt, de är klåfingriga, sa fyrvaktaren, så man ska se efter sina tillhörigheter. Jag har lagt arcane lock på mina väskor och bälten och på låset till Jaspers medaljong om halsen så det borde inte gå att få av mig något. Undrar om det finns ett bibliotek här? Någonstans kanske det finns någon gammal arakoa som sitter på gamla skrifter om den här platsen? Plötsligt har hela vårt följe försvunnit in i Avgrunden, något slags värdshus, alltså, med en gris som föreståndare, för att få vägbeskrivning till dvärgfamiljen. Heliga hjärtat duon drar sig iväg på sitt ärende och vi försöker ta oss upp till ritualplatsen. Det har börjat regna så smått och Prelaten tar sig iväg med ganska stor vighet uppåt på någon inhemsk vägbana men blir snabbt hängande i sina taniga armar, jag håller mig knappt från att skratta, men han kan inte hänga så mycket längre så jag försöker putta på hans fötter så han ska få fäste någonstans för att inte falla handlöst, sedan hjälper Ella honom vidare.

Hon hade varit här förut, har hon nämnt. Ja, hon känns ju väldigt hemtam här? Lite märkligt. Fast ingen har hälsat på henne än, vad jag har sett. Så, så hemma här är hon kanske inte. Vi tar den långa men stabilare vägen upp till klippans ovansida utan att slå oss fördärvade eller tappa någon på vägen. Vi är framme. Tre bautastenar står lutade mot varandra med ett vilande block ovanpå sig och det känns, det är svårt att förklara, det känns som en annan kvalitet i luften, ungefär som när det skiftar väder mellan varmvind och sydvind precis i skymning innan mörkret faller. Men det är ingen ihålig och kall känsla. Jag känner mig märkligt tillfreds och jag känner mig… hemma, välkommen. Det är en magisk plats. En kraftplats. En nod. Jag lägger handen mot den ena stenen och den är… varm. Inte kall som jag trodde att den skulle vara. Jag känner hur det pirrar i fingertopparna. Allt runtomkring mig suddas ut som om jag blir inbäddad i bolster och mjuka fällar, ett snötäcke om vintern som dämpar alla ljud. Jag känner längtan som drar i mig. Jag lägger andra handen mot den skrovliga ytan och vänder ansiktet upp mot vårregnet. Det är milt mot min kind. “Jag tar emot.” Det finns något här, en gåva som väntat i tusen år, bara på mig. Jag lägger handen på mitt hjärta. “Jag tar den, den är min.” Jag hinner känna en pulserande inre glöd, innan en öronbedövande knall dundrar till och den enorma stenen spricker isär i två delar. Chocken fryser mig fast i marken och jag vågar knappt andas. Vad fan hände?“

Pål-Albert:
Hjulen skrider ovan slätad sten enträgen
Mot fyren vid klippan å Klustret därunder
På bocken molas väder, sång å lokal sägen

Knät gnolar, nog kommer allt regnet sen.
Jordfasta Ella vakar och spanar en Dunner.
Vaktare Tuff bjuder gärna skjuts i vinschen.

Ner, ner ner, genom revan inunder.
Vi med ovana händer å fötter, tar spången
De vana de löper, klättrar och kränger.

Det var inte med ett språng från ungdomen
Som såg mig dingla med spretande tår.
Den säkra vägen, inte är jag en vrång-en.

Fram till helig plats med en puls som utåt når
Uppfylld, förmäten, en uråldrig aspekt
Mot evig ebb och flod dessa stenar står

Se! Iselin, skrider fram, handen utsträckt.
”Jag vill ha den” och nånting försvinner
Fröken står stadig, men stenen är spräckt!

“Osäkra steg är vad jag ser och känner. Med min gladlynthet var dagens ankomst och utfärd en fantastisk upplevelse. En vacker stad, åka kuskbock i det fria, en grann utsikt från en 317 år gammal fyr, en myllrande upplevelse av Klustret, och inte minst gott sällskap. Jag trampade snett och utan hjälp hade jag kunnat gå Rinns varma barm till mötes.

Men det är inte bara jag som är ute och trevar. Akolyt Dunner har dragit sig till Klustret. I vilket ärende då, frågar jag mig. Jag befarar att det är stål och blod hon söker. Och vad i alla nio ikoners helgade namn har vi just bevittnat vid ritualplatsen. Den var gammal – uråldrig. En närvaro fanns där något som jag tog för Garesh ordning och Vorogs ro. Många själar ser jag för mitt inre öga på drift likt drivved. I etern svepta i rofylld sömn. ”Jag vill ha den” sade hon och stenen den sprack! Närvaron har skingrats och det var hon som gjorde det. Som i trans tog hon stegen fram. Vad det så menat eller var det trevande steg ut i ett oigenkännligt mörker? Det frågar jag mig.”

Prolog – Episod 6

Gruppen tog några minuter till att förstå vad som hänt på ritualplatsen, medan vädret snabbt skiftade mot slagregn och åska. En blixt slog ner en liten bit inåt land. När Iselin vände sig upptäckte hon en märklig fågel uppe på ett stenblock, som olycksbådande följde henne med vita ögon. Ella manade gruppen att ta sig därifrån, och strax efter att de börjat röra sig hörde hornstötar som kallade på hjälp. Gruppen ökade takten. När de kom tillbaka till Kluster-sprickan såg de Virgilia sväva upp ur skrevan på magiskt vis, och sätta av mot hornet med tydligt aktiverade magiska föremål i rustningen. De följde henne, och kom till ett vägstycke där några soldater från Hus Pärla respektive Det Heliga Hjärtat blivit överfallna. Angriparen var inte av denna värld – en oformlig, gråsvart massa, som kunde omforma och dela upp sig. Övriga rörde sig bakåt, medan Pål-Albert störtade framåt till undsättning för de unga rekryterna från Det Heliga Hjärtat. Monstret, demonen, slungade då dock halva sin kropp bortåt mot Iselin och Ella, och omvandlades där till flera separata angripare som anföll dem. Strid utbröt. De fysiska skadorna blev inte så allvarliga denna gång, men värre var själva upplevelsen. Särskilt sedan Ella och Eskil tvingats döda en av rekryterna, efter att denne blivit övertagen av demonen. Iselin visade offensiv förmåga med sin eld i denna hennes första strid, men var långt från opåverkad när det hela var över.

I efterdyningarna ankom en väpnad grupp fä från Klustret, som gruppen undvek genom att sända vakter att tala med dessa. Ett märkligt, gråsvart och dött träd som uppenbarat sig mitt i vägen undersöktes som hastigast. Den Pärla-vakt som stått genom striden påstod att själva trädet hade rests upp ur marken under deras fötter, varpå demonen hade läckt ut. Gruppen tog sig tillbaka till vändplanen vid Pärlögat, och återvände till Lejvi och rummet på gästgiveriet.

Ella:
“Den här “kultplatsen” visade sig vara klustrets spirituella samlingsplats. Det här “besöket” visade sig innebära att spränga platsen i bitar. Brynen påstår att någonting försvann. Vad har du gjort människa? Har du någon aning om vad det innebär att ge sig på någons tempel?

Blixtar och märkliga ljussken. Övervakade, avskurna från fastlandet med en potentiell hord av kritter under våra fötter. Vi måste bort nu! Alltid ha en väg ut. Hålla ryggen fri. Inte vara fast på en bumling i havet med en hängbro som enda utväg. Inte stanna och undersöka platsen där och då. Inte vänta på att Svepet kommer klättrandes. Jäkla tur att det finns någon mer i den här brokiga skaran som verkar fatta hinten när det är dags att röra på sig.

Ur askan och in i elden. Det här går inte att beskriva. Ett oformligt mörker. Brynen verkar helt sakna självbevarelsedrift, så soldaten måste såklart in och hjälpa. Nej, absolut inte! Jag vet inte vad det här är eller var det kom ifrån, men jag har ingen intention att stanna och ta reda på det.

Vi försöker springa, men det är plötsligt framför oss igen. Jag är inte snabb nog för oss båda. Det finns ingen annan utväg. Jag drar min kniv och försöker samla fokus, ansikte mot ansikte med en oformlig massa från avgrunden. Jag kan inte hindra reflexen. Den andra kniven är genast i min hand också. Idiot.

Torv, mull, jord… Är själva marken emot oss? Jag har inte varit såhär rädd sen… ja… Svårt att fokusera. Var är saker? Jag brottas med instinkten att vända väskan ut och in. Nej! Fokus! Andas… Skärp dig.

Vi rör oss mot de andra, närmre vakterna, närmre det enorma döda trädet som plötsligt dykt upp från intet. Jag ser det döda krittret på marken. Ett nät av askgrå hud är det enda som är kvar. Tvingad, ända in i döden. Nej, förbi. En våg av minnen tränger sig in. Fråntagen all kontroll. Är det minnen, eller är det bara mardrömmar?

Plötsligt känner jag en hand griper tag om min axel. Alla muskler på spänn, redo! Eller nej… Inte griper tag. Läggs försiktigt. En vänlig och stöttande hand. En främmande känsla, men någonting jag just nu tacksamt tar emot. Jag känner hur min kropp slappnar av och jag sjunker ner lite mer där jag sitter. Överarmen pulserar. Trasan har stoppat blödningen, men jag lär behöva ta hand om såret på allvar när vi kommer till en eldstad.

Soldaten övertalar vakterna att tala förstånd med kritter-hopen som kommer svärmandes. Vi tar oss upp och iväg. Vi stannar inte och väntar på smidet och hennes bihang. Jag vet inte om resten glömt bort det eller om de också fattar läget. Tacka gudarna för det. Någon löser en droska så vi kommer tillbaka till gästgiveriet och upp på rummet.

Brynen insisterar på att hjälpa mig med såret. Jag hade nästan glömt att han hjälpte den där vakten. Såret görs rent och sys av en skicklig hand. Jag biter ihop och gör mitt bästa för att dölja ärren över ryggen. Han noterar ändå skuldran. Jag drar till med nått dumt. Fan, jag är verkligen inte på banan just nu. Vilken jävla dag.

Du är ledsen. Jag hade tydligen rätt. Det hade varit tryggare att stanna. Hör och häpna…“

Eskil:
“Som sagt, himlen skickar blixtar och stenblock spricker. Det är väl sådant trolldom gör. Jag förutsätter att det är enligt rutin och att Dova har full kontroll. Hon såg visserligen lite skakad ut, men sådana krafter har säkert en kostnad. Hur som helst fick vi bråttom därifrån, kanske av olika anledningar. Fler saker verkar hända samtidigt denna kväll, för vi hör snart en olycksbådande hornstöt inte långt borta. Den kommer från någonstans bortom klustret som vi då nästan är förbi och min instinkt säger att vi måste dit. Någon är sannolikt i nöd. Precis då händer nästa märkliga sak. Virgilia flyger, som kastad av en krigsmaskin, upp ur skrevan och lyser som en stjärna i mörkret och regnet. Hon hastar även hon mot hornet. När vi kommer fram och ser blir jag stum och fryser fast. Ett obeskrivligt mörker. Som skulle kunna vara hämtat från utkanten av vår verklighet. Det ekar i mitt huvud, och en beskrivning som känts avlägsen blir med ens mycket påtaglig.

Innan jag hinner tänka tar Ella tag i situationen. Välsigne henne. Vår högborne reskamrat gapar lika tomt som jag själv, men låter sig ledas bort av Ella. Det verkar som att vi ska klara oss undan alltihop, men då kommer nästa chock som gör mig nästan lika villrådig som fienden. Pål-Albert utropar något och springer rakt mot mörkret. Som att han skulle anfalla det. Jag hinner inte tänka utan försöker skynda på dem som har huvudet i behåll härifrån och vänder sedan efter Pål-Albert. Vad nu jag ska kunna göra mot ett levande mörker. Jag hinner inte ta många steg innan monstret slungar iväg delar av sig själv över mitt huvud mot Ella och Iselin. De blir inte träffade men det är så klart inte bara projektiler utan fler monster som flugit dit. Jag känner mig som en yr höna när jag vänder igen för att ta mig dit.

Här känner jag mig mycket kluven. Jag har på något sätt inte förutsättningarna klara för att ta rätt beslut. Ska jag skydda någon, eller är det här någon sorts utomvärldslig ondska som jag bara måste kämpa mot? Det blir det som för mig känns mest naturligt – att skydda. Det känns självklart när jag väl bestämt mig. Det är ju det jag alltid gör. Den insikten kommer av någon anledning över mig i den här underliga sammanhängande tidsuppfattningen som kommer när blodet pumpar och livet står på spel. Jag kan knappt dra mig till minnes tillfällen då jag tagit beslut grundat på annat än vad jag tror bäst skyddar min klan, mina soldater, min familj, mina barn. Men ändå vet jag inte vem. Jag försöker bortse från vad mina känslor säger. Ta något övervägt logiskt beslut.

Pål-Albert Östlund är gammal. Mindre skyddsvärd på grund av det. Borde kunna stå för sina beslut. Ta konsekvenserna. Jag är övertygad om att han gladeligen gör det. Om han hunnit tänka efter. Men nu tror jag att han är uppfylld av någon helig vrede eller beslutsamhet mot denna styggelse. Även jag ser vad som måste vara en tydlig fiende till alla gudarna. Vad ska då denne gudarnas ombud se? Jag känner rent av deras närvaro stråla ut från honom. Han gör nog vad han måste. Ska jag då bistå gudarna och skydda deras förkämpe? Det kan inte vara fel.

Iselin Falger är ung. Har säkert aldrig varit med om ett så tydligt fysiskt hot mot sitt liv, så säkerligen är hon i chock. Hon kan inte ta vara på sig själv, det är min känsla generellt. Garanterat inte utbildad på det här. Behöver skyddas. Nobelt blod och hög börd. Borde tyda på att hon för samhällets skull ska skyddas. Men det tar mig emot att värdera en människa på de grunderna. Det känns inte äkta för mig.
Absolut, all respekt till de som har högre status i andra sammanhang. Det finns en anledning att vissa står över andra. Något system måste finnas för att vi ska vara framgångsrika.
Men när instinkterna styr och jag känner att jag måste välja vilket liv som är värt mest märker jag att jag slänger allt det åt sidan.
Å andra sidan bryr jag mig heller inte om att hon till och från inte visar respekt för oss andra. Att hon beter sig som ett bortskämt och otacksamt barn. Hur skulle det inte kunna medfölja en sådan uppväxt? Hon är inte gammal nog att ha egna värderingar som skulle vara starkare än det.
Hon verkar trots allt inte vara elak. Faktiskt verkar det tvärtom, när hon reflekterar över sitt eget beteende. Kan visa uppskattning i någon mån. Nyfiken och positiv i många situationer, full av liv och livsglädje. Att skydda henne verkar mest logiskt. För att hon behöver det mest och för att hon säkert har mest liv framför sig av oss alla.

Och så Ella. Utan efternamn än så länge. Där kom det jag väntat på. Hon kan hantera våld. Kan inte säga varför jag var så säker på det, men hon verkar hela tiden vaksam på samma typer av faror som jag. Bedömer hot, är på sin vakt. Ställer sig på rätt plats för att ingripa.
Det förefaller mig orimligt att någon tänker och agerar så om denne sedan inte kan hantera faran när den väl uppkommer.
Men jag inser nu att hon har lärt sig på fel sätt. Inte genom omfattande utbildning och övning för att sedan gradvis utsätta sig för riktig fara. Hon måste blivit utsatt för hot först och tvungen att agera för att överleva. Hon slogs med panik i blicken. Vana rörelser, jag anade till och med en instinktiv talang av den sort som man inte kan öva sig till. Kontroll på sina rörelser, men inte på striden. Agerade oplanerat, rena reaktioner. Även om hon nog tyvärr fått repetera sin förmåga verkar den aldrig landat i trygghet. Eller så är skräcken något annat.
För sitt eget liv kanske, men jag tror inte på det. Iselins liv? Varför är Ella så otroligt mån om henne? Ren vana av att tjäna och skydda? Det är absolut fullt möjligt. Om hon tidigare haft en… uppdragsgivare, och nu känner sig vilsen utan. Eller är hon faktiskt skickad för att skydda Iselin utan hennes vetskap? Jag tror inte längre som jag gjorde på båten, att de har en uppgörelse om det och ljuger för oss andra. Men det kan ju finnas något ensidigt från Ellas sida. Jag hoppas verkligen inte att någon tidigare kallblodig uppdragsgivare (“mästare” kanske?) har hållhakar på henne.
Nej, jag tror att skräcken i alla fall till del är från de situationer genom vilka hon lärt sig att slåss.
Hur värd att skydda är då Ella? Hon kan ta hand om sig själv. Inget tvivel om det. Men att lämna henne omringad av onämnbara fiender? Kan man förvänta sig att någon löser det? Ung. Arbetsam, osjälvisk, respektfull, vänlig, diskret. Hängiven, men oklart till vad eller vem. Uthållig, härdad. Helt klart stått ut med mycket lidande. Har nog gjort saker som jag helst inte vill veta. Som antagligen skulle få mig att döma henne. Men ändå känner jag att det nog är en följd av vad en okänslig värld har utsatt henne för. Hon förtjänar helt klart att hennes liv tar en vändning till det bättre. Borde ha ett långt liv framför sig.

Sedan det här personliga jag inte skulle ta med i bedömningen. Jag känner en våg av ilska vid tanken på att monstret skulle skada henne. Känner inte av det alls för någon av de andra.

De tankarna flyger genom huvudet mellan hjärtslagen medan jag springer hit och dit. Självklart tar jag inget klokt beslut just nu och vet inte ens vad jag drog för slutsatser. Jag försöker göra allt på en gång och det går så förbannat dåligt som jag förtjänar. Ironiskt att jag försöker ge något jävla utlåtande om övrigas insatser när det här är vad jag förmådde. Nu när vi hamnade i det enda som det är meningen att jag ska kunna.

Min utvärdering efter striden leder först och främst till att jag får äta upp min tvärsäkra uppfattning att Iselin Falger inte kan ta hand om sig själv.
Hon är inte ens vuxen och säkerligen ute på sin första resa utan ett helt följe med uppgift att hantera hennes behov, ge beskydd och råd. Aldrig sett en strid, aldrig varit hotad till livet.
Vad gör hon då i sin första strid? Så klart fryser hon till en början, som alla gör även efter dussintals strider. Som jag gör precis bredvid henne. Sedan lyssnar hon på Ellas förslag och börjar röra på sig direkt. Sen blir det kaotiskt på riktigt, vad gör hon då? Flyr från faran. Allt annat vore idioti för någon som är obeväpnad och inte utbildad i närstrid. Springer, och sedan försvinner från verkligheten. Dyker upp igen en bra bit bort och därifrån och slungar helvetets eldar på monstren. Drar då på sig dess uppmärksamhet och flyr igen.
Sedan springandes i full fart vänder hon på klacken och frammanar återigen eld som träffar och förvandlar mörkret till aska. Medan jag flåsar efter, utan att hinna ikapp. Så försvarslös var hon. Får fundera vidare senare på taktisk tillämpning.

Våra fiender får jag nog också grubbla vidare på senare. Och de andra på slagfältet. Virgilia främst. Hur onaturligt och häpnadsväckande det än var känns det faktiskt mycket mindre viktigt än tankarna på mina reskamrater.”

Iselin:
“Jag är stel av skräck, men det känns ändå … bra? Jag vänder mig om mot de andra. Jag vet inte vad som hände, de ser avvaktande ut, precis som Fabia när jag använde eldmagi för första gången, rädsla kanske, eller misstro. Uppdämd frustration. Förvåning? Jag vet inte. Ett starkt ljussken bländar och en hög knall slår ned några meter ifrån oss och det börjar regna ännu mer intensivt. Jag rycker till, brukar vanliga blixtnedslag bete sig så? Jo. Det gör de nog.

Rakt bakom mina reskamrater så sitter det en stor fågel på en sten, högt upp. Den ser nästan ut som en drake i ansiktet. De andra frågar hur jag mår och Ella vill tydligt att vi ska ta oss härifrån. Jag känner ingenting ifrån den där fågeln, den är nog inte magisk. Eller? Jag hör Pål-Albert tala lågt med Eskil om att han hade känt närvaro vid ritualplatsen fram till det att stenen sprack, efter det hade känslan gått förlorad. Jag hinner inte tänka så länge på det. Jag tilltalar fågeln. Den vrider lite på huvudet som att den lyssnar, men den svarar inte. Då är den säkert inte en försmådd gudom i alla fall. Hoppas jag. Jag ber om ursäkt till den, ifall ifall.

Ella föser oss alla därifrån, tillbaka över klyftan och då hör vi hornstötar och vi ser ett ljusfenomen som strålande kommer upp ur klustret. Det är Virgilia av det heliga hjärtat med en skinande stav i sin hand och gyllene rustning, hon skyndar bortåt. Vi skyndar oss i samma riktning, jag vet inte varför? Det är nog för att vi ska tillbaka till fyren? En mistlur brukar inte vara ett gott tecken, visst var det en mistlur som ljöd i den där berättelsen om riddaren Ennui, hans vän hade väl blåst i luren efter förstärkning, visst?

När vi kommer upp över ett krön så ser vi ett enormt dött träd stå mitt i vägen. Det kan inte rimligen ha stått där innan. Det pågår en strid, några som jag tolkar som rekryter för det heliga hjärtat slåss med själva skogen? Och till höger nästan vid trädet så står en stor oformlig klump med tentakler som också ser ut som att det är själva skogen som rest sig på något vis och slåss med vakter med Pärlas färger. Vi står som fastfrusna i marken innan gnomen ropar ut sitt stridsrop och jag känner mig uppfylld av helig närvaro, men innan jag hinner reagera på något sätt så river Ella tag i mig och vi börjar springa därifrån.

Plötsligt så står det två skogsvarelser framför oss, Ella drar kniv och börjar snitta i den ena, de två varelserna gör utfall mot mig med taggar och tänder och jag kissar nästan på mig, kanske skriker jag också för jag får ont i halsen, jag vänder i steget och snubblar nästan över Eskil som plötsligt är bredvid oss, springer runt honom, jag vill inte vara i närheten av de där sakerna, skriker “Telepthesë lelya” och blundar en halv sekund och befinner mig plötsligt dubbelt så långt bort från de andra. Jag drar ett andetag och tittar bort mot trädet så ser jag en skogsvarelse mitt i alltihop som skulle kunna komma i ryggen på Ella och Eskil, med darrande händer och en metallisk smak i munnen skriker jag “Nárlethe” och skickar en eldsflamma mot varelsen som börjar brinna och börjar ladda för att röra sig mot mig istället. Fan också. Jag skriker i panik och springer ännu längre bort och då börjar den självlysa inifrån, som att den skulle kunna explodera närsomhelst. Jag kommer in bland träden, känner mjölksyra i benen och lungorna känns som att de ska sprängas, Eskil försöker komma ifatt den och jag gör mig beredd med en eldsflamma om skogssaken kommer närmare vilket den gör och jag skickar eldsflamman mot skogssaken igen och jag får till en jäkla träff så den smälter ihop och brinner ymnigt. Jag springer ännu längre bort och ser att Ella verkar ha det jobbigt men Eskil hjälper henne, Pål-Albert då? Han torkar av sig något. Sen ser jag bland träden hur Virgilia slår ned staven och varelserna smälter ned. Plötsligt är Ella bredvid mig och jag tror att min själ ska krypa ur skinnet på mig. Hon säger att det är över.

Från att tankarna varit helt tysta så rusar och surrar hjärnan igång som ett sammelsurium av tankar som knappt går att få fatt i. Gåvan. Starkare. Stenen. Blixten. Fågeln. Dömande blickar. Dött träd. En död pärla soldat? En räv. En katt. Skogsvarelsen. Tentakler. Taggar och tänder. Eld. Virgilia i skinande rustning. Jag gråter, men det märks knappt i regnet. Jag är genomblöt och fryser. Men det kommer ingen med torra kläder eller en filt och en kopp kamomillte. Ella letar febrilt i sin packning efter en nål, jag frågar om hon är skadad, men hon avfärdar mig. Vi sitter där. Eskil ropar åt oss att komma, jag blir nästan arg på honom, man tilltalar inte folk på det där sättet. Men vi gör som han säger och börjar gå tillbaka till de andra, då ser jag fågeln, den sitter i ett träd. Jag tittar på den en lång stund. Den har vita ögon. Jag borde tala med Zaryndalyan. Man kanske skulle offra något? Går lite närmare och plockar upp lite nötter ur min packning och lägger ned på en stubbe, men då flyger den iväg.

Då ser jag en stor grupp fän som kommer gående längs vägen som leder från klustret. Dom ser fientliga ut, även om det är svårt att se för all päls och fjädrar. Jag får panik och springer in bakom Eskil, då reser sig Ella upp. Jag sneglar mot det som ligger på marken som hon suttit vid, det är en räv med inbankad skalle, jag kräks nästan men gör en ansträngning att inte titta på den. Varför står vi här vid ett dött fä? Äckligt ju.

Jag lyssnar inte riktigt på turerna, jag vill bara bort härifrån, men de andra tycker att det vore otaktiskt att ge sig av som att vi vore de skyldiga till rävens död. Men det går ju inte att resonera med fän? Eskil får Pärla-vakterna att stanna och berätta för hopen fän vad som hänt här. De har ju vanan inne och har viss respekt. Jag tittar närmare på trädet och det är inget magiskt med det över huvud taget, men när jag säger det till de andra så blir Ella nästan arg. Vad menar jag med att det är ett helt vanligt träd som slagit upp mitt på vägen och skickat ur sig de där demonerna? Ja, men det var kanske inte ett vanligt träd tidigare, men nu är det det i alla fall. En gren faller ned från det som att det stått i tusen år och är helt murket.

Moben fän tar med sig sin döda frände och Pärla-vakterna går också bort med sin skadade på en bår. Vår lilla grupp går tillbaka till Pärlögat för att ta en droska tillbaka till Lejvi. Demonen hade slingrat sig om fäna och besatt dem på något vis, jag har aldrig hört eller läst om något sånt, och min okunskap verkar irritera Pål-Albert, som att jag skulle kunna ha alla svar? Vem är det som är nästan 100 år och borde ha sett ett och annat? Inte är det jag. På vägen uttrycker Eskil att jag skötte mig bra. Jag gjorde rätt i att fly och han verkar imponerad över att jag i stridens hetta lyckades agera och tillintetgöra en av demonerna, det är många som inte lyckats med det i sin allra första strid. Jag borde kanske känna mig stolt, eller så, men jag skäms faktiskt mest när han säger det. Hela det här som hände skulle kunna vara mitt fel. Att själva ön ger igen, eller naturandarna kanske snarare – Fast det skulle ju också kunnat vara en blixt som spräckte stenen mitt itu och gjorde platsen obruklig, det skulle det kunna vara och vi, jag, råkade bara stå där just då. Jag märker hur det bara är försvarstal, det var jag som gjorde nåt. Men det kändes ju helt rätt. Som att komma hem eller som att det var meningen, jag kände mig, känner mig starkare, mer grundad här och nu i det fysiska planet. Hur många dog och blev skadade? En vet jag helt säkert. Och Pärla-vakten är skadad, hur gick det för den som Virgilia bar med sig till klustret? Jag vågar inte fråga de andra, inte ens hur illa skadade de själva är, det känns som mitt fel och jag vill inte veta.

Jag är försjunken i tankar hela resan hem till gäsgifveriet och ber om ett bad, men får bara upp ett fotbad till rummet och jag får väl nöja mig så. Det är varmt i alla fall. Det är skönt att få av mig de blöta kläderna och jag sitter insvept i en filt och har äntligen slutat huttra när Eskil tittar på mig från sin plats vid fönstret. “Iselin, fågeln sitter precis här utanför.””

Pål-Albert:
“Lite som en fisk ur vatten kan man väl säga. Jag får inte riktigt ordning på allt som skett sedan vi gjorde utfärden mot Klustret. Jag känner mig som en mört som floppar runt här på Glimmerö och inte har koll på vad som sker. Våldsamma och okända krafter är i rörelse och vi hamnar mitt i all oordning, kanske vi till och med lyckas vara drivande i den.

Jag fann mig för första gången mitt i en riktig strid. Min kontakt med gudinnan Rin har ingjutit mig med mod och kraft. Och när de hemska varelserna uppenbarade sig så var det bäst att inte tänka så mycket. Det var dags för handling och det gick att följa Virgilias lysande exempel. Händelseförloppet känns mest som en dröm och jag tackar Rin att jag och mina vänner klarade sig igenom det här. Värre var det för de stackars rekryterna som med sinne i behåll men utan kontroll över sina kroppar hamnade i en fasansfull kamp. Lyckligtvis tror jag att Pärla-vakten jag såg över kommer klara sig. Att faktiskt kunna hjälpa någon, lägga ett förband, sy ett sår, kanalisera helande kraft – det rotar mig. Elände kommer man liksom aldrig undan, men att åtminstone kunna göra skillnad är stort nog.

De fysiska såren var inte alltför allvarliga för oss men de andliga befarar jag är desto värre. Jag når inte riktigt fram till Iselin, det blir inge bra när jag pratar med’na. Jag har väl blivit för gammal för att förstå mig på ungdomar. Och jag är nog rädd för henne också. Vilken kraft är det hon bär på! Och hur kan jag bäst förmå att hjälpa henne. Jag vill förgäves att hon ska ha svar på allt det konstiga som skett.

Eskil är resolut och bister. Han känns hård och trygg, som en klippa. Jag hoppas bara, dolt där under skägget, att han inte är spänd som en fiolsträng som riskerar att gå av. Jag känner mig osäker på dvärgars sätt och hur de visar känslor. Brinna till kan han, det såg vi i samtalet med Dunner på båten. Jag ska vara vaksam på att han inte klandrar sig för att ha slagit den stackars vulpinen, det var i nödvärn.

Ella liksom visste att någe dåligt skulle hända. Nu tycker jag ändå att det är ett dåligt förhållningssätt att alltid ha. Men med facit i hand hade hon helt rätt. Vi skulle stannat på värdshuset. Nog tror jag att Iselin och stenen hänger ihop med storm, blixt, murket trä och dessa svarta styggelser. Och den däringa märkliga ugglan som stirrar så envetet på’na. Om vi inte gjort resan hade ritual plasten förblivit hel och ovädret och striden hade kanske aldrig skett. Det får tiden utröna, måhända var det meningen att det här skulle ske. Kanske är vi rätt personer på rätt plats.

Efter striden syntes det att det inte stod rätt till med Ella. Hon såg så ledsen och sårbar ut. Väl att Eskil gick till henne där hon satt hopkrupen i regnet invid den döda vulpinen. Samma som med Eskil ska hon inte behöva klandra sig för att ha slagits i nödvärn. Mina långa bryn slokar när jag anar hennes smärta. Tillbaka på rummet fick jag se över hennes sår på överarmen som hon mer eller mindre bara knycklat en smutsig trasa i. Då såg jag att hon var helt täckt av ärr, kors och tvärs över kroppen. Vad hon måste farit illa. Är det i livet som tjänstefolk eller från ett annat liv innan dess måntro? Hennes nervösa sätt, alltid på helspänn, när vi spatserar måste vara för att hon blivit bränd förut. Jag tänker inte fråga någe vidare om dem. Inte när jag skäms för mycket för att visa mina ärr.

Prolog – Episod 7

Gruppen samtalade en tid på rummet, och fick mer insikt i varandras förmågor. Eskil och Pål-Albert hämtade mat och vin. Efter middagen smet Iselin iväg från gruppen, ovetande om att Ella följde henne. Hon begav sig till ett värdshus där hon tidigare sett ockultisten Zaryndalyan, som visade sig vara kvar där. Denna bad återigen om assistans vid ankomst till Eiderhamn. Iselin lämnade det öppet, men bad ockultisten att efterforska den drakliknande fågeln. Hon berättade också om upplevelsen under eftermiddagen, och att hennes grupp varit vid ritualplatsen när stenen sprack och strid utbröt.

Gruppen återsamlades och gav sig tids nog ut på en kvällspromenad runt Lejvi för att titta på hamnen och staden. Redan utanför gästgiveriet påträffade de en försäljare av snus och tinkturer. Pål-Albert köpte snus som skulle hjälpa hans mage att tolerera ost. Iselin beställde en stor mängd minnespåverkande brygd, som skulle levereras under den kommande morgonen.

Senare under promenaden upptäckte de en märklig magisk effekt i regnvattnet framför dem. Iselin uppmärksammades på vad som förmodades vara en “osynlig tjänare”, och lyckades snabbt skingra den magiska effekten. Vem avsändaren var visste de dock inte, men både Ella och Eskil höll än mer uppsikt än tidigare därefter. De fortsatte mot Lejvis kyrka och deltog i dagbränningen där. Iselin och Ella noterade att den ämbetsman som talat för Hus Pärla var närvarande, och verkade reagera på att Iselin talade om magi i sin bränning. Efteråt samtalade Pål-Albert med den lokala prästen, Regar, som reagerade starkt på nyheterna om vad som hänt med Klustrets gamla ritualplats.

De övriga gick i förväg mot gästgiveriet och dryckeshuset. Iselin avsåg att anmäla sin ankomst och därigenom reducera skadorna av att hon undvikit välkomstdelegationen från Hus Pärla. På vägen såg de dock åter de magiska fotstegen i regnvattnet framför dem, och följde dessa denna gång. Stegen ledde, via några gränder, till en stor koffert som låg direkt på gatan i en återvändsgränd. När Iselin närmade sig öppnade sig kofferten och visade sig vara en portal till en magisk affär.

De tre passerade genom portalen (Pål-Albert anlände senare, eskorterad av den osynlige tjänaren) och kom till Agarmadoriaks Arkana Arsenal, en magiaffär i någon form av magiskt, roterande utrymme. Föreståndaren visade sig vara en mycket energisk gnom, i starka färger såväl på kläder som ögonbryn, mustasch och skägg. Iselin blev fascinerad, medan övriga hade svårare att ta in vad de upplevde. Några inköp skedde.

På väg därifrån hände något ytterligare nästan lika märkligt. Trappan de kommit via visade sig leda in i mörker, och de fann sig snart alla i en helt mörk gruvgång. Vid deras fötter låg en hel del bråte, och däribland en koffert som de kommit upp ur. Eskils mörkersyn gav information om att de befann sig i någons barnkammare. Två små fäungar låg och sov i hängmattor alldeles intill, och risken är stor att gruppen tas för inbrottstjuvar om de blir upptäckta här.

Ella:
“Om hon bara visste hur många sätt den där promenaden kunde ha slutat illa. Det var väl knappast någon överraskning varthän stegen skulle bära förstås. På sätt och vis skönt att få skingra tankarna med någonting verkligt, någonting påtagligt, någonting där jag vet att jag gör nytta. Det var många som valde att inte ta just den typen av dåliga beslut den här kvällen. En dubbel bonus att frukthandlaren inte hann stänga innan hon begav sig tillbaka. När man nu ändå är på Glimmerö måste man passa på att unna sig lite, även om de två andra såklart fattar huvudskälet.

Osynlig tjänare… Jag minns att det var något de andra tjänstefolken pratade om i Vhizhyas hushåll. Ville hon vara ostörd skulle koppen bara placeras utanför dörren så löste sig resten. Jag såg den aldrig själv förstås. Hade ingen aning om att den var osynlig.

Det är en vacker kyrka. Jag kommer på mig själv med att plocka med symbolen i fickan när jag ser på målningarna. Det har definitivt varit en dag… Från krig mellan folk till anfall från själva skogen.

En osynlig plaskande tjänare leder oss till en återvändsgränd. Är det här ett illa dolt bakhåll? Nej, istället möts vi av… en koffert? Med en trappa ner till en butik? Trappsteg som hänger i luften, ett rum där allt snurrar. Har det slagit slint totalt nu? Är jag så chockad efter dagens strapatser att jag totalt tappat förståndet? I så fall är nog resten av vårt följe precis lika tokiga. Den excentriske gnomen visar så många fantastiska ting. Tänk om man nån gång skulle bli så rik att man hade råd att handla från en sån här butik.“

Eskil:
“Trevande. Jag försöker vara något sorts stöd och hjälpa att bearbeta händelsen men samtidigt hindra att någon gräver ner sig. Jag vill sätta upp något mål utan att sätta upp något mål. Vi skulle behöva något att fokusera på, men också tid att smälta det som hänt. Jag känner inte att jag har någon naturlig roll i gruppen.. Eller kanske snarare att det känns oklart om vi utgör en grupp, så ingen kan ha någon roll.

Lite vardagliga ärenden ute i staden föreföll lämpligt. Det gick fint fram till nästa onaturliga händelse. En väska mitt i gatan som ledde till en trappa, som ledde till någon helt annan plats. Promenaden som skulle ge oss tillbaka fotfästet i verkligheten övergår i någon sorts yrande drömversion av en butik, betjänad av en trollkarls-narr. Jag ger upp och kan bara skrocka åt allt. Jag förstår så lite av vad han säger att jag slutar försöka efter en stund.

Jag förutsätter att sådana här butiker är ovanliga och Iselin verkar uppskatta det, så jag tar det hela som något försiktigt positivt. Det verkar ju hur som helst inte hotfullt.“

Iselin:
“Jag plaskar i mitt fotbad och lyssnar lite halvt på de andras samtal, försjunken i funderingar huruvida allt det som hänt idag varit mitt fel eller inte. De andra verkar inte riktigt antyda det, än, men det känns som att de tänker det även fast de är snälla och inte säger något rätt ut. Eskil sitter vid fönstret, fågeln låter jag bero just nu men jag måste ta mig ut för att prata med Zaryndalian, tyvärr är väl de andra inte så positivt inställda till det, men ska vi verkligen uggla här hela kvällen? Stämningen är tryckt och obekväm och jag förgås nästan. Det här är värre än att sitta på middagar med Falgers i Bilzern.

Jag försöker leta i mitt minne om jag läst något alls om den här sortens varelse då Eskil frågar, men jag kommer inte på något. Inte ens Ella, som har lokalkännedom, känner till några berättelser. Så hon finner det osannolikt att det skulle finnas fler sådana, men utesluter inte att det finns annat otyg på Glimmerö, och framförallt andra obehagligheter. Jag tycker att det låter överdrivet pessimistiskt. Ja, visst finns det ogärningspersoner och visst kan man råka ut för saker, men håller vi bara ihop så ska det nog gå väl. Eskil tycker inte att vi ska älta vad vi borde gjort annorlunda, det är farligt att gräva i fel, säger han. Och jag håller med honom, eller jag vill gärna hålla med honom. Men visiten vid ritualplatsen gnager ändå i mig och det låter inte Pål-Albert mig glömma.

Gnomen och dvärgen går för att hämta mat och höra sig för om Virgilia är tillbaka. Ella tar tillfället i akt att be om ursäkt för att hon snäste mot mig vid trädet, men det tänkte jag inte ens på. Hon tycker också att jag skötte mig bra. Jag blir obekväm igen. Jag önskar att de kunde sluta med sina uppenbara lögner.

Vi får upp mat. Pål-Albert framskrider med sina envisa frågor om vad jag gjorde vid stenen så den sprack, men jag har inga svar och jag vet inte hur jag ska förklara så det inte låter som bortförklaringar eller som ett erkännande att det var mitt fel. Lättare att bara undvika samtalsämnet helt och hållet. Och de verkar acceptera det för nu. Eskil lyfter fram att han kan ta mycket stryk med sin rustning och att vi inte behöver vara oroliga om han skulle bli slagen för då är det säkert inte så illa som det ser ut. Vi pratar också om det som Pål-Albert gjorde när han, som dom kallar det, anförde oss in i striden. Han bad Rin om försyn och fick den. Då är det ju lite konstigt varför inte han skulle kunna be henne om lite hjälp med Zaryndalians ärende. Zaryndalian ja…

Jag tar på mig min klänning och mina skor och går ut i korridoren, de andra lite dästa av middagen som tack och lov inte bestod av fårtarmar. Jag hinner inte långt innan Ella kommer ifatt, jag säger att jag ska på huset. Hon ser frågande ut. “Dass? Eller vad kallar ni det? Kan man få gå ifred?” Hon backar undan lite och jag pilar iväg. Går igenom staden till den krog där jag såg Z tidigare. Hon sitter och verkar spå en handelsman med en riktigt ful hatt. Jag sätter mig hos henne och frågar om hon känner till något om fågeln vi mött på ritualplatsen, fågeln i hennes egen packning, får jag veta, är en familiaris till en gammal bekant till henne. Konstigt att man har en död familiaris? Jag trodde att de alltid var levande… Eller nej, jag vet inte vad jag trodde. Men det förvånar mig ändå. – Men skulle den där drakfågeln kunna vara någons familiaris? Någon som spionerar på oss. Undrar vem? Hon trycker på att få hjälp med sin sak, och jag lovar att försöka prata med Pål-Albert, men det kommer nog gå dåligt, vi får se. Hon lovar i alla fall att fundera lite på vad hon kan få fram om fågeln.

Jag skyndar tillbaka till de andra och då är Ella inte där, men hon kommer efter en stund med frukt. Vi alla känner att lite luft skulle vara skönt, vi går ut i staden och ser oss omkring, skönt att rensa tankarna, och det har i princip slutat regna nu. En kvinna går runt med en vagn med “Prima snus, tobak och tinkturer” som vi stannar vid och Pål-Albert köper snus för magen och jag köper Oblivia, det kan kanske vara bra att ha, hon levererar det först imorgon dock. Eskil undrar om jag borde anmält min ankomst till Pärla, om det kan bli problem om jag inte gör det? Jag undrar lite varför han undrar, svarar trevande. Jag vet faktiskt inte säkert hur illa det ser ut, så vågar inte svara.

Vi går i kvarteren nära kusten och blickar mot hamnen, det är väldigt vackert och där i närheten finns det en bokhandel som tyvärr är stängd. Då uppmärksammar de andra mig på att det verkar finnas en osynlig tjänare framför mig som plaskar fram över gatorna. Dess besvärjare borde vara i närheten då sådana inte kan röra sig så långt ifrån sin upphovsperson. Jag avslutar dennes magi och vi går för Dagbränning i kyrkan. Pål-Albert ber om nåt som är riktat mot ungdomen att förkovra sig i den ädla konsten poesi. En pik mot min ovilja att läsa ännu ett urtrist referat av “Fägringsmorgon” av skalden Grönendahl den tredje, jo tack. Jag tackar för magin idag och önskar fred. Några tittar på mig då. Jag ser Kunskapare Gripenstahl som var med i Pärlas följe på morgonen, och då påminns jag återigen att jag måste meddela Pärla min ankomst. Det är ju egentligen ganska noga med det där… Och folk i husen blir ofta förnärmade när det inte hålls på etiketten, men jag har egentligen ingen lust. De kommer bara försöka gifta bort mig med sin lilla snorunge-banni och den typen av uppvaktning är jag varken intresserad av eller särskilt förtjust i. Men Ella kommer på en bra förklaring, det hela var ett missförstånd och så kan jag trycka på nåt om det rådande läget, det blir bra.

Vi rör oss tillbaka mot Gästgifveriet för att ordna med meddelandet, medan Pål-Albert hänger kvar i Eber-kyrkan en stund. Eskil kan tänka sig ett stop öl så vi ska sammanstråla på Malströmmen, men så ser jag den där plaskningen igen och då kommer jag på att det var ju det Z sa; att om man vill till den arkana butiken så kommer det uppenbara sig för en. Jag skyndar efter skvättet och kommer fram till en bakgata och en koffert. Jag börjar gå ned i den, det bara känns rätt. De andra ser frågande ut och jag ler. “Det är en butik. Kom.” Ella muttrar något och jag kommer ned och får se en gnom mitt i ett cirkelrunt rum fullt av böcker, utrustning och diverse. “Välkommen till Agarmadoriaks Arkana Arsenal!” säger han. Han ser inte klok ut i bjärta färger, orangea ögonbryn, kanariegult pipskägg och spretigt hår. Men här finns allt möjligt och jag blir mycket upprymd. Jag ber om att få en bok om demoner, kanske kan det stilla några av de andras (och mina egna) frågor. Jag köper också ringarna Eskil kikat på och två scrolls med besvärjelser för Fly och Fireshield. Jag känner mig mycket nöjd, vi kan ju alltid komma tillbaka om det är något annat. Till och med Pål-Albert hittar till butiken. Sedan börjar vi känna oss trötta och törstiga och tänker dra oss tillbaka till Malströmmen. När jag kommer upp ur kofferten slår jag hårt i huvudet och jag klagar högljutt innan Ella, jag tror det är Ella, lägger handen över munnen på mig och hyshar mig. Okej, där går kanske ändå en gräns. – Aj mitt huvud. Var är vi? Inte i Lejvi. I Klustret? Hur sjutton hamnade vi här?“

Pål-Albert:
“Nu fick vi hämta andan lite på rummet och ta igen oss. Jag försökte luska lite mer om ritualplatsen från Iselin. Jag hade känslan av att hon vet lite mer. Hon berättar om ett ljus som hon har med sig, som bara hon kan se. Ett ljus som blev en del av henne från en annan ritualplats. Jag tror inget ont om Iselin men jag är orolig över hennes inblandning i mäktiga krafter. Jag skyller henne inte för vad som hände. Jag undrar till och med om det var menat att ske.

Ella fick med rätta beröm för sin goda intuition för farliga situationer. Jag har lovat att lyssna och följa hennes råd bättre hädanefter.

Jag har köpt en tinktur för magen. Tänk om jag kan unna mig en ostfrossa utan ett lamslående bakslag. Iselin beställde en tinktur för minnesförlust – varför då! Eskil påminde mig med en välriktad fottrampning att det är hennes ensak och inte min.

Eberkyrkan i staden var mycket vacker och dagbränningsceremonin likaså. Där passade jag på att uppmuntra Iselin till att läsa poesi! Detta vackra språk som vidgar sinnet. Hon är beläst som få, men alltför mycket facklitteratur tror jag dammar igen hjärnkontoret. Vädra lite med några böljande rader och frodiga stanser!

Jag stannade kvar för att prata med prästen Regar. Först förhörde jag mig lite om ritualplatser och sedan berättade jag att stenen spruckit vid ritualplatsen och om striden vid vägen. Han var mycket bekymrad över vad som skett och skulle bege sig dit omgående för att undersöka. Det fanns visst flera andra ritualplatser men den vid Klustret är den överlägset största. Jag tror att de utgör något typ av skydd över ön och de märkliga monster vi slogs mot var en vild kraft/magi som hålls tämjd.

Vi hade bestämt träff på Malströmmen för en öl innan läggdags men där var de minsann inte. En osynlig tjänare (som vi påträffat gement innan under vår stadsvandring) plaskade vägen till en koffert som var ingången till Agarmadoriaks Arkana Arsenal där mina reskamrater befann sig.”

Prolog – Episod 8

Gruppen rörde sig så obemärkta de kunde vara, i jakt på en väg ut. Ganska snart identifierades att de nog hamnat i Klustret, och av havsnivån att döma hade de en lång väg upp och ut. De diskuterade kort att helt enkelt väcka något av de fä de kunde se, men osäkerheten kring hur de skulle kunna förklara sig höll dem ifrån detta. Ella ledde vägen till största del, sin ringa mörkersyn till trots. Hon fann en väg uppåt, där hon snart identifierade en lönndörr gömd i en garderob. Gruppen följde efter. När de desarmerat en fälla intill dörren och dörren öppnats uppenbarade sig en grävling som hållits instängd där. Grävlingen verkade inte aggressiv, och efter ett kort dödläge fortsatte gruppen in i lönnutrymmet. Där hittade de ett hemligt vapenlager och en träningsanläggning för väpnat ändamål. De hittade också en befäst kista och en värdekista, som båda lämnades ifred. Det märkligaste fyndet var ändå en brinnande bok omslagen i ett rött, fjäll-liknande läder, som låg uppslagen på golvet. Den hade troligen slagits ner från en bokhylla som grävlingen tidigare varit bunden vid. Trots att elden fyllde boken var sidorna oskadda, och sedan Iselin stängt boken släcktes elden. För att inte påträffas med stöldgods ifall de blev upptäckte valde dock gruppen att lämna den magiska boken där de funnit den.

Fokus hamnade nu istället på grävlingen, efter att Pål-Albert dragit sig till minnes att han tidigare stött på ett liknande halsband som det grävlingen bar. Runt grävlingens hals fanns nämligen en mycket tätt åtsittande stålkedja med små kristaller insprängda, utan något lås eller annan synlig öppning. Iselin, som först inte uppmärksammat det, kunde identifiera den som en antimagisk boja, som påtvingats bäraren för att förhindra magianvändning. Efter en stunds förvirring beslöt man att ta med grävlingen, som tydligt kunde förstå deras ord, och försöka hjälpa den senare.

Trots att gruppen fann en öppning ut i havet blev de stående en tid. En plan formades om att Iselin skulle flyga ut och fästa ett rep, som de andra sedan skulle klättra ut via. Iselin var dock tveksam till detta, både för att det innebar att hon skulle förlora sin nyinköpta besvärjelserulle och för att hon inte litade på att ett rep knutet i fäbygge skulle vara en säker flyktväg för resten av gruppen. Lösningen blev istället att Iselin försökte skingra magin som höll halsbandet på plats på grävlingen, sedan grävlingen nickat på frågan om den kunde hjälpa.
Besvärjelsen lyckades efter en tids kamp, men det hela tog hårt på Iselins redan sargade krafter.

Grävlingen bytte skepnad till en varelse som ingen i gruppen tidigare skådat eller hört om. Någon slags till synes kvinnligt naturväsen med spetsiga drag, långa öron, hud som bark eller solspräckt läder, och hår av gräs, mossa, vass och klöver. Den frammanade en mängd grova vinrankor ur blomlådor som stod vid utgången, och dessa skapade i sin tur en klättringsbar väg till den plattform som utgjorde säkerheten. När detta var gjort försvann varelsen genom att falla ner i havet nedanför.

Gruppen klättrade upp och kom till mer allmän mark i Klustret. De fortsatte upp längs den centrala gången, medan många ögon studerade vad ett sådant följe hade för sig i Klustret så sent på kvällen. Väl där uppe upptäckte de som väntat att droskorna slutat gå, och de fick således promenera tillbaka till Lejvi. Trots utmattning och väta togs tillfället att prata mer med varandra. När Lejvi skådades brast det för Iselin, som tyngd av skuldkänslor sjönk ner på vägen. Hon tröstades av gruppen efter en tid.

När de sedan fortsatte passerade något stort över deras huvuden. Ett högt skrän hördes, men ingen fick något riktigt grepp om vad varelsen var utöver att den hade mycket stora fjädertäckta vingar. Den försvann i alla fall inåt land, och gruppen tog sig den sista biten till gästgiveriet. Väl där somnade de flesta ganska snart, medan Ella först tog hand om Iselins utrustning.

Ella:
“Hur fan hamnade vi här? Allt var ju lugnt till slut. Efter en dag av plötsliga krigsbesked, inställda avresor, ovälkomna eskorter, sprängda kultplatser, obeskrivliga bestar, osynliga plaskanden och till slut en fin dagbränning skulle vi äntligen få sitta ner och ta en öl. Snurrande koffertbutiker och extravaganta gnomer senare slår vi plötsligt huvudet i taket på någons barnkammare. Och inte vilken någons som helst heller för den delen… Vid alla gudar, vad ska jag göra för att hålla henne trygg?!

Det är för mycket på spel. Jag förstår att de andra två garanterat ser bättre än vad jag gör, men jag kan inte lita på att de kan röra sig tyst. Jag vet å andra sidan knappt om jag ens kan det nuförtiden heller. Det var ett annat liv, innan jag hittade mitt kall. Men vissa saker verkar sitta i ryggmärgen fortfarande.

Inte lämna några spår, inte röra saker i onödan. Inte ge dem några skäl till att eskalera någonting om vi skulle hamna i fel situation. Jag är inte förvånad över att boken blev upplockad. Jag är däremot förvånad över att boken kunde läggas tillbaka igen. Om vi nu bara kunde komma härifrån utan att någonting mer stördes i onödan…

VARFÖR bär DU med dig grävlingen?!?!

Jag vet inte vad vi ska göra. Jag är för trött för att tänka klart. Nehepp, hon kan inte göra något. Kanske grävlingen kan det… VADDÅ grävlingen kan det?!

Jag vet inte vad jag uppfattade. Det var helt orimligt. En ny naturbest? Bark, växtlighet… klor? Men med ett lugn och en tacksamhet. Jag måste medge, i slutändan var det rätt beslut. Han fortsätter förvåna mig.

Den här kvällen sög verkligen musten ur henne. Jag minns ännu hennes ansiktsuttryck när hon först förstod. Hennes fasa sitter som fastbränd i mitt sinne. Det är en värld jag hade hoppats att hon inte skulle ha behövt möta såhär oförberett.

Eskil:
“När vi kommer ut ser vi att narren lurat oss till någon okänd plats. I mörkret, hos fä-yngel. Eller så har han bara inget begrepp om något verkligt och förstår inte bättre. Kanske mer troligt.
Min första tanke var att anmäla vår närvaro och bli ledda till dörren. Det kändes så klart svårt att förklara hur vi kommit dit, men vår osannolika förklaring var ju sann. Det känns inte rätt att ljuga eller dölja sanningen för att någon väljer att inte tro på det som är rätt och riktigt. Vem vi än pratar med borde de förstå att min heder och redlighet är att lita på.
Men så är det så klart inte. Bland fä, på en ö ute i havet långt från Livfolden. Och som framkom snart var det troligen kriminella fä, kanske rent av upprorsmakare. Då tar hedern oss inte långt. Jag tänkte också att det ändå är värt att testa, och om det inte går får vi slå oss ut. Mer hederligt än att smyga runt som om vi vore tjuvar själva.
Jag avskyr verkligen när den hedersamma lösningen är den som får en att framstå som minst hedersam. Nu fick vi smyga oss omkring och göra, om inte inbrott så något snarlikt. För att inte verka som att vi gjorde ett inbrott.
Jag känner mig så fruktansvärt instängd och vill bara sluta tänka efter i så många steg. Hellre hamna i problem än ge upp det jag tycker är hedersamt.
Men mitt ansvar är större än jag själv. Mitt folk och över allt annat min klan har burit det ansvaret genom århundraden. Jag tänker inte vara den som sviker det. Blodsband och brödraskap. Brödraskap.

Ella gjorde det hela möjligt, utan henne hade vi aldrig tagit oss fram oupptäckta och oskadda. Trots hennes bristande syn verkade inget undgå henne. Hon var noggrann med att minska de spår vi lämnade, men det förstörde jag själv innan allt var över. Förlåt mig, men…
Jag har verkligen ingen som helst respekt för de banditer som håller till här. Visst, vi ska vara så smidiga vi kan och undvika att hamna i öppen strid. Men.. kriminella fä? Jag vägrar vara rädd för dem. Ella har säkert någon erfarenhet av att de kan göra dåliga saker, men.. De är väl inte soldater.
Hur som helst, det är under min värdighet att tassa runt på grund av sådana.
Därför bekom det mig inte så mycket att de skulle upptäcka om deras husdjur eller vakt sprungit bort. Det kunde den väl gjort själv för den delen. Särskilt som vi tog med oss halsbandet därifrån.

Det var verkligen något konstigt med grävlingen. Betedde sig först som ett tamt dresserat djur. Men sedan nästan för klok även för det. Nej, det kändes inte alls rätt att den skulle sitta fast i den här hålan. Jag kan inte säga varför, men det var som att en fängslad själ kallade på mig.

Naturligvis var det mer även med den än vad jag trodde. Fängslad själ, jotack. Finns det inget här som är vad det ser ut att vara? Varenda djur, koffert, sten och träd vi ser eller petar på förvandlas till en best eller en naturkatastrof.
Jag vill bort från den här ön. Jag vill hem till mitt berg.

När vi lämnade klustret var jag så less att jag mot bättre vetande hade välkomnat att ta till vapen mot någon som försökt hindra oss.

Ah, ja, vi krävde nog lite för mycket av Iselin i kväll. Jag har inget begrepp om vad det kostar en person att förvränga verkligheten. Säkert är att det kräver en tankeförmåga långt över min, lång skolning och någon form av mental styrka. Det är nog främst den styrkan jag inte kan förstå. Är Iselin viljestark? Ibland inte alls. Bortskämd och vek i köttet. Ibland helt otroligt viljestark. Bortser från allt besvär för att hon har något hon brinner för i sikte. För henne är det en uppoffring bortom denna värld att inte serveras sex mål mat om dagen lagad av mästerkockar till hennes preferenser. Som det ska vara. Jag har själv vant mig vid det goda livet under många år och skäms inte över det. Men jag har i alla fall fått pröva på att leva spartanskt. Aldrig svultit, för all del, men levt utomhus i väder och vind. Ändå kan hon stå ut med det vi gör nu. Lite gnälligt, men hon gör det. Det är verkligen något som driver henne. Tänk vad hon kan åstadkomma här i världen om hon får fortsätta växa. Tänk om hon överlever sin ungdom. Som alla ungdomar verkar hon fast besluten att göra det så osannolikt som möjligt, men tänk om. Hög börd. Inflytande i världen. Ekonomiska, militära och politiska resurser. Skarpt sinne, resonerande förmåga. Lärdom och förmågan att ta in ny kunskap. Viljestyrka. Om den tempereras med vana av världen i så många former som möjligt. Resvana som hon får pröva på nu. Att inte se lite regn och lera som hinder. Förståelse för hur andra i världen har det. De som inte är födda i fina familjer. Här får jag erkänna att jag själv har begränsad insikt. Jag vet att de finns och hur deras dagar kan se ut. Men inte hur de faktiskt känner. Jag är inte en av dem. Men jag dömer dem inte. Tänk om hon kan nå så långt att hon kan bedöma dem utan att döma dem.

Sedan, det svåra. Medkänsla. Att se ett värde i deras liv. Att placera deras strävan i gudarnas stora plan. Ett av deras liv kan inte mätas med hennes. Men att ändå se värdet finns där. Pål-Albert sätter bra ord på det och smittar mig med sina uttryck av empati. Han är också något utöver det vanliga. Ja jag hör mig själv. Varför blir jag så känslosam?
Åter till mitt resonemang. Fortsätter Iselin sin resa kommer hon få se delar av världen hon inte visste fanns. Hon kommer få utstå besvärligheter. Det är oundvikligt. Men medkänslan. Det hänger på hennes person. Vissa själar känner aldrig det. Få av hennes börd känner det. I viss mån till deras fördel. Det hjälper dem att ta svåra beslut som skapar lidande för andra men främjar gudarnas strävan. Men i min värld kan de verkligt visa ledarna känna med de som drabbas, och ta de beslut som behövs med sorg i hjärtat. Det är deras lott. Lider gör vi alla. Jag känner en längtan att få veta om Iselin har den förmågan. Jag behöver veta. Jag hamnar mer och mer i en roll av att beskydda mina reskamrater. Det ligger klart i min person, ingen överraskning. Min känsla är dock att vi kommer fortsätta resa tillsammans och jag vet inte varför. Om det blir så måste jag veta mer. Mina motstridiga känslor som dök upp i striden måste läggas till rätta om jag ska kunna ta den beskyddande rollen.

Iselin bryter ihop av utmattning. Magin verkar trötta ut mer än en lång marsch. Jag känner med henne, men förvånas storligen av reaktionen. Inte ge upp och kräva att bli buren, vilket inte vore konstigt. Resa sig och krama ur de sista krafterna för att ta sig hem. Jag ler bakom hennes rygg, men inte åt hennes lidande. En känsla av stolthet som jag inte har någon rätt att känna. Jag skäms för att jag reagerar så på hennes styrka.

Det sjunker in mer och mer att vi kräver mycket av henne. Jag försöker vara tydlig med att det är hon som bestämmer, när det handlar om hennes förmågor och allt det som hon vet bättre än oss andra. Hon tvivlar på sin förmåga och jag begriper att hon inte kan allt om allt, men hennes gissning är bättre än vår. Hon måste lära sig att ta på sig ansvaret att ta beslut, även om hon gissar. Säger hon nej, eller avsäger sig det ansvaret, tänker jag godta även det. Jag vill att hon ska känna min respekt och försöker förmedla det i hur jag talar till henne. Det känns mer och mer naturligt att stå upp för henne gentemot de andra. De kan faktiskt vara okänsliga. Främst Pål-Albert så klart, men någon gång ibland även Ella. Det känns tryggt att alla är mänskliga, men oroväckande att jag ska vara den som försöker förstå andra personer.“

Iselin:
“Något än värre än Ellas fingrar slår emot mig i nästa sekund. Och jag tappar fattningen. En unken, vidrig stank av tång, stadsslum och avfall. Det går knappt att öppna munnen utan att det exploderar av intryck i näsan, som att bli mulad i hela ansiktet av träck. Jag försöker hålla andan ett tag men det går ju inte i några långa perioder. Eskil säger åt oss att vara tysta, det ligger två fä-ungar och sover precis i närheten. Det känns som att väggarna kommer närmare och att kläderna sitter alldeles för hårt, varje söm klämmer och sticks och jag vill bara riva av mig alltihop. Det är becksvart och det spelar ingen roll om jag har ögonen öppna eller stängda, för jag ser ändå ingenting. Jag tar tag i Pål-Alberts kappa vid uppmaning och han leder oss till nästa rum. Jag hör vågorna klucka, regnet strila och andetag. “Vad är det där?” Väser jag. Blodet dånar i öronen och jag har en märklig smak i munnen. “Fä-barna,” svarar prelatens trygga stämma. Just det, fä-ungarna. Jag inser att jag är dödsrädd, det är fascinerande hur korkad man kan bli när kroppen löper amok.

I nästa rum är det vagt ljusare. Vad ska vi göra? Ella klättrar uppför en repstege, och vi andra är kvar i mörkret. Vi vill definitivt inte bli påkomna i någons barnkammare. Det förstår till och med jag. I rummet intill snarkar någon. Jag vill också bara hem till en varm bädd och få sova. Ella kommer ned igen och berättar att det ligger någon och sover där uppe, men inte precis där man kommer upp, så vi borde kunna ta oss förbi. Det är nog någon typ av fä-lya det här. Pål-Albert som tror gott om alla lägger fram att kanske vi bara ska väcka den som sover där uppe och förklara hur det ligger till. Ella tycker att det låter heltokigt, vi kom ju upp ur en koffert, de kommer aldrig att tro oss. Jag tycker kanske inte att den delen är det mest absurda just nu, även om det är konstigt. För det mest dumdristiga just nu är ju att tro att fän på något sätt skulle ge oss respit och att det skulle gå att tala med dem. När vi dykt upp mitt i natten. I deras hem. Där vi är inkräktare. Folk blir ju ihjälslagna ute på gatan, tydligen, vad händer då inte sannolikt innanför fyra väggar? Eller väggar och väggar.. Inne i en grotta? Bor dom såhär förresten? Så otroligt primitivt. Och den här stanken. Fy. Jag står inte ut. Jag vill hem. Men för att ta oss hem måste vi ta oss ut ur den här labyrinten utan att bli upptäckta. Och om vi blir upptäckta så får vi förklara oss då helt enkelt.

Jag kommer på att jag ju har en besvärjelse för mörkersyn, jag försöker se om jag kan se något i min bok, men det är för mörkt. Jag minns inte ordet, så måste slå upp det. Hur är det här tänkt? Man ska läsa besvärjelsen men för att kunna läsa den måste man ha mörkersyn och jag kan inte direkt tända mina ljusbollar. Vi klättrar upp till nästa våning, där det finns ett stearinljus, bra. Pål-Albert smyger mot den sovande och kommer tillbaka, det ligger ytterligare en där intill, de verkar ha spelat och druckit och de har också en skallkrossare. “Vad gör man med den?” undrar jag … Ja, vad gör man med den? Vad låter det som? Bilden av fät med krossad skalle sveper förbi inför min inre syn. Jag kräks nästan igen. Jag måste samla mig. Ljuset. Jag letar fram morotspulvret, och de andra är otåliga och vill fortsätta uppåt, de tror inte att vägen förbi de två pälsskinnen är ut härifrån. Jag uttalar de verbala orden för min besvärjelse, “Hendumaica Morë.” Kanske lite högre än jag själv förstått. Min röst ekar i grottrummet. Individen som sover morrar till. Men nu så kan jag se, skuggorna framträder skarpare.

Pål-Albert vill hjälpa mig på nästa våning, men det behöver han inte längre. Ella rotar i ett skåp, Eskil hjälper till. Vad gör de? En lönndörr? Brukar sådana leda ut? Jag registrerar att vi är på ett dass, med balkong och blomlådor… När man inte trodde att det kunde bli värre så har vi hamnat på ett fä-avträde. Det krafsar bakom skåpet, hela tiden, låter som att något vill in, ut? Jag får smärre panik, hur försvarar man sig mot vad det där än är? Är det en stor blodtörstig råtta? Kan man hoppa upp på dasset? Ut kommer en nos och efter följer en … grävling. De kan bitas säger de andra. Hela fingrar kan ryka. Jag håller mig långt borta från den där lilla besten. Eskil tämjer den och vi smyger förbi in genom lönndörren och där ligger en bok som brinner. Fascinerande. Jag tar upp boken i pärmarna och slår ihop den. Elden slocknar tvärt och det blir mörkt i rummet. Boken har fjäll som en drakes. Vhizhya hade drakfjäll i en burk, de såg ut såhär ungefär. Ella säger åt mig att lägga ifrån mig den. Man tar inte andras saker. Det hade jag väl inte tänkt heller. Men klart jag blir nyfiken, det är trots allt en bok med fjäll på utsidan och gamla runor på omslaget. Eskil verkar vilja ta med sig grävlingen, tror att den är någon slags fånge. Varför skulle då inte jag kunna ta med en ynka bok?

Både dvärgen och gnomen frågar om jag vet något om kedjor som ser ut på det här sättet. Först då ser jag att runt grävlingens hals sitter ett magiskt halsband som tämjer magi. Jag berättar det jag vet. Grävlingen förstår vad jag säger. Ja, konstigare saker har ju hänt idag. Jag skulle kunna bryta magin, men det är inte säkert. Jag vill inte ha den där kedjan i närheten av mig. Vi får göra det senare. Vi måste ut först. Vi tar oss ut ur lönnrummet och går till balkongen för att se om vi kan ta oss ut den vägen, det verkar vara för svårt för att klättra men kanske skulle vi kunna flyga? De andra tittar på mig. De förstår tydligen inte alls hur scrolls eller magi fungerar. Ja, det är klart att vi skulle kunna använda flygmanövern, men då har jag inte kvar den besvärjelsen längre eftersom jag inte kopierat över den i min egen bok än. Dessutom? Ska vi ut och flyga, mitt i natten, några våningar upp och sätta fast repet i något som är byggt av fän och sen ska var och en av oss klättra upp 10 meter över havet? Jag tänker då inte klättra på det viset. Men då avbryter grävlingen oss på något vis. Den kan hjälpa oss. Jag minns inte hur vi kommer fram till det men om jag bryter den magi som fjättrar den så lovar den att hjälpa oss. Ja, då provar vi det.

Jag gör min besvärjelse redo, jag är inte alls säker på om den magi jag besitter kommer att räcka för att avbryta magin som lagts över grävlingen. Jag uttalar orden “Ausairina” och koncentrerar mig. Det är som att skära igenom seg kola, det pirrar i händerna och smärtar i skuldrorna och huvudet blir tungt. Men till slut lyfter Ella av djuret kedjan, och framför våra ögon så förvandlas den grå pälsiga skepnaden till en varelse med barkliknande hud, spretigt hår full av klöver, jag tror att det måste vara ett naturväsen av något slag. Den kan inte tala, men den förstår oss. Den ger ett större gensvar än fågeln i alla fall. När varelsen vänder sig mot balkongen så har den en svans. Den har lovat att hjälpa oss, den stoppar ned händerna med sina långa svarta klor i blomlådorna där det direkt börjar gro och växa upp rankor, som senare visar sig gå att klättra på dit vi ska. När hon, jag tror det är en hon, är klar så hoppar hon ut över klippan och ned i vattnet. Helt makalöst.

Vi börjar klättra uppför rankorna och kommer till ännu ett avträde, här är det mer folk. Precis när alla är i trygghet så välter hela växtligheten som vi klättrat på ut i havet och försvinner i djupet. Jag har en fadd smak i munnen och känner mig vinglig. Vi når det där torget med värdshuset och knatar uppför rampen och ut ur klustret med raska steg. Ella skyndar. Jag är så trött att jag skulle kunna svimma. Jag fokuserar på ett steg i taget, följer fötterna som rör sig framför mig.

Droskorna har slutat att gå. Pål-Albert berättar för Ella vad vi upplevde med varelsen då hon inte såg det hela så bra. Någonstans på vägen så brister det för mig och jag finner mig själv sittande i lervällingen med en klump i halsen och tårar som strömmar och de andra försöker ge mig tröstande ord, men de biter inte. Hela öns alla väsen vill oss illa bara för att jag råkade göra nåt med stenen så den sprack. Pål-Albert hade till och med pratat med prästen i kyrkan innan han gått därifrån och denne hade blivit mycket orolig. Jag får panik. Det är för mycket. De försöker trösta. Jag vill bara vakna ur den här mardrömmen. Jag vet att de ljuger bara för att vara vänliga. Sedan reser jag mig upp och går bara. Hemåt. Jag orkar inte ta emot deras omsorg. En enorm flygande fågel sveper tydligen över oss. Jag hör inte längre. Vakterna släpper in oss i Lejvi. Jag känner mig märkligt tom, trött. Ella hjälper mig av med kläderna och jag kryper bara ihop direkt under täcket och somnar. Registrerar knappt när Pål-Albert och Eskil kommer in. Bara få sova. Nu. Snälla. Inte kastas till ett annat plan för att vakna någon helt annanstans. Inga otäcka fåglar. Inga skogsdemoner. Inga döda fän. Inga grottor som luktar äckel. Inga farliga banditer, naturväsen eller hämndlystna jag vet inte vad.”

Pål-Albert:
“Jadu, mot den här flamboyanta gnomen har jag bara mina ögonbryn som trumfkort. Jag tycker att de där hoberna med bageriet borde göra en Agarmadoriak-bakelse med samma färgövergång som på handlarens hårt; kan mycket väl vara en mästerskapsvinnare.

Magiska ting! Otroligt! Jag kände att det var dags att fynda. Nu har jag varit benägen att handla frikostigt för min egen men också för min resgrupps räkning. Nu är börsen nästan tom, nog borde jag haft mer utkik efter presenter till Valdemar och Rigmor. Jag vågar väl inte för att det är så mycket jag inte vet om dem. Ett magiskt rep och glaslinser tunna som blomblad blev det i alla fall.

Men nu är frågan om den arkana mannen är en svindlare. Vi dök upp mitt i en rövarkula i klustret när vi steg ut. Det var ett försmädligt företag att ta sig därifrån obemärkt, huga! Men vi lyckades med bravur, inte minst tack vare Ella och Eskil! Bakom en lönndörr fanns en magiskt fjättrad grävling som visade sig vara en märklig humanoid varelse som förstod oss men inte kunde prata. Hon frammande vinor som vi kunde klättra upp till torget med och göra promenaden hem. Först behövde halsbandet tas lös. Här märktes det att Iselin var nära bristningsgränsen men i avsaknad på bra alternativ förmådde hon sig att prova skingra magin som höll grävlingen, vilket lyckades och innebar vår räddning utan att behöva väcka några av de inneboende i lyan. Jag var inte mycket till hjälp. Jag eggade henne att hjälpa med att försätta henne i samma situation som ett fångat djur – inte så smart. Nu har jag kallat henne för brunstig tacka och liten vessla. Rin vare nådig.

Det är knappt man kan tro att det fortfarande var samma dag som vi anlänt till Glimmerö när vi gick mot värdshuset i mörkret och regnet. Jag var ändå vid gott mod, främst för att jag kunde ta fasta vid hur vi ändå klarat oss bra och hållit oss samman trots alla faror och många besynnerliga händelser. Iselins brytningspunkt var nådd. Hon fick ett sammanbrott och satt sig gråtandes i gyttjan. Vi tröstade henne efter förmåga – viktigt att visa att vi finns där och stöttar henne.

Den sista biten hem funderade jag på och försökte sätta mig in i hennes situation. Det kan jag inte göra särskilt bra, men det fick mig att inse hur mycket press och stress hon är under. Pressen från henne ställning och möjliga konsekvenser av att hålla sin identitet dold; pressen hon får från oss (särskilt från mig) att ha svar på allt märkligt som händer, inte minst ritualplatsen, denna otroligt långa dag med flera farliga situationer och en strid mot monster; denna obekväma livsstil som en fin dam inte alls är van vid; och så har hon ju också det där mästarprovet på akademin som jag förstår att hon är ute och reser för från början. Det sistnämnda verkar vara hennes minsta bekymmer. En sista stor faktor hämtar jag från mötet med ockultisten på båten. Där plockade jag upp att Iselin letar innerligt efter någon som saknas henne. Där kan jag relatera mer än något annat men jag saknar tyvärr goda råd. Hon verkar ha hoppet kvar. Jag hoppas att hon inte förblir svarslös, så som jag blev.”

Prolog – Episod 9

En orolig natt följde, med mängder av drömmar och drömfragment. Ella, Iselin och Pål-Albert drömde om att de vaknade, men kände sig medvetna om att de befann sig i en dröm. I denna gemensamma dröm levererade några oklara personer den låda med tinkturer som Iselin beställt dagen innan. I nästa sinnebild befann sig gruppen nere på frukosten ihop med Virgilia och Lissa, som de talade med men sedan inte alls mindes om vad. Eskil och Pål-Albert begav sig till kyrkan. Iselin däremot hade drabbats av en skarp migränattack, och blev kvar sängliggande med synförvrängningar, illamående och kräkningar. Ella vaktade vid hennes sida. I nästa del av drömmen hade Eskil och Pål-Albert visst återvänt, och tagit med sig mat från något oklart värdshus. Gruppen åt tillsammans och Iselin började må något bättre, men var fortfarande påverkad av de magiska ansträngningar som hon gått igenom i vaket tillstånd.

Så vaknade först Ella och sedan Pål-Albert, och fann ett rum som inte stämde med hur de somnat från det. Skrinet med tinkturer var faktiskt levererat, och betalningen borta. Ella anade snabbt oråd, och fann ett brev instoppat i dörröppningen. Ute i korridoren fann hon också ett svävande skrin, som verkade hållas av en sådan osynlig tjänare som de tidigare påträffat. Hon samtalade med Pål-Albert om det märkliga som hänt, och Iselin vaknade till av detta. Eskil fortsatte sova djupt, och verkade inte vara helt frisk. En misstanke om att de blivit förgiftade väcktes tidigt, och Pål-Albert gav sig ner till receptionen för att fråga om vad som hänt. Mycket riktigt fick han till svar att ett helt extra dygn passerat, och att de nu var på sin tredje dag i Lejvi. Han själv och Eskil hade enligt receptionisten levererat mat till rummet, och sedan inte synts till under resten av kvällen. På väg därifrån informerades han om att två brev inkommit, varav ett adresserat i en barns handstil till “Dåva”. Dessa togs med tillbaka till rummet.

Väl där lästes brevet i dörröppningen upp först, som tolkades som ett hot och gav en ledtråd till att de faktiskt blivit förgiftade med något sinnesförvrängande. Eskil, som druckit mest, låg fortfarande halvt okontaktbar. En viss förvirring följde, men gruppen landade ändå i att de trodde att drömmarna de haft gemensamt faktiskt var fragment av gårdagen som de sedan mestadels glömt. De övriga breven lästes. Det första visade sig vara ett officiellt meddelande om skeppets avgång nästkommande kväll. Det andra var skrivet av ett barn, med en begäran om hjälp att hantera barnets lillasyster som tydligen hade okontrollerade magiska förmågor. Då adressen var i Lejdsvik, den stora dvärgstaden på östkusten, blev det praktiskt svårt för gruppen att hörsamma detta. Slutligen öppnades så skrinet. Där fann de ett omständligt ursäktsbrev från arkanisten, Agarmadoriak, som översände en förklaring ihop med några läkande brygder och en magisk uppmuntrande amulett.

Ella städade rummet snabbt medan Pål-Albert begav sig ner till frukosten. Ella följde sedan för att hämta upp mat till Eskil och Iselin. När Pål-Albert passerade Virgilias rum noterade han att en annan person bodde där nu. Virgilia hade visst lämnat gästgiveriet vid lunchtid efter bara en natt. Utanför ingången noterade han också att en stadsvakt spikade upp anslag på en anslagstavla. Han gick ut för att se efter, och fann där en efterlysning angående en “Gråhund” med en en mycket stor belöningssumma. Då hotbrevet de mottagit var undertecknat med en grå hundtass kände han att de nog hade information om denna individ.

På anslagstavlan stod också att en ung dvärg nyligen försvunnit strax utanför staden, att en guldsmed fått en mängd glimmerstenssmycken utbytta mot kopior av bärnsten, och att en livs levande grip skådats i närområdet. Betalning erbjöds för såväl fjädrar som information om var dess bo fanns, och gruppen kopplade senare samman att det nog kunde vara den som svept över deras huvuden vid återkomsten från Klustret.

Väl tillbaka på rummet diskuterade de vad de skulle göra härnäst. P-A var tidigt inne på att ange tillhållet de hamnat i via kofferten som Gråhunds. Han gick dock iväg ner till receptionen för att höra sig för om denna Gråhund, och fick ett svar som var så pass tillrättalagt att han insåg att det kanske fanns fler versioner av berättelsen. Vid återkomst frågade han gruppen om hur de skulle förhålla sig till det hela. Ella var då okaraktäristiskt rak i att hon ansåg det vara en dålig idé att bege sig till de sämre delarna av staden och fråga runt efter mer information, då de redan mottagit en första och kanske sista varning.

Iselin skrev sin officiella ankomstanmälan till Pärla, och svarade på brevet till barnet. Ella fick sedan ge sig ut efter en kurir som kunde leverera brevet, och tog med en beställning på ost till P-A.
Ute på gatan upptäckte Ella att Veira Dunner rörde sig i officiell akolytklädsel. Dessutom hörde hon talas om att en offentlig avrättning i den östra delen av Lejvi skulle anordnas senare på kvällen, vilket brukar samla en stor och entusiastisk publik.

Under tiden hade Iselin och Pål-Albert ett längre och lite djupare samtal, medan Iselin egentligen försökte nedteckna sina besvärjelser i sin bok. De berörde Ella, och Iselin bekräftade att hon inte betalar Ella. Hon insåg dock att det nog varit på sin plats, men visste inte hur proceduren går till och vad som är skälig betalning. Hon medgav också att hon inte vet just något om Ella, som ändå varit med henne i ett halvår. Pål-Albert föreslog att Iselin kanske kunde börja se Ella som en vän.
När Eskil så kvicknade till mindes han ingenting av något annat än att de gått till sängs efter den långa första dagen.

Ella:
“En natt av kaotiska drömmar. Nej, inte en natt. Två nätter och en borttappad dag. Fast bara nästan. Lådan som levererades minns jag ändå, så vissa bitar verkar ha stannat kvar i alla fall. Situationen känns bekant. Har vi måntro fått leveranser från två håll igår? Men istället för total glömska som sist så är flera fragment kvar. Medvetet eller av misstag? Uppmaningen i brevet är i alla fall klar och tydlig. Absolut. Inte ett ord. Och ja. Snarast bara möjligt.

Algdosan skickar sina ursäkter… Jag undrar om han fattar hur nära hans klantighet var att ha ihjäl oss allihop. Den risken finns förstås fortfarande om mitt sällskap inte förstår vikten av tand för tunga. Vi fick en varning. Vi kommer inte att få en till.

Varsk är fortfarande utslagen. Är det en effekt av samma sak? Oron över att vi kom för lindrigt undan gnager fortfarande. Är det är någonting mer vi inte känner till än? Oavsett vilket. Jag hade verkligen behövt din hjälp nu, speciellt efter att anslaget fångade Brynens uppmärksamhet.

Perfekt! Ett ärende där jag kan komma ut och få lite koll på läget. Ett vimmel där man kan andas en stund. De har inte skickat några klantarslen i alla fall. Jag uppskattar den respekten, även om jag förstår att vartenda pip vi gör kommer att vara övervakat tills vi lämnar ön. Åtminstone.

Akolyten verkar fortfarande vara vid liv, trots sitt besök i getingboet. Det kanske finns någon form av självbevarelsedrift där ändå.

Avrättningar… En återkommande påminnelse. Gör bättre.

20 guld… Saker verkar ha eskalerat.“

Iselin:
“Jag mår dåligt större delen av natten, jag har en förfärlig huvudvärk, ser färger och former som inte är där. Jag drömmer att jag är uppe, äter frukost, Eskil pratar med Virgilia, sen är jag till sängs igen, kräks, eller har jag det? För hinken bredvid sängen är tom? Kräks definitivt. Rummet pulserar i olika färger och det går inte att få rätsida på en enda tanke. Drömmer om det som hänt men periferin av min syn mörknar och jag kan plötsligt inte se, håller jag på att bli blind? Vaknar och ser fortfarande inget. Jag drömmer. Eller? Vi äter middag. Sveps bort. Jag ser vidderna av Dovreberget och sen är jag tillbaka i gästgifveriet i Lejvi. Mitt huvud pulserar och det känns som att Ella och Pål-Albert skriker och dunsar med saker precis i mitt öra. Jag vaknar och trycket över tinningarna är hemskt men jag kan inte sova mer, det känns dessutom ändå bättre att sitta upp. Vi har fått brev från en okänd välgörare som hoppas att vinet smakade. Jag drack inte något vin? Eller? Middagen ifrån drömmen står kvar på bordet och en tom vinflaska. Hela dagen igår låg jag till sängs, och kastade saker på de andra, säger Pål-Albert. Gjorde jag verkligen det? Det låter inte alls trevligt. Barnsligt rentav. Är det så jag framstår?

Jag har fått försändelsen av Oblivia och vi alla har fått ett annat skrin dessutom som överlämnats av en osynlig tjänare. Vi har förlorat en hel dag. Förgiftade? Hur? Vinet. Jag känner mig angripen men de andra verkar så lugna att jag inte riktigt kan reagera. Eskil ligger till sängs i feber och jag blir orolig, har han nåt sår som är inflammerat eller så från striden? Kommer han att dö nu för att skogsdemonen angrep oss och jag förstörde stenen? Det är mitt fel.
– Det är bara vanlig feber, han kommer att repa sig, försäkrar P-A.

Fler brev har lämnats åt oss i receptionen. Vi har definitivt förlorat en hel dag, det är torsdag när det borde vara onsdag, vi har fått en näsbränna från någon farlig person i klustret efter vårt nattliga besök. Det var nog tur att vi inte väckte någon där i den där grottan då. I ett brev adresserat till Dovah har ett barn skrivit om sin syster som har vildmagi och ber om hjälp. Det andra brevet är en försändelse om att skeppet avgår imorgon och i skrinet från den osynliga tjänaren så har vi fått en ursäkt från Agarmandoriaks över att vi olyckligt kom ut ur en stulen koffert som fungerat som en portal. Vi fick något krimskrams och tre läkande brygder som plåster på såren.

Jag minns plötsligt att jag ju igår skulle ha skickat ett meddelande om min tillvist till hus Pärla till Galde. Jag sätter mig att skriva, det tar lång tid och är så tråkigt. Formuleringarna och alla namnen. Skriver en ursäkt för det initiala missförståndet och att jag sedan legat sjuk. Jag hoppas att det räcker för att inte kusin Haudwig ska behöva höra att jag inte skött mig. Jag skriver också snabbt ihop ett brev till flickan och sänder sedan ut Ella att lösa hur breven kommer iväg, jag vet inte det, men hon kommer ordna det.

Prelaten, jag och den febriga Eskil blir kvar på rummet. Jag sätter mig och försöker föra över mina nyinköpta besvärjelser i min bok men Pål-Albert envisas med att försöka samtala med mig samtidigt och jag känner att jag nog borde vara lite trevligare mot honom efter den här dagen, dagarna? Och lägger motvilligt ned pennan. Jag känner att jag är skyldig honom andra svar än jag givit hittills. Låter honom leda samtalet, han är äldre trots allt och förtjänar faktiskt mer respekt än jag givit honom. Jag önskar så att jag kunde ge andra svar än de jag har. Jag önskar att jag kunde svara annorlunda, vara annorlunda. Det känns alltid så med honom, han synar mig i sömmarna på ett otrevligt klarsynt sätt, han vet mer om mig än han ger sken av, låter mig slingra mig undan svar och jag tycker inte alls om det.

Jag kan inte hjälpa den där flickan, men kanske kan någon annan det? Kanske Virgilia av det heliga hjärtat? Eller kyrkan? Men det säger jag inte att jag har skrivit. Jag hoppas att hon inte råkar illa ut, men vad skulle jag kunna göra åt det? Tänk om den där gråhund vill använda henne, eller mig precis så som de fjättrade naturväsendet? Har jag ett ansvar då? Nej, det bestämmer jag mig för. Minns mors ord om att man inte kan bry sig om minsta lilla angelägenhet i sin omvärld, man måste se saker från det övergripande perspektivet. Jag har aldrig varit särskilt bra på det, har mest fokuserat intensivt på detaljer utan att kunna se helheten och drar ofta felaktiga slutsatser initialt innan jag hinner fånga in mig själv och tänka efter. Han kämpar med att hitta något samtalsämne, undrar om jag vill ha medaljongen från Agarmadoriak, försöker vara snäll, men det är ganska fult krimskrams så jag avböjer vänligt, hoppas jag.

Det är inte speciellt mycket som jag känner mig bekväm med att dela med de andra, märker jag. Orolig att de inte heller ska vilja ha med mig att göra. Samtidigt som jag inte känner till några andra sätt att bete mig och föra mig. Kastade jag verkligen saker på dem när jag ville vara ifred? Jag måste skärpa mig. Jag känner mig som den största bedragerska som vandrat på denna jord. Jag vet definitivt mer än jag ger sken av, det kan jag väl ändå säga utan att låta högmodig, men vet också långt mindre än jag låtsas om. Det är en balansakt att ständigt säga rätt saker vid rätt tillfällen och sedan så otroligt ansträngande att inte råka säga fel saker vid fel tillfällen. Varför är det så viktigt vad de tycker? Det är ju inte viktigt. De råkar bara vara mitt resesällskap för närvarande, snart ska vi skiljas åt igen. Skulle Ella och jag kunna vara vänner? Det tror jag inte. Vi är ju av helt olika börd? Jag förstår inte vad han fiskar efter och det är ju praktiskt att ha hjälp av någon som faktiskt förstår sig på hur man skickar iväg ett brev eller annat sånt som jag inte fått lära mig eller ens fått chans att prova. Jag är helt enkelt inte speciellt bra på att ha vänner. Inser jag nu. Är Trian Galde det närmsta en vän jag har? Eller mina syskon som har fullt upp med sina egna familjer. En gång var vi nära, men inte sedan jag blev gesäll har vi haft särskilt mycket med varandra att göra. Jag har varit upptagen och resten tystnade och slöt sig. Kanske är det så, jag vill kanske inte ha någon annan efter Jasper. Det måste ju finnas någon som kan något om tidsmagi. Agarmadoriak kanske?

Det känns som att jag borde be om ursäkt på nåt vis, men jag vet inte hur jag ska formulera mig. Vi är alla i fara på grund av mig och nu igen för att jag ville till butiken, så det är mitt fel att vi drog på oss klustrets värsta mördare som fiende, förlorade en hel dag och nu är Eskil sjuk. Är det här en prövning av något slag? Det som händer nu? Jag gjorde ju inte sönder stenen med flit, och om Gråhundfät hade vetat att det var vi som var närvarande även när stenen sprack så hade kanske ingen av oss vaknat idag. Det är för ohyggligt att tänka på.

Pål-Albert delar att han ska till Creutzburg, min hemstad, att han har familj där. Men det låter inte riktigt som att han vill träffa dem, eller vet om han kan eller bör? Har de skilts åt i vredesmod? Det har gått många år, verkar det som. Han har haft sin församling istället för en familj kanske? Har han lämnat dem? Bara dragit en dag och blivit prelat och fyllt sina dagar på så vis och nu har något hänt och han måste hem? Men han verkar ju inte speciellt sorgsen av sig. Mer ångerfull kanske?

Vart jag sen ska efter mitt ärende till Ordo Arcanum, vet jag inte. Katedralen? Hade jag inte lovat det? Halvt lovat har jag väl. Det är nog inte så bra att stå i skuld till en spiritist. Jag svarar honom att jag inte vet. Jag måste till Marsi också. Och sen hem? Men jag måste nog först se till att jag har beskydd, det känns inte säkert att röra sig själv. Kanske ge Ella tjänst, längs vägen i alla fall. Men räcker det? Vi har varit en hårsmån från döden vid flertalet tillfällen bara de senaste dygnen. Jag är farlig för dem alla tre även om de är bättre på att försvara sig än jag. Jag måste memorera magisk sköld och magisk rustning-besvärjelserna framöver. Kriget försvårar saken. Mor kommer nog inte vilja att jag ska resa alls. Just det, krigshoten låg ju i luften redan i höstas när jag började min övertalningskampanj gentemot mor. Och tillslut fick jag som jag ville. Undrar om Falim-krigarna är kvar i Eiderhamn och skulle kunna eskortera mig hem? Kanske vet Eskil det? Kanske klarar jag mig bättre om jag håller fortsatt låg profil och är Dovah även i Eiderhamn? Kanske kan jag ta sällskap med P-A hemåt om vi ändå ska till samma stad. Men vill jag det? Varthän ska Eskil? Han ville tjäna pengar, i Eiderhamn då möjligen. Kanske kan såväl Ella som Eskil slå följe med mig, och Pål-Albert då, även återstoden av resan när tiderna nu är som de är?“

Pål-Albert:
“I stället för en god natts vila som vi alla fyra digert trängde så vaknade vi i dåligt skick allihop. Jag, Ella och även Eskil, tror jag, har delat samma delirium med en dröm som minglat sig med verklighet och skeenden som vi har en känsla av men inte kan minnas i någon detalj. I ottan kliver vi upp vilket förklarar tröttheten förutom det faktum att det är torsdag och inte onsdag! Vad ska ske härnäst? Imorgon går väl solen upp i väst och himlen störtar lagom till lunch!

Virgilia av Heliga Hjärtat checkade ut igår och vi hade ju bestämt träff, vilket jag drömt att vi haft men inte minns någe av. Frågan är om vi faktiskt har pratat. Jag drömde att jag och Eskil hämtade middag och den stod på bordet och Ella drömde att hon tog emot Iselins leverans vilket också stod på bordet. Så jag undrar vad vi i så fall pratade om vid vårt möte igår!?

Nog med att famla. Vi fick flertalet brev. Två var av större intresse. För det första, så har en Gråhund slagit oss på handen, enligt Ella, vilket jag är benägen att tro på. Allt vi gjort nere i Klustret har inte gått obemärkt förbi, inte minst våran strapats i rövarkulan (Agarmadoriaks har iallafall bett om ursäkt för det missödet). Två och två är nog inte så svårt att lägga ihop med hur vi sticker ut, så jag tar henne på orden. Denna Gråhund är efterlyst för 20 guld. Anklagelsen att han är en mördare fick mig att känna plikt att informera om platsen vi var på som säkerligen har koppling till honom. Men efter att ha hört mig för lite så framstår han mer som en motståndsman, en ledarfigur i en motståndsrörelse och inte en mördare. Då kan det ju snarare finnas en strävan för det stora uppdraget och då vill jag ta lärdom från min framfusighet under resan och inte lägga mig i saker och ting hursomhelst. Ella har bra kläm på läget och får vara vägledande för vad som är klokt. Hon har ju Iselins och vårt bästa i åtanke.

För det andra, så har en liten flicka – Marja kritat ett vackert brev till Dovah där hon bad om hjälp med hennes lillasyster som inte kunde kontrollera elden inom sig. Jag såg det som ett utmärkt tillfälle för Iselin där hon genom att hjälpa någon annan också kan hjälpa sig själv. Mitt hopp sjönk dock snabbt. “Vad kan jag göra?” sa hon, och vad vet jag om sånt här, det kan hon mycket väl ha rätt i. Men sen steg mitt hopp igen när hon ändå skickade ett svar. Åh, har hon filurat ut något? Nä. Det var visst inte mer än ett hövligt nekande om hjälp.

Det ledde vilket fall fram till ett djupare samtal, oss emellan. Jag lärde mig lite mer om henne och jag berättade lite mer om mig själv. Mest intressant var ämnet om relationer. Utan att inse det, tar hon ju Ella för givet. De har känt varandra i ett halvår men hon känner inte Ella alls egentligen. Jag tror Iselin fick en tankeställare och jag tror därutöver att de båda skulle kunna forma en mycket mer ömsesidig och meningsfull relation med varandra.

Ur ett större perspektiv är det inte ovanligt att den högre klassen inte bryr sig om den lägre och det går att motivera utifrån det stora uppdraget också. Varför ödsla tid på det lilla när man själv står i makt att påverka det stora? Men det är inte så jag ser det. Det är i det lilla som man förstår det stora och tvärtom, det går liksom runt i en oändlig cirkel. Jag tror på framsteg genom meningsfulla relationer där alla kan ha en bättre förståelse för varandra. Då kan hela våran apparat bli väloljad och fungera bättre. Varje själ är i grunden lika värd. På det planet är vi ALLA jämlikar. Hmm… Ja, till och med fä. Ordning och elit behövs, jovisst. Jag är ju själv en del av den religiösa eliten. Men min tro och min helighet är inte mer värd än någon annans. Det tror jag på men då blir det utmanande att förhålla sig till den gåva Rin givit mig. Hon har blåst liv i mig och gjort mig till ett kärl av hennes kraft. Det ser jag mig inte värdig till men det har likväl blivit min lott. Jag är mer än tacksam men känner samtidigt också en tyngd av ett oöverskådligt ansvar. Det bästa vi förmår att göra är att göra det bästa med det vi har. Och där är vi, återigen, jämlika allesammans.“

Prolog – Episod 10

När Eskil kvicknat till redogjorde övriga för vad som hänt och vad de gjort under morgonen. Efter att Iselin visat brevet från den unga flickan för Eskil ville han bege sig dit för att se vad han kunde göra. Efter viss diskussion kom gruppen överens om att följa honom i detta och gav sig av för att hyra hästar. På vägen ut hördes rop om ett påbud från aposteln. Gruppen undersökte detta och fann ett äkta anslag om att fler bosättare behövdes i södra Marrach, och att alla nobla hus var ålagda att underlätta för folk och välartade fä att emigrera. De noterade även skrivna meddelanden direkt på byggnader om att någon eller några från Lansö skulle ha skeppat illkritter till Glimmerö. Detta fäste de dock ingen större vikt vid. På väg mot stallet fann de till sist ytterligare ett anslag. På detta stod att en person eller grupp som kallar sig Vida Hammare utredde en serie mord där offren fått ögonen brända, och sökte information om dessa.

När de kom till stallet fann de att Pål-Alberts ämbete inte vägde alls så tungt som de trott, och de blev tvungna att lägga en stor summa i deposition för att få hyra hästar. När de sedan väl fått hästarna och börjat ge sig av hade Iselin sådana problem med sin häst att hon till sist fick sitta bakom Pål-Albert, sedan inte ens ett byte av häst med Ella hjälpt. Således gick resan något långsammare än de tänkt.

Gruppen reste ändock, och ankom framåt eftermiddagen till ett fiskeläger i utkanten av Lejdsvik. Där träffade de på rädda barn och ett fåtal vuxna. De fick reda på att flickan de sökte fanns där, men att hon hade flyttats av sin far ut till ett båthus på en ö strax utanför. Barnen i byn gjorde försök att agera värd för besökarna, och ett skjul förberedes efter förmåga för övernattning. Pål-Albert erbjöd att hålla dagbränning i byn senare, och började samtala med en av de vuxna i byn. De övriga tre lånade en eka och började ro ut mot båthuset.

Ella:
“Båten ska gå. Brynen verkar förstå att inte gå runt och gräva för mycket i Gråhund. Varsk börjar piggna till. Hon är inte i någon omedelbar fara så länge vi håller oss i skinnet och inte bökar i fel gryt. Under de här omständigheterna borde vi bara kunna fördriva tid i Lejvi tills båten går imorgon. Jag antar att det kommer att vara omöjligt att hålla sig undan dem som vill henne illa genom att stanna på rummet, men med flera par vaksamma ögon så borde inte vara några större problem.

Varsk vill VARTDÅ?? Varför i hela världen var jag tvungen att nämna en så urbota korkad idé som att visa honom brevet. En dag av komplett kaos och plötsligt känner man sig närmre folk bara för att de gått igenom samma skit. Speciellt individer som råkar ha bra fotfäste när ens egen balans rubbas… Fan, vi måste av den här ön. Stäng ner. Fokusera på den större bilden.

Han är alltså villig att slänga så pass mycket pengar på hästar för att ta oss till en person vi inte ens vet namnet på, i en ort som vi inte vet var den ligger. Först grävlingen och nu det här. Är det därför han haft svårt att hitta jobb? Det måste ligga mer som pyr i bakgrunden här. Eller så är det bara jag som vill tro det. Men inte kan man väl ha levt det livet och fortfarande inbilla sig att man kan rädda alla?

Brynen verkar totalt ha glömt bort anledningen till varför vi tagit oss ända hit. Börja prata om att hålla dagbränning redan innan vi ens vet om vi är på rätt plats… Jaja. Göra det bästa av situationen, vilken den nu än visar sig vara. Hon som har koll på det där med magi verkar inte ha någon aning om vad hon ska göra, och jag tror knappast att någon annan av oss har det heller. Jag hoppas bara på att jag kan få med henne härifrån när de inser att man inte löser problem för oss enkla människor i en handvändning bara för att man rider in på en ståtlig springare. Inte ens om det är en väldigt nipprig sådan…

Oavsett vad. Vi SKA med den där båten.“

Eskil:
“Jag förmår inte ta in vad som möjligen har eller inte har hänt oss. Att inte vara medveten om vad jag själv gjort gör mig panikslagen, det här kan vara det värsta så här långt. Hur tar jag reda på vad som hänt, vad jag gjort och sagt? Att höra mig för med andra, hur skulle det se ut? Jag ser inget sätt att lösa det här. Men tyder något på att det finns en större baktanke och någon långsiktig list som ska påverka oss längre fram? Nej, inte vad det verkar. Det liknar mer någon form av straff för att vi blandade oss i deras angelägenheter.
Jag kan inte tänka och reda i detta, om jag inte ens vet vad jag själv borde veta. Ge mig kvickt något annat att fästa tankarna vid för att inte fastna i maktlöshet.
Flera brev har nått oss. De brottslingar som vi lurats att besöka hotar oss. Löjeväckande. Vi ville aldrig till deras lortiga håla och tänker inte bege oss dit igen. Men inte på grund av deras hot. Hoppas ni saknar er grävling, drägg.

En flicka som skapar eld utan att kunna kontrollera det, och hennes syster ber Iselin personligen om hjälp. Det rör magi som verkar vara det enda som intresserar henne. Rent av hennes egen magi, med elden. En flicka som verkar vara rädd och fara illa. Jag känner direkt starka känslor, eftersom det är ett barn. Iselin reagerar knappt. Vad händer?

Om Iselin inte reagerar på det här… I mitt stilla sinne känns det som att flickan kunde ha varit hon. Jag vet att omständigheterna är olika, förstås. Men just därför hade detta varit ett tillfälle – ett ögonblick där hon kunnat känna igen sig själv i någon annan. Någon med enklare börd. Någon som bär något hon själv burit. Men hon verkar inte reagera alls. Och jag förstår det inte.

Jag har haft detta i tankarna tidigare, jag behöver få veta mer. Ska jag kanske komma att stå som hennes beskyddare enbart för att jag får betalt? Eller för att jag vill? För att det faktiskt betyder något? Om det senare ska gälla, då måste jag förstå vem hon är. Vad som rör sig därinne.

Kanske är hon bara tankspridd. Att hennes tankar virrar bort, och därför ser hon det inte. Kanske finns där något jag inte ser. Eller är hon helt känslokall? Jag vet inte. Men jag måste få veta.

Jag förstår att det verkar märkligt att jag reagerar så starkt. Ingen annan tycks göra det. Pål-Albert verkar känna lika som jag, men han har inte tryckt på. Inte som jag. Kanske bryr jag mig mer än jag borde. Men jag gör det. Och det är inte främst för deras skull – det är för min egen.

Mina känslor har förstås även att göra med att jag själv har barn. Det har jag nog inte berättat för dem. Jag borde göra det, så de får en möjlighet att förstå mig bättre.

Jag har tagit initiativet nu, och jag får stå för det. Jag får lägga ut för kostnaden – det är halva min kvarvarande reskassa. Men det är inga stora summor, inget problem bara jag får arbete snart. Jag får hålla fast vid min tanke inför de andra, de får dra vilka slutsatser de vill. Mer än så kan jag inte göra just nu.

Vi får se vad som händer.

Och nu fick jag äntligen ett namn på Ella. Grönsten.
Grönsten, som urfolken använde som verktyg innan vi kom och visade dem metallerna. Formas av hårda slag till väldigt vassa men bräckliga verktyg. Jag undrar om det är en väldigt väl vald metafor. Kanske av någon annan än henne själv?”

Iselin:
“Han ser blek ut när han kommer tillbaka, men han verkar ändå okej. Han är precis som vanligt i alla fall till sättet. De andra uppdaterar honom om vad gårdagen innehöll, då jag bara låg till sängs. De andra, inklusive han själv, var ju ute både till kyrkan, ordnade mat, och talade med Virgilia, något ingen av dem minns, i alla fall inte mer än brottstycken. Han har inget minne alls av hela gårdagen, men han verkar inte rädd. Då känner jag att jag slappnar av. Var skulle Virgilia kunna hålla till idag? Hon är kanske i klustret då och dit ska vi ju INTE igen. Hon checkade ut igår och vi vet inte om hon och Lissa fick avklarat sitt ärende. Det låter som att Eskil inte tror Virgilia om gott. Kanske finns något där? Något om organisationen? Han förnekar det, men…

Ella och Pål-Albert visar honom breven och han fnysskrattar lite åt Agarmadoriaks brev. Han hyser inget ont blod, nej, det visste vi väl innan? Skulle någon gnom alls kunna göra någon illa? Det känns inte som att det ligger för dem. De driver gäck, jag tittar på Pål-Albert, och håller obönhörligt tråkiga anföranden när man skulle vilja fokusera på sina egna göromål. Men ondska, det ligger inte i deras natur.

Brevet från Gråhund verkar förbrylla desto mer och han är på samma linje som Ella, att vi fått ett slag på fingrarna. Hur farlig är den här ogärningspersonen? Om han nu vet var vi är, med tanke på försändelsen av vin som varken dvärg, prelat eller Ella minns att de inhandlat. Då måste det ju ha varit i samband med försändelsen av Oblivia som de också ställde in en vinflaska? Hur mycket som fångade kanariefåglar i en bur är vi? Hur omgående menar de att vi skulle ta oss till hamnen och borda ett skepp härifrån? Kommer de vaka över varje steg vi tar? Räcker det att vi tar vår avfärd imorgon kväll som planerat? Kommer vi komma härifrån med livet i behåll om vi går runt på gatorna som om inget har hänt idag? Eskil går inte att läsa ut något av.

Vi visar honom brevet från Marja, och han blir beslutsam. Han tänker inte lämna henne åt sitt öde. Han tänker fara dit, själv om så krävs. Det gnager i mig, funderar över blicken som Pål-Albert gav mig tidigare, vad betyder den? Borde jag… Jag är nog den enda på ön som kan hjälpa henne. Speciellt nu under kriget när ingen vill resa. Fast Virgilia av det heliga hjärtat har ju någon slags magi sa Z och hon ska väl bli kvar här? Och vad skulle Eskil kunna göra? Kyrkan borde väl kunna hjälpa, men Pål-Albert är inte säker. Tänk om något går illa så hon råkar skada någon, då kommer kyrkan helt klart besluta att hon är en kättare och måste avrättas. Det kan jag inte tolerera. Magin är relativt ny i världen. Vanligt folk förstår den inte alls i vissa avseenden. Marjas syster har vildmagi, det är jag säker på. Hon är inte ond. Och hon har en plats i det stora oformliga som vi inte förstår.

De andra lägger över beslutet om vi andra ska följa med Eskil på mig. Ella vill inte, det är tydligt, inte för att hon inte vill hjälpa, men för att vi inte ska missa båten, tror jag. Ponera att det var jag som var en flicka i en by på en avlägsen ö utan koppling till orden i Eiderhamn eller tillgång till något av elementalklostren som hjälper de som upptäckt att de har magiska förmågor att kanalisera dem? Det är bara en slump att det inte är jag. Jag hade lika gärna kunnat vara hon. Jag minns Ovidia och Kehindes blickar. Det var bara Jasper som inte blev rädd. Åh, vad jag saknar dig.

Jag bestämmer att vi ger oss av mot Lejdsvik, de andra packar ihop, men innan vi far måste jag läsa in mig på de besvärjelser jag kan ha nytta av idag. Jag frågar de andra vad jag bör lägga fokus på och Pål-Albert tror att jag menar inför provet i Eiderhamn, men nej. Det har jag ju studerat inför hela vintern, så det behövs inte alls. Eskil tycker att det är bra med försvarsmagin och det får jag väl hålla med om. Jag förbereder också några fler offensiva besvärjelser ifall ifall. På gatan skriker påbudsbarnen om att hennes helighet har uttalat sig. Folk ska flyttas söderut över kontinenten för att trycka undan illkritter. Inte konstigt. Vimlet i byn är mer som vanligt, inte fullt av soldater som häromkvällen.

Vi tar oss till ett stall i utkanten för att låna hästar till vår färd. Jag håller mig i bakgrunden. Pål-Albert hyr hästar för en stor summa i lösen, brukar det vara så? Vi kommer iväg och det här ska nog gå bra. Plötsligt hoppar hästen till under mig, går på tvärsen och vill inte alls gå framåt. Jag skänklar på men det händer ingenting med styrningen, vi är på väg ned i ett dike. Ella kommer till undsättning och jag byter häst och Ella påstår att det går bra bara man travar på lite, men det stämmer ju inte alls, det händer samma med det här djuret. Jag har då aldrig varit med om en vildare häst. Det måste vara en kurir-häst.

Kanske känner hästarna också av den tryckta stämningen med kriget och oroligheterna? Plötsligt flyger det upp ett löv och självklart kastar sig hästen så jag flyger av. Varför hyrde vi inte en droska? En förfärlig smärta i armbåge, skuldra och rygg exploderar in i mig när jag landar. Pål-Albert är vid min sida straxt därpå, det är inte brutet, påstår han. Det gör så förskräckligt ont.

– Tur det inte var huvudet, säger han på sitt finurliga sätt och det roar mig inte. Pål-Alberts mage säger upp sig, och vi får ta en paus för lunch. Eskil lyfter frågan vad vi ska göra för flickan när vi väl kommer fram. Han säger att Ella har kvar kedjan från grävlingen, kanske kan vi använda den, och det svartnar för mina ögon. Vad i hela fridens namn? Jag känner åskmolnet rulla upp inom mig, menar de att vi ska trä halsbandet om flickan för att tygla hennes magi? Varför har Ella ens kvar halsbandet?! Det gjorde ju ont på grävlingen! De kan inte mena allvar!? Eskil viker med blicken, nej det kanske vi inte ska göra då.

Jag får sitta bakom Pål-Albert på min ursprungliga häst till slut, då går det plötsligt hur bra som helst. Jag som ändå ridit en hel del men Glimmerö-hästar är tydligt odrägliga. Det är inte en häst förresten, det är en åsna. Vi når Lejdsvik Brygga och jag har då aldrig sett något fattigare i hela mitt liv. Jag kan inte tro mina ögon. De är smutsiga, klädda i trasor, hålögda och magra. Det kan inte stämma att de har det såhär? Är det detta som Vhizhya menar att jag ska avhjälpa? Om de världsliga besvären är undanröjda kan folket lättare fokusera på det stora uppdraget. Pål-Albert talar med några barn och en äldre kvinna. Eskil ordnar med sovplats i ett oinrett skjul, han måste skoja, ska vi sova på grästuvor? Jag sätter mig på en stenbänk och lagar och rengör mina kläder efter fallet av hästen. Jag har inget bättre för mig, jag vet inte hur man talar med vanligt folk, speciellt inte barn. Ella har däremot hittat några barn som livligt berättat att Malinda med eldmagin befinner sig en bit ut från kusten här, på en ö i ett båtskjul. Vi får väl ordna med en båt så vi kan komma ut dit då, tänker vi. Hur ska detta sluta? Vad ska jag göra? Jag har en klump i magen. Och ont i armen.“

Pål-Albert:
“Eskil repade sig från sin feber. Jag hoppades att han kunde fylla ut lite mer ifrån vår mystiska drömlika gårdag, men dessvärre inte, han mindes minst av oss alla.

Eskils reaktion på flickans brev drog upp en diskussion igen. Jag har hela tiden velat hörsamma hennes rop på hjälp men inte velat framtvinga något. När vi gick djupare in på vad hjälp från kyrkan kan innebära väcktes en glöd. Tiden är något knapp för att hinna med båten men vill Iselin som blev förfrågad åka, vill jag mer än gärna att vi försöker hjälpa. Stackars Ella som inget hellre vill att vi stannar och håller oss i skinnet.

Märkligt att den som jag antar är den mest vana ryttaren av oss får sådana problem för ritten. Det ville sig inte bättre än att vi fick rida tillsammans till slut. I god tro hade jag tidigare mumsat på lite av den delikata osten som Ella handlade åt mig. Jag borde ha förstått att handlarens prillor bara var humbug. Nog hade det vänt sig i magen lagom till ridturen och jag fick knipa åt som aldrig förr för att inte släppa på flatulensen och vanära mig alldeles inför fröken Falger.

Stackars barn. En sketen fiskeby i armod. Är tiderna så här tuffa eller har jag förblindas av opulensen från lyxkryssningen och Lejvis välstädade gator? De små platserna i samhällets utkanter ligger mig varmt om hjärtat och jag såg fram emot att gå in i min forna roll som församlingspräst för ett slag och samla och leda byn i dagbränningen. Jag vill lyssna till deras (vardagliga?) bekymmer och bidra med andlig vägledning. Men jag ser snart en by i svår nöd men skrämda barn som saknar både spring i benen och den glada busiga glimten i ögat. Mina vänner får se till jäntan med vildmagi, tänker jag, så ska jag försöka göra vad jag kan för byborna. Först och främst vill jag förstå hur det kan vara så illa ställt. Fisket borde väl vara gott här? Det borde inte behöva möda sig i fördärv för brödfödan. Varför är de så skrämda och hunsade?“

Prolog – Episod 11

Pål-Albert följde en gammal kvinna i byn åt sidan och samtalade länge med henne. Hon berättade om svårigheter som byn befinner sig i. Under tiden rodde övriga tre ut i en eka till ett båthus där de hoppades hitta magikerflickan Malinda och hennes far.

Väl ute på holmen vid båthuset hittade gruppen mycket riktigt flickans far, som efter en tids samtal och förklaring medgav att också Malinda var där. Gruppen diskuterade olika lösningar på deras situation, och Iselin förevisade en del av sin magi. Malinda försökte imitera, men visade sig sakna nödvändiga grunder för att kunna utöva magi på Iselins sätt. Det hela slutade med att gruppen lämnade över det antimagiska halsband som grävlingen tidigare burits. Förhoppningsvis ska de aldrig behöva använda det, men kanske finns ingen annan utväg. Gruppen återvände sedan iland och sammanstrålade med Pål-Albert.

På varsin front hade de nu fått reda på att byns svårigheter till stor del börjat med att en banni hade mördats i Lejdsvik. Leona Ross Mallin, en tonårig ädling, hade hittats brutalt dödad med utbrända ögon. Ordningsmakten hade hårdnat efter detta. Mest relevant för byn var dock att Marja, Malindas syster, tydligen hade arresterats av någon anledning och då förmåtts erkänna att mördaren varit gömd i deras by. Denna mördare skulle vara en mapachhona under aliaset “Vitskiffis”, som dock ingen annan i byn hade sett. Snart efter förhöret av Marja hade grönklädda soldater rädat byn en natt. Samtliga byggnader hade letats igenom, och alla tolv fä som påträffats hade dödats på plats utan anklagelser. Flera av människorna i byn blev skadade fysiskt, och i princip alla traumatiserades. Snart efter räden höjdes dessutom hyrorna för byns sju byggnader kraftigt, vilket nu hotar bybornas möjligheter att finnas kvar där. Malinda var närvarande intill när en av hennes bästa vänner, en ung mapach, klubbades ihjäl. Efter detta har hennes vildmagiska effekter tilltagit kraftigt i både styrka och frekvens. Marja, som fått del av skulden för det inträffade, rymde från byn.

Gruppen samtalade en längre tid om vad som kunde göras, och beslöt att ta in på ett värdshus i Lejdsvik hellre än att nyttja bybornas gästfrihet. I Lejdsvik fann de en helt annan verklighet än vad de sett i Lejvi. Gatorna var kantade av tiggare och olycka, böner och klagan. De tog sig till ett värdshus vid torget, varpå P-A återvände till Lejdsvik Brygga för att själv genomföra dagbränning där och sedan övernatta på egen bekostnad.

De andra tre åt middag på en taverna i närheten. De påträffade där stadens präst, en Alvinius Grunn, som trots full prästutstyrsel ändå eskorterades av två fullrustade dvärgiska krigare. Något senare närvarade de på hans dagbränning i Lejdsvik kyrka.

I Lejdsvik Brygga däremot tog dagbränningen en annan skepnad. P-A organiserade lyckade lekar för barnen, och höll en predikan som gav hopp till de vuxna. När så ceremonin var över tog han tillfället att tala med Malinda. Mot slutet av samtalet berättade hon att hon visste att en pojke i byn, Milo, skulle smyga ut sent på natten för att träffa “snäckgubben som bor i havet” ute på en udde. P-A ämnade bevittna detta, och red först tillbaka till Lejdsvik för att fråga om någon av de andra ville assistera honom. Eskil accepterade, uppmuntrad av hur entusiastisk P-A verkade, medan Ella och Iselin stannade i sina nattkläder på rummet.

Eskil och P-A gömde sig i en trasig eka och inväntade om något skulle hända. Till deras förvåning hände faktiskt något. Den lilla pojken kom smygande längs strandkanten, och fortsatte ut på udden för att sätta sig där. Knappt hade han gjort det förrän denna “snäckgubbe” bröt vattenytan och kom gående upp från havet. Gradvis skymtades mer och mer av dennes kropp, och det visade sig att det här inte var något väsen av denna värld. Överkroppen var utdragen till nästan tre meter i längd .med orimligt långa armar och fingrar, korta ben och ett för stort huvud. Denna varelse, eller monster, lutade sig fram över pojken medan de gömda i ekan försökte finna sig i vad de skulle göra.

Ella:
“Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men att det skulle finnas någon form av plan..? Vi står plötsligt på en sten ute i skärgården och stör en man som försöker ta hand om tre små barn medan föräldrarna till de två minsta är ute och arbetar. En människa som troligtvis arbetar varje vaken minut för att överleva. Sen dyker det upp tre främlingar och stjäl av hans tid, utan någon som helst tanke på vad vi kan göra för att hjälpa. Det är självklart häftigt att se vad hon kan göra med sin magi, det tycker jag också. Men det mättar inga munnar, det lagar inga nät och det betalar inga arrenden.

När de plötsligt står och lovar den stackars mannen rena sagor kan jag inte längre hålla mun. Jag vet mycket väl att det inte är min plats att lägga mig i, men jag tror inte de här två just nu fattar vad de riskerar att ställa till med, speciellt inte med tanke på blicken jag får av Varsk. Falska förhoppningar och drömmar, det är sånt som gör att familjer svälter och som matar snarorna på galgbacken. Jag tror absolut inte att någon av mina reskamrater vill något ont, men det verkar också som att de har en hel del att lära sig om hur konsekvenser drabbar folk utan skyddsnät.

Vi ror tillbaka. Jag tänker hela tiden på det som mannen berättat. Hur de ska klara sig på sitt fiske trots allt de blivit utsatta för. Jag vet hur stora konsekvenserna blir för små byar när någon slår ihjäl en hop kritter. Några individer och mycket sätts ur spel. Jag kan inte tänka mig att de har någon chans efter en sån här total utrensning, med så många skadade och med så många barn.

Brynen vill att vi stannar till kvällen för att han ska hålla dagbränning. Helst stanna över natten. Som att vår närvaro inte skulle skapa merarbete för folk i byn. Som att de inte skulle känna sig tvungna att bjuda mer än de hade råd med när de huserade en drös högdjur. Har han redan glömt bort vad kyrkans färger bär med sig när man ankommer till en sån här by? Eller har han aldrig insett? Jag känner gråten välla upp i halsen när jag behöver förklara varför det är en dålig idé, medan jag för tredje gången på samma dag tar jag mig ton och ifrågasätter högdjur där det inte är min plats. Jag fortsätter bädda för en brutal prygling när hartassen väl börjar fälla. Eller ännu värre, att bli kvarlämnad här på ön. Men folk som är så här nära botten borde man inte trampa på så huvudlöst.”

Eskil:
“Hon gjorde det. Hon gjorde ett försök. Jag visste inte vad jag skulle tro och det kan ha varit likadant för henne själv. Men när vi väl var där såg hon en människa som behövde hjälp. Jag vet inte om vi i slutändan hjälpte flickan, men jag bedömer att Iselin klev långt utanför vad hon erfarit tidigare och tog sig an en roll hon säkerligen aldrig tagit förr. Hon kanske inte har yngre syskon?

Vi var alla väldigt tafatta och ingen visste vad vi kunde göra eller vem som skulle göra det. Jag blev tvungen att börja eftersom jag dragit oss hit. Kanske manade jag på Iselin tills hon grep in, eller så kände hon själv att hon borde. Efter en tids försök stod det hur som helst klart att hon gjorde sitt bästa och att hon uppenbart brydde sig. Stackars Malinda blev så klart överväldigad av vår ankomst och fadern förstod naturligtvis inte varför vi var där. Det var en mycket märklig situation. Obekvämt, men jag upplevde det som att jag själv stod utanför och betraktade de andra och tog därför inte allt för illa vid mig även om jag orsakat det hela.

Förlåt mig, Ella, för att jag utsatte dig för detta. Jag önskar att jag kunde förklara mig mer.
Ju längre dagen led, insåg jag mer och mer att du hade rätt. Vi kunde lika gärna förstört allt för dem. Den tanken tänkte jag redan från början, men det sjunker in att jag inte helt kan förstå de här människornas situation. Desto farligare eftersom jag tror att jag kan det, men här fungerar det verkligen inte som hemma.
Jag förmådde inte tänka runt problemet för att hitta något annat sätt. Det behövdes, och det var det rätta. Ibland måste man helt enkelt handla.

Trots det tror jag vi gjorde mer nytta än skada. Jag kan inte se att de hade någon egen möjlighet att hantera situationen och om de misstror oss spelar ingen roll. Nu kanske de har ett verktyg.

Efter att Pål-Albert, den ende av oss som kan tala med folk över huvud taget, fått tala med flickan framstår det som att Iselin verkligen satt starkt avtryck och gett Malinda något att sträva mot. Det gjorde mig uppriktigt lycklig och lättad.

I övrigt hade byn behövt mer hjälp på många sätt men vi hade lagt oss i tillräckligt. Tyvärr vändes det hela lite mot Pål-Albert som också ville göra vad han kunde men vi andra avvisade honom ganska skarpt. Inte helt rättvist mot honom.

I Lejdsvik framgår det att den styrande familjen inte har kontroll. Bristande resurser eller dålig ledning? Eller har de för mycket medkänsla för att visa ut alla tiggare? Jag skulle gärna vilja förstå samarbetet mellan Mallin och dvärgarna. Vilka dvärgar är det? Prästen heter Grunn. Troligtvis Torveir till Mander då. Det vore rimligt eftersom de kallas byggmästare, staden är tydligt byggd av dvärgar från början. Men någon av dem finns alltså kvar här. Jag hoppas jag slipper störa på ett bekant ansikte från den släkten, det är redan alldeles för mycket för mig att hantera nu.

Pål-Albert har hört ett barn berätta något påhitt om en gubbe som bor i havet. Vår egen gubbe är mycket uppspelt över detta på ett smått roande vis, men han ber rakt ut om hjälp för vad jag tror är första gången. Ja, då ska jag utan tvekan följa dig! Vi har hanterat det svåra för dagen och övriga är säkra i staden så jag kan nog klara mig med något mindre sömn för din skull.“

Iselin:
“Det guppar till över en dyning och jag fryser till, blickar fast mot land. Inom mig ser jag framför mig hur Jasper kantrar med ekan och dras ned i djupet. Det går fort och hans svarta hår ser ut som tång innan han drunknar. Jag måste ut ur den här båten. Behöver samla mig i någon minut eller två. Trycka ned. Inte låta något bubbla upp till ytan. Det är till största del Eskils exkursion det här så jag låter honom leda, fram tills dess att det handlar mer explicit om magi. Fadern till Malinda ger en bakgrundshistoria där Mallins Banni blivit mördad och skändad efter döden, dessutom. Det är den bittra baksidan av Bannskapet. Må jag aldrig behöva hamna på en sådan position, jag har dessutom viktigare och ädlare syften att ägna mitt liv åt. Kanske det här?

Soldater hade kommit till byn, Ella och Eskil ser gripna ut, mannen fortsätter berätta, det ser konstigt ut att han saknar så många tänder. Han berättar att hälften av byns invånare dödades, de flesta av dem fän, och en del skadades, bland annat den halta kvinnan vi mötte. Hennes knä krossades. Det var det som hände Kapten hemmavid, hon blev aldrig sig lik och fick byta post. Fadern fortsätter berätta att Malindas vän är en av de som avrättats och att Malinda bevittnade vad som hände. Något som satte igång alltsammans. När hon blir arg eller ledsen och upplever stora känslor så bryter elden lös från sin härd. Ljusfenomen kan framträda och eld sprider sig dit den inte möjligtvis kan spridas och fadern får vara där och släcka och trösta. Det lät först som att han ville låta påskina att Marja, den äldre systern, som tydligen rymt hemifrån, har ljugit ihop allting och sedan kommer det fram allt det som han precis berättat om. Byn är ålagd höjda hyror då de enligt knektarna gömde mördaren och klarar sig knappt på fisket som det är eftersom de allesammans måste ta sig in till Lejdsvik för att sälja sina varor för att inte bli rånade på vägen. Förfärligt.

Jag får påminna mig om mors ord. Nickar och lyssnar. Men mer hopp än så får man inte ge. Jag försöker påtala vilken gåva det är att få äran att bruka magi, men de ser det såklart inte så. Kyrkan har framhärdat med att det är en prövning och initialt tror fadern att det är så jag menar också. Men så är det ju inte alls. Magi är en av de största gåvorna vi fått och det går att göra mycket gott, Malinda har säkert något hon ska uträtta, något stort som kommer hända i hennes liv, men kanske är det att kräva för mycket av någon så liten? Vi pratar ihop oss och de andra två pressar mig om jag vet något om den där anti-magi-kedjan jag inte vill kännas vid. Inte mer än det som de också vet. Att den kan göra ont, att den inte går att ta av utan yttre hjälp, att den är till för att hindra magi. De undrar vad jag vet om vildmagin och undrar om jag har haft det på samma otyglade sätt när jag var ung… yngre. Men nej, jag hade alltid kontroll. Så jag är inte så mycket till hjälp här som en förebild, men de tänker att jag kanske kan visa henne hur kontrollerad magi ser ut.

Malinda kallas fram. Jag presenterar mig, Ella som är duktig på att sy och Eskil som ser lite sur ut på ytan men som är snäll innerst inne, jag vet inte riktigt hur jag ska föra samtalet, flickan är så otroligt rädd och tillbakadragen. Jag försöker visa henne att hon kan släcka eld också, att det finns alviska ord för det och att det är så jag riktar min magi. Jag släcker och tänder en trädgren Eskil håller i. Vi försöker med något mindre, enklare, ett ljus. Ser om det går. Men det kan vara så att Malindas magi är tyst, att den sker på helt andra vis än hur jag kanaliserar min. Jag tror inte att jag gör en särskilt bra insats.

Jag lägger fram funderingen om att låta henne bära halsbandet så hon inte behöver vara magiker längre, och då verkar hon med ens mycket motiverad till att vara magiker, eftersom hon vill kunna rädda sin syster. Jag vet inte riktigt var hon fick den idén ifrån, eftersom jag hela tiden försökt tala om att Marja förmodligen har det bra i Lejvi. Jag försöker få henne att förstå att hon nog kan rädda sin familj så som hon är utan magi. Fullkomligt omöjligt att nå fram till barn. Kehindes och Fabias barn är bara 5 år som äldst och mycket enklare att göra nöjda. Hon springer tillbaka till rucklet efter att ha frågat om lov. Ella tycker att det är pappans sak om han vill låta Malinda bära halsbandet. Jag trodde att det skulle ske nu, men tydligen inte. Då var det kanske inte så angeläget ändå. Jag har ju knappt sett nån magiutövning från henne alls hitintills. Min kjolfåll började ryka lite, men det var också så mycket som hände. Det kunde varit värre. Det kunde varit okontrollerbara blixturladdningar, då hade det nog varit lite mer ohanterligt. Vi återförenas med gnomen och något senare rider vi in i Lejdsvik. Huvudgatan är kantad av sporadiska och udda tältdukar och krypin, det är helt förfärligt skräpigt. Stenhusen är dvärgbyggda, påpekar Eskil. Överallt sitter fattiga. Den ena trasigare och smutsigare än den andra. De saknar tänder, har trasiga kläder, saknar lemmar. Bara klagan och bedjan och desperata blickar som följer oss på vår färd. De håller sig på avstånd som av ett osynligt kraftfält, men deras knotiga fingrar är nästan mer klåfingriga än vad jag upplevde i Klustret. Min mun blir torr. Mitt hjärta slår hårt. De ropar efter oss. Deras anhöriga är sjuka och ligger för döden, kan någon avvara en slant? Lite bröd? Någons barn dör av svält i detta nu. En blind man tittar noga mot oss som om han såg, men det kan han omöjligt göra. Jag ryser inifrån och ut. Tar in allt utan att kunna förstå eller processa någonting.

Pål-Albert vänder åter till Lejdsvik Brygga för dagbränningen han ska hålla där. Enligt vakterna är det farligt på vägarna när det är mörkt och han ämnar stanna där över natten. Ella uttryckte tidigare att vi inte skulle tänja på deras gästfrihet så vi andra tre stannar kvar i Lejdsvik, äter mat. Under kvällsvarden ser vi en kyrkdvärg med tung eskort. Vi samtalar smått om att Mallin är ett människosläkte, att deras Banni var den som nyligt mördades och fick ögonen brända. Och enligt de andra så är det såhär fattigt överallt, det har jag då aldrig sett i varesig Jarlsberg, Creutzburg eller Eiderhamn. Vi deltar i dagbränningen i Mavara-kyrkan och jag anstränger mig för att inte göra så stort väsen av mig. Jag vill inte råka locka ännu ett barn eller annan som tror att vi kan hjälpa dem. Tackar för att allt gått bra idag och ber om god reslycka imorgon kväll vidare från ön. Väl i vårt rum verkar de andra äntligen slappna av något. Det har varit sådan tryckt stämning sedan Eskil lovade att försöka skicka någon magikerkunnig till Malinda om han stöter på någon under sin resa. Något som fick Ella att ta ton och skarpt säga ifrån. Sånt kan man inte lova. Man ska inte ge falska förhoppningar. Hon har rätt. Det har mor sagt tusen gånger.

Pål-Albert kommer inrusande med andan i halsen och berättar om att barnen lekt tabaxsmyg. Något jag inte har en aning om vad det är. Är det så upprörande? Sedan har han talat med Malinda. -Har hon satt eld på hela byn? Nej, hon har sett en snäckman som kommer upp ur havet och vill ha alla snäckor av en pojke, och tydligen är barnen i fara. Eskil är snabbt påklädd och ger sig av med gnomen innan jag hinner ta in vad de sagt. Jag hinner tveka och tvivla flera gånger på om jag ska följa med innan jag beslutar att stanna på rummet och föra över mina magirullar i min bok. Tiden är väl övermogen för det. Jag vill dessutom hemskt gärna få en lugn natt där jag inte behöver rida på en nipprig åsna till häst, bli rånmördad av tiggarpack, dränkt av en snäckman, eller mest troligt, sova i ett kallt oinrett skjul med fiskrens-lukt i näsan. Nej tack.”

Pål-Albert:
“Situationen för det lilla Lejdsviksbrygga är allvarlig. Liv som jag först pratade med var halt på grund av legoknektar som kommit hit och dräpt alla byns fä i jakt på någon som hette tiffsituffs nånting. Jag kan då inte tro annat att byborna och de stackars krittren var oskyldiga och får grymt sona i onödan och att Herr Silversejdel driver dem till svält.

Ella, Eskil och Iselins möte med flickan verkar ha gått … ganska bra? Det är fina reskamrater jag har som är villiga att göra så mycket. Inte minst Iselin som växt upp så frånvänd mot småfolket och som visar en empati som jag ofta tycker mig se saknas bland de högresta.

Jag får medge att det känns sådär att de gav bort det där halsbandet. Jag såg det som en absolut sista nödlösning ifall hennes krafter var helt bortom kontroll och mitt senare möte med Malinda visade mig att så inte är fallet och att det finns gott om hopp för henne. Att det där halsbandet finns här att bruka oroar mig. Det är ett ting av ondo som försöker släcka vad som borde vara en gåva och som pinar den som bär det.

Turen in till Lejdsvik gav en helt annan bild av ön. Nog för att tiderna är hårda men jag tror att skulden ligger på det styrande skiktet som inte kunnat skapa bättre förutsättningar för alla dessa sysslolösa som bara dumpats här. Smakar illa att kalla det för prövning och de brott som kommer ur dessa människors nöd kan inte helt sägas vara deras skuld. Den som stjäl för att överleva är inte densamma som den som stjäl för att bli mer rik.

Vilken dagbränning! Vi hade en fantastisk stund tillsammans. Det var mycket synd att omständigheterna gjorde att jag var själv med byborna, jag saknade mina reskamrater. Min predikan om Otto Finkeldink föll sig väl och det var en sann fröjd att se barnen krypa ur sina räddhågsna skal för att få göra nåt så viktigt som att leka – Tabaxi-smyg närmare sagt. Till och med Malinda var med och jag fann tillfälle att prata med henne efteråt. Iselin hade undervisat henne i att kunnat släcka eld och hon hade verkligen tagit till sig det, gott så!

Men nu tog allt en märklig vändning. Malinda berättade en hemlighet. En pojke i byn … säljer snäckor om nätterna till en märklig man som inte känns bra. Jaha tänkte jag, hon har nog bra känsla för folk och folk men då blev jag alarmerad över detaljen att handlaren stiger upp ur vågorna!!

Raskt for jag tillbaka i staden och fick med mig Eskil för att spionera på det här. Kan det vara samma folkslag som den där grävlingen förvandlades till? Jag trodde såklart på Malinda men ändå kom sanningen som en chock. Ur vattnet kom ett monster!!“

Prolog – Episod 12

Iselin och Ella tillbringade en lugn kväll på rummet i Lejdsvik. De noterade oroligheter på gatan utanför, men la sig inte i det hela. Ella noterade fågeln med de vita ögonen, och uppmärksammade Iselin på denna.

Desto mer hände på stranden, där Eskil och P-A satt posterade. Varelsen som rest sig ur vattnet samtalade med den lilla pojken, Milo. Efter en del udda beteende slog en ljudlös blixt ner i båthuset där Malinda och fadern sov. Varelsen kommenterade att den lilla häxan drömde mardrömmar, och jämförde henne med något som kallades ‘Sommarhovet’ och ‘Drottningen’. Milo gav varelsen ett snäckskal, och fick en slagruta i byte. När det var gjort blev plötsligt varelsen rädd för “en röta” “som “väckts i marken”, och skrek åt pojken att springa. Detta skedde, och varelsen backade ner i vattnet med blicken låst på en punkt bakom ryggen på Eskil och P-A.

När varelsen försvunnit ner kunde dessa undersöka denna riktning, och fann en relativt nygrävd massgrav för fä. En arm rörde sig och sökte en väg upp genom jorden, och de kunde snart konstatera mer omfattande rörelse nere i jorden. Eskil började slå, men fick dålig effekt av sina slag. P-A hade bättre lycka med att be Rin om hjälp, och lyckades därigenom visa hela högen vägen till multnande vila.

När så detta var gjort såg de ett rött ljus från båthuset. De bestämde sig för att ro ut dit. På vägen ut slocknade dock ljuset, och när de var framme fann de Malinda och fadern sovande. De fann således inget att göra där, och återvände iland för en orolig natts sömn i ett skjul. Innan sömnen tog dem hann de prata en del om det förflutna. På morgonen väntade de sedan in Ella och Iselin från Lejdsvik.

Ella och Iselin tog sig iväg på morgonen i en orolig stad. Ella upptäckte omgående en potentiell angripare som siktade åt deras håll med ett armborst, och kommenderade Iselin i skydd intill hästen. Därefter följde en pressad eskort mot stadsmurarna. Väl där rapporterade de händelsen till en vakt, och travade ut. Fortfarande skärrade av händelsen ankom de så utan ytterligare missöden till Lejdsvik Brygga.

Så samlades gruppen, och samtalade om vad som skulle göras härnäst. P-A betalade en kvinna i byn för natthärbärget, och övervägde en tid att ta sig ut till Malinda en gång till. Det blev dock till sist ändå inte av, och gruppen inledde återresan mot Lejvi.

Utflykten verkade ha fört dem närmare varandra, och samtalet var öppnare än förut. Mot slutet kom det på tal såväl att fortsätta resa tillsammans, som att försöka ordna så att Iselin anställde såväl Eskil som Ella. P-A sa sig ingå på köpet, och gruppen närmade sig således att vara mer officiellt formerad.

Ella:
“Vi blir kvar på rummet när våra kortväxta vänner drar tillbaka till Lejdsviks Brygga. Ett barn samlar snäckor och ger till någonting som kommer upp ur havet. Och han har gjort det förr? Och det har gått bra? Hur är den här gången annorlunda? Blir en gård säkrare för att man slutar ge gåvor till hustomten? För allt vi vet kan det vara ett sånt här utbyte som håller det lilla fiske som finns kvar flytande.

Det är en livlig kväll utanför. Stök mellan folk och Mallins vakter. Det är knappast oväntat med tanke på situationen därute. Trängda individer som sjunker längre och längre ner i dyn för varje dag som går. Folk med ideal, folk med hopp, folk med insikter, folk med mindre och mindre att förlora ju mer tid som går. Val som blir mer och mer påtvingade. Ens liv läggs i, eller tas av, händerna på andra. Jag sneglar på där hon sitter med sin bok och kan inte låta bli att grunna på hur hennes bild av människor på botten egentligen ser ut. Hur mycket känner hon till? Hur mycket kan hon räkna ut om hon lägger tiden? Eller är hennes värld så främmande som den ser ut utifrån?

På kvällen enades vi om att vi ska komma iväg tidigt på morgonen. Trots en viss frid på kvällen är natten orolig. Drömmarna far åt alla håll. Allt tar en fruktansvärd vändning och jag vaknar med ett ryck. Hon sover fortfarande fridfullt och jag andas ut. Jag låter det gå några minuter så att pulsen kan lugna sig lite innan jag väcker henne en första gång. Hon behöver uppenbarligen en stund till under täcket, så jag låter henne somna om med sin bok. Jag kan självklart inte förse henne med den standard som folk av hennes börd förväntar sig på mornarna. Men nu när det inte är fullt med folk med tunga steg på rummet så kan jag åtminstone se till att hon får en så lugn start på dagen som möjligt.

Vi rider ut. Min blick sveper över skuggorna som vanligt. Plötsligt ser jag blänket från en pil i en gränd. Ett armborst som följer oss. Följer henne. Instinkten tar vid. Bort, bara bort. Jag manar på bägge hästarna. Jag känner direkt hur min häst fattar situationen och för sig fram i vimlet med precision trots hastigheten. Som vanligt förstår folk att hålla sig undan när stora hästar kommer farandes. Om hon nu bara kan följa med och lita på att folk och fä har en viss nivå av självbevarelsedrift…

Nej… Vad fan tänkte jag. Jag är inte ute med erfarna ryttare som vet hur man håller sig och sina varor vid liv. Jag vänder runt och får henne att sitta av på sidan så hon får skydd av bägge våra hästar. Allt går oändligt långsamt när vi behöver ta oss fram till fots. Ingen flyttar sig för någon som kommer gåendes, och hästarna blir ett hinder för att röra sig smidigt istället för en snabb väg ut. I vimlet blir det omöjligt att få kontroll på var skytten tog vägen. Vi har definitivt passerat gränden, men personen kan lika gärna ha följt efter.

Vi närmar oss porten. Någon har uppenbarligen hållit utkik efter oss och ger sig av ut i en gränd. Ränner in i en gammal man som faller omkull. Jag ser hur min protegé noterar det som händer och är beredd på att ingripa om hon skulle vika av. Det skulle såklart kunnat vara en oerfaren utkik med dålig koll på sin omgivning, men med tanke på att individen väntade tills vi båda hade möjlighet att se den springa måste jag förutsätta att det är ett iscensatt försök att få oss att vända ut i gränden. Till min stora lättnad håller hon sitt lugn och går vidare.

Vi kommer äntligen ut ur staden och kan sitta upp på nytt och ta oss iväg. Jag vet att jag inte kommer att ha en chans att bevaka alla vinklar bakom träden vi passerar, så vi får göra det bästa av situationen och röra oss så snabbt som möjligt istället. Jag försöker tränga undan känslan av misslyckande.

Vi möter upp de andra. Deras möte med snäckgubben verkar ha varit den mildaste delen av gårdagskvällen. Flickan verkar kunna ställa till med mer än bara sätta fyr på saker intill henne. Att få de döda att resa sig ur sina gravar? Där har vi någon riktig ondska som gror… Jag har svårt att se hur det här skulle vara en gåva från gudarna, men det är såklart inte min sak att veta. Jag har definitivt för avsikt att fortsätta hålla mig till den norra halvan av ön vid framtida besök.

Brynen vill betala för deras uppehälle, så vi dröjer kvar ett tag till. Är det för att han tagit till sig av vad jag sa igår? Eller var det alltid hans avsikt och att jag rakt av förolämpade en kyrkans tjänare med vad jag vräkte ur mig? Jag känner fortfarande den där klumpen i halsen. Det faktum att han är så svår att läsa gör inte saken bättre. Allt jag kan läsa ut är varmt, välmenande och öppenhjärtligt. Totalt orimligt för en person med hans ställning.

På vägen från byn berättar de om allt som hänt i mer detalj. Därefter berättar Varsk om vad som hänt hans hem och familj. Det är så främmande att jag varken vet ut eller in. Plötsligt får jag frågan om min egen familj. Jag slås av hur många år som gått sen jag fick begrava den delen av mitt liv. Jag nämner skalvet och fokuserar sen på vägen framför oss. I det här läget är jag väldigt tacksam för den lyhördhet som våra kortvuxna vänner tycks besitta.

De pratar vidare om sina resor söderut. Efter ett tag tar hon upp att hon skulle vilja anställa Varsk som beskydd. Jag känner hur den där klumpen i halsen blir till en kniv i magen. Efter allt som hänt… Nej. Det är inte min sak att ha åsikter om. Återigen, fokusera på vägen framåt. De fortsätter prata detaljer och jag uppfattar någon dialog där jag nämns som en bisats. Och någonting om osäkerhet kring vad hennes reskassa täcker. Det viktiga är att hon är säker. Att hon kommer dit hon ska. Resten spelar ingen roll.

Du spelar ingen roll.“

Eskil:
“Pål-Albert var inte på minsta vis förledd av någon saga. Varför skulle detta vara påhitt när vi sett konstigare saker dagligen sedan vi kom hit? Det blev ett möte som var omöjligt att bedöma varför jag hela tiden såg åt Pål-Albert för någon anvisning, men ingen sådan kom. Säkert visste han lika lite råd. Om det varit en styggelse mot gudarna hade han nog signalerat. Jag tror att vi delade ungefär samma tankar. Oro för barnet men en misstanke att vår inblandning lika gärna kunde förstöra som hjälpa. Ingen illvilja framgick från monstret, men det var ändock ett monster.

Vi besparades att ta något beslut då det hela avbröts av tal om röta och häxor. Tankarna snurrade i mitt huvud. Var häxan Malinda? Eller väckte hon en annan häxa? Eller kan alla mäktiga krafter utlösa en reaktion? Röta kändes som en alltför träffande beskrivning av det vi såg vid trädet för att vara något annat. Det sades fler saker men inget jag kunde finna någon mening i.

Rötan gestaltade sig denna natt i form av att de döda väcktes till liv. Händer och armar från döda fä letade sig långsamt upp ur myllan. Kött som börjat ruttna och slappa muskler som ändå obevekligt strävade upp ur jorden och som föreföll dra sig mot fiskebyn. Varför ska de behöva göra det!? Avbryt, ligg still!

Jag ser återigen mot Prelaten för vägledning. Det här måste väl ändå vara något oheligt som inte kan tillåtas existera? Jodå, det visar han. Ska jag ge mig på dem? Ja. Jag är kallsvettig och andas tungt. Ser bara händer och armar än, men slår ändå. Har svårt att sansa mig och slår alldeles för hårt. Mjukt kött och senor faller av och dras isär, ben exploderar till flisor. Det är vidrigt. Jag slår fler och märker att nästan ingen kraft behövs, där finns inget motstånd. Det kväljer mig. Och det hjälper inte. Det som blir kvar krälar som maskar eller sniglar vidare. Jag blir stående under några andetag. Det första huvudet bryter upp ur marken, förvridet och med ett tomt trasigt öga öppet. Jag backar, klarar inte av att ge mig på det. Det gör ändå varken till eller från. Kanske borde jag känna ilska mot denna skändning men jag har inget att fästa den vid. Varför händer det? Inte är det fänas fel att de går igen. Är det en häxa, som kanske är Malinda? Nej. Återigen en påverkan från utkanten av världarna? Jag ser mot Pål-Albert med förtvivlan.

Han står tryggt och beslutsamt, kanske upprörd, men visar inget av min hjälplöshet. Han talar enkla ord, ber kropparna att vila och bli jord. Jag blir skakad in i själen när kropparna lyssnar. Pål-Albert låter Rins vilja ske. Eller Rin låter sin vilja ske genom sitt sändebud. Hela den krälande massan slappnar av och på några ögonblick förvandlas allt till mull.

Han är utomvärldsligt mäktig när han står där. Det slår mig än starkare när allt är så enkelt och jordnära. Han är lugn och närvarande och enkel, precis som han varit alla andra dagar vi rest. Inget storslaget, inga konstlade ord eller uttryck. Jag känner igen honom helt och hållet, trots att jag just nu ser honom utföra ett mirakel. Jag känner att mycket faller på plats vad gäller att kunna beskriva honom. Det är inget hos honom som görs för syns skull eller för vad andra ska tänka och tro om honom personligen. Han har sitt värv och sitt syfte. Jag får känslan av att det han gör verkligen kommer direkt från honom till de han möter. Det är inte någon gudom som mellanhand, den är i så fall inom honom. Det kan vara gentemot oss som reskamrater där han alltid ser oss och vill lyfta upp oss och trösta oss. Det kan vara barnen han hittar på lekar för, så att de kan släppa sin oro en liten stund. Det är inte för att framstå som godhjärtad inför deras föräldrar. Det kan vara att hoppa rakt in i ett engagerat utbyte av sagor med en firbolg han möter på vägen. Det kan vara att visa respekt för Iselin Falger och för hennes plats i uppdraget, men lika väl säga ifrån inför henne eller fråga henne personliga och krävande frågor som ingen annan hade vågat nämna. Det må leda till bitterhet eller elaka kommentarer, men det stoppar honom inte. Han vill hitta något där, faktiskt lära känna och hjälpa. Det är som att han inte bryr sig så mycket om vad andra tycker om det.

Han står verkligen över, eller vid sidan av, så många av de världsliga gränser vi andra känner av. Dels samhällets påhittade strukturer men tydligen också barriärerna mellan liv och död. Han talar och de döda lyder. Han bryr sig inte om att det är omöjligt, han vill att de ska få vila. Svårt att ta in, var går gränsen för vad han och Rin kan göra? Jag blir uppriktigt skrämd av den makt han besitter.

Jag blir väldigt tagen av hans närvaro på ett nytt sätt. Det är något ofattbart och oväntat, men samtidigt känns det inte alls konstigt. Det är inte en ny sida av honom, bara en ny situation. Jag bugar lätt mot honom. Det är en ära att få se något sådant hända och en otrolig lättnad att det gick att stoppa det hemska. Jag är glad över att få resa med så inspirerande och imponerande individer. Men det skakar om mig ordentligt. Tänk att jag hamnat i det här. Jag trodde nog inte att livet hade så mycket nytt att ge vid min ålder. Att jag redan sett en hel del.”

Iselin:
“Det kan inte rimligen redan vara morgon när Ella väcker mig. Det är varmt under täcket, och det är ganska tyst, till skillnad från igår. Så skönt… Jag ger efter. Jag fortsätter spana på snäckmannen, tryggt gömd bakom ett tagg-snår som trasslar sig in i håret. Gåshuden reser sig på min hud, en tagg gräver sig in i armbågen. Jag befinner mig plötsligt på gatan, jag kastar en flaska rakt på vakternas sköldar så glaset sköljer över dem. Jag ser mig själv springa undan, följer det hela från husåsen med oseende ögon. Det river i lungorna. Får de tag i mig nu är det kört. Då väntar galgen. Min svältande familj står och tittar från sitt upphöjda bås medan snaran läggs om min hals. Gråten rinner bakvägen ned i halsen. Inte ens ett svärdshugg förtjänar jag.

Ella lägger min bok i mitt knä, jag vaknar med ett ryck, jag måste ha somnat om. Jag sätter mig upp, gnuggar sömnen ur ögonen. En ömhet finns kvar i armbågen när jag försöker stötta mig på den, gårdagens ridtur. Ella försvinner ned efter frukost och jag ägnar lite tid åt att studera min bok. Undrar om jag kan få den osynliga tjänaren att leda hästen om den skulle vara oregerlig idag också, så jag slipper skämmas mer. Jag lägger extra tid på att memorera magisk sköld och rustning som Eskil tryckte på igår.

Det tar en stund för hästarna att bli resklara, Ella hör sig för vad det var för tumult under natten och tydligen är det något de är vana vid. De barrikaderar värdshuset och låter vakterna arbeta. Vi ger oss av. Jag försöker att inte titta så noga på folket som rör sig framför oss och bredvid, vill inte provocera fram mer klagan, men de kastar en del blickar. Var de en del av oroligheterna i natt? Hästen har skärpt sig men från tomma intet manar Ella högt på sin häst och när hon är jämnsides med mig så slår hon till min häst med tyglarna så den tar några språng rakt fram mot folkmassan. Jag försöker styra undan så vi inte störtar in i någon. Min häst stegrar och jag håller mig med nöd och näppe kvar i sadeln.

Vad i alla världar håller hon på med!?!

Ella vänder runt, beordrar mig att sitta av på fel sida av hästen och hon låter så allvarlig att jag gör som hon säger utan att ifrågasätta och vi går raskt vidare genom folkvimlet. Jag gör som jag lärt mig. Länger på stegen, hård blick framåt, vaksamhet åt sidorna, låta vakterna göra sitt jobb-vänta, vilka vakter… Ella förklarar att hon sett någon sikta ett armborst rakt mot oss och det skrämmer mig mer än det kanske borde.

Ta mig bara ut härifrån!

Järnsmaken är tillbaka i munnen. Jag ser en mörkklädd figur springa ifrån oss i en sidogränd och oförsiktigt kollidera med en gammal gubbe som faller raklång bakåt och slår i bakhuvudet. Han ligger där som en strandad sköldpadda. Ett uns tvekan i steget. Det finns inget att göra. Jag skakar synen ur huvudet. Vi måste härifrån. Ella meddelar vakterna om händelsen och de tar det inte på allvar över huvud taget. Hur svaga är Mallins egentligen?

Sen minns jag att jag reser som Dovah. De bryr sig såklart inte om någon som ser ut som oss, även om vi är bättre klädda än de flesta här inne. Väpnad eskort hade möjligen varit en bra idé, varför lät vi Eskil rida med Pål-Albert? Hoppas att allt gått bra för dem. Hoppas att barnen bara hade livlig fantasi efter det där tabaxi-smygandet. Utanför murarna sitter vi upp och ger oss av i trav.

Vi möter upp med de båda andra och de verkar på bra humör och är igång med dagen. Vi har kommit något senare än vi tänkt, men vi hade våra skäl. Kan vi komma iväg så snabbt som möjligt? Eskil håller på att sadla hästarna och säkra väskorna. De undrar om vi har bråttom till båten då vi ser stressade ut. Jag ser mig oroligt om. Ella uppdaterar dem om attack-försöket. De ser lite bekymrade ut. Men här ute borde vi vara säkra. De båda har haft en mycket speciell natt, men vi har inte tid, vi får gå igenom deras kväll och natt medan vi rider. Men vi kommer inte riktigt iväg. Något verkar tynga Pål-Albert, han är inte redo att släppa Lejdsvik Brygga än då han inte sett till Malinda idag, och det hade hänt märkliga saker i natt. De får redogöra för oss i korta drag.

Snäckmannen hade dykt upp, precis som barnen sagt, och sedan hade ljusfenomen framträtt, som väntat, och efter det hade rötan rest sig. Vadå rötan? De får brodera ut sin berättelse något för att vi alls ska förstå. Ur en grund grav hade odöda fän rest sig. Byns ihjälslagna fän. Enligt varelsen hade det varit den lilla häxans magi. Är hon nekromant? Det hade kanske varit en idé att ha med Zaryndalyan hit i alla fall. Men jag vill inte vara bunden till henne mer än nödvändigt. Pål-Albert och hon kommer inte överens och det måste finnas något slags ytterligare skäl till det som inte bara är meningsskiljaktigheter. Jag menar bara att det är klokt att hålla sig något avvaktande.

Pål-Albert vill göra mer för Malinda. Ta henne med sig på sin resa, kanske. Ta henne ifrån hennes familj? Vi hade ju lovat att inte göra det. Och hon verkar inte ha någon kontroll. Nekromanti? Otyglad eld? Hur skulle det se ut på ett träskepp? Då skulle vi behöva hålla henne fängslad med halsbandet. Vad ska han med henne till förresten? Ska han plocka upp ett barn i varje by vi rider igenom? Han måste ha blivit sentimental på äldre dar. Man kan inte rädda alla. Jag avråder bestämt. Han vacklar. Vad gör att jag har sån kraft bakom orden? Jag känner möjligen viss angelägenhet om att lägga Lejdsvik bakom mig. Inte vara ett sittande mål i en tre kvart medan han övertygar fadern att lämna ifrån sig sitt barn. Vem var det som försökte skjuta mig förresten? Vet den vem jag egentligen är? Var det Gråhund? Ella vet inte. Hur gick det för mannen som föll? Det hade inte Ella lagt märke till.

Det känns bättre att vara tillsammans med de båda andra i alla fall, även om Pål-Albert envisas med att gå och tala med den gamla kvinnan igen för att betala deras uppehälle. Vi hinner tala med Eskil, berätta om fågeln i Lejdsvik igår kväll. Ella lade märke till den medan jag skrev. Någon håller koll på oss. På mig. Men verkar inte hotad av att jag ser den. Är det Gråhunds familiaris? Men då måste ägaren rimligen vara i närheten också. Han måste vara listigare än så. Jag funderar på om jag skulle kunna nå ut med ett meddelande till Malinda, för att höra att allt är bra, och på så vis lugna prelaten. Men det är för långt ut i havet, och jag har fått nog av ekor på ett tag. Undrar om vi gjorde någon nytta här alls? Fast jo. De andra stoppade ett angrepp av odöda som börjat kravla sig upp ur sin grav.

Vi kommer äntligen iväg och de berättar hela berättelsen om snäckmannen och pojken, och rötan från början. En ohyggligt högrest best med långa armar, äggformat huvud och ett enormt gap, men som fört intelligent samtal precis som vanligt folk. Varelsens uppfattning om den lilla häxans magi som var “som Sommarhovet, men med samma färg som Drottningens”… något. Det hade lyst ett sken som bländat dem över klippan i havet och varelsen hade varnat pojken för rötan som steg upp ur jorden. Sen hade varelsen försvunnit i djupet, efter att ha lämnat honom en slagruta att leta skatter med. Därefter hade båtskjulet lyst av rött inifrån. Men när dvärg och gnom väl kom ut till klippan så sov de inhysta gott.

Det är måhända något naivt att lägga fram argument för att byn får sköta sig själva med assistans av Mallin när det förmodligen var Mallins knektar som slog ihjäl fäna. Skulle de ens bry sig om att ta tillvara på hennes gåvor när det nu ställer till så mycket problem? Då dödar de nog hellre allihopa. Det kostar mindre. Men Mallin verkar ju inte kapabla till att ens rensa upp på gatorna i staden så varför skulle de bry sig om Brygga? Men det är klart att det kanske är en lättare sak att markera sin makt med. Hoppas byborna får vara ifred. Vi har lämnat halsbandet, det får räcka.

Vi fortsätter samtalet. Jag är så glad att de lever. Det är inte självklart med en sådan varelse som den enorma snäckgubben och därefter odöda som inte stannar upp för våld. När Eskil huggit fä-armen i småbitar så fortsatte ändå minsta kroppsdel att ta sig närmare byn. Fruktansvärt. Men tack vare Rins hjälp hade Pål-Albert kunnat ge dem sin sista vila och gjort dem åter till mull. Precis som Virgilia med naturvarelserna. Tack de nio för det.

Eskil berättar om en styggelse som hände hemma i Livfolden i vintas. År 857. En gammal dvärg hade fått med sig ett stort antal fän ned i gruvan och höll en ceremoni där som släppte lös en dimma ur berget, som spred smittkoppor och sjukdom. Gamlingen hade blivit förbytt på gamla dar, sådär som de kan bli. Undrar om det var många dvärgar som dog? Precis som i Gnom-massdöden? Det har vi inte hört något om hemma. Eller jag jag har inte hört något om det. Hade något hänt med berget? Nej se, det vill Eskil verkligen inte veta av. Berget består, det är det enda man kan vara helt säker på. Känslig punkt.

Sedan det stora jordskalvet har allt blivit värre med oförklarliga händelser, stjärnfall, röta stigen ur jorden, varelser och monster. Och fattigdom. Jag minns inte så mycket av vad som hände under själva skalvet. Uppstod nya fåror i berget? Dalar? De andra vet inte så noga. Eskil drar paralleller mellan alla händelser vi varit med om de senaste dagarna. Jag får prata med mästarna i Ordo Arcanum när vi kommer dit. Allt kan hänga ihop. Allt kan också bara vara slumpvisa händelser. När stora kraftansamlingar koncentreras på samma ställe så kan det kanske påverka väven och världarna på något sätt. Såsom en ceremoni eller en stark otyglad kraft, Malinda. Eskil förstår inte vart jag vill komma. Och det är lite svårt att förklara på en hästrygg såhär. Vi får ta det senare ombord.

Eskil berättar om sin familj, att han saknar dem och att han tvingats hemifrån för att kunna försörja dem. Jag visste inte att det var så illa ställt hos dvärgarna. Han är väl också precis under Aske och då borde han väl ha det bättre än så? Men de kanske inte driver in skatter på samma vis som vi gör? Kanske dog många ändå? Kanske är han en avlägsen kusin eller så i Borvangklanen, kanske yngst och utsänd som krigare och det förklarar ju hans brist på etikett. Ska jag säga förresten som undvikit såväl Pärlas delegation som att underlåtit mig att meddela Mallin att jag ankommit deras stad. Men det blir bara en massa onödig tid på nigningar och bugningar. Speciellt när jag reser ensam. Jag har bara haft tur att jag haft såväl Eskil, Pål-Albert och Ella som resesällskap.

Utan stab reser man inte tryggt, jag hade kunnat vara död tre gånger om vid det här laget. Jag förstår mors invändningar på ett helt annat sätt nu efter attack-försöket. Men, det ska jag nog inte nämna för henne. En anledning, av många, att jag skulle blivit mött vid hamnen för eskort. Men då hade jag inte kunnat göra något av allt det här på ön utan att vara påpassad för minsta lilla. Och jag hade behövt umgås med deras tråkiga Banni. Nej, detta har varit bra mycket nyttigare alltsammans, även om det varit näsbränna på kallsup, en efter annan.

Vi pratar om var vi är på väg efter detta. De båda männen uttrycker att det vore trevligt om vi kunde dela boende i Eiderhamn. Att det skulle kännas märkligt att skiljas åt. Jag försöker få ihop den tanken med att anmäla mig till Tria. Kan jag verkligen dela rum med följet? Jag får skicka bud till Tria om att jag reser i sällskap. Tänk om det hunnit hända något politiskt mellan min familj och Tria medan det här blossat upp? Det kan jag inte veta säkert. Ska jag chansa? Rimligen påverkar det kusin Haudwig och farfar likväl som alla andra när kartorna ritas om.

Eskil är åter i funderingarna om allt som hänt hör samman, och att han vill hem om det har eskalerat på samma sätt hemma som här. Jag frågar om de inte har duvor och korpar, jag säger nog kråkor, men menar korpar, som kan flyga med meddelanden. Kan han inte bara skriva till dem istället för att oroa sig? Han menar på att de inte hinner svara honom när han är ute, men det borde de väl om han stannar ett tag i Eiderhamn. Det tycker han är en bra idé. Han har tydligen fru och flera barn.

Pål-Albert hade trott att Ella var min livvakt på båten. Jag slås av hur mycket hon gjort för mig. Någon slags betalning borde vara skäligt som tack. Får överse saken. Pål-Albert fortsätter intressera sig för Ella och vi kan gissa oss till att att Ella förlorat sin familj i det stora skalvet. Då är det otroligt illa att jag uttryckte att jag inte kände till skalvets efterdyningar särskilt väl, men jag var bara 7 fyllda. Det var inte något jag intresserade mig för då. Det kostade mycket att återuppbygga husen som rasat, är allt som jag minns. Krossades hennes familj i rasmassorna? Stackars Ella.

Pål-Albert ska till Creutzburg, men han har inte bråttom så det känns rimligt att slå följe när jag fått avklarat mitt mästarprov. Eskil och Ella behöver ta arbete. Pål-Albert undrar nästan helt öppet om inte jag kan anställa dem. Och det borde väl inte vara ett problem, men jag har en begränsad reskassa, och jag har ju hellre vänner som hjälper mig än anställda. Vänner riskerar mer och vänder inte kappan efter vinden. Var det inte det han sa tidigare? Det där om att se Ella som en vän. Men hon kan inte vara både anställd och vän. Hon ser dessutom helt förstörd ut. Ella behöver ta annat arbete om hon får det och det förstår jag. Jag kan inte lova henne mer än till landsgränsen i alla fall. Det borde gå något Falger eller Olumideskepp från Eiderhamn tillbaka in i Dovresjön.

Hur fan gör man sånt här? Jag uttrycker på något vis att jag vill ha med mig Eskil, då han kan slåss. Om han kunde tänka sig slå följe med mig, och Pål-Albert då som jag får på köpet. Givetvis ska Eskil inte behöva gå hungrig, eller hans barn, hur det nu var. Det var det mest tafatta anställningssamtal jag varit med om. Inte för att jag varit med om något. Det kan inte vara såhär man gör. Jag måste tala med mina föräldrar. Få klarhet. Eskil uttrycker att det är obekvämt att behöva tala om pengar och att han inte behöver några silverpenningar i handen – silverpenningar är tydligen skälig betalning, men om betalningen kommer hans familj till gagn så är det gott så. Det borde jag ju kunna lösa. Jag skulle kunna leta upp legaten angående ersättningen samt höra om hon hört något från kusin Haudwig om relationerna till Tria är oförändrade, vilket de borde vara då Wedgal var av Tria. Legaten bor väl precis vid fästet om jag inte missminner mig? Kanske ett besök där allra först efter avstigningen av skeppet.“

Pål-Albert:
“Snäckgubben var fasansfull! Hans gälla röst liksom kröp in under skinnet på en och jag kunde inte mer än att stirra storögt genom vår springa i ekan. Inom kort blev vi alla förblindande av en vit ljudlös blixt som slog ner i båthuset. “Lillhäxan drömmer mardrömmar igen” sa snäckgubben “hon har krafter starka som sommarhovet men i drottningens färger” Vad betyder det!? (Gumman i byn kände till Sommarhovet som något som hör sagorna till).

Snäckgubben tar emot snäckskal från Milo och stryker dem lustfyllt över sina långa sälskinnsarmar. Högst obehagligt! Att ingripa eller ge mig till känna var aldrig ett alternativ. Måhända var det feghet men dessa två har redan träffats flera gånger och Milo såg inte ut att fara illa. Dessutom så vill jag inte döma något efter utseende utan efter avsikt och handlande. Och bakom den skräckinjagande patinan tyckte jag mig se en ömmande varelse som inte vill Milo något ont. För snäckorna gav han en slagruta som han plockade ur sitt innanmäte (horribelt!) som skulle leda Milo till skatter. Det låter lite osäkert, vad innebär skatter för denna varelse? Och var kommer den att leda Milo? Men sedan låste plötsligt snäckgubben blicken på en obestämd punkt bakom mig och Eskil. “Häxan har väckt rötan i marken, SPRIIING!”. Rötan i marken! Vad är det!? Vilken häxa!? I vilket fall så var snäckgubben uppenbart bekymrad över pojken, vilket får mig att tro väl om den.

Tiden det sedan tog för honom att backa ner i vattnet medan blicken skräckslaget låg stadigt fäst på samma punkt var något av det läskigaste jag upplevt. Det kröp längs ryggraden, nackhåren reste sig och mina bryn vibrerade av anspänningen. Vad bakom våra ryggar är så läskigt att de skrämmer snäckgubben så? Inte vågade jag röra mig medan vi var utom synhåll för gubben. Vi var fångade mellan två fasor, huga! Och sedan, lika plötsligt som när allt började, var det som om inget hänt. Snäckgubben var borta och inget gick att skåda bakom oss. Det han sett eller känt av måste ha varit på längre håll och vi kände ingen omedelbar fara. Men när vi gick en bit i den riktningen kom vi fram till en ifylld grop där byns mördade fä begravts tillsammans. Fast någon vila var det inte tal om. Fänas odöda kroppar var i färd med att leta sig upp och ta sig mot byn. Eskil slog och slog men ner till minsta finger kravlade sig kvarlevorna envetet mot byn. Min givna kraft kommer från Rin, gudinnan av sommaren, den som sprudlar av glädje och kärlek – av livet i sin fulla prakt. Jag står i direkt opposition till det onaturligt animerade. “Låt maskarna jobba. Multna och bli jord” Rin hörsammade mina ord och vad som annars hade tagit femton år skedde på sekunder kropparna blev till mull. Det är minst sagt berusande att kanalisera den här kraften.

Vi varvar ner och gör oss hemma i ett skjul i byn för natten. Eskil berättar om en märklig händelse med en dödande dimma som framkallats genom en ritual av en dvärg och en skara fän nere i berget i hans hemtrakter. Det finns kanske en koppling med att de också väckte “rötan i marken” måhända. Striden nära Klustret måtte vara det åtminstone.

Dimman var en tragedi och Eskil förlorade nästan sina två barn av den. Jag frågar honom om hans familj och han berättar om sin fru Jofrid och om Alfrida och Torvald. Han måste försörja dem och hans arbete driver honom ifrån dem. Saknaden han uttrycker känns djup och svår. Jag vet familjens betydelse väl, det är vad som gör många av oss hela och som gör livet drägligt. Men där har jag ett utomperspektiv. Det brukar inte påverka mig men den senaste tiden har gjort mig mer känslig och några av likheterna kring familj oss emellan förstärker de stora skillnaderna. Det är nu 44 år sedan Amalia tog avsked. Valdemar och Rigmor var bara åtta och sex år. Vad blev det av dem? Hur har det levt sina liv? Finns det plats? Jag berättar för Eskil att mitt resmål är för att återkoppla med min familj. Det är så många år och svårt att förklara det vägskäl jag stått inför och de val som jag gjort. Eskils reaktion var svår att tyda men han borde med rätta se ner på den som sviker sin familj. Förenklat var jag inte ämnad att bli familjefar och det smärtar för den skada den försenade insikten har åsamkat. Skriften, Tron, inte minst Irinas vägledning och själavård var det som gav mig möjligheten att kunna göra någon nytta här i världen.

Vi möter upp Iselin och Ella på morgonen och får höra om armbortsskytten som hade dem (Iselin?) på kornet. Ella har en sådan imponerande koll på omgivningen och är snabb med att upptäcka faror. Tack vare det fick skytten aldrig möjlighet att skjuta. Tur att vi snart lämnar ön. Man undrar vem som har dessa onda avsikter. Det troliga är att de är riktade mot Iselin, men i så fall varför?

Jag har under vistelsen på ön närt tanken att formera ett starkare band oss emellan och inte skiljas åt när resan når sitt nästa stadium. Jag vill inte att vi ska gå skilda vägar när vi når Ejderhamn. Den väg jag vandrar som prelat med Rins välsignelse har mig att tro att vi har ett meningsfullt syfte tillsammans. Iselin ska göra sitt prov i staden och sedan verkar vi dela samma resmål – Creutzburg. Vi skulle kunna resa tillsammans men bara vi två känns nog lite konstigt och jag tvivlar på att hon skulle uppskatta mitt sällskap och mina mossiga anmärkningar. Ella och Eskil är beroende av inkomst och måste söka arbete när vi går iland. Det fick mig att klumpigt gå vidare när jag pratade om det band jag känner oss emellan till att föreslå att Iselin kunde anställa Eskil och Ella med mig på köpet så att vi kan fortsätta resa tillsammans. Det var klumpigt och jag ångrar att jag sade det. Ska vi resa vidare tillsammans bör det vara som jämlikar. Samtidigt befarar jag att de känner sig tvingade att söka annat och om det bara är för att de måste ha pengar är väl det en världslig sak för Iselin? Men det skapar såklart en konstig relation med den anställde som underställd. Jag uppmuntrade Iselin att lära känna Ella och bli hennes vän, men går sedan vidare och underminerar det. Jag bryr mig om dessa tre. Men jag kan inte lägga mina förhoppningar över på dem och tvinga fram något som inte är genuint. Det bästa jag kan göra är att visa dem respekt och stötta dem oavsett vilka beslut som tas när båtresan är över.

Och så har vi Ella. Hon har ett sådant hårt skal men känns samtidigt så fragil. Hon kommer alltid med goda råd kring farliga situationer och verkar tala från olycksalig erfarenhet. Hon verkar så ensam ute i stora världen. Hon följer Iselin till Ejderhamn, vad sen? Jag frågar vilka hon har. Vad har hon att komma hem till, har hon en familj – nej. Jordskalvet lämnade henne ensam i ung ålder. Hon säger lite, och bär på mycket. Hur mycket håller hon inom sig, som hon gömmer undan och inte vill, vågar, eller kan ta itu med? Hon verkar sakna en trygg hamn. Kanske har hon vänner någonstans som hon kan anförtro sig åt, luta sig mot och faktiskt kunna slappna av men jag befarar att hon inte har någon hon vågar lita på alls. Försöker jag ta mig nära inpå kommer jag nog bara att skrämma bort henne. Jag hoppas att jag får möjlighet att lära känna henne på riktigt.“

Prolog – Episod 13

Färden tillbaka till Lejvi påbörjades under fortsatta samtal. Efter en tid mötte gruppen en ensamresande ganska kufisk firbolg, långt från de bergsområden där de oftast påträffas. Han presenterade sig som Rag’Minnog, och sa att han reste världen kring för att samla sagor och berättelser. Pål-Albert frågade om det som Snäckgubben sagt, och Rag’Minnog kunde lämna liknande information. När han fick höra talas om flickan med magiska krafter blev han förbryllad och intresserad, och fortsatte åt det hållet sedan gruppen tagit avsked.

Färden gick vidare, och efter halva resan red gruppen in i vad som tolkades vara ett bakhåll. Innan någon fiende hann uppenbara sig flydde gruppen under Eskils ledning av vägen in bland träden. Där kom de efter en tid till en uråldrig gravplats. Pål-Albert och Ella blev båda påverkade av någon övernaturlig kraft, och började rida i cirklar runt gravfältet. Kraften bröts dock efter en tid, och särskilt Ella förbannade att hon låtit sig påverkas.

De fortsatte längre bort från vägen, och började därefter rida parallellt med denna. När faran började kännas över tog de sig tillbaka på huvudvägen, efter en kort rast. Härifrån gick resan väl, och de återvände till Lejvi i god tid. Hästarna återlämnades, och Pål-Albert tog tillfället i akt att samla information från prästen i Eber-kyrkan. Övriga gick direkt ner till skeppet för att försäkra sig om att allt var i sin ordning och att de skulle kunna komma ombord snarast. Pål-Albert fick veta att det var oroligt i Klustret, men också att stenen som spräcktes nu åter var hel igen.

På sin väg till hamnen och resten av gruppen fann Pål-Albert sig plötsligt öga mot öga med en enorm lejonhanne, som helt sonika kom ut från ett värdshus. Han höjde sin stav mot besten, som dock retirerade på kommando efter en kort tids betraktande. Snart efter att Pål-Albert sammanstrålat med gruppen och berättat om detta för sina tvivlande reskamrater såg de allihop hur en brokig skara kom vandrande nedför rampen mot dem. Mycket riktigt fanns där ett stort lejon, men också en kyrklig dvärg i fullplåt, en läderklädd tiefling som verkade kommendera lejonet, ett gråfolk i en kåpa, en storvuxen halvorch med en stor yxa på ryggen, och en gnom i rock och hatt. På nyfiket avstånd bakom följde flera av de andra passagerarna, däribland Zaryndalyan och Veira Dunner.

Innan alla dessa kom ikapp gick dock våra hjältar ombord på skeppet, och blev visade till sin hytt.

Ella:
“Gråfolk och halvjättar, det var något jag bara trodde var påhittat. Men plötsligt står vi på en väg ute i ingenstans och pratar sagor med en livs levande firbolg. Att det inte är det konstigaste de här senaste dagarna…

Det var bara en tidsfråga. Jag gör mig redo för att behöva göra någonting för att avstyra vad som känns som ett uppenbart överfall. Trots pulsen känner jag ett lugn i att det ändå är någonting från den här världen som håller på att inträffa. Någonting som går att förstå. Något som går att hantera. Hornstötar från två håll. Plötsligt tar Varsk kommando och manar oss ut i skogen. Tacka alla nio för att dela följe med en man som har hjärnan med sig.

Brynen tar täten och får till och med hennes bångstyriga häst att följa efter till slut. Varsk håller uppsyn bakåt. Jag behöver bara falla in och leda undan från grenar och träd som bara ponnyn tar sig under. Precis som i morse känns vi sinkade av våra riddjur. Istället för att försvinna ljudlöst och snabbt bland snår så rör vi oss långsamt med högljudda knak. Men förhoppningsvis var vi tillräckligt lång borta för att det första bandet inte ska höra att vi givit oss av vägen.

Skogen öppnar sig i en glänta, helt belagd med stenar. Brynen förklarar att det är något slags gravfält medan vi rider längsmed stenarna. Plötsligt börjar han vika av ut i skogen helt utan anledning. Jag manar till att fortsätta längsmed gläntan och han faller in efter mig. Vi är äntligen i terräng där vi kan börja röra oss snabbt ifrån våra förföljare. Det finns ingen anledning att fortsätta böka runt i snår igen.

Någonting verkar påverka mina följeslagare. De försöker röra sig bort från gläntan. De försöker till och med hindra mig från att ta mig framåt. De beter sig helt orimligt och verkar inte alls förstå att det här är den enda vägen framåt. Sen, en känsla av att någonting inte står rätt till. Jag hänger mig fast vid den bekanta känslan. Jag sluter mina ögon ett ögonblick och känner hur dimman lättar. Jag möts av verkligheten igen. Framför mig mässar Brynen någonting, och jag inser med ens vad som hänt. Hjärtat i halsgropen. Vid Gaaresh, hur lång tid har jag hållit oss kvar här? Vilken fara har jag försatt dem alla i?

Vi kommer iväg och vidare ut i skogen. Bort från gravplatsen. Skammen är enorm. År av träning. Sen är det några kvistar i ansiktet som gör att man tappar fokus. Att man tappar kontrollen…

Till slut är vi tillräckligt långt borta för att kunna känna oss trygga nog att bege oss i riktning mot vägen igen. Varsk nämner att det känns bättre med den här typen av faror jämfört med monster och lik som reser sig ur jorden. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Efter en lång stund passerat kommer vi fram till en lämplig plats för att ta rast. Jag tar hästarna till bäcken en bit ifrån resten. Jag vill inte ha frågor. Jag vill inte förklara hur jag mår. Jag vill inte ha välmenande ord om att det kunde ha hänt vemsomhelst. Jag känner nog med skam som det redan är.

Det ser ut som att resten börjar göra sig redo för att röra på sig, så jag samlar hästarna och börjar gå tillbaka. Då ser jag Varsk komma gående för att möta upp mig. Jag kom alltså inte undan kommentarer ändå. Jag biter mig i läppen. Men han tar inte upp någonting om gläntan. Han ställer inga frågor. Istället beskriver han vad han vill att jag gör om vi skulle stöta på illvillingar igen. Det här är tredje gången på väldigt kort tid idag som det känns som att han läst mina tankar. Säger och gör precis rätt saker. Påtagligt, konkret, genomtänkt. Jag slås av samma känsla som utanför klustret.

Tack.

Vi tar oss tillbaka till och genom Lejvi utan fler missöden. Båten står i hamnen men håller fortfarande på att lastas med varor. Brynen vill till kyrkan innan vi reser, men resten av mitt följe verkar ha fått lika mycket nog av den här ön som jag har.

Ska de ha med ett LEJON ombord på båten???”

Eskil:
“Iselin och Ella höll på att råka illa ut. Det var inte klokt av mig att dra iväg och orsaka en uppdelning av gruppen. Städer och samhällen är inte säkra. Jag undrar om det finns ett hot mot henne som är mycket nära och härrör från vissa människor i städer. Utöver något eventuellt hot som härstammar från utom denna värld. Inga banditer ute på en ö. Lycka att Ella var med och löste det hela. Jag är skyldig henne mycket.

Firbolgen var olika alla jag tidigare stött på. Mina försök att hänvisa till Livfolden och se om den reagerade på det gav inget resultat. Kanske tyder det på att denna individ inte varit i aktiv fejd med dvärgarna, vem vet. Inget hotfullt intryck hur som helst. Pål-Albert får gärna prata sagor men han måste verkligen sluta berätta varenda ord och namn han hört för var person han träffar. Jag börjar hålla med Ella en aning i det.

Var det här ett försök till överfall längs vägen kan jag knappast tänka mig ett sämre genomförande. Vi tog oss undan trots att ridningen var så usel att vi lika gärna kunnat gå. Vad kan hornstöten ha betytt om det inte var ett överfall? En varning till några som inte ville bli upptäckta, när de gjorde vad? Inget i vårt intresse. Vi behövde ta oss till båten. Vi hade tid för en liten omväg men inget större problem. Jag försöker att inte tänka mer på det just nu. Ännu en gammal plats med övernaturlig påverkan. Vad sade Pål-Albert… en grav eller ett fängelse? Obehagligt. Det tog tid för mig att inse att något var fel, jag hade otroligt svårt att ta in att Ella gjorde något irrationellt. Vi tappade inte värst mycket tid och våra förföljare framstår fortsatt som obegåvade. Hade de varit hack i häl hade detta kunnat göra att de hann ifatt. Ella lade fram en annan teori om varför de inte förföljde oss som mycket väl kan stämma. De kan ha känt till denna plats eller i vart fall att området är farligt och därav undvikit det. Kanske är det till och med så känt att de inte trodde att vi skulle våga fly från vägen, men mer troligt är att de gjorde ett inledande misstag och sedan inte kunde förfölja.

Vi red en tid längs med stigar i skogen och jag försökte få övriga sällskapets åsikter om huruvida det var dags att ge oss ut på den större vägen igen. Pål-Albert och Iselin blev obekväma och konfunderade av frågan och kom inte med några nyttiga tankar. Jag lägger på minnet att de nog inte vill slösa sin tankemöda på sådana frågor och verkar dessutom inte ha problem med att följa dit jag leder. Det gick snabbt att nå den tilliten. De har visserligen inget val annat än att följa, om de själva inte vill besväras, så det kan vara en förhastad slutsats. Jag får dela sådant enbart med Ella framledes.

Vi hittade ut på vägarna och tog en kort rast för hästarna.

Pål-Albert berättade om Ellas ärr och vi talade om hennes reaktion på händelsen vid gravplatsen. Inte konstigt alls och det påminner mig om dagen i feberdrömmar och med minnesförluster. Det fyller mig med ett förbannat obehag. Ärr som av bestraffning eller övergrepp stämmer tyvärr in väl med mina farhågor om hennes förflutna. Det blir inga fler sådana så länge vi reser tillsammans.

Det var inte uteslutet att sällskapet som försökt stoppa oss flyttat sig närmare Lejvi och vi hade inte tid för fler omvägar, därför ville jag gå igenom med Ella hur vi skulle hantera en sådan situation. Hon är verkligen fantastisk. Jag hade en oro att det skulle komma någon form av irrationella vagt känslomässiga argument kring förfarandet men inte ett ljud. Hon uppfattar, bekräftar och håller med. Några korta nickar och vi är på väg igen. Hon fyller mig med tilltro och allt känns lättare när vi drar vidare. Vårt sällskap ska nog lösa de flesta problem som kommer i vår väg.

De har alla något särskilt och jag landar i samma känsla som Pål-Albert givetvis redan satt ord på. Jag vill inte att vi ska dela på oss. Jag vill följa med och se vart det här bär. Alla hot mot oss är även utmaningar och ingen av oss har nog blivit driven till sin spets och visat sin yttersta förmåga än. Trots allt vi stött på. Förutom eventuellt det förgiftade vinet har vi nog inte faktiskt varit nära döden. Nära fara, men inte nederlag. Det kommer att vara en intressant resa, oavsett hur lång den blir. Jag måste hitta något sätt att främja att vi håller ihop.

Vi ankommer Lejvi och jag vill bara till båten. Inga fler avstickare, inga konversationer eller konflikter. Huvudet känns som att det ska spricka och jag förmår inte tänka längre. Låt oss komma härifrån. Minst av allt känner jag mig redo för att konfronteras med den eller kanske de två som jag verkligen borde hantera på något vis, som jag tänkt på sedan jag fick veta att båten skulle till Glimmerö. Som jag borde hanterat på något vis för så många år sedan, men det hade jag ingen möjlighet till. Eller hade jag? Hur kan jag hantera det nu utan att svika något löfte eller någon skyldighet åt något håll? Jag ser ingen väg, men kan heller inte leva med att bara låtsas som ingenting.”

Iselin:
“Längre fram på vägen syns en märklig figur, han är lång, klädd i enkla kläder och med grå hy. Vad i alla världar är det för något? Tankarna går först till ett monster, sedan ser jag vandringsstaven. Ett naturväsen, kanske av sten? Kanske ett farligt sådant. Bör vi söka skydd? De andra rider lugnt på, den verkar för civiliserad. Pål-Albert saktar in och hälsar. Främlingen gör detsamma på en konstig sydlig dialekt. Eskil berättar senare att det är ett gråfolk, en halvjätte av något slag. Det framkommer snabbt att denne är från Livfolden, precis som Eskil, men har varit om sig och kring sig och samlat sagor och berättelser till sin bok.

Jag håller mig i bakgrunden. Kanske är det det tidigare angreppsförsöket som spökar, men jag inser att jag är rädd. Prelaten passar på att fråga lite om de erfarenheter han och Eskil ådrog sig i Lejdsvik Brygga. Berättar fritt om såväl snäckmannen, rötan, de odöda, sommarhovet och om Malinda, även kallad häxan som reste de döda ur jorden. Vad tänker Pål-Albert att han ska få ut av allt det här? Berätta för all del gärna om att jag är Iselin av Falger också när du ändå håller på, tänker jag. Främlingen känner väl till sommarhovet. Enligt sagorna så styrs världen av antingen sommarhovet eller vinterhovet. Drottningen skulle kunna vara fédrottningen Titania eller drottningen av vind och mörker. Det låter ju troligt då nekromantin kan sägas ha en dyster ton. Jag minns inte de där sagorna så bra. Det var intressantare med de verkliga skrönorna som låg närmare sanningen. Fast efter denna resa så vet man ju inte vad man ska tro? Tillslut får jag ändå stoppa gnomen och säga till främlingen att vi kanske inte ska sprida vitt och brett allt det som Pål-Albert låtit honom veta under samtalet och både Eskil och Ella instämmer i detta. Vi tar farväl. De andra tror inte att någon kommer att ta gråfolket som tillförlitligt. Eskil känner väl till hans sort och hemma i Livfolden brukar de vara aggressiva och tjuvaktiga medan denne individ var helt tvärtom. Det känns bra att veta, men jag blir ändå orolig för Malinda. Jag vill inte verka svag, men gjorde vi något gott verkligen?

Vi fortsätter vår ritt. Plötsligt hör vi hornstötar igen vid två tillfällen när vi passerat en grupp människor. Är det skogen som vill attackera igen? Eskil reagerar instinktivt och leder oss rakt ut i skogen. Eller. Försöker. Faran ligger alltså längre fram på vägen. Självklart vill ju min häst inte gå som den ska. Den vägrar gå över ett hjulspår och tar bettet och drar tygeln åt ett helt annat håll när jag försöker styra. Tillslut följer den ändå efter Pål-Alberts ponny. Men då han är flera decimeter kortare än i alla fall mig och Ella så väljer ponnyn vägar där vi knappt tar oss fram för lågt hängande grenar och snår. Det är inte en lätt ritt och Eskil manar på oss att öka takten. Ella rider in före mig och banar vägen. Det blir stilla i tankarna. Allt kommer ikapp från de senaste dygnen, hur nära det varit att vi gjort oss riktigt illa eller kunde ha dött bara för att vi kastat oss huvudstupa in i diverse händelser som sedan visat sig leda på avvägar. Men jag kunde inte låta Eskil resa själv till Malinda. Det hade inte varit rätt. Och det verkar som att han inte vet något om magi alls. Det gör inte många, så det är inte konstigt.

Pål-Albert stannar till vid en glänta där det ligger en stor stensamling. Han berättar att det är en gammal gravplats där någon eller några ska hållas bundna i jorden. Suset är tillbaka i öronen och jag förstår att det är mitt eget hjärtas slag jag hör. Pål-Albert börjar rida runt och likaså Ella. Sedan fortsätter de, när vi egentligen skulle vikt av, för att fortsätta hela varvet runt. Jag gör halt och ser på Eskil hjälplöst. Vad gör de? Vi försöker få dem att rida in i skogen hos oss men Ella är övertygad om att hon rider rätt. Något är på tok. Pål-Albert väcks ur sin trans bara Eskil talar med honom, men sen får Ella honom med igen. Ella lyssnar inte på Eskil, rider bara förbi oss. Jag tror att det är något magiskt med platsen. Värt att undersöka närmare men Ella är så konstig. Det kryper i skinnet på mig. Min häst börjar gå efter de andras hästar, lyder inte alls. Och jag får lätt panik inombords. Jag vill inte sitta av, vad kan inte dyka upp från marken om jag sätter foten på fel ställe? Pål-Albert verkar slutligen komma till sans och ber någon slags bön för att beordra Ella att komma till sina sinnen igen, vilket fungerar. Det var som en dragningskraft som ville förvilla dem. Jag kände det inte alls. Borde inte jag kunna mer om sånt här om jag nu ska bli mästare? – Kanske är jag inte redo ändå. Men de stora tänkarna säger ju precis det. Att ju mer man vet desto mer inser man att man inte vet.

Det finns inte nog med tid att utforska saken mer grundligt då skeppet avgår ikväll. Vi rider vidare, oroliga att de som eventuellt var ute efter oss nu kan ha kommit ikapp. Men Eskil tror vi är relativt säkra nu, han resonerar och jag förstår inte varför han drar in oss i sitt resonemang. Det är hans expertis. Bara lite till, säger han tillslut. Bara lite fler kvistar i ansiktet och barr innanför halslinningen. Jag känner mig inte närvarande. Vi rider förbi en stuga, så helt öde är det inte här ute. Jag berättar att jag avser att anmäla min ankomst till Tria när vi når Eiderhamn och att jag vill träffa Marsi Cidreq av Tria som också kan magi.

Vi når äntligen vanliga farleden igen och pausar en stund vid en bäck som Ella leder hästarna till för att dricka. Jag, Pål-Albert och Eskil samtalar om Ella en stund. Hon tog det hårt att bli förtrollad av stenläggningen, tydligen. Det tänkte jag inte på så noga. Men jag kände inte igen henne och det i sig var obehagligt. Hon verkar ha fått stryk enligt Pål-Albert som uppmärksammat ärr på hennes skuldra när han hjälpte henne efter striden. Vad har hon varit med om för prygling? Är det i uppfostrande syfte eller som en del i ett straff som ett varnande exempel? Är det därför hon känner till klustret så bra? Har hon varit i lag med banditer? Jag vet inte. Färden fortsätter och nu är hästen precis så som hästar ska vara. Var allt som krävdes lite vatten? Den lyssnar och tar in vad jag förmedlar. Kan till och med göra några flygande galoppombyten. Den känner väl att den snart är hemma. Vi lämnar av hästarna utan några problem och sedan går vi mot hamnen. Jarlsbergs Aurora är inne med blå fana men vi får inte borda än. Pål-Albert har givit sig av till Eber-kyrkan och vi andra sätter oss på en filt som Eskil breder ut intill en husvägg till ett magasin.“

Jag lyfter min oro om att Pål-Albert talar bredvid mun igen och de andra bekräftar min oro till viss del, men tror att hans omsorgsfulla och finurliga sätt beror på att han är from och godhjärtad efter att ha tvingats överge sin familj efter någon tragik och vigt sitt liv åt kyrkans gemenskap. Varför är han då inte lika mild och medgörlig när det gäller Zaryndalyans förfrågan? Är hennes önskan verkligen så illa? Är nekromanti så farligt? Det går inte att göra sig en uppfattning om innan man gjort sig en bild av det från någon inifrån tycker jag. Och jag måste få veta något om Jasper. Är det inte bättre att veta än att inte? Efter dagarna på Míritol har världen fått något suddigare kanter. Saker är inte vad de ser ut att vara. Folk är inte som de ser ut att vara, men många gånger är de det. Hur ska man veta vem som går att lita på och inte, när till och med stabila Ella kan bli förtrollad av en stenmassa.

Vi ser gnomen vid toppen av rampen, han ser ut som att han frammanar något av Rin igen, sedan hastar han ned till oss och påstår att han sett ett enormt lejon med två meter i mankhöjd. Ett lejon? Ella tror att han tagit sig ett glas, eller något annat, på vägen. Och det är jag också benägen att tro innan vi faktiskt ser ett livs levande lejon vandra nedför bryggan i följe av en mycket udda skara folk av diverse arter och yrken. Saker blir märkligare och märkligare. Ska denna skara med båten?

Vi får äntligen borda skeppet och vi gör detta så kvickt vi förmår. Jag vill bara få lägga mig och vila. Ett bad. Reda ut håret och borsta bort resdammet under naglarna. Byta till något bekvämt. Jag måste betala Ella, hon har gjort alldeles för mycket för mig de senaste dagarna. Hållit mig trygg, hämtat mat, försvarat mig från monster. Hur står folk ut med att nyttja andra som deras ständiga uppassare? Att aldrig få vara ifred. Att ta all deras tid i besittning. Det ingår i den stora planen. Man betalar för deras tid och på så vis uppehälle. De behöver arbete. Men under titlar och olika förutsättningar så finns det ju människor av kött och blod som är långt mer än bara ögat ser och som har sina egna berättelser, drömmar och önskningar. Vad skulle farfar säga om den saken? Nej, jag måste ha ådragit mig en åkomma. Det här vänder uppochned på världarna som jag känner dem. Kanske var det något med det där röset i alla fall. Bara hon får betalt så skingrar sig dimman säkerligen. Och just det. Pål-Albert kom med den goda nyheten att stenen på kultplatsen är hel igen. Tack de nio för det, då kan jag ta min avfärd från Glimmerö med gott samvete.“

Pål-Albert:
“Sommarhovet! Rajminlo… Bagmijog… ehrm … Firbolgen Ragg’Munk, Historiesamlare! Han hade hört talas om det som Snäckgubben nämnde. Ett sagoland han besökt (jag vet inte om den saken) där Sommarhovet och Vinterhovet går om lott. Vinterlandet har definitivt en drottning – Drottningen av “luft och mörker”. Sommar har, kanske inte en drottning precis, men någon vid namn Titania. Vidare så berättade firbolgen att Vinter stod för kaotiska krafter som då ska vara nyansen i Malindas magi (kopplat med “rötan i marken”?) och Sommar stod för ordning vilket var styrkan av hennes krafter. I min entusiasm av att få svar och över dennes vänliga uppsyn lät jag tungan löpa lite väl frikostigt, vilket gruppen bannade mig för. De må ha rätt men jag tror ändå att det var rätt. Jag har svårt att tro att han skulle åsamka skada och snarare att en sådan bevandrad kuf som måste ha hört mången besynnerlig saga kanske skulle kunna vara till hjälp för byn. Hans skräckslagenhet var lite nedslående men tycker jag inte talar för att han skall bringa vidare olycka över byn.

Eskil tar ut vårat sällskap på en ritt i skogen för att undvika ett potentiellt överfall. När han mitt i allt sedan ber om råd i vårat förfarande blev jag överraskad. Det hade inte jag en tanke på. Jag följde bara instruktionerna och var nöjd med att han hade koll på läget. Det fick mig att fundera om han verkligen hade den koll han gav sken av, men jag tror att det kanske var något av en artighetssak när den omedelbara faran lagt sig.

Vi tog en paus vid en lägerplats och Ella var snabb med att dra sig undan. Det var uppenbart att hon var väldigt skamsen efter gravfältsfadäsen. Jag ventilerade mina bekymmer om henne till Iselin och Eskil. Jag vet ju inget säkert men jag tryckte på mina misstankar om att hennes skygga och vaksamma sätt kanske rotas i att hon utelämnats i ung ålder och blivit bränd många gånger. Och så alla det där ärren.

Till mina vänners förtret förmår jag inte gå raka vägen till Jarlsbergs Aurora utan att språka med Regar i Eber-kyrkan först. Till min stora lättnad var den spruckna stenen hel! Oron i det monumentala som potentiellt skett med vårt besök där släpper. I samtalet tog jag mina vänners bannor till hjärtat och höll alla detaljer om byn och Malinda utanför. Jag fick minst sagt bita mig hårt i tungan.

Vi har sannerligen rört om en del i grytan här och det har inte gått obemärkt förbi, återvänder man till ön får man nog räkna med att Gråtass kommer göra sig påmind och vem vet vilka andra vi kan ha upprört här. Det är hög tid att lämna Glimmerö. Jag plockar upp min slev och är missnöjd med hur det smakar. Det har inte bubblat färdigt och jag vet inte hur det ska smaka och vilka ingredienser som använts och har dessutom dålig pejl på vilka andra som har med det här koket att göra. Nåväl, farväl.

Åh kära hjärtanes. Ett lejon som vill käka upp mig! Tur att jag kunde göra mig stor för att få den att tveka.“

Prolog – Episod 14

Gruppen samlade i en gemensam hytt som Iselin hade ordnat, nu i kraft av sitt rätta namn. Skeppets last var ombord, men andra passagerare bordade ännu. Knappt hade gruppen satt sig till ro i hytten innan Iselins ljussken uppenbarade sig och började flacka av och an. Iselin följde, men ljusskenet försvann genom en vägg. Hon sökte i hyttan intill, men fann heller inget där. Tids nog fann hon en märklig resandekvinna i fören. Denna person, Rakel, kunde se ljusskenet och interagerade med det. Detta hade aldrig hänt Iselin förut, och de två talade en lång stund. Hon fick då veta att Rakel dels själv hade haft ett ljussken med sig, dels kände till en musiker vid namn Tundra som reste tillsammans med ett ljussken i ett tredje färgschema.

Befälhavaren kallade alla att samlas på däck, och gav information liknande den de fått vid ombordstigningen i Jarlsberg. Därefter presenterade sig Tharr Valde, dvärgen som ledde en grupp märkliga individer kallade Vida Hammare. Han gick i god för att lejonet de medförde inte var farligt, och att de skulle ersätta alla eventuella skador det orsakat. Passagerarna lugnade sig generellt något. Därefter talade Rotefurir Vissing, som ledde den tredje roten i något kallat Gelderbrandts Fripluton. Han erbjöd sina två unga rekryters tjänster vad gällde skoputsning och insmorning av läderdetaljer.

Ett längre samtal följde inom gruppen. Vida Hammare dröjde kvar på däck för att möjliggöra att alla som ville fick bekanta sig med lejonet, “Vosh”. De verkade ganska vana vid att finnas till hands för sådant, och lejonet självt var mycket lugnt vid tillställningen. Gruppen noterade dock att dess ögon verkade skifta färg, inte helt olikt den märkliga fågel som förföljt Iselin. Kanske var också detta mer än ett djur.

Framåt kvällen sökte Veira Dunner upp Pål-Albert, och berättade för honom om en uppenbarelse hon haft. Tydligen hade hon spenderat uppehållet mestadels i Klustret, och där lyckats återställa stenen på ritualplatsen tillsammans med lokala fä. Hon kallade det själv en uppenbarelse av Eber.

Vid passage runt Glimmerös östra udde märker gruppen en mörk rökpelare från Lejdsvik. Det visar sig brinna i några hamnbyggnader i själva staden, men Lejdsvik Brygga skymtas i samma skick som de lämnade platsen.

Ella:
“Äntligen på båten igen. Äntligen på väg. Trots lejon och blandat pack känns det äntligen som att jag kan andas ut ett tag igen. Ingen kan ta sig iväg någonstans, och det ska fan till för att idioter ska få för sig att ge sig på folk i en sån här situation.

Hon fixar så att vi fyra hamnar i samma hytt. Jag är glad över att slippa både odöda fåglar och sinnessjuka akolyter. Och faktiskt lite glad över att kunna fortsätta ha ett extra par uppmärksamma ögon i närheten. Bland annat… Jag kan fokusera mer på den roll jag borde fylla och behöver inte gräva fram det som lagts till vila.

Det verkar finnas fler som kan se det här ljuset som hon jagar runt efter. En nomad som lämnat sitt folk. De brukar väl ha rätt starka band sinsemellan? Undrar varför den här dragit. Eller blivit utesluten…? Jag vet däremot inte riktigt vad det är med våra två lite naivare vänner. Så fort det finns någonting gemensamt verkar det vara fritt fram att prata om precis vadsomhelst inför kompletta främlingar. I det stora hela spelar väl inte det någon roll, men det är lite intressant ändå.

Okej, då har vi i alla fall officiella roller här på båten. Det känns skönt att ha det etablerat i några dagar, även om situationen lär blir annorlunda när vi väl kommer till Ejderhamn. Hon tar själv upp att hon skulle vilja betala oss för tiden på ön. Varsk säger emot direkt. Börjar prata om att diskutera betalning för framtida tjänster men inte för någonting han gjort innan dess…

Jag vet inte vad jag ska säga. Vi lever allt i olika världar ändå. Han har råd att tacka nej till betalning, trots att han har familj hemma att försörja. Med tanke på vad han sa för någon vecka sen så verkar han till och med råd att tacka nej till jobb han inte vill ha. Jag antar att det finns en del fördelar med att vara släkt med fint folk där uppe i bergen också. Oavsett hur djupt man sjunker så kan man aldrig riktigt nå botten. En annan får vara glad över att kunna hålla sig över grumlet.”

Iselin:
“Vi installerar oss i hytten men jag hinner inte ens lägga mig innan Ciara Lókë dyker upp någon decimeter ifrån mitt ansikte. När hon kommer brukar hon vilja att jag följer efter. Hon svävar runt ett tag och försvinner sedan upp i överslafen. Jag klättrar efter henne. Jag får en kort minnesbild av min bror som klättrar upp ovanför stallet och kastar halm på mig, jag ler. Ciara Lókë försvinner igenom träväggen, flög hon in i hytten intill? Jag skyndar runt. Jag ser henne inte någonstans men Veira Dunner står där och byter om. Men ljusskenet syns inte till. Då var hon inte här då.

Jag stänger dörren och går tillbaka in i vår hytt. De andra byter om och jag får hjälp att byta till min rosa och gröna klänning med guldbrodyr och glaspärlor. På något vis känns det bättre att vara mig själv igen. Undrar hur mycket jag borde ge Ella för denna uppassning? Hon i sin tur undrar om hon bör återställa klänningen men jag vet inte riktigt hur bra på att sy hon egentligen är, kommer det se konstigt ut om hon inte syr på samma sätt som skräddarna hemma? Pål-Albert tänker sig upp på däck för att se det sista av Glimmerö innan vi lämnar den bakom oss för ett öppet, förhoppningsvis stilla, hav. Han har klätt ned sig i enklare kläder. Ella tar på sig sin slokhatt. Eskil kommer på fötter från att ha halvslumrat och ska byta om han också, så vi går före.

En schism i eteriska planet uppenbarar sig längre bort i fören och ljuset ifrån Ciara Lókë hänger kvar och sträcker sig upp mot däck. Jag tränger mig förbi några vakter och de har vett att flytta sig ur vägen. Så skönt att vara tillbaka i den trygga sfär där saker är så som de ska igen. Inte behöva tänka tre varv innan. Jag vet vad jag får och inte får göra och de vet vad som förväntas. Det är det som är problemet med det här mellanläget med mitt ressällskap. Vi vet inte var vi har varandra. Det var kanske en dum idé att gå som Dovah på Glimmerö? Undrar hur visiten hade blivit om jag inte varit förklädd? Undrar hur hus Pärla tog emot det där brevet? Det lär komma något från kusin Haudwig eller farfar om den detaljen kommer fram. Om de nu har tid för sådant mitt under kriget. Men det är förstås då sådana saker är extra viktiga. Att hålla sig väl och inte förolämpa någon. Bevara jämvikten. Vid alla nio cirklar också. Hur körd är jag?

I fören sitter en udda kvinna med Ciara Lókë i handen. Hon verkar kunna se henne också?! Jag frågar om hon också ser henne och sätter mig alldeles intill, hon nickar. Därefter frågar jag massor av frågor i strid ström. Det är en ljusfé, får jag veta. Kvinnan, som heter Rakel, har också haft en men var tvungen att ta farväl av den. De kan ha olika färger och hon känner en annan person som haft en i sin ägo också. En speleman. Jag önskar att hon kunde berätta mer, men hon är lite avvaktande. Själv hör hon till ett resandefolk. Hon försäkrar mig att hon inte försöker stjäla Ciara Lókë. Det har jag inte tänkt heller, så varifrån fick hon det intrycket?

De andra gör sig påminda och jag presenterar dem för varandra. Rakel är på båten för att hon hjälpt några av sjömännen med Maran. Ja, konstigare saker existerar ju så varför skulle inte Maran kunna göra det? Jag kanske har lite lättare för att se saker som inte brukar vara där med min träning. Men såväl Pål-Albert och Ella finner det för otroligt att Maran skulle vara ett verkligt väsen och inte bara en poetisk omskrivning. Eskil dyker upp, omklädd och något är märkligt med hans utseende, jag kan inte sätta fingret på det först. Sen slår det mig att han kammat sig. Det får mig att le. Ciara Lókë försvinner in i min bröstkorg och Rakel kommenterar att hon verkligen tillhörde mig. Det värmer på något sätt, ljusfén har valt mig.

Befälhavaren tar till orda såsom när vi lämnade Jarlsberg och informerar om eldförbudet, hur lång tid resan tar, och om väderutsikterna. Jag funderar på att tala med kaptenen, men de verkar vara en något desarmerad skara och har fullt upp medan vi kommer ut på djupare vatten.

Vi står och tittar på passagerarna som samlats. Ser inte Priscilla någonstans eller hennes följe. Det heliga hjärtat-paret ser vi inte heller, precis som jag trodde har de stannat på ön. Så om brevet till Malindas syster når Lejdsvik Brygga så har de goda chanser att kunna be Virgilia om stöd. Några har tillkommit sedan sist. Det kanske alltid var tänkt så. Ett grönklätt fripluton-sällskap har tillkommit tillsammans med de två tieflings som var med tidigare också, en ny man och två ungdomar som tydligen ska ägna tiden till att putsa skor och laga kläder. Lila underhållaren hör nu ihop med de vi såg på rampen som var så udda, Vida hammare. Deras dvärg berättar att den röda tieflingen har kontroll över besten, det ståtliga lejonet. Mina reskamrater lägger märke till att lejonet har ögon som skiftar i färg och ibland till och med verkar ha samma karaktär som drakfågelns ögon. Men det kan jag inte få se, för när jag tittar dit så blundar den. Rakel verkar oroad över lejonet men jag är mest fascinerad, vem är ägarinnan? Är hon av något hus? Kan en person med de dragen vara det? Pål-Albert och Rakel, och även Ella, tror jag gärna vill klappa lejonet. Jag känner mig spänd. Det har ju inte gått så bra med djur hittills. Och om det nu är något magiskt med lejonet och man avslöjar det, vad gör den då? Innan jag hinner känna in något mer så reser den sig och sveper runt Ella och Rakel innan den försvinner ned under däck. Jag samlar lite av lejonhåret som fastnat på kläderna i en påse.

Pål-Albert tar över samtalet med Rakel av Rackela och jag vill otåligt bara att han ska bli klar så vi kan fortsätta prata om ljusféerna. Någonstans i interaktionen mellan Rakel och Eskil så märker jag att Rakel tittar konstigt på Eskil, som går iväg. Jag försäkrar henne om att han ibland ser lite arg ut men att han egentligen inte är det och det lugnar henne lite. Jag frågar om Rakel vet varifrån ljusféerna härstammar och det vet hon inte. Hennes bodde i en låda som hon tillhandahöll. Den förmedlar vad som är rätt och fel och vägledde henne, men det verkar vara länge sedan de skildes åt nu. Eskil räcker mig det glas med vin som jag bett om och han gör någon konstlad gest som är lite märklig i sammanhanget, men jag kommenterar det inte.

Vi talar kort om Dunner och jag får höra den mest gräsliga historia som jag tydligen missade på resan hit. Hon har sett till att få folk dödade, utmanat och blottat sig för faror och sålt sig bara för att kunna möta våld i Nemeliyas namn. Pål-Albert och de andra anser att det inte ligger i uppdraget. Men det går nog att se på olika sätt, gnomen är ju rätt blåögd i sin tolkning av skrifterna och tolkning av uppdraget. Jag menar inte att han har fel, men han är lite extrem, dömer lätt på förhand. Han var iväg och pratade med Dunner tidigare, och berättar nu att hon hjälpte fäna att återbörda stenen på ritualplatsen till dess forna helhet med någon slags sång. Hon var mycket uppfylld av detta. Har hon förändrats då? Eskil hoppas det, då han blev fullkomligt rasande över hennes sätt tidigare. Det förklarar de konstiga blickar jag fick när jag frågade om han blivit arg när han stormade ifrån oss efter maten när vi senast samtalade med Dunner. Han passar på att påpeka att han absolut inte är arg några långa stunder och att det i så fall skulle märkas. Nej, men lite bister kanske?

Vi ser en svart pelare av rök i Lejdsvik när vi passerar runt öns östra sida. Några byggnader står i brand. Undrar hur det går för dem. Kanske är Mallins styre över… vilka är det som skulle kunna utmana det? Dvärgarna igen? Kanske. Får fråga Eskil om han vet. Just det. När vi kom ombord på skeppet fick jag dra på lite extra över vikten av att vårt följe skulle få fortsätta husera tillsammans och sa att Eskil var min högvakt, Pål-Albert min spirituella rådgivare och Ella min betjänt. Det kan vara bra för de andra att veta, så jag berättar det. Jag försöker även föra på tal att jag vill betala dem för Glimmerö. Det blev ju lite mer äventyrligt än vi tänkt oss. Men det vill varken gnomen eller dvärgen veta av. Men jag tänker nog att Ella ändå förtjänar någon slags ersättning. Vi får se hur vi löser saken. Eskil ber att vi får tala i enrum vid ett senare tillfälle om ersättning för framtiden och det går jag med på. Sen kommer jag på att Rakel också sitter med oss. Vad förstår hon av alla våra berättelser och meningsutbyten? Ciara Lókë tycker ju om henne, så då är hon nog pålitlig trots allt. Vi ska förresten försöka ge oss på ett parti drakschack senare, eftersom Priscilla inte längre är ombord och kan ge något motstånd.”

Eskil:

Pål-Albert:
“Farväl Glimmerö. Det är onekligen skönt att befinna sig på båten. Det är tydligt att vi alla slappnar av och kan andas ut en smula. Iselin ordnade så att vi fyra får dela rum, mycket uppskattat och har klätt upp sig och på så vis kastat av sig aliaset Dovah.

En ny bekantskap! Rakel, en kvinna av lägre börd som i alla avseenden hade varit en märklig syn på denna båt men med lejon, tieflings och allt annat överdådigt folk hamnar hon i skymundan. Rakel och Iselin finner varandra över Iselins ljusfé som hon också kan se. Hon har också haft en sådan följeslagare och dessutom sett en tredje. Hon tillhör en klan av vandringsfolk. Men relationen är lite diffus. Rakel känner sig en del av dem men har rest ensam under lång tid. Intrycket är att hon sällan är i städer och bor på värdshus. “Naturen kan ge en allt man behöver, inte sant?” säger hon och nog hör jag Kalderan tala genom henne. Det är en sanning men det finns fler. Skriften och Läran är ej att förglömma. Och att klara sig helt själv utan gemenskap kan i vissa stadier vara av nytta, men ingen att sträva efter. Hon vet mycket och jag ser verkligen fram emot att få dela mer tid med Rakel. Hon antydde kunskap om hoven i “Sagolandet” vilket jag gärna vill veta mer om för att förstå rötan i marken och Malindas magiska krafter. Vad Rakel hade kunnat vara behjälplig med Malindas drömmar som utlöser magi “kraftig som sommarhovet men i Drottningens färger” (kaotiska?).

Med darrig hand förmådde jag klappa lejonet Vosh, följeslagare till den gälla och obehagliga tieflingen Vivizhezh i Vida Hammare.

Veira Dunner överraskade mig storligen och gladeligen men sin berättelse om hennes besök vid ritualplatsen. I ett heligt trans med kraft från Eber ledde hon sång med de upprörda fäna och lugnade dem. Dunner kände en kraft som eminerade från dem och ett synligt ljus i stenen. Tillsammans läkte de sprickan. Saligt, lät jag mig hänföras och jag vill inget mer än att stötta henne i denna uppenbarelse och hoppas att detta ska vara mer vägledande än hennes krigiska frenesi.

Kvällen uppe på däck blev mycket gemytlig. Vi fick för första gången ordentligt bearbeta allt vi varit med om tillsammans och också blicka framåt. Min önskan att vi ska hålla ihop tycks besannas. Fast samtalet blev tämligen intimt var Rakel en naturlig del av våran gemenskap. Det meningsfulla band vi nu format får mig att fastna vid mina första träkulor jag snidade och ristade som böner till mitt böneband. Inspirerade från en dikt jag skrev från min tid som församlingspräst i Gelderbacka. Det har nu gått 40 år sedan jag först kom dit, men minnena därifrån lever kvar som om de vore mina barndomsår:“

GELDERS SLOPE , PART 1

Little feet rustling last year’s leaves.
Eyes a’ twinkling, laughter bubbling.
Let’s play! Come with us to the creek!
Its clear spriteful waters we seek.
Our little boats will go a’ racing!

Shy young Oscar the oh so smitten
Had the heart of Min Mannerling,
Whom with no more than a twinkle
would make his courage crinkle,
Proclamations sent a’ crumbling.
Not with words, said I, but with action!
So to the fiddle he came on running
And made Min squeak, swept so oft her feet
Into a twirl where their eyes could meet.
Now the wedding bells a’ ringing.

The Blitwixxies have many children.
More than ten we call a tinkering!
But Gwen and Ben give love and more
For their whole hoard of twenty-four,
So they hold a Gwenbennering!

Greta the widow on Cobblers end
Where big and small seek comforting.
Her door stays open all day long,
And she’ll turn you both plump and strong,
Humming tunes whilst pies a’ baking.

Last and least we have our priest. He-
tends with prayer and meandering.
A gentle man with brows quite grand,
Felt never alone upon the stand
Seeing their flames brightly glistening.

Rakel:
“Ombord. Det var värt uppoffringen att säkra min plats över vattnen.

Ännu en gång berättar mitt inre lugn att det varit rätt val att bekräfta drömmarna. Att följa deras vägledande befallning.

Men vad han vill mig, den gastliknande som drar? Det känner jag ännu ej till.

Många märkliga varelser finns på skeppet. Den märkligaste i form av ett gigantiskt lejon. Varelsen är viktig – jag läser att något finns i ögonen, men det finns fler frågor än svar.

Då tryggheten infann sig ombord tog mig sömnen. Plötsligt trodde jag att Heima var åter hos mig igen. Jag var säker på att jag var i dröm, men då ser jag plötsligt tydligt en vacker kvinna av börd och rang närma sig, otvetydigt verklig. Jag ser precis då att min ljusfe i handen i själva verket inte är min. Denna skiftar i blått, turkos och grönt, medan min ju skiftar i blått, lavendel och lila. Tundras var i rött och gult. Detta var min tredje.

Det visar sig vara kvinnan som hör till ljusfen. Kvinnan heter Iselin och ljusfen Ciara-Loke. Hon försvinner in i Iselins bröst. Jag ser värme i henne. Jag presenterar mig, och uppger även mitt klan – namn. Iselin tilltalar mig förvånansvärt obehindrat, vilket säger mig att hon för sin rang och ålder är ovanligt öppen, vänlig och tillitsfull. Kanske även insiktsfull?

Det är alltid glädjande för mitt folk med ett sådant bemötande. Något jag aldrig vänjer mig vid.

Hon har med sig tre följeslagare.
Det är dock bara vi två som kan Se.

Ella tycks ha en funktion av närmast kammarjungfru, kombinerat livvakt. Hennes blick skvallrar om stor skarpsynthet. Om än världslig sådan. Eskil, en smått bister dvärg, verkar också ha någon form av livvaktsfunktion. Om än mer formell. Ögonen är vaksamma. Antagligen är han militärt skolad.

Iselin försäkrar mig vänligt nog om att bisterheten inte är personlig.

Pål- Albert, en älskvärd präst och gnom. Mycket öppensinnad, på fler sätt än övriga. Han förstår mycket och ser naturen, nästan som jag. Obehindrat nyfiken.

Som vanligt är det svårt att bedöma vad som kan vara fruktbart att återge om mig själv. Och vad som kan vara till last och hinder för mig.

Jag känner som helhet att sällskapet är och vill gott. Att jag fick möta ljusfen, att Ciara Lókë kommit till just mig. Till min hand. Det måste vara ett gott tecken.

Jag väljer därför att lita på dem. Jag väljer att visa det jag har och kan ge. Ensam är inte stark. Jag ser att de kan göra mig starkare på min resa, som jag ännu inte ser slutet av. Jag väljer att både ge och ta emot.”

Prolog – Episod 15

Kvällen förflöt. Vida Hammare kallade till dagbränning, hållen av dvärg-akolyten Tharr Valde. Efter ett kort tal brändes dagen, och de flesta gick till sängs.

Innan solen gått upp väcktes Eskil och kallades upp på däck. Ella följde honom. Där befann sig Tharr, Kapping och Gelderbrandts rotefurir i diskussion om vad som skulle göras. Vid horisonten föröver Jarlsbergs Aurora skådades två stora stridsskepp på mötande kurs, under drakfolkets flagg. De hade enligt befälhavaren gått tillsammans, men sedan hade den ena girat för att lägga sig i position att flankera från båda sidor. Det kunde knappast uppfattas på annat sätt än fientligt, men ingen visste vad för otalt Veda kunde tänkas ha med drakfolket. Eskil tillfrågades om sin bedömning, och fann liksom övriga att skeppets passagerare och besättning behövde förbereda sig för strid.

En tids oreda följde medan alla väcktes och däcket förbereddes. Eskil gavs befäl för försvaret och började styra upp. Iselin hade väckts och hämtats upp, och började nu förbereda sina besvärjelser för att eventuellt tvingas använda dem skarpt. Rakel och Ella hjälpte till där de kom åt. Pål-Albert ingöt mod.

Tharr och de flesta av Vida Hammare placerade sig i fören och utgjorde spjutspets där. Många ombord visade upp särskilda förmågor, nu när läget blivit skarpt. Gråfolket Irdlir initierade någon sorts jojkande ritual, som verkade öka vinden i seglen. Halvorchen Ebrun trummades igång till någon sorts stridsdans-frenesi av barden Ilian, vilket till och med gav visuella effekter. Värst var ändå Zaryndalyan, som genomförde någon sorts ritual i en cirkel av blåflammande stearinljus på däck. Vad som började med att hennes konturer bleknade eskalerade till att hon själv verkade gjord av fysiskt mörker och att stjärnhimlen över skeppet förmörkades.

Efter många långa minuter passerade de båda skeppen på visst avstånd utan att initiera något anfall, troligen avskräckta av vad skeppet visat upp. Deras avsikter förblev oklara, och de försvann bakom skeppet. Den tryckta stämningen övergick gradvis i trötthet. Eskil avblåste försvaret, och förberedelserna plockades åter tillbaka. Zaryndalyan låg avsvimmad i sin ritualcirkel, och bars ned till sin säng där Ella undersökte att hon skulle återhämta sig.

Efter hand återgick vissa av passagerarna till sina hytter, men få fann frid att sova. Befälhavaren beslutade om tidig frukost, och passagerare och besättning började gemensamt placera ut bord och stolar.

När allt lugnat sig hamnade Iselin i ett djupare samtal med Pål-Albert. Efter flera ansatser under veckan som gått hade det blivit dags att faktiskt tala om den förlorade broder som Iselin övervägt att söka Zaryndalyans hjälp om. Pål-Albert var denna gång mer öppen än han tidigare varit, och berättade för Iselin att han själv också förlorat en bror. Ingen av dem var helt säker på vad som hade blivit sagt och hur det mottagits när samtalet till sist avslutades.

Ella:
“Vi väcks av en knackning på dörren. Gaaresh-akolyten vill ha en bedömning uppe på däck. Jag blir lite förvånad när Varsk frågar om jag vill följa med. Jag vet såklart att jag inte kommer kunna tillföra nått när soldater ska diskutera saker mitt ute i havet mitt i natten. Men om det är oroligheter på gång vill jag veta vad som händer, så jag uppskattar verkligen gesten.

Uppe på däck har folk från alla stridande grupper samlats. Skepp med drakfolk är på väg mot oss, och har lagt sig så att de kommer att passera på varsin sida av oss. Det är uppenbart att de har något djävulskap på gång. Efter att ha tagit in situationen beslutar Varsk att kalla upp alla som kan göra nytta på däck.

Tydliga direktiv. Få upp folk. Hon har sin eldmagi, och mer därtill. Brynen har någon slags kraft från Rin. Spetsörat har verkar ha magiska förmågor som jag inte riktigt kunnat sätta fingret på ännu, men på något vis relaterad till spådom och andar, och odöda fåglar.

Uppe på däck ger Varsk order. Placerar ut folk. Styr upp så att orutinerade nervvrak inte sitter själva på stressande poster. Jag får frågan om jag kan göra någonting i en sån här situation. Jag skäms lite över att behöva svara nej. Men det finns inte mycket jag kan göra i det här läget. Han ber mig hålla uppsikt kring henne och på folk. Jodå. Nog har jag ögonen på var folk befinner sig, och vem som bär på vad. Men gnomen uppe i masten verkar ha fokus på rätt saker för stunden.

Sen kommer jag på Kappings ord om eld på skeppet. Justfan! De där hinkarna kommer inte göra så stor nytta om saker börjar ta fyr på allvar. Nomaden verkar ha ögonen på henne för stunden. Jag informerar Varsk och ger mig därefter ner och börjar samla filtar och andra sängkläder att blöta. Det var länge sen jag behövde släcka en brinnande vagn efter ett anfall ute på vägarna. Men vissa saker bär man med sig trots allt.

Till slut finns det ingenting annat att göra än att vänta. Det verkar vara många på den här båten som brukar magi i någon form. Trots den pressade situationen får jag åtminstone en chans att ta in vilka förmågor som finns runt oss. Alltifrån att få orcher att bli enorma och lysa i mörkret, till att mörklägga hela himlen. Men då är det bara det som folk aktivt gör i avskräckande syften. Det är tydligt att det finns fler individer som sitter på färdigheter som inte visats än.

Varsk hjälper till att hålla folk lugna. Tiden går. Båtarna passerar oss. Ingen gör någonting dumt. Det här kunde ha gått riktigt jävla dåligt, men det verkar inte ha hamnat någon klåpare på fel plats. När det kommer till den här typen av situationer verkar han vara riktigt bra på att läsa folk. Praktiskt när man inte kan välja sitt sällskap själv.“

Eskil:

Iselin:
“Jag tackar Vorog för att de döda fått sin vila och jag ber att Quen ska läka det som vi lämnat bakom oss sårat och förstört på Glimmerö. Kanske borde jag ha tackat Eber också, eftersom det enligt Dunner var Ebers förtjänst det där med stenen. Men det kändes mer rätt att be om Quens assistans i det här fallet, då det inte bara är en isolerad händelse jag tänker på utan hela besöket. Jag betraktar den vackra himlen och samtalar kort med Rakel. Hon berättar om sirener och harpyor, tror jag det hette. De sjunger alldeles övervärldsligt vackert men de har tydligen stämt över i en klagolåt det senaste månvarvet. Jag oroas över hur illa det kan vara ställt på andra ställen om det är så att det inte är en isolerad händelse allt det som skett på Glimmerö, om något större håller på att hända. Jag hälsar godnatt och möter lejonet helt otyglat utan någon mästare vid sin sida, men den verkar ändå beskedlig. I hytten sover de andra, så jag stör dem visst när jag kilar in. Jag låser för säkerhets skull, speciellt om såna där sirener skulle kunna ta sig hit. Ja eller lejonet då, om Pål-Albert är en för stor frestelse. Jag läser lite och påminner sedan gnomen om att binda sig vid sitt magiska rep och jag kastar ringarna till Eskil, eftersom han verkade intresserad av dem i butiken. Kanske han tar emot dem utan att orda om det när han halvsover, men där tar jag gruvligt fel igen. Han tycker att vi får samtala om saken senare. Det verkar vara hans standardsvar. Han kan inte med sånt där. Jag himlar med ögonen och lägger mig och läser en stund till och somnar.

Jag väcks av tumult, det låter en faslig massa och Ella och Eskil säger att vi måste klä oss. Jag behövs på däck, det kommer skepp som skulle kunna ha fientligt uppsåt. Jag begriper ingenting först, är för nyvaken. Pål-Albert gjuter ändå mod i mig med sitt Rin-svammel och jag känner mig mer grundad än nästan någonsin. Jag ser till att aktivera magisk rustning och sedan tar vi oss upp på däck och jag får veta mer om vad som hotar oss. Jag förstår dock inte vad det är tänkt att jag ska göra i en sån här situation? Någon vindmagi besitter jag inte, det hade kanske varit bra att ha en sådan nu då seglen är stilla. Men det har aldrig fallit mig in att jag skulle behöva det. En hel del folk är redan uppe på däck och har börjat förbereda sig för strid. Katapulter som jag förstår kallas skorpioner har tagits fram och laddats. Pilar och eldar är framtagna, det doftar lampolja och tjära och hav. Eskil håller redan på att instruera folk till sina positioner och det är spännande att se allt hända och utveckla sig, samtidigt som det är skräckinjagande. Det händer här och nu, och jag kan inte fly undan det. Jag får titta igenom en kikare för att se skeppen, men ser absolut ingenting. Jag uppmanas förbereda min magi om den behövs, så jag gör det enda jag kan och sätter mig med min bok för att memorera om alviskan och väcka hjärnan. Jag har inte sovit klart.

Jag förstår på Eskil och den position han intar att det närmar sig, och jag ställer mig lite mer i skymundan ifall något skulle inträffa. Jag känner mig märkligt lugn fastän hjärtat rusar i bröstkorgen. Det känns som att jag måste hålla i mig själv i varje del av min kropp för att inte explodera i vare sig panisk rädsla eller råka skapa en magisk effekt som skulle sätta igång någonting. Skeppen som närmar sig är av drakfolket. Jag förstår inte varför man skulle tro att de vill något illa. De brukar inte vilja beblanda sig med andra folk. De har sitt guld och sina rikedomar. Det ekonomiska systemet är beroende av drakfolket på något sätt och vi handlar med dem. De är ett stolt folk, det är allt jag vet. Positionerar de sig på det här sättet för att just skrämmas eller vad är orsaken till denna provokation? Jag håller nästan andan när de passerar förbi oss på varsin sida. Nu går det att se dem framträda ur mörkret, det är vackra skepp. Vad fan är det tänkt att jag ska göra tycker Eskil? Sända iväg eld på dem? Då kan vi starta ett händelseförlopp som det inte går att värja sig mot nästa motdrag i, och förorsaka att det blir krig mellan hela drakfolket och Veda. Det vore inte bra för någon. Speciellt inte eftersom att det redan är uttalat krig på annat håll.

Natthimlen blir helt svart, inte en stjärna på himlavalvet. De passerar. Eskil håller alla i sin dvärghand, jag är väldigt imponerad över hur han för befäl. Men jag begriper inte vad det är han tror att jag är kapabel till. Jag är inte tränad i strid. Jag är inte ett vapen man bara kan rikta hur som helst. Ett skogsväsen-monster i skogen, ja, när det verkligen gällde liv och död och skydda Ella och Eskil. Men effekten av ett eldklot. Det skulle kunna bli fullkomligt förödande. Och sen då? När jag gjort slut på mig själv och vi inte har något kvar i ammunition? Dör vi då? Bättre då att inte starta något alls än att starta en konflikt med ett folk där vi inte har någon information om vilket hot de skulle utgöra för hela kontinenten.

De är bakom oss nu. Alla är lika spända som armborststrängar. Jag håller mina armar hårt i kors över bröstkorgen så att jag inte ska råka göra något utan att jag själv önskar det. Eftersom jag koncentrerar mig så hårt på att vara beredd så skulle det lätt kunna sippra. Ett andetag. Två. Jag blundar. Tre. Eskil talar till oss, vi vill lägga mer avstånd mellan oss men förmodligen är det över. Varför trodde Eskil att jag skulle ha något att komma med?! Jag har aldrig varit i krig! Jag andas in genom näsan. Ser mig om. Folk börjar plocka undan sina armborst, det är gycklarna fast i normala kläder som tagit position. Jag ser Zaryndalyan ligga helt utslagen, jag beordrar Ella och Rakel att hjälpa henne ned till sin hytt så hon får vila. Hon tog ut sig ordentligt. Senare berättar Pål-Albert att det var hon som släckte stjärnhimlen. Rakel var också inne på det, kanske att hon täckte över oss på något vis så de inte såg oss längre? En nekromantisk effekt. Fascinerande i så fall, jag trodde det var något fä som gjort det. Eskil ber om ursäkt för att han bryskt drog upp mig ur min bädd, men jag litar fullt på hans omdöme. Det är så trevande i kontakten att jag vill kräkas. Vad vill han!? Ella, där vet jag att hon har kompetens och uppmärksamhet. Hon tilltalar mig som man ska och är faktiskt rätt rolig att samtala med. Det är inte sådär svårt och konstlat som med Eskil eller Pål-Albert. Rakel vill erbjuda mig bröd, och i skuggan av nästan-anfallet så blir jag plötsligt skeptisk. Vad menar hon, vad är det för bröd? Vem har gjort det? Vad har det för effekt? Vad vill hon mig? Det kanske är oförtjänt, men jag undrar om jag alltför lättvindigt har avskrivit henne som ett potentiellt hot? Vilka är det där vandringsfolket egentligen?

Jag går och sätter mig, talar med Ella, äter frukost. Drar efter andan för första gången sedan jag bryskt blev uppdragen ur sängen och fick någon slags mantel över mina axlar av att jag kanske var den enda som kunde göra något. Vad för villfarelser lever de i?

Solen har börjat stiga och alla de sängkläder som dränktes i vatten för att kunna släcka eld med hänger på tork. Jag duckar under en tvättlina och finner Pål-Albert sitta och påta med någon träbit. Jag känner mig uppe i varv, liksom inuti och gnomen tycker att jag ska göra något som får mig att må bra, läsa mina dammiga böcker till exempel. Då tycker jag att han är taskig faktiskt. Jag kontrar med att hans bok också är mossig, i så fall, men jag är medveten om att jag träder på en mycket smal tråd här. Det skulle kunna vara helt fel sak att säga. Men jag tillåter mig ändå att prova. Han blir lite lagom upprörd. Men jag trumfar nog honom ändå. Han tar upp det om stjärnhimlen och sin teori, säger att han kanske har dömt Zaryndalyan på förhand och jag blir försiktigt positiv, hur ska jag ta mig fram igenom det här snåret för att han ska ändra sig? Det här är verkligen inte min starkaste sida, jag vet det. Förfalska ett brev? Hur lätt som helst. Men att snåra sig igenom en annans uppfattning om en annan person. Vansinnigt oöverstigligt och svårt.

Vi halkar naturligtvis in på det enda som jag inte vill tala om. Jag inser till min egen förvåning att jag, efter att ha varit omringad av potentiell livsfara på öppet hav, har garden nere. Det går plötsligt att prata om, och jag berättar om Jasper och hur han försvann för 7 år sedan på Dovresjön efter en fisketur. Jag vet inte så mycket mer. Och jag vet inte vad som hände runtomkring eftersom jag var så uppslukad av att få göra mitt gesällprov. Pål-Albert har också en bror som försvunnit, visar det sig. För över 50 år sedan. Jag kan tyvärr inte hålla mig ifrån att skratta när han nämner hans namn. Jag får verkligen bita ihop för att kunna lyssna, det är så att det gör ont i käkarna. Men då förstår han ju hur det känns, eller har han glömt det? Vill han inte veta vad som hänt med hans bror? Om han fick välja skulle han då inte hellre veta? Jo, det vill han ju, kan han hålla med om. De var som en enhet, de två, hans bror och han. Livet blev aldrig detsamma och han själv blev aldrig sig lik. Jag försöker applicera förståelsen för min egen situation på hans och förstår ändå inte varför han är så emot Zaryndalyans önskan. När Pål-Albert frågar om hurdan Jasper var, vilken plats han hade i familjen så är det som att jag inte längre minns det. Hurdan var han? Vad svarar man på det? Har jag glömt honom? Nej, men det är som en tillfällig magisk effekt såsom doft- eller hörselillusioner, jag minns inte för att jag inte tillåter mig att minnas. I slutet av samtalet så verkar det som att Pål-Albert medger att om det skänker mig någon slags frid så skall jag naturligtvis låta Zaryndalyan assistera mig och höra efter om Jasper passerat slöjorna eller inte. Men han förstår nog inte att det kräver ett motdrag, att han själv behöver vara med, ett parti som jag inte längre är så säker på att jag vill spela.“

Pål-Albert:
“Tharr Valde samlade resenärer och besättning till dagbränning. Väl, då varken jag eller Dunner var särskilt drivna till det. Han kallade sig novis och seg med att lära sig och även om han varit akolyt i över trettio år så var hans predikan mogen och fylld av visdom. Saker får ta sin tid. Hans talan var kring Ordning, föga förvånande för en Garesh-skolad. Han sade att vi är ålagda att bringa ordning till Lohra men att ordning som bringas aldrig slår rot; hopp. överskådlighet, rättvisa och frid måste finnas i jorden. Tharr konstaterade att ordning måste bringas i oss genom gudarna. Akolytens ord inspirerade mig och värmde mitt hjärta. Han ser kanske som jag hur idealen om framgång missbrukas och plöjer upp jorden och sår split och smärta. Hopp och Frid skriver jag under men Överskådlighet och Rättvisa ser jag som mer flyktiga begrepp, inte minst rättvisa. Vems rättvisa?

Världen vi lever i är i oordning och så kan det vara så länge inte entropin är för stark. Alla levande väsen ställer till en hel del oreda och oväsen men bildar gemensamt en balans, en gigantisk symfoni som överskådligt bildar en harmoni. Ordning. Men det verkar som om denna värld lider och det är svårt att veta hur allvarligt läget är eller om det är en passerande kalamitet. Min inre oro är att Framgångens ledstjärna inte är vad den verkar eller vad den borde vara.

Några timmar innan gryningen blev det full fart. Oroväckande skepp hade skymtats. Enkelt sammanfattat så var det Eskils befäl – hans stilla hand – som höll darrande fingrar lugna och förlupna pilar borta tillsammans med Zerandalyans slöja av mörker som gjorde att skeppen passerade utan att gå till anfall. En enorm lättnad och glädje, men märkligt nog blev jag också besviken. För att hålla rädslan borta eggade jag igång mig med att formulera ett brandtal för att gjuta mod i mina kamrater och göra mig reda att bekämpa fienden. Trots sin hemskhet var striden vid vägen för några dagar sedan otroligt spännande. Det kändes verkligen att man var vid liv och inte en andetag var att ta för givet och jag längtar på ett djupt plan att få uppleva det igen. Den unga Nemeliya-akolyten i mig lever kvar och jag vet inte om det är av ondo eller ej.

Jag och Iselin hade ett långt samtal. Förlust blev vad vi pratade mest om. Hon har förlorat sin bror Jasper men hoppas att han ännu lever. Jag berättade i sin tur om min bror Nils-Alfred. Jag ville visa att jag förstår den smärta och saknad hon känner. Men vad ville jag åstadkomma egentligen? Jag har sedan länge förlorat hoppet och förlikat mig med att inte veta vad som hände. Men hopplöshet är inte vad jag vill råda till. Jag vill stötta Iselin och det leder väl tillbaka till Zerandalyan förmodar jag.”

Rakel:
“Vid dagbränningen bad jag om välfyllda segel. God anledning fanns då aftonens sedvanliga bris inte infunnit sig. Ett inledande välformulerat tal fördes av någon dvärg som var viktig. För säkerhets skull offrade jag en bit vänderot till Havsfrun, för god vind och stilla vatten. Hon har lyssnat förr.

Förtroende för den som hör till ljusfen medförde samtal på däck. Jag yppade det som skrämt mig av harpyors kraxande och sireners skriande klagosång. Övernaturliga samband. Att något stör Balansen. Jag tror hon blev skrämd.

Vi väcktes bryskt av två skepp som nalkades föröver. Eskil tog myndigt befälet och gjorde passagerarna redo för strid. Han besitter den sortens respekt och blick som får andra i hans närhet att lystra.

Ella såg till att hålla filtar och annat tyg våta om brand skulle uppstå. Alltid steget före och alltid redo.

Pål- Albert har en förunderligt lugnande inverkan på dem i sin närhet.

Alla ombord var andlöst redo. De båda skeppen närmade sig fören i flank. Jag bevittnade då stor magi. En halvorch sattes i trans av en underhållare som slog på en stor trumma. En kvinna kunnig i trolldom utförde en magisk rit. Ett mörker uppstod som dolde självaste stjärnorna. De båda skeppen närmade sig i en tid som tycktes ha stannat. Plötsligt hade de båda passerat bakom oss. Faran var över. Stjärnorna tändes åter.

Iselin visar sig vara mer än det som nått mig vid första mötet – hon besitter även kunskap av magi. Jag ville säkerställa att hon hade tillgång till vatten och bröd för att lyckas inför striden. Magin visade sig turligen inte behövas denna gång.

Jag ser ett stort värde i att hålla fast vid Sällskapet. Jag gör därför det jag kan för att visa mig värdefull och nyttig. Allt som oftast blir man misstänksam mot min person vid dessa ansträngningar. Ingalunda en ny upplevelse. Föga märkligt. Lika självklart ger det sorg i bröstet varje gång så sker.

Jag kände starkt att Iselin misstrodde mig. Jag blev modfälld. Jag vill försöka mer. Men behöver samtidigt lägga band på mig för att inte bli lämnad ensam.”

Prolog – Episod 16

Vädret försämrades gradvis under dagen. Vinden slog om och tilltog i styrka, samtidigt som regn började falla. Få personer syntes till på däck eller i de allmänna ytorna, och viss sjösjuka kunde anas. I hytten erbjöd Pål-Albert sina magiska linser till gruppen. Ella accepterade en röd lins som ska ge nattsyn, enligt arkanistens beskrivning. Eskil kom ihåg att han fått två ringar under kvällen innan, och undersökte dessa. Efter att Iselin förevisat dem fick han medge att de verkade praktiska, och behöll båda för stunden.

Pål-Albert sökte upp Rakel för att fråga henne om sagolandet. Han fick dock inte mycket till svar, då Rakel istället berättade om oroväckande syner hon sett i sina drömmar. Demoner av eld och skugga. Pål-Albert erbjöd sig att vaka över Rakel under vila, för att se efter tecken på influens från demoner. Rakel accepterade för att senare slumra en tid på en bänk. Under tiden hon var iväg efter en kudde uppmärksammade Pål-Albert att en av Gelderbrandts rekryter, Geresson, hade stannat upp i närheten och verkade vilja fråga honom om något. Han kallade pojken till sig och frågade om vad saken gällde.

Geresson hade egentligen velat samtala med Eskil, men var för osäker på hur han skulle tilltalas för att kunna söka upp honom. Hans frågor gällde överlevnad i skogsmiljö. Detta var något som tydligen rekrytflickan Mossa frågat ut honom om, och som han ville fråga den tydligt kunnige dvärgsoldaten om. Pål-Albert skickade pojken till gruppens hytt, efter att ha givit både fel namn och rang. Geresson knackade där på, och frågade med bristande röst efter ‘Överste Durvang’. Eskil, road av detta, svarade och frågade ut pojken om hans ärende. När det visade sig att han påstått sig veta mer än han kunde backa upp gick Eskil först ganska hårt åt honom, men följde sedan upp med att demonstrera teknikerna som efterfrågats. Iselin slängde sig in i samtalet halvvägs in och skrämde Geresson ytterligare med sin höga börd, såtillvida att han slog emot väggen över korridoren och sedan snubblade i trappan på väg därifrån i Eskils sällskap. Ella och Iselin hade tämligen roligt åt detta. Pojken erkände på däck att han ljugit för att han velat imponera på rekryt Mossa, och lovade att tänka sig för bättre i framtiden.

Iselin samtalade med Zaryndalyan och beskrev sin önskan att få reda på om hennes bror Jasper var i livet. Zaryndalyan sa sig kunna ta reda på åtminstone ganska säkert om han var död, mot att hon fick tillgång till Iselins blod. Zaryndalyans begäran om hjälp med att ‘befria’ ett kranium från en sarkofag i Eiderhamns katedral kvarstod, och Iselin behövde prata med Pål-Albert om saken. Ella lyssnade till allt detta genom hyttväggen, vilket hon senare medgav.

Pål-Albert drog upp på däck för att få tag i en flaska vin. Där fann han Rakel, som han bjöd med tillbaka till hytten. När sedan Iselin återvänt och alla fem var i hytten blev samtalet, som pågått sedan tidigare, mer frispråkigt. Rakel berättade att hon haft en partner från ett annat resandefolk, men att han lämnat henne. Ella påstod sig vara den blyga sidan av Pål-Alberts binära världsuppdelning i framfusiga och avvaktande personer. Iselin medgav efter ett misslyckat avvärjandeförsök att det fanns en person hon var förälskad i, men att det var en omöjlig kärlek. Hon gav förnamnet Kirsa, innan samtalet drog iväg åt annat håll.

Framåt middagstid gav sig sällskapet upp på däck och träffade där Vida Hammare, som tagit bord i fören. Tharr berömde dem för natten, och berättade om deras eget uppdrag. De utredde en serie mord där offren fått ögonen brända, och nämnde att de trodde att det var någon form av sekt eller kult som låg bakom. Tydligen hade dessa mord skett både på fastlandet och på Glimmerö, och drabbat såväl en banni som tiggare. Just nu var Vida Hammare på jakt efter den mapach, “Vitskiffis”, som Lejdsvik Brygga hade anklagats för att gömma. De trodde sig veta var de kunde finna denna individ, och hoppades få information som kunde hjälpa dem hindra rörelsen bakom. Tharr frågade också något klumpigt om det faktiskt var så att Iselin reste ensam, vilket hon besvarade avslutande. När Eskil reste sig för att gå bort till relingen följde Tharr efter, och de båda dvärgarna talade kort avsides. Tharr antydde att Eskil var välkommen att följa med dem om möjlighet fanns, och Eskil tackade för uppskattningen.

Eskil sökte därefter upp Iselin för att reda ut villkoren för anställning. Efter en presentation av Eskils förmåga följde en något tafatt förhandling, som till sist mynnade i att Eskils förmågor bäst kompletterades med Ellas och att de båda därför skulle dela på en högvaktssold. Ella informerades och accepterade omedelbart, tydligt lättad av utvecklingen.

De tre sökte därefter upp Pål-Albert för att reda ut om det var möjligt att samarbeta med Zaryndalyan. Efter att omständigheterna gåtts genom öppnade gnomen upp för att det hela nog var görbart, förutsatt att de inte upplevde ondska när de väl var på platsen. Eskil avrådde Iselin från att sätta sig i skuld till Zaryndalyan redan nu, och hellre vänta med att få sitt svar tills dess de visste om de kunde genomföra sin del.

Vädret försämrades ytterligare, och trots att skeppet höll god fart var resan allt annat än angenäm. Nästan två dygn passerade av att mestadels vila och försöka behålla mat. Framåt lunchtid på den sista dagen skådades Eiderhamn. Då fick befälhavaren ett mycket oönskat besked, som han delgav passagerarna en grupp i taget. På grund av ett attentat i hamnen var alla Veda-flaggade skepp tills vidare förbjudna att angöra brygga i Eiderhamn. Då ingen kunde veta hur lång tid denna blockad skulle gälla beslöts att skeppet genast skulle gå västerut mot Rackemark. Varken befälhavaren eller någon annan kunde dock säga om det blir möjligt att finna ett skepp där som tillåts lägga till i Eiderhamn, men prognosen såg inte god ut.

Ella:
“Brynen tar fram lådan med blombladen. Magiska linser i olika färger. Han håller fram dem och frågar om någon är intresserad av att använda något av dem. Det vore helt fantastiskt att faktiskt kunna se i mörker. Inte behöva lyssna sig fram när man rör sig. Ingen i hytten verkar direkt intresserad av något av bladen. Våra två kortvuxna herrar verkar se bra nog i mörker för att inte ha någon nytta av det bladet. Jag väntar en stund på att hon ska ta det, men det verkar inte som att hon vill ha det heller. Hon kan förstås lösa saker med magi, eller med sina svävande ljus. Jag chansar. Frågar om jag kanske skulle kunna använda det bladet. De andra verkar på något vis tycka att det är en jättebra idé. Jag blir helt paff. De vill slösa nått så här dyrt på mig? På ett tjänstefolk? Jag försöker möta blicken på var och en i hytten för att se om det är någon som tänker protestera. Sen tar jag försiktigt emot det blodröda bladet som Brynen räcker fram. Jag tar upp en liten tygbit och viker in det i. Hon beskriver hur man gör för att binda sig till det och Brynen pratar om att jag borde sy nått form av etui till bladet. Man behöver i alla fall inte ha i det för att binda sig till det, utan bara när man ska använda det. Det kommer nog att behövas lite träning för att få till det där med att stoppa saker i ögat. Och kanske ännu värre, få ut det igen. Jag sätter mig och försöker sy ihop någonting.

Brynen är ute på skeppet någonstans. Varsk är ute och pratar förstånd med en av de unga rekryterna som tydligen skrävlat om att han kan saker han inte har koll på. Något som Varsk fan inte var imponerad av. Hon är över i grannhytten och pratar med vår tidigare hyttkamrat. Äntligen kan jag höra vad de två faktiskt pratar om, vad det är de båda vill få ut av varandra, vad det är Brynen haft åsikter om, vad det är för slags förmågor hon egentligen har, vad den där döda fågeln i packningen var. Det är många oklarheter som äntligen faller på plats. Jag förstår äntligen bättre vad som tynger henne.

Det blir en eftermiddag av vin och samtal i hytten. Brynen pressar mig om mitt liv och mina drömmar. Jag vet inte vad jag ska svara. Det känns så fel att sitta här bland fint folk och prata om ett såhär futtigt liv. Det är klart att jag har drömmar om ett tryggare liv. Men jag vet också min plats. Jag vet vad jag kommit ifrån. Och även om jag kanske skulle ha ögonen någonstans så finns det tillräckligt många anledningar till varför det är omöjligt.

Efter middagen pratar Varsk med henne på tu man hand. Jag förstår att de kommer att prata om hans anställning, precis som hans sagt att han ville göra i enrum. Efter ett tag blir jag kallad till andra sidan skeppet där de står och samtalar. Hon vill erbjuda mig en tjänst. Och inte nog med det, det är Varsk som själv tagit upp och har argumenterat för min skull. Han berättar hur jag kompletterar hans brister. Han vill dela på den sold som han själv skulle fått som vakt. Ett helt guld i veckan vardera. Jag tror inte det är sant. Inte något av det. Hjärtat bultar och jag väntar på att det ska komma ett ”men” någonstans. Men nej. Det är genuint. Tusen tankar och känslor yr inom mig. Jag frågar en extra gång vad som egentligen menas. För säkerhets skull. Men ja. Ella Grönsten tar alltså formell anställning hos fröken Iselin Amsler av Falger, sida vid sida med Eskil Borvang. Det här var verkligen en dag full av omöjligheter.

Båten får inte ta sig iland i Eiderhamn. Vi måste vända västerut till Rackemark istället. Så… Efter all den här tiden. Efter hela den här långa resan från Jarlsberg till Eiderhamn. Efter otyg, rövare och andra faror. Så kommer vi till slut… halvvägs.

Fan…“

Eskil:

Iselin:
“Det gungar mer och mer, det är allt annat än behagligt men på något vis så går det ändå an. Eskil som verkar ovanligt sammanbiten när båten guppar tar äntligen emot ringarna som jag noterade att han kikade på i butiken, när han förstår att de inte kräver någon magisk bindning. Det känns viktigt att få ge något litet för att få visa min uppskattning. Det sjunger i mig när han tar emot dem, men jag noterar också att Magiska föremål som kräver bindning är slöseri på honom om det inte finns speciella omständigheter.

Jag ligger och läser när det knackar på dörren, en pojkröst frågar efter Överste Durvang någonting… han menar Eskil, det låter lite på Eskils röst som att han knappt kan hålla sig för skratt. Inte jag eller Ella heller, jag ligger stilla i min bädd och lyssnar. Det är en av rekryterna från den där friplutonen. Han har satt sig i en prekär situation och utgett sig för att kunna mer än han kan och söker Eskils råd i diverse överlevnadskunskap, bland annat hur man gör upp eld och reser ett tält. Så det var DET han gjorde igår bakom besättnings-kabinen. Jag utbrister det från bädden och pojken far in i väggen av chock. Det var lite av en överdriven reaktion. Men jag är nog ändå inte den man ska akta sig för här, Eskil tar i från tårna och bannar pojken att man inte får ljuga hur som helst för det kan få folk dödade i den typen av yrke han är på väg in i. Pojken nickar förskräckt. De går iväg för att öva på att slå upp tältet och jag och Ella brister ut i gapskratt. Så befriande att få skratta lite efter den här spända morgonen. Uttrycket hos pojken när lejonet kom runt kabinen var helt obeskrivligt.

Zaryndalyan är inte uppe förrän efter lunch. Hon blev illa dränerad efter sin ritual. Jag har dragit på det länge men vi tar vårt samtal ändå och jag förhör mig mer om omständigheterna kring det som hon önskar genomföra under katedralen. Jag försöker få klarhet i om det finns risk att släppa lös en förbannelse. Och jag gör det klart att vi inte har något avtal förrän jag talat med Pål-Albert. Hon säger att hon minsann inte är någon djävul och låter kanske lite stött av min försiktighet, men det är svårt att säga. Det som förbryllar mig är den här magin ändå. Den måste ju vara skänkt av Gudarna lika väl som min. Men jag håller med de andra att den är lite annorlunda. Och jag är osäker på vad den kostar henne, hon sa att hon nog finner sätt att få kraft. Jag har för mig att den typen av magi tömmer utövaren på livskraft. Jag undrar om hon suger den livskraften ur andra runtomkring sig då? Eller kanske att de, nekromantiker då, lever ett kortare liv än de annars hade gjort? Jag undrar om magin kan korrumpera en persons själ… göra henne opålitlig där hon förut varit pålitlig. Pål-Albert sa att hon liksom flöt ut i mörker under natten, gick för djupt, och jag bekräftade med henne att det var hon som släckte stjärnorna, eller ja, svepte in oss i mörker, åtminstone. Avskräckande för de passerande drakfolksskeppen. Effektivt men vad kostar det henne? Eller oss?

I hytten får vi ändå en upplyftande eftermiddag då vi åter börjar prata lite mer ledigt med varandra med utgångspunkt från den unge rekrytens avspisning. Vi kommer in på kärlek och hur den sett ut för Eskil. Han berättar att han och hans frus äktenskap var arrangerat, det är ju inte ovanligt. Men han verkar älska henne mycket, nu ännu mer än förr. Och sina barn, som han gör allt detta för. Jag retar honom lite när han påstår att han är av den blyga sorten. Men, det stämmer nog. Han har säkert en väldigt god uppfattning om sig själv. Han är väl äldre än mina föräldrar minst. Jag retar honom lite för att se hur långt han låter mig gå, men än har det inte kommit något stopp. Därefter tycker prelaten att det är Ellas tur att berätta. Ella känner sig nog lite utsatt så då trycker jag på att vi måste ha vin om vi ska tala om de här sakerna.

Prelaten ordnar vin åt oss och får med sig Rakel, det är tyst en stund och jag förstår inte var den goda stämningen tog vägen. Jag lirkar lite med Pål-Albert och han får berätta om den stora skrytsamhet han hade i sin person som ungdom och om sin kärleksberättelse med sin Amalia, det var många romantiska månskensnätter. Rakel delar också hon med sig om sin kärlekshistoria, där hon träffat på en mycket skadad man som hon hjälpt till livet och som inte talade samma språk som hon utan de kunde prata i huvudet ändå. Hon har verkligen vissa förmågor utöver det vanliga. Ella blir utfrågad hon också, skoningslöst och det går över i prat om vad Ella önskar i livet då hon inte stannat nog länge för någon romans och hon berättar att det hon önskar sig det är en fast tjänst. Pål-Albert reciterar en mossig kärleksdikt, (åh nej), om en kvinna som väntar på stranden efter sin sjöman, jag invänder men han kör den ändå då de andra vill höra. Jag tror att jag är fri från att behöva säga något om mina kärleksbekymmer men Eskil låter mig naturligtvis inte komma undan. Kanske som hämnd för tidigare ret. Till slut berättar jag om Kirsa. Men jag vill inte säga vad för saker som ligger i vägen för oss. Ella frågar om det är olika statuskikt och det kan man ju kalla det. Hennes hus, mitt hus, vårt hus. Inget undgår Ella naturligtvis, hon noterar mitt ordval. Jag har nog kanske druckit lite för mycket. Jag försöker maska mig fri ifrån det här och de andra låter mig. Det är smärtsamt att tänka på Kirsa och de facto inte så intressant. Det är som det är och kommer alltid att vara. Sedan finns ju Galde, förstås. Men det nämner jag inte mer än som att det finns en lång rad fler friare. Det är ett försök till att lätta upp stämningen men det faller platt. Antagligen för att de inte vet hur de ska hantera mig och min börd i det jag säger. Eller så misstycker de, om de har kunskap om vem Kirsa är.

Vårt sällskap tar sig upp till de gemensamma ytorna och vi sätter oss med Vida Hammare-följet. Deras dvärg talar mest och berättar om de ritualmord som skett med de brända ögonen. Ohyggligt. De söker mapashen som eventuellt passerade Lejdsvik Brygga och ställde till det för Malinda och Marja. De tror att de är “Skiffis” på spåren. Det har hänt fler otrevliga ting de senaste två åren runt omkring på kontinenten, berättar de. Jag tycker att dvärg-akolyten är lite väl nyfiken när det sen kommer till hur mitt följe ser ut, ja, eller brist därav som han så vänligt påpekar, det har han lagt märke till. Ja, eller, alla märker av det såklart… Jag är inte dummare än så. Men det kan väl vara skönt att det inte måste vara så strikt. Visste mor det här skulle hon bli förbannad. Men jag trivs bra med de jag delar hytt med. Det är skönt att kunna röra sig mer fritt ute i verkligheten och se vilka alla är när de inte talar med en som de vet bor i ett slott. Jag kan inte avgöra om det finns ont uppsåt i Vida Hammare, men de är ju ett väldigt udda följe med en stum orch, tiefling med ett lejon, ett gråfolk, en bard med magi och en mycket alert och kvicktänkt dvärg. Eskil verkar tycka bra om honom. Då går de nog att lita på ändå. Eller så litar han på alla dvärgar per automatik. Men det måste ju finnas mindre pålitliga dvärgar också?

Eskil går iväg med dvärgen och efter ett tag kommer han tillbaka och ber att få tala med mig. Jag känner efter om det är lämpligt och när jag reser mig så märker jag att huvudet klarnat något och rullningen under fötterna inte är värre än små dyningar. Han vill diskutera tjänsten vi nämnt i förbifarten. Oj, då får jag verkligen skärpa till mig och lyssna ordentligt. Han anser att jag först bör få veta vad han har för bakgrund och vad han kan. Hans högsta befattning har varit kapten, han har gjort livvaktsjobb för sin klan och han berättar om anledningen till att han är ute och söker arbete. Det verkar mest vara för att inte släpa fötterna efter sig där hemma och för att kunna försörja familjen. Det är svårt att göra en samtida bedömning medan han berättar. Ibland blir han tyst, då hinner jag ifatt och jag anstränger mig för att se intresserad ut. När jag håller på att tappa honom så nickar jag uppmuntrande så han fortsätter. Jag gör mentala anteckningar. – Han har ledaregenskaper, iakttagelseförmåga. Har ett stort behov av syfte och mening. Är kvicktänkt och korrekt. Han kan politiken och det underlättar betydligt vid bedömningar i en sån här tjänst. Han har ett avvaktande förhållningssätt, snabba reflexer när det gäller och är omtänksam och osjälvisk. Defensiv hållning till våld. Ödmjuk… Blygsam… Alltså diskret. Går att lita på. Han berättar också vad för betalning som är skälig och sedan lägger han fram de brister han ser i sin egen utbildning och erfarenheter och säger det att han tror att de kan kompletteras utav Ella då hon kan stadsliv och läsa av klåfingrigt folk i vimlet. Det är precis detta som Pål-Albert försökt få till. Har de båda pratat ihop sig? Alla tre? Vad är det jag missar? Jag går med på det. Jag förstår att det är viktigt med stadskunskap och den saknar Eskil som dvärg. Ella har räddat mig flera gånger de senaste dagarna och hon är alltid på rätt plats vid rätt tillfällen och läser mina behov bättre än jag själv i vissa lägen. Vi ska visst dividera om solden enligt sed, så vi gör det och jag tycker det känns komiskt. Han ser bister ut men det är klart att han måste vara allvarlig när det rör hans försörjning. Jag hade rätt om att Eskil var släkt på lite längre håll med hövdingen, nej, vad kallar de det? Bannhövding? Jag är kanske lite för full för att ha det här samtalet ändå, men man märker det inte med den här sjögången. Vi kallar till oss Ella som är där på en blinkning. Vill hon själv vara Eskils parhäst? Hon behöver inte ens tänka. Hon accepterar lönen och följer gärna med oss framöver. Det känns skönt att få det avklarat. Vi får gå förbi Legaten i Eiderhamn för att kvittera ut lämplig klädsel. Jag frågar om Eskil vill ha något kontrakt och han säger att vi klarar ut det muntligt, hans ord gäller, i alla fall mer än människors brukar göra det. Jag vet inte om jag borde bli upprörd men det verkar vara en uråldrig fejd som jag inte kan förväntas förstå utan bara följa med i. Jag ska dock skriva ett officiellt dokument med Falgers och Olumides sigill åt dem båda så att de kan få ut den summa de ska ha ifrån Legaten eller familjen senare.

Under natten och morgonen blir sjögången värre. Jag får till ett samtal med Pål-Albert. Det är svårt och tårarna är brännande nära. Jag säger det att jag verkligen vill få veta om Jasper är död eller inte. Och till min förvåning så verkar prelaten ha ändrat inställning till Z och den preposé hon lagt fram. Jag blir konfunderad. För han fortsätter mumla en del; han säger flera gånger att det är helgerån och att han borde råda mig att gå vidare och låta förhoppningarna dö ut. Men ändå gör han inte det. Inte officiellt. Lite känns det som att han talar för andra öron som för att hoppas att någon ska ingripa och invända emot det jag önskar och vill och ta hans parti. Men han vet inte att de andra två i rummet är mina anställda nu. Kanske hoppas han på gudomlig intervention, att Rin ska tala om för honom att det är en dålig idé? Kanske är det gamla kyrkliga förpliktelser och vana vägledningsord som guidar hans tunga? Men han säger tillslut att om jag tror att det är rätt så går han med på att vi ska försöka hjälpa henne. Han litar på mitt ord och det jag säger. Jag känner mig rådvill. Ofta när det gällt allt annat än min magi så har alltid alla andras åsikter vägt tyngre. Ja, hemmavid då. Inte här. Här har jag fått bestämma en hel del. Jag ber om Eskils åsikt, understödd av Ella. De trycker på att vi inte bör sätta oss i skuld till Z om något skulle gå fel på vägen och vi behöver dra oss ur eller bryta överenskommelsen på något vis. Det var Pål-Alberts enda förevändning också. Jag tycker att det låter dumt. Tänk om något händer där nere och hon blir helt upptagen av det och inte vill ge mig något tillbaka? Deras instinkt går således tvärtemot min egen. Men de är tre mot en. Jag tror de kan ha rätt även om jag inte känner det inom mig just nu. Men. Det var ju just därför jag ville höra om det fanns några invändningar från Pål-Albert, men han verkar ha vänt på ett kopparmynt och går med på det. Det är nästan så att det är jag som är mer fundersam nu. Eller skickar jag så dubbla signaler? Ella håller med mig om att det inte kan vara rätt att ha bundit själen till en sarkofag och därvid håller prelaten också med. Således. Vi hjälper Zaryndalyan om vi kan, mot att hon berättar om Jaspers själ är säkert delad från kroppen, även om det finns viss osäkerhet i den typen av metoder också.

Kapping knackar på något senare efter det att vi hört att besättningen skymtat land. Befälhavaren har fått ett bud som han läser upp för oss om att saker har ändrats och att alla försök att lägga för ankar i Eiderhamn kommer ses som en krigshandling. En diskussion om hur vi ska ta oss i land efterföljer och ju närmare Eiderhamn desto bättre. Landsvägen är farlig är allt jag vet. Men att behöva hitta ett allierat skepp i en annan hamn och kanske fastna där i flera månader känns ännu mer tidsödande. Det finns visserligen ingen specifik tid hos Ordo Arcanum för mitt prov, men är det här tecken från gudarna att jag inte är redo än? Jag hänfördes av ritualplatsen, visst, men jag blev också starkare. Jag klarade av naturens prövning med tjär-demonerna, fast det avled åtminstone en. Jag bröt betvingande-magin så ett väsen fångad som en grävling blev fri, hon hjälpte sen oss. Jag fick dock gräslig huvudvärk och förlorade en hel dag på Glimmerö. Men efter det så gjorde vi något litet för en flicka med vildmagi och sen undvek jag att fångas i förtrollningen av gravplatsen i skogen. Så. Jag är nog starkare än jag tror, men det finns också så mycket som jag inte vet som jag vill veta mer om.”

Pål-Albert:
“Skeppet vankar av och an. Ute på lyxbåten igen tror jag vi alla kunnat andas ut och kunnat sänka axlarna. Jag får välbehövlig vila nere i hytten, även om luften är något kvalmig. Så var det den här linslådan jag införskaffade hos gnomen i kistan. Varje lins är en magisk tingest som man kan binda sig till. Jag tar fram och erbjuder mina reskamrater att göra anspråk. Intresset är svalt från Eskil och Iselin men Ella är nyfiken på mörkersyn och går med på att ta emot den linsen vilket glädjer mig. När magiska ting kommer på tal så börjar Iselin och Eskil att ta itu med några magiska ringar.

Rakel har dessvärre inte så mycket att berätta om sagolandet, men har annat mystiskt att förtälja. Hon känns aningen ‘på vift’ med prat om havsjungfrun och skogsrån men hon känns samtidigt genuin och full av värme. Oron för hur världen mår delar vi. Rakel berättar hur hon i sina hemtrakter kunnat se hur väven är trasig. Om detta är sant, har det då något att göra med andra plan? Blir en plats som Sagolandet närmare Lohra? Eller sipprar demoniska krafter in? Vandrerskan plågas av demoniska drömmar – behornade demoner, jagande skuggor och ögon av eld. Hon lider svår sömnbrist och jag erbjuder mig som trygg närvaro som kan vaka över henne ett slag samt att vara på utkik efter demonisk åverkan. Jag snidar på mitt böneband, mer än halvvägs nu, och Rakel kommer snart till ro.

En ung rekryt till Gelderbrants frågar om dvärgen. När han ber om namn och befattning blir jag ställd. Jag har under senare år släppt mycket av det formella och behöver nog skärpa mig för jag har svårt att minnas Eskils efternamn. Visst var det Durvang? Jag är osäker och nu när jag kanske redan gjort bort mig så titulerar jag honom i samma veva som överste. Inte för att han har den graden, men i mina ögon är någon av rang som kan ge order med kallt huvud och axla stort ansvar. Jag småskrattar när jag föreställer mig hur mötet där nere kommer att ta sig. En litet slag senare passerar Eskil med Galderbrantingen för att göra någon sorts övning ute i regnet. Pojken ser hunsad och hoppfull ut. Haltade han inte lite också? Märkligt.

Romans! Vi pratar kärlek och huruvida man är blygsam eller framfusig. Stämningen är god men för att lossa stela tungor behövs mer vin! Vilket jag hämtar och får samtidigt mer gott sällskap i form av Rakel med mig tillbaka. Jag delar med mig flyktigt om min och Amalias förälskelse och vill inte sänka stämningen med den långsamma besvikelse som följde. Rakel berättade om en bitterljuv svit med en älskvärd man. De fick en kort tid tillsammans innan han en dag lämnade henne. Han var en Sökare och hon visste redan från början att han en dag måste vidare. Det är vackert och sorgligt. Sorgligt för att de bara fick en kort tid tillsammans och vacker för att den var sann och fick vara vad den var utan andra krav. Ella var lite mer som en mussla. Hon har inte haft förmånen att få leva ut. Att ständigt behöva oroa sig för morgondagen för ren överlevnad förstår jag inte på samma sätt som hon. Mat, mynt och husrum har jag inte direkt haft i överdåd och överflöd jämt men jag har i stort sett alltid haft de basala behoven täckta. Jag ågar mig mer över existentiella grubblerier och det får anses vara en ynnest. Likväl så kan vem som helst drömma. En lyx måhända men något jag tror att Ella kan unna sig. Eskils giftemål var visst arrangerat men han vittnar blygsamt om att han och Jofrid har vuxit varandra nära över åren. Iselin är också återhållsam men jag ger mig inte. Tillslut så kapitulerar hon och berättar om en kärlek som inte kan bli med någon vid namn Kirsa. Jag trodde hon var blyg men det var visst mycket mer än så och en mycket öm punkt. Vad hjärtat vill är sällan något som överheten tar med i beräkningarna och jag är ledsen för det.

Vi formar goda relationer med Vida Hammare över måltid. Tharr berättar om hur de kom att formeras och berättar också om uppdraget de är ute på. Jag minns anslagen men glömde att de var Vida Hammare som satt upp dem. Jag är inte till fullo med i samtalet och inser först i efterhand att deras jakt på den vita mapachen Vitskiffis är sammankopplat med massakern i Lejdsviks Brygga. Det tyr sig i vilket fall ha varit en kult av något slag och vilka som blir offer har ännu ingen tydlig röd tråd, då både folk av hög och låg börd funnits med utbrända ögon. Tharr var nyfiken och påträngande angående Iselins researrangemang. Det kändes lite oroväckande men jag får påminna mig om att det faktiskt är uppseendeväckande. Övergången från Dovah tillbaka Iselin är påtaglig.

Gemensamt samtalade vi fyra om Zerandalyan. Det tar mig emot men jag får öppna mig för att allt hon sagt kan vara sant. Inte för att jag tvivlat på att hon talar sanning, men att hon kan vara vilseledd. Sedan våra tidiga möten har hon visat sig än mer kapabel än vad jag kunnat föreställa mig. Jag går med på att försöka frigöra skallen och hoppas att han orätt har fängslats, och att vi inte släpper lös något ondskefullt som seglats med rätta. Jag skulle gärna vilja göra lite efterforskningar i historien men det är också en risk om det senare skulle hända något med sarkofagen.

Eiderhamn skådas men Jarlsbergs Aurora är inte välkommen. Nåväl, vi ska åtminstone inte hela vägen till Rackemark.”

Rakel:
“Oväder och sjögång. Grå nyanser över himlen. Man avlöste varandra vid relingen för att kasta upp.
Vatten och höga vågor i alla väderstreck. På detta, sedan många dagar, en usel sömn. Drömmarna har blivit starkare och tydligare. Febriga och skrämmande. Demoner med horn och med ögon av eld jagar något. Vad vill de mig?

Pål-Albert och jag fick tid till djupare samtal. Han frågade mig vänligt men nyfiket om Sagolandet. Varför? Frågan ledde in på väven. Jag känner stor tillit till denna Fader och gnom.
Lättade mitt hjärta om mitt tillstånd och orsaken till min sömnbrist. Om
Demonerna som har väckts i drömmen. Eld och skuggor som jagar något. Om att väven är förtunnad, trasig. Obalansen som oroar.

Pål-Albert själv söker svar på vissa inre frågor. Jag kunde inte hålla inne med att erbjuda att jag kan läsa Handen, för att Se och Hjälpa. Om han själv så önskar.

Han erbjöd mig sin vaksamhet under en stunds vila. Jag kom på mig själv att bli tårögd av tacksamhet. En kort stunds nynnande sång hördes – och under slutna ögonlock var jag länge, länge drömlöst borta.

Senare erbjöds vin.
Pål- Albert bjöd mig med till Sällskapets hytt, där vi talade om kärlek. Iselin berättade om en omöjlig kärlek som aldrig blir.
Eskil vittnar såväl om familjelycka som om sin blyghet. Ella verkar veta precis vad hon vill, men döljer sin längtan väl. Pål- Albert har en stark romantisk ådra, och delar upplevelser från ungdomen.
Med vin i kroppen bestämde jag mig då för att dela min berättelse om El-Nath. Honom som jag funnit svårt sårad i bergen. Mannen som jag helade och som ville stanna hos mitt folk. Att vi talade med våra tankar och våra hjärtan. Utan ord.

Han var en Sökare. Jag visste därför att han skulle återvända till sitt folk. Att han måste lämna mig en dag. Och ändå.

Oroväckande besked runt middagstid den andra dagen. Vår flagg var ovälkommen i hamn.

Men jag känner en annan väg till Eiderhamn.“

Prolog – Episod 17

Zaryndalyan kom över till hytten och ville veta hur saker skulle bli. Iselin hade varit inställd på att lämna blod till henne redan nu, men protesterade inte när gruppen beslöt att hålla tillbaka med det. Från första början hade Zaryndalyans förslag varit att hon skulle medfölja ner i katakomberna. Men då det nu lät som att gruppen hellre gjorde det själva och lämnade skallen till henne anpassade hon sig till det och sa inte emot. Iselin blev således något förvirrad om vad som sagts.

Iselin tog sedan mod till sig och samtalade kort med Ella om att ersätta henne för det arbete hon utfört under tiden tillsammans. Vad som kunde verka vardagligt hade tagit en hel del förberedelsetid för ädlingen, men nu blev det gjort.

Efter detta samtal kom Rakel till hytten. Hon hade samtalat med i stort varenda person ombord och gjort upp en plan som hon ville övertala gruppen om att acceptera. Några timmars färd bort fanns byn Galtvik, som var en möjlig landstigningsplats. Rakel var i behov av vägsällskap mot Eiderhamn, och Iselins grupp var de enda som skulle åt det hållet. Hon ville därför övertala dem att låta sig ros iland och sedan låta henne slå följe. Hon kände sedan tidigare området väster om Eiderhamn, och kunde vägvisa i detta ganska farliga område. Hon berättade också att hon förankrat det hela med besättningen och att de gått med på att ankra och slussa in passagerare. Detta särskilt eftersom Gelderbrandts hade varit entusiastiska till förslaget. Vida Hammare var också positiva till att gå iland där, framför att behöva sätta sin tro till gudarna i Rackemark. Eskil sände Rakel till kaptenen för att meddela att också deras grupp önskade landstiga där. Han tog sedan tillfället i akt att fråga övriga i gruppen hur de läste Rakel, som hade givit ett lite väl intensivt intryck. Kunde hon planera att leda dem i en fälla? Han lugnades dock av att de övriga kunde gå i god för att hon varit på väg mot Eiderhamn även tidigare, och troligen inte hade råd med biljetter för en returresa.

Efter några timmar packade gruppen nu ihop sina saker och förberedde sig för att ro iland i den enda eka som skeppet medförde. Den fortsatt höga sjön medförde att det var ett vådligt tilltag att ta sig iland. Framför dem uppenbarade sig så Galtvik. Det visade sig vara omkring trettio byggnader i en naturlig sluttning ner mot havet. Utstickande var en ordentligt byggd ramp som ledde upp till en stor lada eller magasin. Det verkade stämma som de hört att skepp byggdes här. En utstickande stenpir på byns östra sida passade också väl med detta. Pål-Albert hade hört talas om att byn varit något av ett gnomtillhåll tidigare, och mycket riktigt avspeglades detta i arkitekturen.

Jarlsbergs Aurora lades för ankar, och Gelderbrandts firade ner ekan. Därefter klättrade de ner på en repstege med sina packningar, och hjälpte varandra ner på plats i denna. Det hela såg inte helt trivialt ut, och särskilt Eskil var allt annat än road av tanken på att snart göra detsamma. Gelderbrandts tog sig sedan in till land, tillsammans med skeppsmannen Ulvfager som också rodde ekan tillbaka ut till skeppet. Iselins följe var härnäst, då Vida Hammare visst inte var helt redo ännu. De tog sig ner längs repstegen, och hjälptes åt att få väskor på plats såsom Gelderbrandts hade gjort. Därefter hakades ekan loss från sina förtöjningspunkter, och Ella började ro tillsammans med Ulvfager.

Initialt gick det hela väl, trots att de höga vågorna skapade en gungig färd. Att ekan var så välpackad innebar också att de inte hade mycket höjd tillgodo, och enskilda vågor slog delvis över. När några särskilt stora vågor i följd slog in kände de som hastigast att de lättade, innan ekan åter togs emot av vattnet under. Men så plötsligt hördes istället en tydlig, hög smäll. Ekan hade slagit emot något, kanhända gått på grund. En ytterligare smäll följde dock snabbt, och ett par brädor knäcktes. Upp ur springan trängde en obegriplig syn. En tentakel-liknande formation av oklart ursprung, täckt av sand, sjögräs och grus. Ella fick blixtsnabbt fram en dolk och skar tentakeln, som då delades upp och blottade samma mörkgrå äckliga substans som de tidigare stridit mot på Glimmerö. Upp ur vattnet bakom Iselin slog ytterligare en tentakel upp, och anföll Iselin. Eskil, som suttit intill, lyckades utmärkt med att först täcka hennes kropp med sin så att hans brynja tog slaget, och därefter vräka henne ur vägen upp på några väskor så att också nästa slag slog mot honom. Under tiden fortsatte Ella sitt motanfall, och Pål-Albert bad Rin om assistans. Rakel krälade fram över årtoften och skar också hon in i det mörka. Iselin fann sig i situationen och skapade en stor eldkvast ut över tentakeln från havet.

Strax efteråt uppsteg en mer central massa av samma äckliga röta, och det blev med detta tydligt att skrovet var förstört. Iselin satte eld på denna massa. De bitar som framför allt Ella hade skurit loss tog också de eld. Elden blev dock kortlivad och släcktes i huvudsak på magisk väg. Värre var det ställt med ekan, som nu snabbt fylldes med kallt havsvatten.

Mitt i villervallan hade en korp hörts kraxa högt, och denna fågel sågs nu sväva över viken. Från hållet den kommit syntes tre gestalter komma ut på en klippa och övervaka de nödställda i ekan. Pål-Albert noterade från sin position i fören att en av dem höjt en stav, och att detta verkade lugna vågorna. Det han såg var att likna vid att en osynlig barriär förlängt stenpiren, och motverkat vågorna som annars slagit mot ekan.

Striden verkade vara slut, men ingen visste säkert vad mer som fanns därnere i det mörka havet under dem. Än mer oroande var att ekan inte längre alls var sjöduglig, och att de alla snart skulle hamna i öppet vatten. Iselin drog sig till minnes att hon hade en pergamentrulle som möjliggjorde att hon kunde flyga. Hon brukade denna för att rädda sig och sin packning, och tog sig in mot land utan att alls försöka hjälpa någon annan i gruppen eller ens deras packning. För Eskil, klädd i tung rustning, var det hela särskilt mörkt. Han hade haft rätt i sin oro, och fann sig nu allt mer under vatten. Ella gjorde sitt yttersta för att hjälpa honom, medan ekan försvann helt.

Då slog plötsligt en mycket större och kraftigare våg in rakt utifrån. Den lyfte alla fem nödställda och all deras packning, och kastade dem upp mot land. Där fann de fotfäste och kunde släpa sig upp i säkerhet, genomblöta men vid liv. Ett äldre fiskarpar hade reagerat snabbt och gått ut med sin båt, och dessa assisterade gruppen iland. Efter att gruppen hade hostat upp vatten och börjat skaffa sig en uppfattning om omgivningen upptäckte de att Iselin flög omkring på stranden. Innan de hann bearbeta denna information fick hon så plötsligt syn på något och drog iväg högt över byn, bort mot klippan där de tre figurerna befann sig. För övriga på marken syntes enbart att hon drog iväg mot dem, och plötsligt föll rakt ner bakom ett hustak. Ella, Eskil och Pål-Albert skyndade åt det hållet för att försöka hjälpa henne, helt utan att ha haft tid att se om sig själva. Rakel samlade och säkrade packningen på stranden, och Ulvfager blev sittande vid sidan av till synes i chock.

Allt eftersom Iselin närmade sig blev det tydligt för henne att de tre som stod där på klippan var av samma sort som grävlingen de befriat på Glimmerö. Gulbruna i hyn var de, med en textur som liknade bark. Den mest framträdande av dem hade mycket långt och tjockt hår av gräs, blommor och klängväxter, som täckte hela ryggen likt en mantel. Hon sökte att komma närmare dem, men fann plötsligt att en annan av dem höjt sina händer mot henne och att hon föll rakt ner. Ögonblicket senare började hon istället långsamt att sväva ner, och landade mjukt på andra sidan av en snårig dunge.

När Ella, Eskil och Pål-Albert passerade runt det stora magasinet kunde de se Iselin stå oskadd högt upp i en slänt. Ella sprang hela vägen uppför en markerad stig för att komma fram till henne, medan de andra hämtade andan vid foten av sluttningen. Ella kontrollerade snabbt att allt var i sin ordning med Iselin, och de återvände ner tillsammans för att samla gruppen. På vägen ner upptäckte Ella att hon stuckit en fiskekrok genom ett finger vid något tillfälle, och inte märkt det förrän nu. Eskil berömde henne för sin insats, och hänvisade skadan till Pål-Albert som drog ut kroken och la förband på det ymnigt blödande fingret.

Gruppen samlade sig så, tog hand om sina genomblöta tillhörigheter, och började röra sig mot ett värdshus som förhoppningsvis hade möjligheter att torka kläder och erbjuda övernattning. Ulvfager gick något i förväg, och verkade ha samlat sig. När gruppen rörde sig in bland några hus hade Pål-Albert en märklig uppenbarelse. Han rundade ett hörn, och visste instinktivt att han borde huka sig för att inte slå huvudet i en blomlåda som han visste att fanns där. Först under blomlådan insåg han att det inte fanns någon reson i att han kunnat veta att huka sig, eftersom han aldrig varit i denna by. Ändå hade han gjort det. Han kom av sig lite och hamnade efter gruppen, som fortsatte mot värdshuset. Dessutom upptäckte han snart att han kände igen korsningen framför dem. Det var i denna korsning han drömt att han sprang tillsammans med sin tvillingbror, den där natten då han blivit förgiftad i Lejvi. Han var dock helt säker på att de aldrig varit här, då det inte stämde in på deras resor tillsammans och han ännu idag kunde redogöra för var de varit och i vilken ordning.

Inne på värdshuset upptäckte resterande gruppmedlemmar omedelbart att de var i ett område med svagt skydd. Vid ett långbord centralt satt nära ett dussin beväpnade personer, många av dem i grova tyger och rustningsdelar som gambesoner. Vid kortsidan av bordet satt en särskilt härjade gammal halvorch, som också han var rustad i funktionella kläder och läderdetaljer. Detta var inga jägare, och de kände sig tydligen säkra nog att inte behöva dölja det. Eskil ledde raskt gruppen förbi en potentiell konfrontation, och ordnade ett rum för fem personer där de också hade möjlighet att torka kläder. Iselin tog sig fram till Gelderbrandts, som satt hopträngda avsides vid ett litet bord med rekryterna på golvet. Hon berättade lågmält för dem att hon reste under falsk identitet, och de verkade omedelbart vara införstådda i detta. Därefter återvände hon till gruppens rum, men hade redan då dragit på sig ett visst intresse från de förmodade banditerna.

Gruppen samlades på rummet och började hänga upp kläder under samtal. Pål-Albert tog sig också in i värdshuset och blev visad in på rummet. Eskil höll sig kvar kring dörren, och uppmärksammade ganska snart att en större grupp närmade sig utanför. Han kunde därför ta position mellan besökarna och sin grupp när dörren öppnades efter en snabb knackning. In trädde två av banditerna, med ytterligare många fler bakom sig. De efterfrågade ersättning på ett guld för sitt beskydd för natten, underförstått med konsekvenser om detta inte åtlyddes. Eskil accepterade omedelbart och Ella lämnade över pengarna. De båda banditerna verkade något förvånade av detta, men tog emot mynten och började röra sig ut. Då inträdde den gamle halvorchen mellan dem, och såg sig över rummet. Han verkade reagera på något, och gav ett märkligt kommando till sina underställda. De reagerade med ökad förvåning. Så tog halvorchen pengapåsen från dem, lämnade den på en hatthylla intill, och muttrade att det hela såklart var ett missförstånd. De avlägsnade sig därefter allihop och stängde dörren, och lämnade värdshuset helt. Eskil rustade på och höll uppmärksamheten mot om de skulle komma tillbaka, men inget sådant skedde. Istället återgick stämningen någorlunda till det normala, och gruppen tog en tid tillsammans till att hinna prata ikapp och vila. De ordnade mat och dryck till rummet, och torkade utrustning på Pål-Alberts magiska tvättlina.

Framåt kvällen gick Eskil och Pål-Albert över till Gelderbrandts, som var inkvarterade i sovsalen över dem. Han talade där snabbt med rotefurir Vissing, för att utreda om de också fått besök av banditer. Eskil, som inte uppfattat att Iselin redan påtalat detta, informerade dem också om att följet var prelat Östlunds, och att inga ädlingar medföljde detta. De gav åter intryck av att vara införstådda med detta. På väg därifrån uppfattade Eskil att rekryt Geresson ville tala med honom, och att han skulle komma ner senare.

Väl nere på rummet igenom kom mycket riktigt Geresson och knackade på försiktigt. Efter att dörren öppnats frågade han efter såväl Eskil som ‘örtkvinnan’, underförstått Rakel. När dessa två kommit ut, och Pål-Albert lyssnade i dörren, framförde han att han ville ha hjälp med att identifiera en växt som hette månskatta. Denna hade han fått i uppdrag av sin tilltänkta käresta att hitta åt henne. Då den enbart går att finna i månljus tänkte han att det var ett utmärkt tillfälle att ge sig ut under rådande fullmåne till det intilliggande slypartiet och försöka finna den. Men han var inte säker på om det var något mer han behövde veta utöver att växten tydligen var självlysande. Eskil hade aldrig hört talas om denna växt, men förvissade sig om att pojken inte rymt från sin post. Rakel däremot visste en del om växten, däribland att den påstods växa där Rået nyligen gått. Hon underlät dock att berätta att det var en mycket sällsynt växt han var skickad att söka efter, och att det inte var särskilt troligt att den växte just i dungarna kring byn.

Pojken tackade för informationen och begav sig ut. Rakel blev tids nog orolig för honom och gick efter, men stannade vid en husknut där hon näppeligen kunde se vart han tagit vägen. Eskil höll i sin tur ögonen på henne från dörröppningen. De talade en tid om ifall pojken var i fara, men beslöt sig för att det hela nog var ganska lugnt och att det var större risk för en av dem att lämna värdshuset och gå ut i mörkret såhär dags. Tids nog fann sig Rakel i detta, och de återvände allihop till rummet för att sova.

Vid sänggåendet brukade Iselin flera besvärjelser för att försegla dörren och larma om den skulle brytas upp. Hon informerade dessutom gruppen om dessa, och Eskil fick återigen medge att det verkade mycket praktiskt att ha tillgång till sådana krafter. De la sig tids nog. Pål-Albert hade den första vakten, och höll elden levande under tiden. Inget särskilt hände, utöver att han framåt slutet av sin vakt hörde mjuka steg gå uppför trappan ovanför dem. Han förmodade att det var Geresson som återkommit helskinnad, vilket han informerade Eskil om när han väckte honom för att ta vid på sin vakt.

Eskils vakt tog vid, lika händelsefattig som Pål-Alberts hade varit. Pål-Albert själv sjönk djupt i drömmar efter sin mycket förvirrande dag. Han drömde att han var ung igen och hade tagit plats som lärling i en gnomisk smedja någonstans. Han drömde att han uppskattade att arbeta med händerna i smedjan, bland kol och doften av järn. Denna doft av järn var påfallande i hans dröm. Han drömde också att han lät smideshammaren falla upprepade gånger, och att det då stänkte upp någon sorts ljummen tjära eller olja som visst användes i smidet. Gång på gång slog han, och mer och mer järndoftande vätska stänkte upp i hans ansikte. Så fick han plötsligt lite av vätskan i näsan, och började vakna till av detta. Han kände den starka doften av järn också nu, och att han faktiskt hade något i näsan i vaket tillstånd. Med handen för ansiktet reste han sig i sängen och började vakna till på allvar. Eskil vände sig och såg på honom där han halvsatt i sängen. Hans hand och ansikte var täckta av blod. De såg varandra i ögonen i förvåning, när en ensam bloddroppe föll ner i gnomens panna från mellan golvbrädorna ovanför.

Ella:
“Efter att kaptenen lämnat rummet går Varsk upp på däck. Lite senare kommer Spetsörat till hytten. Hon vill ha besked om vilket beslut som tagits kring hennes begäran. Fan att hon ska dyka upp just då… Brynen svarar oväntat positivt. Jag väntar på att brasklappen vi diskuterade tidigare ska nämnas. Jag tittar mellan mina två hyttkamrater och ingen av dem verkar ha minsta tanke på vad Varsk sa tidigare. Jag trodde vi alla var överens där. Ställ dig inte i skuld till någon som har krafter som du inte förstår dig på. Jag kan verkligen inte ta mig ton i det här läget, men jag måste göra någonting. Jag får till slut ögonkontakt med Brynen och tecknar ett ”men”. Och ja, han plockar faktiskt upp det. Det kanske inte blir direkt solklart vilken hake som finns, men jag tror det åtminstone går fram att det finns en.

Sen tas frågan om blod upp. Hon verkar helt omedveten om att samma sak gäller här. Ge inte ditt blod till någon som kan använda det till mörk magi. Speciellt inte om du vet att du riskerar att göra den besviken. Jag tittar villrådigt mellan mina två hyttkamrater igen. Efter ett tag tar däremot Brynen självmant upp att det nog är idé att vänta tills arbetet är gjort. Av någon anledning verkar hon nästan förnärmad av det här. Jag fattar inte. Det är ju precis vad vi pratade om tidigare. Lyssnade hon inte alls? Eller har hon sånt förtroende för alla som på nått sätt har något gemensamt med henne? Först snacka om vadsomhelst med den där resandekvinnan, bara för att hon råkar kunna se hennes ljusfé. Och nu inte en tanke på att det skulle vara en dålig idé att ge blod till Spetsörat. Och det är hon som ska vara påläst. De kanske inte skriver så mycket i fina böcker om vilka fanstyg som folk kan få till med magi. Varför vissa magiker hålls borta från gatorna.

De andra lämnar hytten. Då tar hon upp att hon vill ge mig betalt för det jag gjort för henne sen vi lämnade Vhizhya. Hon frågar om ett guld är skäligt. Jag vet inte alls vad jag ska säga. ”Nej, det är på tok för mycket pengar”? Det är kanske en lyx som Varsk har. Visst, jag har en tjänst nu. Men jag vet att den lär vara tills hon kommer fram dit hon ska. Sen är allt uppe i luften igen. Jag tar tacksamt emot de tio silvermynten.

Vi kan ta oss iland vid Galtvik. Perfekt! Jag var orolig att vi skulle hamna ännu längre bort i någon ännu mer eländig liten by. Men vi får resandekvinnan med oss också. Såklart… Det är i och för sig klart att hon inte skulle ha pengar nog för en båt från Rackemark till Eiderhamn. Och hon ska till Eiderhamn. Det var tydligen något hon pratat med Brynen om tidigare. Men jag litar inte ett ögonblick på henne. Hon pratar om att röra sig i skogen istället för längs vägen, vilket verkligen får varningsklockor att ringa. Har vi otur och magkänslan stämmer kan det här verkligen ställa till det för oss.

Vi packar ihop allt i hytten och tar oss upp på däck. Rekrytens gäng är redan på väg ner i livbåten med all sin packning. De får verkligen trängas för att få plats allihop, och båten går oroväckande lågt. Medan vi står där och tittar ner över relingen får jag ett pergament i min hand. Jag tittar upp och ser Varsk där. Jag tittar på lappen. Absolut. Jag uppskattar förtroendet. Vi utbyter varsin nick. Men… det är någonting som är fel. Trots hans behärskade min ser jag ändå rädsla i hans ögon. Han har inte tagit vågorna under båtresan så bra. Men att ge sig ner i en ranglig eka och ro i höga vågor verkar definitivt passera en gräns. Jag slås av att han har den tunga brynjan på sig. Jag tänker ett halvt ögonblick att jag borde säga någonting om det, men kommer på att det bara lär göra oron värre i onödan. Även om det är höga vågor så ska det mycket till för att välta en sån här båt. Och vi kan inte vara mer än hundra meter från land.

Ulvfager kommer tillbaka efter att ha rott soldaterna iland. Jag börjar klättra ner med kappsäckar och annan packning. Jag langar ner några omgångar från stegen och sätter mig sen vid den ena åran. Mitt emot mig ser jag Varsk i aktern, med fullt fokus på att kontrollera sin rädsla. Vågorna är så påtagligt mycket större här vid ytan än när man ser dem uppifrån däcket, så jag förstår verkligen varför. Intill honom sitter hon, med fullt fokus på att hålla sin egen packning torr. Jag suckar lite lätt för mig själv när vi kastar loss. Jag och Ulvfager gör vårt bästa för att hålla ekan stadig medan vi ror.

Plötsligt smäller det till i hela båten så att jag nästan tappar luften. Har vi gått på grund? Nej. Båten rör sig fortfarande på vågorna. Sen en ännu högre smäll. Botten av brädorna i båten splittras och en enorm ohygglig tentakel kommer upp från havsdjupet. Jag släpper åran instinktivt och sätter min kniv rakt i styggelsen som sticker upp genom botten av båten. Jag ser att den försöker slå emot mig och ger den ett hugg till med den andra kniven.

Det är först när den är nästan framme vid mitt ansikte som jag ser det. Den är täckt av det svarta oljiga nätet som täckte kritterna utanför Klustret. Jag känner ångesten stiga. Jag ser i ögonvrån hur en annan tentakel kommer upp på utsidan av aktern. Varsk kastar sig blixtsnabbt framför den för att skydda henne där hon sitter. Tacka gudarna.

Jag tar mig ner på golvet för att inte vara i vägen för Ulvfager som försöker hålla styr på båten. Sen fortsätter jag hugga i monstret framför mig. Plötsligt splittras botten till ett ännu större hål och en stor slemklump börjar resa sig ur vattnet. Jag inser efter ett ögonblick att det måste vara huvudet på en bläckfisk, men det är täckt med sand och sjögräs, och av det svarta slemmet.

I ögonvrån ser jag hur hon sätter eld på monstret med sina bara händer. Det rycker till i panik. Både huvudet och armarna börjar sänka sig ner i havet igen. Jag hugger armen igen, och den faller sönder till slemmiga brinnande bitar som droppar ner mot botten av båten. Jag kan inte tänka klart. Varför har jag sån panik?! Jag backar så långt jag kan bort från det svarta kletet. Blir stoppad av kanten på båten. Jag kan inte ta mig ifrån det här. Jag är fast. Vatten väller upp ur botten av båten och släcker elden, men jag kan inte göra annat än att stirra på de svarta klumparna som ändå ligger kvar därunder. Jag försöker att andas, men blandningen av brand och saltvatten i luften ligger som en sten mot mitt bröst.

Plötsligt hör jag Brynen ropa mitt namn. Jag slås ur min panik. Jag har en uppgift. Ro! Ta oss iland. Jag och Ulvfager tar i och ror för allt vi kan, men båten tar in mer och mer vatten och blir tyngre och tyngre. Jag tror vi tar oss innanför piren eftersom vågorna blir lägre, men vi har inte kommit långt nog. Båten sjunker under oss. Jag hugger tag i en väska som flyter och börjar ta sikte mot land. Men jag fryser till när jag inser vad som händer. Varsk i sin brynja! Varför i alla helveten sa jag inte vad jag tänkte på båten!? Jag simmar fram till honom och gör allt jag kan för att försöka hjälpa till att hålla honom över vattenytan. Jag känner suget från båten som sjunker under oss och det är knappt jag själv lyckas hålla mitt huvud över vattenytan. Mina armar och ben skriker. Det här får inte hända!

Plötsligt är det som en stark våg formas under oss och kastar oss alla iland. Vi kravlar oss upp på en stenig strand. Jag tar mig fram till Varsk, sätter en hand på hans axel och försöker möta hans blick för att se hur han mår. Han uppfattar och nickar. Absolut inte bra, men kroppsligt okej. Då slås jag av tanken. Var är hon? Och varför var inte det min första tanke?! Vad fan håller jag på med här?

Jag tittar ut mot havet igen och ser då någonting uppe i luften. Hon… flyger. Jag är helt i chock. Jag ser upp mot hur hon rör sig fri som en fjäder i luften och jag blir sittande på marken. Hon flyger upp över byn bort mot en höjd, uppenbarligen på väg mot någonting. Men plötsligt stannar hon till högt upp i luften och börjar falla. NEJ! Jag kastar mig upp och kutar så snabbt jag kan mot där jag såg henne försvinna bakom ett tak.

Jag kommer upp mot en slänt och ser henne sitta där och vifta att allt är okej. Nej, allt är inte okej. Allt är åt helvete. Alla känslor virvlar runt som höga skummande vågor över en ynka eka. Jag är orolig, jag är skamsen, jag är förbannad, jag är lättad och jag är livrädd. Jag stoppar mig själv från att hugga tag i hennes krage och stannar istället upp precis framför. Jag försöker fråga henne om vad som hände men jag hör hur mina ord kommer ut kalla och hårda. Fan, skärpning… Jag ursäktar mig kort och försöker byta till en mjukare och mer acceptabel ton. Hon förklarar vad som hänt. Att hon sett folk som liknade det där som grävlingen förvandlades till, att de tagit bort hennes förmåga att flyga men att de sen räddat henne från att falla hela vägen ner till marken.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte ens om jag säger någonting innan jag vänder om och går nerför slänten igen. Jag passerar Varsk och Brynen. Plötsligt känner jag att det pulserar varmt i fingret. Någonting är fel. Jag lyfter upp min hand för att se vad det är. En… ring…? Nej. Ringen från Varsk har jag inte på fingret ännu, så vad är detta? Jag vrider handen och inser att det är en fiskekrok. Hur hamnade den där? Varför går den igenom mitt finger? Hur kunde jag missa när det här hände? Jag uppfattar att Varsk kommer fram och säger någonting. Men jag kan inte tänka på någonting annat än den här kroken som på något vis trängt igenom hela mitt finger utan att jag har märkt det. Jag är helt överväldigad. Desto mer jag tittar på kroken, desto mer känner jag smärtan stråla ut i handen. Han ropar till sig Brynen. De hjälps åt att bända av öglan på kroken för att kunna dra ut den hela vägen. Jag känner smärtan i varje rörelse och känner ett lugn komma över mig. Fysisk smärta är lättare att förhålla sig till än den i sinnet. Jag ser blodet rinna från handen men känner mig på nått vis en trygghet i närvaron. Och av att bli ompysslad. Det är en ovan känsla jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till.

Så fort metallen är ute och Brynen släpper min hand drar jag den till mig instinktivt. Jag tänker på samtalet sist. Det finns för många ärr jag inte kan förklara. Och även om min tanke börjar komma någorlunda till ro är min kropp fortfarande på helspänn. Vi pratar om det vi såg i båten. Om likheten med styggelsen utanför Klustret. Pulsen ökar igen när jag tänker på Vulpinen på marken. Plötsligt ber Brynen om att få lägga om min hand. Jaha, oj! Jäkla fingrar att blöda så mycket. Men den här gången ställer han i alla fall inga frågor.

Vi kommer in på värdshuset i Galtvik. Det är uppenbart vad det är för klientel som fyller ut det mesta av lokalen. Jag studerar var och en från dörröppningen medan Varsk går fram till disken och ordnar rum. Hon går fram till friplutonen, pratar med dem kort och placerar ett silver på bordet. Under tiden kan jag se hur varenda blick från långbordet följer henne när hon rör sig. De är inte diskreta. Men det är också uppenbart varför de kommer undan med det.

Till slut har vi ett rum och kan börja hänga upp all blöt packning. Brynen pratar om att han känt igen sig på nått konstigt vis när han gick genom byn. Att han drömt om de här husen och att han känt igen smådetaljer som om han varit här nyligen. Han verkar uppriktigt skärrad på ett sätt som jag aldrig sett prelaten tidigare. Det dröjer såklart inte länge innan han antar sin vanliga glada mimik. Men under de där ögonbrynen syns det ändå att oron är kvar.

Det bultar på dörren och Varsk är nästan uppe före mig den här gången. Det är tydligt vad som anlänt, men jag kan bara hoppas att mina vänner här förstår att inte göra det till ett problem. De tränger sig in i rummet och begär en donation för vår goda nattsömns skull. Utan att tveka utbrister Varsk: ”Taget.” Jag känner en stark lättnad direkt. Inget krånglande. Inget stök. Jag fiskar upp påsen med silverpengar jag fick på båten och räcker över den direkt. Jag vill inte att det blir något velande eller förhandlande här. Jag vill ha ut dem ur rummet så snabbt som möjligt.

Plötsligt tränger sig deras ledare in i rummet. Jag vet inte om jag sett en så stor halvorch i mitt liv. Han ögnar igenom rummet och tar en ordentlig titt på var och en. Jag ser hans blick fastna på Brynen och han kommer av sig totalt. Ger en order åt sina kumpaner som snabbt försvinner ur rummet. Men tanke på deras reaktion kan jag nog tänka mig vad den frasen betydde. Ledaren ber om ursäkt, ställer ifrån sig pengapåsen på en hylla intill dörren och går sen ut ur rummet och stänger dörren. Vad är det med vår långbrynte vän och den här byn?“

Eskil:

Iselin:
“Pål-Alberts ögonbryn guppar till sådär som jag lärt mig att de verkar göra när han är missnöjd. Min blick vänds ditåt och han invänder mot att jag ska lämna blod åt Zaryndalyan redan nu för att hon ska kunna söka efter Jasper. Jag låter honom säga sin mening, om det här ens ska kunna gå att göra så måste han vara delaktig. Men sen säger Z:a något som jag inte räknat med, menar hon att vi inte ens ska behöva ha henne med oss ner i kryptan, att vi ska kunna företa oss detta själva? Så var det väl inte sagt? Vänta. Varför behöver hon mig där om Pål-Albert kan gå ned där i sitt ämbete, eller ja, det var väl det hon sa förut att hon behövde någon med min börd för att någon ens skulle få bli nedsläppt. Men att jag och Pål-Albert skulle göra detta utan Zaryndalyan? Nej, det vill jag inte. Men. Det verkar ju ligga lite längre in i framtiden ändå eftersom Z:a tänker resa via Rackemark, så det får vara ett senare problem. Vi själva ämnar gå i land vid Galtvik, om någon timme eller så. Jag vet ju inte så mycket om blodsmagi så det är väl rimligt att vara lite försiktig men jag tycker verkligen inte om när andra ska lägga sig i sådant som rör min magi, men han är ju min “spirituella rådgivare” så han får väl viss dispens för det då.

Rakel kommer förbi och berättar att hon kan vägarna väster om Eiderhamn som vi kommer behöva fara på. Hon tror att det kan vara 2 – 3 dagars vandring som hägrar när vi är iland och att hon gärna bistår med sina tjänster. Eskil har betänkligheter kring att låta Rakel slå följe och jag uppskattar honom för det. Att han tänker på såna saker och reagerar på sådant som enligt hans erfarenhet inte summeras på ett sätt som är för honom begriplig. Han lyfter betänkligheterna när vi är ensamma, men de andra kan lugna honom med att Rakel faktiskt hade för avsikt redan innan denna utveckling att resa den väg hon påstår. Det ska finnas en hel del stråtrövare längs vägen så vi bestämmer att jag ska gå som Dovah under resan för att inte skylta med den jag är.

Vågorna slår över den lilla livbåten när friplutonen sätts iland. Hur ska det gå för mina böcker och pergament? De andra säger att det kommer att gå bra, och Rakel erbjuder sin filt, men jag är inte så säker ändå. Det både regnar och är livlig sjö. Jag lägger in mina saker ordentligt i kappsäcken och i min ränsel. Min bok, min stav, oblivian, böckerna, ädelstenarna, smyckena, mina tillgångar. Allt är med. Viskar lösenordet och stänger väskan på så sätt, håller den hårt i famnen. Eskil kommer nedför repstegen och sätter sig bredvid mig i akterdelen av den lilla båten, vågorna är höga men snart, snart är vi i land.

Efter att Ulvfager och Ella rott ett tag så slår det in något i båten och det hugger till i nacken när vi går på grund. Jag blundar kort och Ella släpper åran, Ulvfager tar tag i den och Ella kastar sig ned mot sina fötter. Jag skymtar blänket av hennes kniv, vad sker? Eskil vräker sig över mig och en arm med tång och sand och jag vet inte vad slår upp bredvid mig, nej, den är redan runt oss och dvärgen tar emot smällen, han ställer sig ostadigt upp. Jag drar undan mitt blöta hår ur ögonen och ser hur tentakeln sticker upp från vattnet på min sida av båten, det oljar sig på insidan av kinderna och gör det svårt att svälja, jag skickar eld från mina händer rakt mot det som anfaller och hoppas att det gör någon skada.

Min väska glider nedför min kjol och jag greppar tag i remmen med mina kalla fingrar och i samma stund så drar Eskil tag i mina axlar och kastar mig runt sig så jag landar rakt på all packning. Han får åter ta emot slag från en kloförsedd tentakel. Jag är stum av skräck. Till vänster om mig nu så ser jag Rakel hugga mot en stor sandig algtäckt svulst som är påväg upp i mitten av båten, flera brädor är knäckta, jag skickar en liten eldslåga rakt på det, vad i alla världar är det för något!? Den arm som attackerat Ella, om jag uppfattat det hela rätt, regnar ned i droppar som antänds på vägen och det börjar fullkomligt forsa upp vatten när svulsten sjunker ned i djupet igen. Rakel och Eskil är där och försöker täta med filtar och väskor men det är inte till någon nytta. Jag släcker elden som uppstått så fort jag kan då Eskil och Rakel kastat sig förbi lågorna. Den oljiga tjärlika massan brinner ymnigt. Detta påminner om något. Jag river sen upp min bok för att få undan den från vattnet. Kan jag hålla den över huvudet? Nej, det är djupt här och vi sjunker fort, det kommer vara tungt att simma. Då ser jag besvärjelse-rullen. Flyga. Mitt hjärta känns med ens lätt. Jag kan ju flyga! Vattnet är nästan hela vägen till kanten på båten. En korp kraxar i fjärran och några figurer står uppe på klippan och riktar sin stav mot oss, vågorna är mycket lugnare än de var för en stund sedan. Jag säkrar min packning på ryggen men mina fötter är plaskvåta, båten sjunker närsomhelst. Rullen av pergament smälter till stoft när jag läst ifrån den och jag lättar från båten. Jag svävar! Jag flyger faktiskt! Otroligt! Jag ser de andra som kämpar med att hålla sig flytande, jag uppfattar inte mycket av hur det går för dem för jag fylls av sådan lycka. Jag flyger!

Jag tar sikte på stranden och sedan ser jag dem tydligare där uppe, figurerna, personen med staven höjer den, en våg sköljer mina reskamrater med sig in mot land. De hjälper dem? Tack och lov! Huvan faller ned och jag ser att figuren har orangebrun bark till hud, klöver, örter och blommor i håret. De är alla tre av samma sort. De vänder och går när de ser mig, jag flyger efter dem. Jag ropar “Vänta!” När jag kommer över hustaken och senare klippkrönet så vänder de sig kort på stigen och reser staven mot mig. Jag faller flera meter, de fick magin att upphöra; nu dör jag, jag märker att jag singlar lätt ned mot marken istället. De försvinner helt utom synhåll, snåren är alltför täta för att jag ska kunna följa dem. Korpen är det sista som jag ser innan också den avlägsnar sig.

Jag är oskadd. Det var blomväsendet, visst var det det?! Jag ser att de andra kommer springande mot mig uppför backen. Ella, Eskil och Pål-Albert. Jag vinkar åt dem att jag mår bra. Ella kommer hela vägen fram och hon skäller på mig och ser ut som att hon vill slå mig innan hon ändrar tonfall. Jag berättar att jag såg samma typ av folk, precis som grävlingen som hjälpte oss! Pål-Albert förstår att vara lika upprymd som jag över detta. Ännu en korp? Har de hållit koll på oss hela den här resan? Vi återvänder till stranden och plockar ihop våra saker. Jag kontrollerar min packning, kläder och dylikt har blivit blött men inte värre än att det går att torka. Ella har skadat sig på handen och Pål-Albert hjälper henne. Eskil byter något ord med Ulvfager. Både Ella och Eskil är sammanbitna på samma sätt som efter striden på Glimmerö. Rakel är säker på att det var krabbfisken som attackerat oss, men se. När vi får jämföra våra observationer så förstår vi att det var samma typ av varelse som i skogen på Glimmerö. Jag tror att vi alla blir skakade in i märgen och vi säger inte mycket mer efter att ha konstaterat detta. De andra klarade sig utan större men efter simturen och några fiskare som nu redan är långt ute på sjön hjälpte dem när de var i skydd av piren.

Inne på värdshuset så är det fullt av löst folk, råskinn av diverse sort utan tänder och ögon och med fullt synliga vapen. Ulvfager sitter där. Tack vare honom så kapsejsade inte båten under anfallet. Friplutonen sitter ihopträngda vid ett bord och medan Eskil går och ordnar ett rum åt oss så går jag fram till de gröna och ler mot rotefuriren. Jag tycker inte om honom eftersom han kör med de båda ungdomarna på lite samma sätt som en av Malmells jägare gör med folk, men eftersom Vissing vet vem jag är så har han respekt iallafall. Jag ber honom att göra mig en tjänst, att de inte vet vem jag är och att jag inte går under mitt eget namn häromkring. Han förstår snabbare än jag förstår att han förstår och han säger att han inte kan hjälpa mig, de har aldrig hört om henne. Va? Jaha, ja, precis så. Tack så mycket ändå. Jag lämnar ett silver vid hans hand på bordet. Vi går till rummet och får ordning på vår dränkta packning, Pål-Albert ber att få tala med Ella och han berättar att han känner igen sig i Galtvik, men att han aldrig varit här. Ändå har han tydliga minnen av att ha varit här med sin bror. Har han slagit i huvudet? Nej, hävdar han bestämt och det var det som var så udda. Han hade vetat var en blomlåda hängde så att han kunde undvika att slå huvudet i den. Det är mystiskt helt klart.

Mitt i när vi försöker få av oss de blöta kläderna och få torka dem så reser sig Eskil hastigt upp och öppnar dörren precis när det knackar. Hur lyckas han alltid med det? Det är några av råskinnen från värdshuset som undrar om vi vill ha beskydd under natten, 1 guld i så fall, “Det är taget.” säger Eskil snabbt. – Vadå taget? Och det går upp för mig att de är ute efter att skrämma oss. Betalningen är för att de ska låta oss vara ifred. Jag reser mig och försöker se mycket myndig ut. Nu räcker det väl ändå? Tror de att vi tänker låta oss bli skrämda av såna typer som de? Jag vet inte varifrån jag får den inre styrkan, kanske av Ellas stoiska uttryck? Jag känner mig inte rädd utan skärpt. Jag ser att halvorchen som är ledaren sveper med blicken över oss alla men efter att ha blickat i riktning mot Pål-Albert som varit konstig sedan vi kom in i Galtvik så lägger orchen tillbaka de pengar han fått av Ella och säger att de ska hämta någon röd väska och att det skett ett missförstånd. Hans kompanjoner ser mycket förvirrade ut. Varför blev de så rädda för Pål-Albert? Har hans själ kanske varit här och vandrat om nätterna? Han sa det att han hade drömt om dessa gränder den natten då vi blev förgiftade av oblivia.

Eskil kränger på sig sin rustning och är inte övertygad om att de inte avser att komma tillbaka, men när det knackar på dörren en andra gång så är det bara vedleveransen. Jag tänder en eld så vi får torka våra kläder. Vi är här som följe till Pål-Albert. Det ska jag komma ihåg. Jag lägger tid på att förse fönstret med magiskt lås och håller en ritual för detta. Efter kvällsvarden kommer rekryten och ber om Eskil och Rakels assistans med något. När alla så är inräknade lägger jag magiskt lås även på dörren, plockar fram ljus och strör örter vid tröskeln. De är lite fuktiga men de gör sitt ändå. Blåser på stenen som blir till stoft och skimrande lägger sig över dörrposten. Jag lägger också tid på att lägga ett tyst larm om någon otillbörlig skulle försöka ta sig in hos oss, och jag lovar väcka Eskil om larmet går av. Det är svårt, men sen får jag äntligen lägga mig. Tusen tankar snurrar. Beror olyckan med demonen på mig? Just det, Rakel hade någon insikt i trasor i väven, berättade Pål-Albert som hastigast. Jag måste komma ihåg att fråga henne om det imorgon.

Senare i sängen:
Jag reagerade bara på det runtomkring mig hela vägen till sängen, orkade inte ägna tid åt oro eller ältande eller vara mer rädd. Mina tankar var ovanligt tysta efter blomväsendena försvunnit och alla var säkert i land. Inte som sist då tankarna varit i full sken direkt efter striden med tjärdemonen. Regnet hade fortsatt dugga över stenstranden och doften av tång, blöt sten och saltvatten fyllde näsan och vågornas brus slog in oss i en märklig stillhet. Vi hade inte stigit upp i ett totalt mörker i Klustret, men en annan typ av rövartillhåll var det den här gången.

Vi var inte utom fara ens på land, det var tydligt. Men bakom magiska lås så känns det ändå som att det ska gå att sova nu. Pål-Albert tar första nattvakten. Han verkade lite ur fas men det kanske bara är gubbigheten som nått sin gräns, blivit glömsk kanske. När anses gnomer gamla? Han sitter där nu och vakar. Dags att sova. Äntligen. Men självklart surrar tankarna igång omedelbart jag lägger huvudet på kudden. Det är för mycket, för allomfattande, för ofattbart för att kunna sålla men självklart gör jag ett försök. Skogen gjorde uppror och nu också havet? Uppror mot vem, eller vad? Striden var ju redan igång när vi kom till trädet. Kom vi kanske bara i dess väg av slump? Men var även detta en slump? Har vi fastnat i en tråd som råkar dra med sig alltsammans, efter vi besökte kultplatsen. Är det mitt fel då? Men det kändes ju helt rätt. Och stenen är ju hel nu igen.

Det stör mig så otroligt mycket att jag inte förstår vad det är som händer oss gång på gång och att jag inte kan diskutera saken med någon med relevanta kunskaper. Ingen av de andra sitter på någon information som ger oss någon bättre bild, så det är värdelöst att försöka resonera tillsammans. Vi lär inte komma närmare sanningen, eller vi kommer åtminstone inte veta att vi kommer nära den då det inte finns någon som kan bekräfta det. Jag önskar jag hade några svar. Vad är det jag missar? Vad var det de sa efter striden på Glimmerö? Den svarta massan la sig som ett nät över ansiktet på fä-rekryten och besatte den. Inte ens i döden fick vulpinen frid. Den svarta substansen fortsatte manövrera kroppen. Det skimrar till en bild av den inbankade skallen, med päls, lera, skallbensflisor, hjärnsubstans och blod, inga anletsdrag kvar. Inte för att den hade det från början. Det vänder sig i magen, jag vänder på mig. Och det hade varit samma sak här? Ett oljigt nät över en … bläckfisk? Den svarta substansen blandad med tång, sjögräs och sand istället för barr, jord och multnande löv. De kallade det rötan efter snäckvarelsens uttryck. “- Häxan väcker rötan i marken,” men det måste ju ha handlat om nekromanti och det är inte detta. Det är i alla fall inte nekromanti per se. Eller är det det? Varför pratade jag inte med Z:a om detta på båten? Åh. Irriterad! Pål-Albert gnolar lite smått. Jag vrider mig i sängen igen.

Jag tittar mot Rakels hörn. Var det vandrerskans rötter som väckte något i djupet? Som bjöd in till något? Var det hennes plan hela vägen? Hade Eskil rätt? Hon som talar med väsen och mytiska figurer. Sirener och harpyor hade sjungit sin klagolåt länge, inte bara i anslutning till när vi gick i land i Lejvi. Fast hon var väl lika skärrad som alla andra? Jag har svårt att avgöra det. Jag lyssnar åt hennes håll och hon sover, tror jag.

Är det samma varelse som söker oss gång på gång? Någon från en annan värld? Det Eskil var inne på. Från utkanten av vår verklighet? Kanske från sprickorna i väven? Någon som önskar att bli lyssnad på? Som har ett uppdrag? Som vill förgöra och hindra just oss? Hindra uppdraget likt illkrittren? Stoppa magin? Har andra mött samma sak annorstädes? Har Vitskiffis och de rituella morden något med det här att göra? Utbrända ögon inifrån huvudet? Vad för krafter handlar det om? Typiskt att Vida Hammare inte kom i land. Men den här sörjan bränner ju inte någon, den verkar snarare besätta. Precis som gravhögen besatte Ella och Pål-Albert och hästarna. Eller nej. Försökte förleda. Vad hade kommit upp ur marken om vi hade satt ned våra fötter där? Jag har aldrig sett Ella så förbannad förut men hon backade snabbt när hon såg att allt var väl. Hon tar inte de här demonerna speciellt bra. Inte nu och inte då. Hon reagerar så förfärligt fort. Jag hann knappt med att uppfatta vad som hände först när vi gick på grund, men Ella var redan i färd med sin motattack. Och Eskil kastade sig mellan mig och tentakeln. Han hade rätt i att det inte var någon fara att låta honom ta smällen. Han verkar i alla fall oskadd. I alla fall sa han inget om det sedan. Hans andning är tung där han sover och hans hjälm glimmar i eldskenet. Tentakeln. Var det inte bara en vanlig bläckfisk då? Fast i slutet så liknade det samma sörja som på Glimmerö när det tog fyr. Och det går såklart inte att kontrollera platsen om det ser ut på samma vis som på Glimmerö, för hela livbåten har sjunkit till botten. Mitt fokus på att hålla min bok och mina tillhörigheter torra gjorde att jag för ett ögonblick glömde dem alla när jag plötsligt flög. Men tur att andra krafter hjälpte dem i land. Det hettar i ansiktet och känns obekvämt. Jag harklar mig. Sova var det.

Jag vrider mig på kudden men när jag blundar ser jag hur Jaspers vita blick långsamt övertas av en svart massa. Tänk om det var en sån här tingest som drog med sig Jasper i djupet? Även i Dovresjön. Jag skulle dö om det var så. Jag vrider mig och gruffar till. Men, kan jag bara få sova!?“

Pål-Albert:
“Vinden är fortsatt hård. Vi ligger för ankar vid en liten öppning av den norra kustens höga klippvägg. Gelderbrandts fripluton har precis tagit sig iland och roddaren Ulvfager tar sig som bäst tillbaka på de oroväckande höga vågorna bortom piren som sträcker sig ut vid det gamla båtvarvet. Lite guppigt kommer det allt bli men det ska nog gå bra, tänker jag nervöst. Intill mig står Eskil och ser inte ut att vara i närheten av samma övertygelse. Han har låst sin min i lika stora mått vemod som beslutsamhet. Han antar både nyans och kontur som de gråa klipporna. Eskil får mina gamla knän att stadga sig något, han är ju rädd nog så det räcker för oss andra. Blicken vandrar vidare till Iselin och hennes packning. Herregud! Det finns klänningar att kunna sy till segel så det räcker och blir över och nog med bokpärmar för att bygga en livbåt till. Jag skakar lätt på huvudet och klappar mig nöjt om bröstet där jag förvarar min lunta. Jag har bara en bok (min journal räknas ej!) och den har varit mig outtömlig. Varje gång jag vandrat pärm till pärm nås jag av nya insikter. Inte kan väl Iselins alla tegelstenar vara lika fyllda med visdom. En väldans massa ord för blott ytlig kunskap, om du frågar mig.

Allt och alla får plats i livbåten och Ella tar den andra åran för att hjälpa Ullfager ro iland. Vi ska till Galtvik! En plats jag aldrig besökt men är bekant med. Jag är övertygad om att Klotenblumfarna i Gelderbacka hade släkt här, att Galtvik till mesta del bebos av gnomer. Och mycket riktigt när vi närmar oss kan jag tydligt se timrade stugor i samma snitt som hemma!. Mer hjärtskärande är att många har förlängts med några stockrader för att kunna husera långbentingar. Jag är ändå fylld av hopp om att finna levande släktingar och få koppla an till min kära gamla församling. Men först så vill hiskeliga tentakler dra oss ner i djupet. Samma djävulskap som vi påträffade på vägen mellan Klustret och Lejvi – rötan i marken som jag tror Snäckgubben kallar det. Båten slås i spillror men vi blir hjälpta av några kåpklädda högt uppe på en klippa. Iselin, öhm … läser innantill från ett pergament! Märkligt att se sådana nedskrivna formler i verket, men hon vet vad hon gör och snart svävar hon iväg torrskodd. Hon tar sig mot de tre och kan sedan berätta att de är samma varelser som den där grävlingen i Klustret. Och de har en sådan där korp som vi sett uppe i masten på båten på färden ut till ön. Vakar dessa märkliga typer över oss? Varför då? Nåja, deras hjälp har varit uppskattad.

Nu sker något mycket märkligt, bäst sammanfattat med att jag inte slog i huvudet när jag borde gjort det. Vant rundade jag ett gatuhörn och duckade för blomlådan jag visste fanns där. Plötsligt var jag tillbaka i de frånrykta drömmarna efter vinförgiftingen. Jag och Nils-Alfred är vigorösa ynglingar som springer i Jarlsberg. Fast gränden här intill i Galtvik känner jag igen på pricken. Det är bara att runt kröken i drömmen tornade katedralen i Eiderhamn upp sig, där här ligger en slänt. Jag tappar greppet en aning. Det är som en uppdriven variant av deja vu som får dröm, verklighet och fantasi att blandas samman. Jag samlar mig nog för att ta mig till de andra och söker tröst hos Ella. Hon och Iselin lugnar mig, de hade inte några liknande drömmar jag upplevde. Det är kanske inget mer än ett starkare deja vu, puh. Men Rakel verkar veta en del om drömmar och har väl antytt att drömmar inte alltid bara är drömmar. En tanke slår mig, men faller på sin egen orimlighet. De hopblandade scenerna är kanske skuggor av en framtid som aldrig blev, brutet av min brors plötsliga bortgång. Kanske de är saker jag gjort och platser jag befunnit mig i, i ett annat liv där jag och Nils-Alfred reste hem tillsammans. Befängt givetvis. Det gör gott att hänga upp tvätt på min magiska tvättlina, att den var så praktisk för dagligt bruk!

Ska den unge Geresson bums ut och plocka månskensblommor till sin Mossa så lär vi nära nog knyta fast honom för att stoppa’n, särskilt när det är en jänta inblandad. Chansen att finna något var visst låg men låt han hållas. Dessutom, om du frågar mig så hör nattliga eskapader ungdomen till och dumheter och villfarelser är ynglingars lott. Rakel ska inte oroa sig, hon gav det råd som efterfrågades. Jag tror inte att värdshuset Bryggaren är särskilt mycket säkrare än skogen utanför när allt kommer omkring. Vi har i vilket fall vidtagit noggranna säkerhetsåtgärder på rummet med magiskt seglade lås. Jag tar första vakten som förblir stilla, bara lätta fotsteg utanför och upp för trappen som säger mig att rekryten smugit sig tillbaka på rummet. Nu är jag för trött för att tänka klart och kan gott krypa ner i kojs för att tacksamt komma till ro bekymmersfritt.“

Drip Drop

The iron scent is all around
As the thick smoke swirls from my blows.
The metal slag, it is tar-drowned
so the rungs splotch its grime abound
And even goes up in my nose

Drawn from the forge, I wake in bed.
The smell lingers, I feel the tar’s smear.
But what I see runs thickly red.
Something amiss – O, the sense of dread
For those above to bleed down here.

Rakel:

Prolog – Episod 18

Aktiviteten på rummet väckte Ella. Eskil och Pål-Albert började röra sig upp och ut, och hon anslöt till dem. När de öppnade dörren aktiverades Iselins magiska larm och väckte också henne. De tre hade annars avsett att undersöka saken utan henne eller Rakel, men nu fick de besvärjelskan med sig. De tog sig ut i värdshusets serveringssal och uppför trappan till sovsalen ovanför deras. Eskil öppnade dörren och såg där en blodig scen. Närmast intill dörren på båda sidor låg rekryterna, till synes sovande. I de fyra sängarna innanför däremot syntes mängder av blod. På platsen rakt ovanför Pål-Alberts säng låg rotefurir Vissing med tydligt uppskuren hals, halvt hängande framåt från sin säng. Längs den bakre väggen såg han de tre soldater som varit med dem redan vid avfärd från Jarlsberg. Samtliga var mycket blodiga och kanske avlidna. Eskil drog sig tillbaka och förberedde gruppen på att det kunde vara Geresson som blivit påverkad av något ute i natten. Han gick sedan åter in och väckte pojken för att bedöma hans reaktion. Geresson verkade nyvaken och förvirrad, och Eskil förde honom ut ur rummet och ner till serveringen nedanför trappan. Där chockades pojken av att höra att hans kamrater var döda. Han var något osammanhängande, men berättade att han smugit tillbaka upp sent på natten för att inte störa övriga, och krupit ner i sin bädd utan att tända något ljus eller kunna se sig om i rummet.

Under tiden inträdde Pål-Albert i rummet och undersökte offren. Han konstaterade snabbt att Vissing var död, men var mer osäker om de andra tre och bad om Rins hjälp att rädda dem. Av de tre svarade två på hans behandling efter en tid, och skulle troligtvis gå att rädda livet på med en tids omvårdnad. När han närmade sig rekryt Mossas bädd fann han den helt täckt med en filt, och när denna avlägsnades såg han att hon inte var där. Istället låg två sovrullar positionerade som att se ut som en kropp. Han framförde detta till de andra nedför trappan, och Eskil frågade ut Geresson om Mossa. Geresson visste egentligen inte så mycket om henne, mer än att hon gått med i friplutonen bara dagar innan avresa, att hon var från Lejdsvik, och att hon verkade väldigt intresserad av att lära sig om överlevnad i skog. Han höll med Eskil om att ‘Mossa’ var ett märkligt namn.

Rakel hade under tiden hämtats upp till rummet, och hon kunde identifiera en flaska sömnmedel som troligen använts för att förgifta soldaterna. Detta ihop med att Mossas utrustning saknades pekade mot henne som misstänkt för dåden. Ella hörde från Eskil att både Geresson och Mossa var från Lejdsvik, och kom att tänka på att fiskarna i Lejdsvik Brygga hade berättat om att de soldater om anföll dem varit klädda i samma enhetliga gröna som dessa soldater bar. Hon drog därför slutsatsen att Mossa kunde vara Marja, som anslutit till dessa soldater för att hämnas. Ella berättade för gruppen om sina misstankar, och väckte värdshusvärdsparet. Dessa kunde berätta att de sett flickan lämna värdshuset vid stängning, fullt påklädd och med utrustning.

En längre diskussion följde om vad som var rätt att göra åt det hela. Att finna flickan i den regniga natten verkade osannolikt, men Iselin framhärdade om att de måste göra något för att försöka rädda henne. Ella var skeptisk till om det var genomförbart. Pål-Albert insåg att han nog skulle kunna sända ett meddelande till Marja med Rins hjälp, men först till morgonen. Diskussionen fortsatte således in på hur ett sådant meddelande borde formuleras för att få Marja att lyssna och förstå. Mitt i detta stövlade ett ombud för den lokala makten in, som blivit väckt av värdshusvärden. Denne man följde Eskil upp på brottsplatsen för att själv se vad som hänt, och ta vittnesmål.

När så ombudet fått sina frågor besvarade återsamlades gruppen. De hade fattat beslut om att kontakta Marja på morgonen, och försöka ta sig ikapp henne för att hjälpa henne. Nu behövde de bestämma sig för hur de skulle hantera Geresson, som visste var Marja kom från och potentiellt kunde ge information som ledde till en hämndaktion mot byn. Lösningen blev här att låta Rakel blanda ihop sövande medel med en anpassad dos av Iselins glömske-brygder, så att Geresson helt skulle glömma vad han upplevt under natten. Han hjälptes sedan till en plats att sova i gruppens rum, och såväl Pål-Albert som Eskil sov några timmar till under Ellas vakt.

Framåt morgonen for Rakel plötsligt upp, och utbrast något om att Eskil behövde väckas. Ella såg förvånat på henne, men följde hennes inrådan. Eskil var något svårväckt, och rycktes sedan ur en mardröm. I denna hade han först haft en vision om hur han och hans familj svävade som irrbloss bland Livfoldens berg och dalar, för att sedan flyga norrut. Längs vägen anslöt många av hans vänner och släkt, också som irrbloss. Först hade känslan varit frihet, glädje och gemenskap. Mot slutet av den drömda flygturen svängde dock allesamman rakt upp i himlen över Glimmerö, och passerade genom molnen. Där fann de sig gradvis i en oklar tomhet, och allt eftersom började ljuspunkterna att blåsas ut. Till sist var Eskil kvar ensam i mörker. Då uppenbarade sig en tunn linje av vitt ljus i mörkret, som en horisont. Den öppnade sig sedan till ett ofattbart stort öga, fixerat på honom. Från ögat växte sedan ett brännande ljus som precis börjat skada honom när han blev väckt ut drömmen.

Väl vaken var Eskil förvirrad, men Rakel förklarade att hon haft en plötslig fruktansvärd känsla och att hon tidigare stött på skadliga drömmar. Gruppen mindes att hon sagt att hon hjälpt några ur besättningen med Maran, men kunde inte avgöra om detta var samma sak. Rakel lämnade ganska snart rummet, och de andra samlade sig för att göra henne sällskap till frukost. Ute hördes regnfall, precis som under natten, och Marjas spår var troligen mycket svåra att finna nu.

Ella:
“Jag vaknar till av Brynen sätter sig upp hastigt och säger någonting tyst. Han och Varsk utbyter ett par ord och sen känner jag att Varsk närmar sig min säng. Jag öppnar ögonen och han stannar till och pekar upp mot taket. I ljuset från eldstaden ser jag prelatens ansikte täckt av nånting mörkt. Jag tittar upp och ser droppar från taket rakt ovanför Brynens säng. Definitivt blod.

Hon väcks av sitt magiska larm när vi öppnar dörren för att lämna rummet. Det hade jag totalt glömt bort. Eller kanske aldrig tagit in ordentligt. Gårdagen var full av andra tankar. Hon sveper in sig i en filt och följer med ut. Nu såhär när vi lämnar rummet och något verkar vara i görningen i huset känns det ändå lite bra att inte lämna henne kvar ensam med Nomaden. Jag vet inte vad det är, men jag har fortfarande en olustig känsla kring den kvinnan.

Hela friplutonen, förutom unga Geresson, har blivit mördade i sina sängar utan att någon av oss hört ett ljud. Inget rån, utan en ren massaker. Varsk går in i rummet igen och jag rör mig ner i salen och försöker få en koll på övriga utrymmen i huset. Med tanke på hur länge blodet verkar ha droppat på Brynens ansikte så lär det ha gått flera timmar, men jag vill verkligen vara säker att ingen trycker någonstans bakom oss. Jag hittar don och tänder ett av ljusen på bordet. Jag behöver se bättre.

Varsk kommer ner med rekryten. Han informerar den unga pojken att alla i hans pluton ligger döda i rummet. Det är nått med hur pojken reagerar som gnager i mig, men Varsk tar med honom upp mot rummet igen. Hon tänder ett gäng ljus med sina fingrar på ren slentrian och går sen med de andra uppför trappen. Det verkar så himla praktiskt att kunna tända och släcka ljus sådär.

Jag fortsätter hålla ögonen öppna. Då kommer jag på att tänka på den där linsen. Jag har försökt spendera tid med att fokusera på den som hon beskrev. Jag har ingen aning om det har fungerat eller inte, eller hur man ska kunna få i den här stora saken i ögat. Jag hittar en spegelyta och plockar upp det röda rosenbladet ur etuiet. Jag för det mot ögat och försöker stålsätta mig och hålla bort instinkten att hålla saker ur ögonen. När min hand kommer nära flyger linsen plötsligt rakt in i mitt öga. För ett ögonblick är det som att min syn täcks helt av blod, men i nästa ser jag spegeln igen. Allt ljus breder ut sig längre i salen än tidigare. Det tar en stund att vänja sig vid det nya ljuset i rummet, och med det faktum att mitt andra öga fortfarande inte ser in bland skuggorna. Bilden framträder mycket tydligare. En bild av en kvinna med ett öga täckt helt av blod. Mina tankar far tillbaka till sist jag såg den här spegelbilden. Då med betydligt mer skador runtomkring, och aldrig såhär helt utan iris och pupill. Det har gått många år nu. Jag tackar gudarna för att jag är på en annan plats i livet nu, och återgår sen till att genomsöka skuggorna.

Mossa saknas. Såklart… en av deras egna. Det måste varit därför det kunde göras så tyst. Ett överlagt mord på specifika individer. Hon har till och med skickat ut rekryt Geresson. Det knyter sig i magen. Vad har de här männen gjort för att förtjäna detta? En flicka i tolvårsåldern som rest över havet bara för att mörda sin pluton så fort de kom av båten.

Jag hämtar upp Nomaden på Varsks uppmaning. Jag förklarar vad som hänt innan vi går in i rummet. Men det är först när vi öppnar dörren som jag själv faktiskt ser in i rummet för första gången. Jag biter mig i läppen när jag kliver in i rummet. Brynen verkar ha räddat två av dem till livet. De har en chans i alla fall.

Vi ber Nomaden ta en titt på en flaska som hittades i eldstaden. Utifrån formen är det svårt att ta miste på varifrån den kommer, men jag hörde aldrig talats om att de verkade utanför Glimmerö. De var ett förbannat pack på den tiden, men har de sjunkit så lågt att de skickar barn för rena mord nu? Hon förklarar att det är syrsenässla. Ett sömnmedel.

Jag går ut ur rummet. Nedanför trappen pratar Varsk med rekryten. Han hade varit med friplutonen i några veckor, medan Mossa kom med för bara några dagar sen. Sen nämner han att de båda var från Lejdsvikstrakten, att han hörde det på hennes dialekt. En flicka i tolvårsåldern från Lejdsvik. Som färdas tillsammans med soldater i gröna kläder. Visst hade de väl gröna mantlar…? Jag frågar Brynen, som bekräftar att så nog var fallet.

Jag går ner för trappen men gör mitt bästa för att inte låta grabben se ögat med linsen i. Jag vill verkligen inte skrämma slag på pojken. Jag frågar honom om han vet om deras grupp varit i Lejdsvik någon gång. Jag ser hur Varsk börjar koppla. En av tieflingarna hade pratat om att de varit en tur till Lejdsvik innan de reste fram och tillbaka till Jarlsberg. Bitarna faller på plats. Vem, varför, hur… Det är dags att väcka värdshusvärdarna.

Jag knackar på deras dörr och ber dem klä sig och komma ut. Sen gör jag mitt bästa för att försöka förklara vad som hänt. Men… hur man gör nått sånt på ett smidigt sätt? Hela situationen känns så bisarr och makaber. Jag förklarar att nästan alla är döda och att flickan har försvunnit, att det kanske är hon som orsakat det hela. Den manliga värdshusvärden nämner att han såg henne gå ut i regnet med en massa packning när han höll på att stänga igår.

Vi samlas på rummet och samtalar om nästa steg. Försöka komma ikapp en tolvåring som dragit till skogs en regnig natt? Här var vi oroliga för att båten skulle sätta av oss för långt ifrån Eiderhamn så vi skulle behöva resa till fots för långt längsmed farliga vägar. Och så vill ni plötsligt gå en dag i fel riktning? Jag kan inte tro det jag hör och kan inte låta bli att säga emot. Vi har inte ens en aning om ifall hon ens gått i riktning mot deras läger. Ni är oroliga för en hämndspiral där friplutonen ger sig på Lejdsvik Brygga igen när de får höra att flickan är därifrån. Behöver de någonsin få veta det? Förutom vi själva är det bara grabben som hört nämnas att Mossa troligtvis är Marja från Lejdsvik Brygga. Jag påtalar leveransen som kom dagen som vi förlorade. Oblivia. Nomaden kan dosera den någorlunda rätt. Hon verkar ha god koll på sånt där.

Brynen tror att han kan lyckas få fram ett meddelande till Marja via Rin på något vis, men att han måste sova mer först. Fantastiskt! Att höra en magisk röst i huvudet helt plötsligt från ingenstans lär vara något som får vemsomhelst att haja till. Med tanke på hur det såg ut uppe i rummet har jag dessutom svårt att tänka mig att hon skulle fortsätta på den här banan. Då hade det inte funnits något liv för Brynen att rädda däruppe.

Plötsligt sätter hon sig helt på tvären. Hon reagerar skarpt på idén om något som kan uppfattas som minsta lilla förmaning. Jag ser på hennes blick att hon börjar få nog av det jag säger. Vi har ett gemensamt ansvar att hålla henne trygg, men jag ska också veta min plats. Jag har ingen börd. Jag har inget namn. Så mycket av det jag avvärjde under dagarna på ön skedde helt utan hennes vetskap, så jag har inte ens förtjänat min plats i hennes ögon. Jag hade knappast ens blivit anställd om inte Varsk hade begärt det. Jag ber om ursäkt för att jag säger emot när det inte är min plats. Men utan att ändra en min säger Varsk ändå att jag visst ska uttala mig. Han är svår att läsa i det här läget. Jag kan inte säga säkert om han säger det på reflex eller om han faktiskt vill höra vad jag tycker. Han är däremot tydlig med att han vill att hon ska bestämma vad vi ska göra. Trots att hon inte vet vad hon ber om. Han vet såklart inte hur viktigt det är att hon kommer dit hon ska. Vad som står på spel. Vad som jagar henne.

Brynen ska försöka få flickan att stanna i en by som kanske är på vägen, om hon beger sig söderut. ”Fru Besvärjare” vill gärna träffa henne. Bra. Då finns det en chans att vi inte behöver gå en hel dag i fel riktning, med allt vad det innebär.

Nomaden häller ihop det som behövs för att få rekryten att både somna och glömma. Vi lägger honom i vårt rum. Jag tar den sista vakten. Hon läser. Varsk och Brynen somnar förhållandevis snabbt. Nomaden försöker sitta vaken med sitt hantverk, men somnar snart även hon. När gryningen anländer försöker jag få ur linsen igen. Det bär verkligen emot, på så många plan. Att kunna se i mörkret är verkligen en gåva. Jag ska göra mitt bästa för att förvalta den väl. Jag för fingrarna upp mot ögat och känner hur den svävar ut ur mitt öga och till min hand. Det är som att gå in efter att ha varit ute i dagsljus. Det tar ett tag att vänja synen.

Jag hör ljud av morgonbestyr i huset. Det låter som att frukosten är på god väg. De sovande vilar fortfarande fridfullt och det verkar inte som att någon av dem är på väg att vakna på ett bra tag till. Plötsligt far Nomaden upp och ser helt skräckslagen ut. Hon säger att vi måste väcka Varsk och att han är i fara. Jag släpper förbi henne och hon ruskar om honom. Han vaknar med ett ryck. Han ser lika skärrad ut som på båten. Nomaden pratar om Maran, och att det där var en sån dröm som man inte vaknar ifrån. Han beskriver sin dröm. Från fridfullhet till ett enormt brännande öga. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag kan hjälpa. Hur visste hon det? Folk dör i sömnen när kroppen ger upp, men kan en fullt frisk person dö av sina drömmar? Hade det inte varit för att hon visste alls att han drömde en mardröm så hade jag haft svårt att tro det. Men hennes rädsla verkar genuin. Men hur skyddar jag någon från att dö av en dröm?“

Eskil:
Pål-Albert börjar röra på sig. Jag ser mot honom när han stryker sitt ansikte och sätter sig sedan upp. Han ser ner på sin hand och sedan upp på mig. Ansiktet är täckt av blod. Jag förstår inte alls, men då faller en droppe från taket ner på honom. Vi ser upp mot en mörk våt fläck i taket ovanför. Jag står inte ut. Varför kan det inte vara lugnt en enda stund? Känner mig ganska sliten men framför allt irriterad. Det är inte bara att det är hot och faror överallt att vara på vakt mot, det hade jag kunnat hantera. Men det är onaturliga eller obegripliga händelser. Ett halvt dussin personer ska sova i rummet ovanför. Geresson ska ha tassat tillbaka under Pål-Alberts vakt. Det är alldeles för mycket blod för att vara en liten skada. Det måste ha uppstått oväsen när någon fick den skadan. Något måste ha hänt alla de som sover där. Har de inte hållit vakt? Jag tänker på Rakels tal om väsen som finns i skogen och som skulle finnas nära de blommor som Geresson sökt. Har han blivit galen? Är det något annat sjukt väsen som tagit sig in till Gelderbrandts rum?

Vi har sett fler onaturliga hot än naturliga senaste tiden och det förefaller som att mina tankar anpassat sig och söker en liknande förklaring. Jag väcker Ella. Vi är för få för att se efter det här sällskapet. Det hjälper mig stort att veta i vilken ordning jag bör skydda dem. Hennes Excellens Amsler först. Ella näst, för att hennes uppdrag är samma som mitt. Skönt att kunna motivera det så. Pål-Albert sedan. I vissa fall kan hända före Ella, då han behöver det mer än henne. De gånger jag kan tro att hon klarar sig ändå, vilket oftast är fallet. Jag är högst medveten om att det inte är i närheten av så enkelt, men det är en god utgångspunkt som jag tidigare saknade.

Trots denna nyfunna tydlighet tar vi oss knappast ur rummet utan att det blir svårt att prioritera. Alla borde vakna, göra sig redo, innan vi går ut. Det är för svårt att förklara det vi ser för att inte ta det som ett dödligt hot mot hela sällskapet. Om alla i rummet ovan blivit oskadliggjorda utan ett ljud, varför inte vi? Samtidigt kanske det kan vara något vi snabbt kan avfärda och då tappar alla onödigt mycket vila och vi stökar till i onödan. Jag tänker väcka alla, men Ella är på väg ut. Vi går på hennes spår. Men nej, då vaknar Iselin ändå. Jag hade helt glömt att hon skapat en mental varningsklocka. Jag behöver anstränga mig för att vara öppen för allt det magiska som sker och som vi har med oss. Det är så lätt att avfärda det som något som inte angår mig. Att jag redan har för mycket i tankarna. Men, det går inte att bortse från att det är fantastiskt användbart. Jag måste ta upp det vid tillfälle, på ett vis som låter mig få lära mig mer om allt. Hennes Excellens är nog inte omöjlig vad gäller det. Det är jag själv som gör det svårt. Mer om det sedan.

Alla vaknar, men vi gör oss inte riktigt redo utan går ut. Vi håller ihop i vilket fall, det är det viktiga. Upp till rummet och jag går först in. Vi måste utgå från att hotet är kvar. På en fäll ligger vad som måste vara Geresson. I mitt huvud den som sticker ut från övriga och kan vara hotet. Särskilt nu när när han faktiskt är här, så måste det vara hans steg som hördes tidigare. Jag får känslan av att han andas. I övrigt verkar det onaturligt stilla. Jag ser med en gång Vissings uppskurna hals. Mycket obehagligt, men jag var helt inställd på något brutalt. Övriga ser inte mycket bättre ut. Tydligt blodigt på allas kuddar. Jag behöver inte se närmare, man ligger inte still för att man sover med blodiga lakan. Jag försöker se efter hot, ser inget mer. Geresson är fortfarande hotet. Jag kliver snabbt ut för att underrätta de andra, så att de kan förstå vad som sker. In igen och väcker honom. Det följer en process över några minuter som känns väldigt långa där jag försöker skärskåda pojkens reaktioner. Är han förvånad? Reagerar han rimligt? Efter många om och men måste jag nog tro det. Han kan mycket väl ha kommit in till ett tyst och mörkt rum och får nu den avlägsna blicken som visar att han inte kan hantera känslorna. Han mår inte bra. Inte så hänsynsfullt av mig att visa honom kropparna och förhöra honom, men det kunde inte hjälpas.

Ella inser vad vi kan hända borde tänkt för längesedan. Själv hade jag inte en tanke åt det hållet. Jag hade mycket begränsat intresse för den här friplutonen. Inget hot, inget som stack ut. Men det fanns en väldigt stark anledning att tänka i de banorna. Vi visste att ett namnlöst väpnat sällskap hade mördat fäna. Och jag hade själv frågat Geresson om namnet på flickan och anmärkt på att Mossa inte lät som ett riktigt namn. Irriterande. Jag blev kanske för trygg på skeppet. Men återigen, inget hot mot oss. Så kanske var det rätt prioriterat. Mossa – eller Marja – är mördaren. Det “varför” vi inte kunde finna blir tydligt. Det fanns aldrig något hot mot oss. En förklaring till att Geresson är oskadd.

Giftet i sin tur förklarar hur. Inget omänskligt eller övernaturligt har krävts för det hela. När jag den senaste tiden letat naturliga förklaringar finns de inte. När jag oroas över magi och hemska väsen är det istället helt världsligt. Det hela är obehagligt men… Vilken drivkraft flickan måste ha. Inte konstigt att hon känner hatet. Men att klara av att omvandla det till handling. Både hålla masken och förleda under en lång tid. Sträva intensivt mot ett avlägset mål och trycka undan sina känslor. Lång tid för en liten rädd flicka. Att ha närvaron och fantasin att skicka Geresson ur vägen. Sedan utdela de gruvliga skadorna. Jag kan inte undgå att bli imponerad, hur sjukt det hela än är.

Även vår egen unga kvinna imponerar. Dels genom praktiska saker i rätt situationer som verkligen hjälper oss. Magiska lås och larm på dörrar och fönster. Fantastiskt, det kommer vi få användning av. Tyvärr ansåg jag att vi ändå behövde hålla vakt i natt, men säkert kan det räcka många gånger.
Hon kom med en snabbtänkt och intelligent fråga, om Mossa möjligen skrivit något till Geresson. Det hade kunnat bevisa direkt att Mossa var den vi trodde. Hon tänker i sina banor med magi och skrivna ord, men nyttjar det på våra praktiska problem. I mina ögon är det en stor utveckling, särskilt om den fortsätter. Hon verkar ha ett sällsynt intellekt och kunskap på sina områden, men har inte visat mycket koppling till verkligheten. Om hon redan börjat hitta tillämpningar kan det bli något otroligt.

Men störst intryck gjorde det att hon visade initiativ och handlingskraft.
I en situation där jag själv var orolig och långsam att förstå vad som hände, visade hon starka åsikter om flera saker, sade vad hon tyckte var rätt och vad hon ville skulle ske. Med lite god vilja kan man säga att hon tog befälet. Kanske var det inte genomtänkt, men det här är precis vad jag tidigare efterfrågat. Att hon skulle våga ta beslut och stå för dem. Inte kliva tillbaka och överlåta till oss andra att reda ut vad som hänt och bestämma nästa steg på vägen. Hon är född till den absoluta toppen av hela samhället och måste våga träna på den rollen. Hon har mycket att lära innan hon bär den med trygghet och på ett sätt som får andra att lyda. Att förmedla med ett tonfall som att hon förväntar sig att bli åtlydd. Inte en dag för tidigt att börja öva. Jag ser det för min egen skull också som en möjlighet att hjälpa till att göra henne stark. Jag vet inte varför det känns viktigt för mig, men det gör det. Kanske ser jag en möjlighet att påverka och hjälpa fram de personliga egenskaper jag själv värderar. Dels för att jag tror att det är bra och hjälper alla genom livet. Men även för att jag önskar att fler tänkte lika. Det är samma sak som att Geresson behöver lära sig rätt och fel, inte bara att resa tält. Men hos Hennes Excellens Iselin kan alla egenskaper spela så otroligt stor roll. En person med all den potential som gör henne speciell, som jag tidigare funderat kring, och som är stark, klok, självständig, modig och rättfärdig. Handlingskraftig. Det kan förändra saker och få stora konsekvenser för väldigt många. Det är värt något för mig.

Jag fann mig gladeligen i rollen som underordnad. Jag vet min plats. Det har aldrig varit betungande att gå under någon annans befäl – så länge det finns ordning och ansvar. Hennes Excellens har börjat kliva in i den rollen. Men ännu utan den där tyngden i rösten, den som får andra att lyda utan tvekan. Hon har visat antydningar vid några få tillfällen. Hon har inget sätt att tvinga fram vår lydnad här. Hennes ord har viss tyngd ändå, men hennes ungdom ligger henne i fatet, liksom den nämnda bristen på beslutsamhet. I vår lilla grupp har rollerna formats av annat än börd. Vi lyder ofta, ja, men inte för att vi måste – snarare för att vi vill henne väl. Och än så länge räcker det. Det kan inte vara så i längden. Någon gång kommer det krävas mer. Att hon säger något – och det blir så. Inte för att någon håller med, utan för att hon sagt det.

Pål-Albert kan till och från helt ignorera hennes status, han har den vanan vad gäller allt och alla. Hans ålder bidrar och hans kall. Men han visar hänsyn när han tänker sig för och kör sällan över henne medvetet. Ella är generellt så väldigt försynt och respektfull, lyder hennes minsta vink, gärna innan vinken ens kommit. Men inte alls när det kommer till Iselins säkerhet. Då kör hon över sin ädla fröken utan att blinka. Högst medvetet.

Det pågår en ständig vägning av allas våra viljor som drar åt sina håll. När tycker någon att ett beslut är viktigt nog för att tala ut och säga emot? Många åsikter och mål finns nog, men väl avvägda i varje situation. Jag tycker det visar sig på ett trivsamt vis i de allra flesta fall. De är alla bra personer.

Jag vet inte själv hur min vilja framstår i de andras ögon. Jag känner just nu att jag har stort inflytande i gruppen. Att mina ord väger tungt i vågskålen. Jag kan nog om jag önskar bestämma mycket och få det att bli så. Jag vet inte riktigt varför det blivit på det sättet. Till viss del hjälper min ålder. Gentemot Ella och även Pål-Albert. Han är inte den enda som kunnat bli vis av erfarenhet, även om han har mer av båda. Gentemot Iselin tror jag inte att åldern är en fördel, men jag verkar istället ha en fördel av att Pål-Albert är ännu äldre och mer olik henne. En del hjälper min rang. Ella är så inlärd att rätta sig efter det. På ytan främst. Mest påverkar det nog för att hon vet att andra fäster vikt vid det och jag tror inte att det har så stark inverkan på hennes egna verkliga känslor. Iselin har kanske något lättare att lyssna på grund av det, även om jag är så mycket lägre. Det är i vart fall socialt accepterat att diskutera med mig. Det hade fungerat även i andra sammanhang där hon är van att vara, inte bara i vår lilla grupp. För Ella tror jag det hjälper att vi tänker lika i mångt och mycket. Däremot krockar vi desto hårdare när vi inte tänker lika. Jag ser henne, respekterar henne och bryr mig. Hoppas att hon tillåter sig att inse det någon gång till och från. Jag tror att Pål-Albert som ser gott i alla kan se att jag vill väl och gör mitt bästa. Varför Hennes Excellens lyssnar på mig vet jag inte. Det märks att jag gör henne irriterad då och då, men jag märker ingen tydligt positiv reaktion, förutom just att hon tar till sig vad jag säger. Jag hoppas jag kunnat ge dem alla någon känsla av trygghet även om det gått så kort tid. Att det kanske spelar roll i hur de lyssnar på mig.

Hur som helst ogillar jag oftast att använda det inflytandet. Jag är mer bekväm med att ha någon över mig och hellre bestämma hur saker ska göras än vad som ska göras. Praktiska problem löser jag gärna, men är nog inte skapt att bestämma över syften och mål på ett högre plan. Kanske bidrar även det till att jag vill lyfta Iselin.

Trots allt ovan måste jag ändå erkänna att jag gärna vill ha kvar den där möjligheten till inflytande, när det blir riktigt viktigt för mig. Det är tacksamt att ge order och bestämma de gånger man känner den där behagliga vissheten om att man vet vad som är rätt. I natt ville jag använda det för att ge fröken Amslers ord mer kraft. Jag tyckte att det var läge för Ella att lyssna. Vi kan ge våra bedömningar och sedan tiga och låta henne bestämma. Ella är så intensiv. Hon är även hon fortfarande ung även om det sällan märks. Men kanske är det här ett uttryck för det. Jag tänker på vår säkerhet nästan oavbrutet, men jag reagerar ändå på att hon är närmast besatt av att välja den säkra vägen. Det måste kunna finnas andra saker i hennes värld som tillåts ha betydelse.

Jag har fler anledningar än vad hon känner till att jag vill att vi ska överleva. Men jag kan ändå ta med andra saker i mina bedömningar.

Hennes Excellens är på väg att bli vuxen. Inte bara i ord, utan i handling. Hon har växt på många sätt under kort tid. I mina ögon har det framträtt viljestyrka och beslutsamhet, visad bland annat vid ritualplatsen och på väg hem från klustret. Vi fick vi se hennes medkänsla i Lejdsvik brygga. Nu kommer kanske handlingskraft och förmågan att leda. Det spelar ingen roll om det är bästa tänkbara beslut, det är inte rimligt att kräva det från start. Men det måste få vara hennes eget. Det är långt mer värt än ännu en försiktig reträtt. Att leda är att ta fel steg också, och bära det. Nej, det är inte den närmaste vägen till Eiderhamn. Ja, det är antagligen lite farligare som helhet. Nej, det går eventuellt inte att genomföra. Men det är vid gudarna ingen katastrof. Tänk vad galet det hade kunnat vara med vilken ung adelsperson som helst. Eller för all del vuxen. Ella, det vet väl du?

Jag kan välja en väg som främjar det syftet trots att farorna kanske är något större. Borde vi alltid välja att skydda hennes liv, men därigenom förhindra hennes utveckling totalt? Tysta henne, trycka ner och nedvärdera hennes åsikter? Vi kan inte skydda henne från varje risk om vi önskar att hon ska bli något mer. Nej, det finns gränser för vad ren överlevnad är värt. Den är inte allt. Det ska finnas något värt att leva för också.

Jag funderar återigen kring Ellas önskan om säkerhet. Ella bryr sig nog om allas vår säkerhet, inte bara ädla frökens. Även sin egen… Jag har underligt nog inte varit säker på det. Till och från verkar hon bara bry sig om sitt uppdrag. Jag kan inte släppa att det finns mer där än ett hopp om arbete eller belöning. Något uppdrag. Men jag anar en form av uppgivenhet hos henne ibland och jag tror det är den som gör mig förvirrad, som framstår som att hon inte bryr sig om sig själv. Hon vill nog leva till i morgon om hon kan, hon vet kanske bara alltför väl hur vanligt det är att inte få uppleva det.

Hon bryr sig även om min säkerhet, tror jag. Ja, jag är faktiskt säker. Hon kan bli irriterad på mig. Mycket frustrerad. Liksom på hennes ädla fröken, men det är ju för att hon förväntas lyda och tjäna henne så hon behöver leva med hennes irriterande sidor. Det hade hon inte behövt vad gäller mig. Hon kunde till stor del strunta i vad jag tycker och tänker. Men hon bryr sig på något sätt. Inte konstigt kanske, när vi är de som närmast hjälps åt med att hålla gruppen vid liv. Kan hända känner hon även någon form av respekt eller tacksamhet. Hennes ansträngning för mig i vattnet gör mig djupt tacksam och på något oklart vis känslosam. Men om jag argumenterar för något annat än det säkraste vägvalet någon gång är jag inte mycket värd!

Vad gäller Pål-Albert vet jag uppriktigt inte alls vad hon har för tankar om honom.

Iselin:
“Hela medvetandet exploderar av ett inre larm och jag får panik, ljudet är för skarpt när jag rycks ifrån sömnen, vad händer? Jag slår upp ögonen. Vem är det som håller på och väsnas? Hjälp! Någon av råskinnen försöker ta sig in! Vem skulle jag väcka nu? I vilken säng låg Eskil? Jag skriker. De andra hyssjar, de står redan vid dörren och är på sin väg… ut? Det är de som löst ut mitt larm. Jag sväljer. Omedelbar lättnad. Pål-Albert har dock blod i hela ansiktet. Har han skadat sig? Fallit ur sängen? Fått näsblod? Jag förstår inte om jag drömmer eller är vaken. Jag blinkar. Något har hänt på ovanvåningen med Gelderbrandts. Det har droppat blod ned i gnomens ansikte och nu ska de, gnom, dvärg och Ella, ta sig upp för att ta reda på vad som har hänt. Blod från taket? Ska jag följa med eller stanna här? Jag tittar på dem för att få råd men inget sådant kommer. Stanna eller följa med upp till vad det nu är för fasa som hänt? Jag vet inte, men jag vill i alla fall inte vara helt ensam här nere med bara Rakel, även om hon sover. Det känns tryggare tillsammans.

Vi alla går upp och Eskil går in och kommer lugnt ut igen, tydligt påverkad av vad han sett. Det kan inte vara någon pågående strid. De är döda, allihopa, säger han ödesmättat. Avskurna halsar. Det förklarar blodet. Gärningspersonen kan fortfarande vara i närheten, Ella går ned för att se efter, tror jag. Pål-Albert vill se för sig själv och det luktar skarpt av blod därifrån när han går in. Jag står kvar i trappan och lyssnar. Gärningspersonen skulle kunna vara rekryten som letade månskatta, och efter en stund drar Eskil med sig pojk-rekryten ned till stora värdshus-rummet och ber honom att redogöra för vad han gjort sedan de sågs sist. Han bedyrar att det inte var han som hade vakten. Oförstående. Ella tänder lite ljus och jag håller mig ur vägen. Är han verkligen en mördare? Har han blivit tvingad till det? Fast. Att kallblodigt lägga sig vid sina offer känns lite väl magstarkt. Är han en hamnskiftare? Eskil är skarp i sitt tilltal. Geresson hasplar ur sig något och stammar och ser alldeles förstörd ut. Han hävdar att han inget vet. Jag låter Eskil göra sitt arbete och jag skulle då inte vilja hamna på fel fot med honom i den här typen av lägen.

Eskil visar pojken upp och in i rummet för att han ska få se själv. Pål-Albert har varit kvar här uppe. Jag vet inte vad han gör, han verkar be, försöka rädda liv, om det ens finns något att rädda. Han ber för dem som är nära döden. Tar hjälp av Rin. Bönerna hade hjälpt honom med de odöda fäna i Lejdsvik Brygga. Rin hade skänkt dem den eviga vilan. Inne hos Gelderbrandt så tänder de upp mer så att pojken med sina mänskliga ögon ska kunna se. Det är blod överallt. Vissing ligger helt utfläkt över sin säng. Det är förfärligt. Jag tittar bort. Det går inte att ta in. Jag biter mig i tungan för att inte störa processen och jag sköljs över underifrån av varm äcklig kladdig ångest. Jag fasade det värsta. Jag vet inte vad Eskil tänker sig att han ska få ut av detta, ett erkännande ur pojken? Dvärgen slappnar av något i sin hållning. Men vad har hänt med Mossa? Hon saknas. Hon är inte bland de döda eller skadade. Jag skickar det vidare till Ella.

Illdådet har skett under Pål-Alberts vakt. Har de inte vaktat ordentligt? Kan det vara Pål-Albert som gjort dem illa? Är det han som brutalt genomfört detta? Han är en otroligt skicklig skådespelare i så fall. Varför skulle annars halv-orchen reagera så kraftigt på honom, om han inte besatt någon stor brutal kraft? Eller, ja det är klart, han är ju prelat och av kyrkan, så där finns nog vissa förbehåll också. Min hjärna rusar verkligen i full sken igen. Absurda tankar. Snarast det då, att inte stöta sig med gudarna.. Till och med råskinn har moral. Eller? Varför skulle de ha det?

Vi går alla ned igen. De förhör sig om Mossa. Ella bekräftar att det inte är Geresson som gjort det när Eskil går tillbaka upp igen. De har blivit förgiftade av något, får vi veta. Kanske kan Rakel förstå av vad? Det låg en doseringsflaska i elden där uppe. Jag klär mig och börjar packa allt som nu är torrt, släcker elden i vårt rum. Det finns ögon i elden som ser allt och nu finns det ingen som vaktar.

Mossa har bara varit rekryt i några dagar innan de åter skulle borda skeppet, men de andra i friplutonen, förutom Geresson, hade genomfört ett uppdrag åt Mallins och sedan farit till Jarlsberg och därefter åter tillbaka till Glimmerö. De gröna. De gröna! Det var något som var bekant med beskrivningen. Såklart! Det var de som genomsökte Lejdsvik Brygga och mördade alla fän!

Sakerna faller på plats. När Eskil kommer ned igen så har Ella redan förstått sambanden. Marja, som skrev brevet till mig, och Mossa är samma person. Det måste de vara. Jag frågar om pojken har något skrivet av Mossa men han kan inte läsa eller skriva. Men han kan ju ha tagit emot något av henne i alla fall? Det hade varit bra om det gick att bekräfta att det rör sig om samma person. Men tyvärr inte. Vi får gå på att det är för många likheter.

Två av de skadade kommer möjligen att klara sig. Jag tycker att de gärna kan få dö hela bunten då de alla var med i Lejdsvik Brygga. Varför ska Pål-Albert lägga onödig tid på att rädda tieflings? De har en gång gjort sitt val. Det skulle i så fall vara människan då som jag inte vet något om alls. Men han var också med i räden.

När vi har det klart för oss så tillkallar vi ordningsmakten och värdshus-personalen. Jag får panik vid tanken på att Marja skulle råka illa ut på grund av det här. Det känns inte mer än rättvist att hon tog hämnd på de som hade ihjäl fäna och förorsakade hela den följd av händelser som ledde oss till Malinda. Jag vädjar till Eskil när vi är i enrum. Snälla låt dem inte göra henne illa. De kommer ju ha ihjäl henne, finns det ens någon rättvisa på en sådan här avlägsen plats? Oavsett, ordningsmakt eller prisjägare, de kommer inte vara försiktiga med henne och hon är bara ett förtvivlat barn. Han håller med mig.

Efter att ha slagit larm och gnomen gjort det han kan där uppe så samlas vi alla fem på rummet igen. Jag och Eskil vill få tag i Mossa, jag menar Marja, innan någon annan får det. Hon måste skonas. Pål-Albert håller inte med, han säger att det är ett fasansfullt illdåd. Hon skulle kunna vara på väg till träningslägret för att få tag i fler av de gröna. De måste varnas. Vi diskuterar länge. Jag är så nära att säga åt Ella att hon ska veta sin plats. Men eftersom Pål-Albert också resonerar likadant kring det hela så finns det förmodligen någon bäring i deras ståndpunkt. Jag vet inte varför jag inte vill att hon ska bli utelämnad åt ordningsmakt eller prisjägare men jag vill bara verkligen inte det. Jag kan bara inte finna det i mig att klandra henne. Blodet i taket har lämnat en brun fläck. Hur lyckades någon så liten med det här? Att ens tänka ut något sådant. Och sen genomföra det. Men. Hon har hamnat i vår väg av något skäl. Att vi då blir fördröjda i vår egen resa, det gör mig inget. Jag är inte rädd för skogen. Jag vill bara hjälpa henne. Försäkra mig om att hon inte råkar illa ut. Jag klarar inte av tanken på att Malinda ska förlora sin syster till döden. Jag klarar det inte. Förlåt gudarna. Men jag kan inte. Jag försöker få Eskil att tala för vår sak men ser och hör hur argumenten förtvinar när resonliga röster i form av Pål-Albert och Ella målar upp en allt tydligare bild. Snälla Eskil. Snälla. Snälla.

Jag går hårt åt Pål-Albert när han försöker komponera ett mentalt meddelande till Marja som ska förmå henne att stanna upp i sitt häradståg av hämndbegär. Det låter alltför styltigt och gammalmodigt och förmanande. Jag hade inte lyssnat på ett ord av det. Han stammar i invändande läten och tystnar. Men han kan inte på allvar tro att det kommer att göra någon skillnad? Vi ska istället be henne att möta oss vid en närliggande gård för att möta “besvärjare frun” och berätta allt vad vi vet om Malinda och se om hon kan tänka sig att fara hem igen. Det går dock upp för oss att hon kanske inte skulle vara välkommen hem, hon skulle kunna vara förvisad. Men jag uppfattade det mer som att hon frivilligt tog sin flykt efter allt som hänt. Vi kan bringa klarhet i detta när och om hon vill möta oss. Vi kan väl ge det en enda dag åtminstone. En dag. Snälla. Det andra går motvilligt med på det tillslut.

Geresson vet för mycket och får dricka oblivia, i korrekt dosering av Rakel, för att glömma den senaste timmen och blir lagd att sova i vårt rum. Ena tieflingen och människan som inte var Vissing har en chans att klara sig. Det kan jag väl leva med. Ordningsmakten är ankommen och Eskil tar samtalet med honom, något litet obetydligt om bud. Jag tror att det går väl och Eskil och Pål-Albert lägger sig att sova, båda två. Jag läser lite, är för uppjagad och irriterad och påverkad av hela alltet för att kunna sova mer, dessutom så larmar det i mitt huvud som av migrän varje gång någon sätter foten utanför vårt rum.

Rakel och Ella kastar sig över Eskil när han sovit i flera glas för att väcka honom bryskt. Han sätter sig förfärad upp i sängen och berättar att han hade en förfärlig mardröm och Rakel hävdar att han blivit riden av Maran, att det är ur sådana drömmar man inte vaknar. Jag tror henne. Han hade sett så fridfull ut. Otäckt att det inte går att se utifrån att han varit nära att dö ifrån oss. Han berättar om drömmen och han hade drömt att alla som han bryr sig om, till och med vi, var som bloss som flög över världen och sedan hade alla slocknat en efter en i natthimlen innan han möttes av ett enormt Eber-ljus som sträckte sig över horisonten som sedan blev till ett ohyggligt öga som brände honom och det hade gjort otroligt ont. Eskil skakar av sig drömmen, men jag vet och påpekar att man visst kan dö av drömmar.“

Pål-Albert:

Vilken sörja. En makaber scen ovanför oss som får det att vända sig i magen. Vissing är nästan helt tömd på blod. Det konstiga stänket från järnet i smedjan i drömmen var inget profetiskt utan blott verklighetens fasa som trängde sig på. Rakel lägger stor vikt vid drömmar men nog är det humbug har jag kommit fram till. Vid varje vändning har hon påtalat mystiska väsen, och krabbmonstret som hon såg som ansvarig för anfallet i båten har lett mig till att misströsta. När jag utmattad från natten äntligen får vila väcks jag för tidigt av att Eskil nu har drömt oroliga drömmar och att Rakel har räddat honom då han tydligen var i klorna på “Maran”. Jag vet inte jag, vi ska inte skrämma upp oss i onödan och det tror jag att det här var. Jag försöker lugna ner dem när de ser lite skärrade ut. Det som gnager lite är att Iselin också menar att det är folk som dör oförklarligt i sömnen och nog har jag hört en del sådana berättelser de senaste åren.

Tillbaka till nattens obehagligheter. Vi hanterar det hela väl, skulle jag säga. Jag blir upptagen med att rädda det som räddas kan av Gelderbrandts fripluton. Två av fyra ser ut att klara sig, nådig vare Rin. Jag känner och förmedlar din värme, jag hör din helande sång. En tiefling och en människa återfår sakta livskraften. Det känns … märkligt att vidröra tieflingen. Misstroheten är stor men jag stålsätter mig och följer min doktrin.

Först misstänks pojken Geresson för dådet men en annan förklaring täcks av när den andra rekryten Mossa inte ligger död eller sårad när jag drar tillbaka täcket på hennes bädd. Hon är försvunnen med packning och förnödenheter. Skadorna kan jag med ganska stor säkerhet också säga skett under tiden Geresson var ute. Pusselbitar faller på plats, Ella berättar att det måste vara Malindas syster Marja som har utkrävt hämnd på illdådet som skedde i fiskebyn. Marja var själv delaktig i detta då hon fängslad i staden under förhör sagt att Vitskiffis gömde sig där. Jag frågar mig: Är rättvisa skipad? Är allt är väl och Lohra har blivit en bättre plats när onda legoknektar får sona för mord? Lejdsvik Brygga har kanske fått rättvisa skipad med Marja som domare och bödel. Men är saker och ting verkligen ställda till rätta, blir byborna och Marja lyckligare av det här? Det tror jag inte. Driften till hämnd förstår jag och kan sympatisera med, men vad som skett är att cykeln av våld och lidande bara traskar vidare. Marja var troligtvis en oskyldig själ innan allt det här, nu är hon det inte längre. Hon har planerat och genomfört kallblodiga avrättningar. Det var ingen olyckshändelse, ingen strid i skydd av sitt liv eller någon annans, det var mord. Det har ett pris och jag fruktar för hennes själ. Jag vill bryta cykeln av lidande som omger henne. Att hon ska hamna i klorna på övermakten tror jag inte heller på, det skulle också vara ett tragiskt slut. Jag tycker de två Gelderbrantingarna likväl som Marja ska få en ny chans. Marja har visat att hon klarar sig själv och mycket kapabel i att få sin vilja igenom. Den mörka mantel man kan säga att hon axlat behöver hon nu kasta av sig och ta chansen och starta ett nytt liv.

Jag kan nå fram till Marja med ord som bärs av Rins kraft. Jag tänker mig att väl valda ord kan ge henne den uppenbarelse som kanske krävs för att hon inte ska vandra vidare längs den mörka väg jag föreställer mig – en med smak för mer blod. Ella håller med, men jag får vika mig för Iselin. Jag skall uppmana henne att stanna så att vi kan söka upp henne. Jag vet inte riktigt om jag ger efter för hennes auktoritet, eller för att jag låter mig övertygas att Marja inte kommer att lyssna till mig.

Jag förhörde mig som snabbast om rövarbandet. De agerar som beskyddare av byn under hus Bog i led vidare till Tria. Halvorchen Ordeg är från trakten och verkar från den unga damen som arbetar på värdshusets beskrivning vara respektabel om än lite skrämmande.

Innan vi lämnar Galtvik hoppas jag även hinna med att knacka på vid stugorna som inte ser upphöjda ut men bebodda. Finns här några Klotenblumfar? Brådskan kommer säkerligen vara påtaglig och då finns det sannolikt inte möjlighet att prata med Gelderbrantingarna, de behöver tid att komma till sans. Jag skulle vilja höra deras sanningsenliga berättelse om vad som skett i och omkring deras besök i fiskebyn.

Prolog – Episod 19

Gruppen begav sig efter Rakel för att äta frukost. Ella tog först Iselin åt sidan snabbt och ursäktade sig för att hon satt sig upp mot hennes uppfattning. Iselin lät saken vara för stunden.

Ute i matsalen fann Pål-Albert sig snabbt i samtal med lokala fiskare, som han valt ut utifrån att de såg trevligare ut än de två små grupper soldater som tillkommit sedan igår. Av halvorchens pack syntes intet. Pål-Albert fick således reda på att Galtvik mycket riktigt varit ett stort gnomfäste, men att väldigt många hade dött i pesten och att de som överlevt flyttat därifrån. Den ende gnomen som var bosatt i byn nu var en nykomling. Denne hade haft någon slags vaktsyssla i Eiderhamn tidigare, men behövt lämna denna till följd av de svåra tiderna. Det berättades också att det av samma orsak vistades ovanligt mycket väpnat folk på vägarna, och att de nog kunde vara farligare än vanligt. När Pål-Albert berättade om monstret som angripit deras eka blev fiskaren först förvånad, men berättade sedan att en gammal man i byn hade pratat om att ha sett underliga saker i vattnet väster om byn. Ett ljussken liknande det från de återkommande stjärnfallen hade siktats i djupet nattetid.

Eskil förde strategi på tal. Rakel bedömde att Marja som längst borde ha kunnat komma till gården Lövhöjden vid denna tidpunkt, och kunde redogöra för ett gott riktmärke att träffas vid där. Pål-Albert tog denna information och förberedde sig för att skicka ett meddelande till Marja genom Rin för att förhoppningsvis kunna få henne att stanna där och ta emot deras hjälp.

Medan Pål-Albert förberedde sig för sin rit på rummet följde Eskil det utredande ombudet upp på Gelderbrants rum igen för ett nedtecknat vittnesmål. När detta var mestadels färdigt, och Eskil åtagit sig att lämna bud till det Gelderbrandtska lägret i Sägernäs om vad som hänt, bröt Rakel in. Hon hade sett skepp med praktfulla segel närma sig hamnen, men kunde inte själv identifiera dessa. Eskil ursäktade sig och såg efter vad saken gällde. Han kunde snabbt identifiera skeppen som Hus Ros och Liljas, och insåg att gruppen behövde komma iväg snarast för att inte bli uppehållna i en potentiellt mer utdragen utredning. Bakom dessa två skepp skådade han också Jarlsbergs Aurora, som tydligen vänt tillbaka.

Under tiden genomförde Pål-Albert sin rit till Rin på rummet. Han lyckades och fick också ett svar i känslor, som han tolkade som att Marja inte ville ha deras hjälp och var “på väg hem”. Således kunde de inte avgöra var hon var, men kände sig något bättre till mods om saken. Efter att Iselin avbrutit sin förseglande besvärjelse visades ombudet in för att förhöra Geresson, och gruppen lämnade värdshuset.

Eskil delade sin bedömning om att de behövde lämna byn snarast, och detta blev beslutat. Pål-Albert hade dock ett viktigt ärende till gravplatsen för de gnomer som tidigare bott här, och gick iväg själv medan resten av gruppen lämnade byn söderut för att vänta in honom utom synhåll. När han kommit till gravplatsen hade han några tunga minuter där bland sina artfränder, och lämnade sitt radband vid en av gravarna innan han gav sig av tillbaka.

Så gav sig sällskapet ut på en lerig väg bort från Galtvik, medan vädret förbättrades något. Iselin zonade snabbt ut i arkana tankar. De mötte en del resande, inklusive några soldater som i samtal med Iselin berättade att de var på väg till Galtvik för att söka arbete med det som hus Ros och Lilja ankommit för. Iselin verkade väcka visst intresse, men så passerade de bakom och gruppen fortsatte.

Några timmar förflöt på vägen, och gruppen valde att fortsätta till Rakels beskrivna mötesplats vid Lövhöjden hellre än att ta den närmare huvudvägen mot Eiderhamn. Väl framme där syntes ingen Marja, och gruppen tog en längre rast för att Pål-Albert skulle ha tid att författa ett brev till Gelderbrandts. När så detta var gjort begav de sig till gården, och mötte där en arbetare som tog emot brevet och lovade mot ett kvartssilver att det skulle levereras imorgon.

Iselin frågade om vägen framför dem, och fick reda på att det sedan en tid tillbaka uppstått ett flertal mindre bränder i området längs denna. Vad som var särskilt märkligt var att vissa av dem uppstått under regn, och kunnat brinna påtagligt trots att regnet vräkt över lågorna. När gruppen så tagit farväl av arbetaren listade Iselin olika möjliga källor till sådan eld, som kanske inte var vad övriga gruppmedlemmar helst ville stöta på. Likafullt tog de så avtagsvägen åt det hållet och vandrade för första gången österut.

Ella:
”Det här morgonpasset var verkligen fullt av tankar och känslor. Jag behöver tänka mig för bättre. Fanstyg i havet är ingen anledning att tappa fattningen. Jag har redan gjort bort mig tillräckligt på den fronten under den här resan. Tryck ner och fokusera. Du vet din plats. Oavsett vad du känner så är de alla mil över dig. Håll dig till din roll i gruppen. Låt inte familjariteten mellan fint folk stiga dig åt huvudet. Du är inte bland likar.

På väg ut från rummet mot frukosten ser jag till att dröja kvar ett ögonblick för att få utbyta ett par ord med henne lite avsides. Jag behöver be henne mer ordentligt om ursäkt för mitt beteende under natten. Det är inte mer än lämpligt. Jag har ingen aning om vilken reaktion jag kan förvänta mig i det här läget, men det är lite därför som jag behöver göra det här också. Många andra av hennes börd brukar gå att läsa väldigt tydligt på den fronten. Oavsett om det rör sig om utskällning, vänlighet eller prygling så brukar det gå att förbereda sig. Men hon har verkligen ett eget sätt agera som jag inte stött på hos någon annan av hennes klass. Det är lite som att hon inte riktigt landat i vilken roll hon tänker ta i hantering av underställda. Eller så bryr hon sig inte om att ta en. Har den biten alltid varit någon annans problem kanske?

Jag får hursomhelst ett icke-svar. En bekräftelse på att ursäkten har emottagits i alla fall. Klart så. Sen går hon. Jag står still. Håller mig ur vägen. Var det fel av mig att ta upp hennes tid med min ursäkt?

Vid frukosten får jag ändå ge henne att hon i alla fall gjorde ett försök till att vara diskret med gröten.

Flickan verkar vara färdig. Hon har gjort det hon kom för. Trots resultatet kan jag inte göra annat än att önska henne bättre lycka i livet och att hon hittar en trygg väg hem.

Vi delar upp oss. Hade situationen varit annorlunda hade jag gärna följt med Brynen till kyrkogården. Jag kanske inte kan besöka gravarna hemma, men många hade släkt i Galtvik. Det vore kanske gott nog att bara se deras familjenamn igen? Saknaden och sorgen över mina vänner fick alldeles för snabbt ge plats för allt som följde. Varför jag lämnade mitt namn.

”Fältet ligger tyst och sargat, men korparna sjunger sin sång.”
Hyckleriet i Gaareshs eget hus.

Brynen ansluter till oss utanför byn. Det är verkligen en tung sorg han bär med sig. Den har alltid varit närvarande, men aldrig så påtagligt som nu. Jag är ledsen att vi inte hade möjlighet att stanna längre i byn så du kunnat ta tiden till att ställa de frågor du behövde, få höra folks historier om de gnomer som bodde i byn eller ta in varför byn kändes så bekant. Jag önskar att jag kunnat ge honom en kram eller erbjuda ett lyssnande öra. Men det är inte min plats.

Varsk tar upp Bornepasset. Oavsett vilken väg vi tar så finns det en hel del stycken att hålla koll på längsmed vägen mot Eiderhamn, men det var länge sen jag reste de här vägarna nu. Det känns i alla fall bra att veta att han har koll på det värsta stycket.

Just ja, ringen. Jag ska inte göra om misstaget med linsen och inte testa ringen i praktiken innan den faktiskt behövs skarpt. Den ser rätt stor ut, men jag måste prova den i alla fall. I värsta fall får jag väl hitta någon annan lösning för att bära den synligt. Jag trär den över ringfingret, där den lär vara minst i vägen, och känner hur den genast anpassar sig efter min hand. I samma ögonblick rycker Varsk till av att hans finger blir klämt. Anpassar den storleken på bägge ringarna samtidigt? Hur mycket av en dåre är den där Algdosan egentligen? Vi provar runt en del och försöker få rätsida på hur de fungerar. Vi hittar en kombination som funkar och hur man kan byta finger för ringen för att göra den andra uppmärksam på att hålla ett öga på färgen. Då utan att den andra personens finger blir krossat. Det känns så avslappnat att dona med någonting praktiskt tillsammans med någon som jag ändå känner mig trygg med. Hela situationen är rätt bisarr, men det känns som att oket lyfts från axlarna en stund.

När vi kommer fram till vägskälet mot Sägernäs och Eiderhamn tar vi en stunds vila. Jag tar Varsk lite avsides nu när vi har möjlighet en stund. I morse behövde hon få en ursäkt för att det är vad som är lämpligt. Men den ursäkt jag nu ger till Varsk är för att jag faktiskt skäms lite över hur jag hanterade diskussionen under natten. Mitt sätt att ifrågasätta gjorde det svårare för oss båda att göra vårat jobb. Och jag känner verkligen att jag inte vill göra honom besviken.

Jag får återigen uppmaningen om att säga vad jag tycker. Men ge råd och låt henne ta beslutet. Speciellt när det inte är kritiskt. Jag vet med mig själv att jag behöver tänka mer på det. Det är en sak att diskutera med likar, där man antingen bara löser situationen själv eller kan föra en öppen diskussion om vad som är bästa vägen framåt. Men att ge råd… Det är trots allt inte så ofta jag varit i rollen där jag har så här mycket direkta samtal med folk så högt över mig.

Men sen kommer orden som lite slår undan fötterna på mig.
”Du behöver inte be om ursäkt till mig.”

Jag önskar att det kunde vara så. Att rollerna inte såg ut som de gör. Men det här är dit alla val har lett mig. Både mina egna och andras.”

Eskil:
“Vad har Ros och Lilja för ärende i Galtvik just nu? Jag är nyfiken och tror att det kunde vara användbar kunskap, men det kostar oss säkerligen att vi blir fast i flera dagar och innebär mycket stor risk att Iselin avslöjas. Hennes Excellens tror själv att det ingen fientlig inställning råder mellan Falger och Tria. Det stämmer kanske, men jag tror inte att det är så enkelt. Deras relation kan ändras från dag till dag och förhandlingar pågår utan tvekan i denna stund. Någon kan säkerligen hitta ett sätt att utnyttja henne i det spelet.

Jag säger att vi kan lämna bud till Sägernäs, för att undvika att någon annan skickar ett sändebud strax efter oss längs samma väg. Aurora kommer tillbaka, så de kan hämta upp Ulvfager.

Pål-Albert önskar stanna för att ta avsked av bortgångna bekanta eller släkt till bekanta. Han ber inte om mycket annars och det låter viktigt. Det skulle kännas bättre att låta honom få ta sin tid, men jag måste se till att vi kommer härifrån omedelbart. Han får en mycket kort stund ensam.

Ella ber om ursäkt för föregående natt. Hon får den där rösten igen som låter överdrivet ynklig. Den irriterar mig. Ja, jag vet att du känner dig hårt begränsad av vad som passar sig och inte. Men tala ut helt och stå för det, eller säg inget alls. Det går fint att fokusera på det sociala, olika personers status och vad som passar sig när vi är i säkerhet, men inte nu. Jag höll inte med dig i natt, men vill inte att du ska sluta säga vad du tänker. Sedan kan vi släppa det och gå vidare. Det kommer säkert mängder av saker som inte passar sig och som vi blir oense om, så måste det kunna vara. Hur ska jag få det här att fungera bättre? Ella får öva på att framföra alla argument och sedan gå vidare. Lite mer militärt vore passande. Problemet är nog att hon inte törs tala ut. Jag måste framföra på något vis att jag inte bara vill, utan kräver det. Hon måste kunna släppa sin oro, i vart fall inför mig? Sedan något annat som får henne att känna sig mindre utsatt av andra. Framför allt de med högre status. Jag har tänkt fram och tillbaka kring detta och har en tanke, men det kanske är att gå för långt.. Nej. Jag bryr mig inte om det. Jag tänker säga det. Hon har visat tillräckligt att hon gör rätt saker. Kan hon bara släppa sin oro för repressalier tror jag att det här blir väldigt bra. Det är alltför viktigt att vi båda ger allt.

Jag är besviken över “svaret” från Marja, för egen del och för Iselins. Vi tar ändå den planerade vägen och stannar vid angiven plats en extra stund för det fall Marja skulle bevaka den och ändra inställning av att se Iselin, men icke. Det viktigaste är att Hennes Excellens fick ta beslutet. Rent praktiskt blir det lättare för oss såhär, men det känns som ett misslyckande. Jag önskar henne lycka till med vad hon tar sig för. För hennes egen skull hoppas jag att det inte är fler mord.

Det känns bra att börja röra på sig, på land. Vi kan i vart fall styra var vi rör oss och vet vad vi har under oss, till skillnad från båtresan. Men jag är orolig. Vi kan inte gärna resa genom skogen hela vägen, det tar för lång tid och vi riskerar att gå vilse. Längs vägarna får vi svårt att undvika överfall. Jag måste höra mig för med både Rakel och Ella för att få mer att gå på. Vi sätter ett långsamt tempo med täta raster för att värma upp inför många dagars fotmarsch. Jag känner mig som en tjatig förälder till småbarn när jag informerar om åtgärder vid rast. Är jag för nedlåtande om jag säger till om att byta strumpor? Nej, det behövdes tydligen. Men det lyssnade hon inte på. Jag har förvarnat, skavsåren får göra övertalningen åt mig.

Tillsammans med Ella funderar jag kring hur vi använder ringarna på bästa sätt. Gnomen har inte tänkt på att de far omkring åt alla håll när man rör på sig.

Jag hade velat ha spanare både framför och bakom oss, men vi är för få för att avvara. Vi har inte ens råd att tappa en person som går före. Vissa vägsträckor erbjuder lite längre sikt och jag hade varit hjälpt av en kikare för att se detaljer hos dem vi möter. Jag vet att vi har någon slags magisk kikare i en av de där linserna som Pål-Albert köpt, så jag frågar om inte någon kan tänka sig att använda den för att hålla utkik åt oss. Tyvärr är ingen det minsta intresserad och de vänder frågan till mig. Det vill jag inte alls men det är svårt att komma ur när jag försökt övertyga dem om att det är viktigt. Jag får ta på mig det då… Så jag frågar lite halvhjärtat hur man gör och får extremt otydliga svar. Det här kommer aldrig att gå, men kanske tar någon annan på sig det längre fram.“

Iselin:
“Käre bror,
Jag har nog aldrig försökt att äta en mer smaklös sörja som mitt sällskap kallar “en redig frukost”. Den är till och med värre än Kehindes skorpor. Kan du tänka dig? Rakel verkar överförtjust men hon äter ju också lite vad som helst. Hon delade med sig av en svamp för några dagar sen som var ganska oätlig, men det gick ju inte att spotta ut mitt framför de andra. Kommer du ihåg när du täckte upp för mig när farfar serverade svan? Jag höll på att kräkas och du hostade för att det inte skulle märkas när jag spottade i linneservetten. Rakel hör till en klan av vandrande-folk, ungefär som de där som kapten Styrke avhyste den där gången på marknadsplatsen i Creutzburg. Minns du? Du köpte en glaskula åt mig av dem. Styrke trodde ju sen att den var stulen från glasblåsaren. Jag vet inte om Rakel just stjäl, men hon erbjuder blad hon plockat på morgonen och till och med Eskil tar emot. Han är en dvärgkrigare från Livfolden, under Falim och Aske. Han är mer skeptisk till sin natur, precis som farfar säger, så då kan bladen kanske inte vara så farliga. Vet du vad målla är? Jag minns att du var bra på växter.

Prelat Östlund säger det att han kommer att stå sig länge på gröten. Ju strävare, desto mättare, säger han, på ett ungefär. Och ja, eftersom det är som att äta uppblött bark och det kommer att lägga sig som en tung sten i magen, så kan man nog stå sig länge på det. Vattnet till teet är inte varmt ens en gång, och jag undrar vad det är för blad de har haft i? Bittert och smaklöst. Det finns ingen honung. Jag tillåter mig att lägga en liten besvärjelse över det jag ska äta så att det ska smaka gott, jag värmer även på vattnet, vilket gör att det över huvud taget är drickbart. Det är väl inte så oartigt som Fabia påstår?

Ella, som jag anställt som betjänt, bad återigen om ursäkt tidigare, för att hon sa emot angående att försöka få tag i Marja. – Det är en lång historia, men i stora drag så är det så att Marja mördade två soldater ur en fripluton som heter Gelderbrandts, men jag tycker faktiskt att det till stor del är rätt åt dem. De hade i sin tur dödat hela fä-populationen i en liten fiskeby på Glimmerö, bland annat vänner till Marjas syster Malinda. Malinda är vildmagiker och behövde vår hjälp, så vi försökte göra det vi kunde. Jag vet att fän inte är att lita på, de lyder inte under samma lagar som vi, men de kan ju ändå inte förtjäna att bli kallblodigt ihjälslagna, även om det är Mallin som beordrat det? Dessutom så verkar det som att Mallin börjar tappa greppet. Och då har de väl ännu mindre rätt? Eller så är det tvärtom. Du vet att jag inte kan det där så bra. Deras banni blev mördad för några veckor sedan och hela Lejdsvik är nu i uppror, som att de inte kan kontrollera befolkningen längre. Det kan ju inte heller vara meningen att slå folket till lydnad och hota dem till tystnad när de verkar svälta. För så var det. Jag tyckte att det var otäckt först, med alla tiggare. Så ser det ju aldrig ut hemma.

Jag vet inte vad jag ska svara Ella angående hennes ursäkt. Tjänstefolk brukar dels inte säga emot och därför heller inte behöva be om ursäkt. Vad svarar man? Eskil, dvärgen, skulle vara lättare att förlåta, han är en Borvang. Han förstår faktiskt skillnaderna och har också en sådan position där det lämpar sig för ömsesidigt utbyte. Även Pål-Albert som prelat för Rin. Men Ella… kanske om hon skulle räknas som en vän? Min vän? “Det gör inget. Jag förstår att du invände.” skulle jag säga då. Men det gjorde ju något, jag blev faktiskt ordentligt irriterad på henne inatt. De måste ju alla förstå att Marja inte har en chans där ute helt ensam, vi måste göra något så hon inte faller i klorna på halvorcher som är mer stråtrövare än fogdar. Och jag vill verkligen att Marja och Malinda ska få återse varandra. Såsom jag önskar detsamma för oss.

Pål-Albert vill besöka några släktingar till någon han känner från sin tid på Gelderbacka. Känner du till det? Känner du till gnomerna Östlunds, för den delen? De bor tydligen i Creutzburg. Innan vår avfärd vill prelaten gå till begravningsplatsen för gnomerna som avled i den där massdöden. Här har varit en gnomernas högborg. Allt är byggt i deras stil lika tydligt som Lejdsvik var ett praktexemplar av dvärgisk arkitektur. Men nu finns bara en enda gnom kvar, som dessutom är inflyttad långt senare. Det gnager i mig att han vill spendera extra tid här, då jag helst av allt vill härifrån. Men det verkar viktigt för honom och han måste ju också få ta avsked. Kanske har han varit här ändå? Han sa att omgivningarna var bekanta igår när vi anlände. Men det nekar han till nu.

Ombudet Lage Stör, som sköter hus Bogs förehavanden vidare upp till Tria, kommer precis när vi ska slå upp vår taffel och Eskil får gå med honom upp till rummet igen och avge rapport över händelserna inatt, i rummet där de döda tydligen fortfarande ligger kvar. Har ingen städning ombesörjts? Brukar döda ligga så länge? Det verkar också falla på vår lott att meddela Gelderbrandts söderöver om morden. I alla fall säger Eskil det innan han går upp. Jag undrar när det bestämdes. Jag hoppas att de andra har koll. Jag kunde inte bry mig mindre. De är till hälften tieflings, Gelderbrandtingarna. Och Vissing, deras rotefurir, gav mig en otrevlig känsla på något sätt.

Sen blir det äntligen dags att sända meddelandet till Marja. Prelaten kan med Rins hjälp nå fram till henne även på okända avstånd. Gnomen får själv diktera det hela. Det tar emot, men jag är rädd att han ska sätta sig på tvären till hela företaget om jag lägger mig i mer, så visst inflytande måste han ju ändå få ha angående meddelandets utformning. Vi var lite oense i natt, men han kunde ju tillslut ändra sig angående Zaryndalyan, en spiritist som behöver hjälp i Eiderhamn. I och för sig så tog det också en och en halv vecka av eftertanke innan han ändrade sig angående det. Och du hade del där. Pål-Albert har också förlorat en bror en gång i tiden, förstår du. För över 40 år sedan. Han hade nog begravt honom i sinnet. Men jag kan inte göra så med dig.

Vi sätter oss på rummet i värdshuset och jag vill så gärna se hur han gör när han ska sända iväg meddelandet. Kanske kan jag lära mig att göra samma sak? Pål-Albert sätter sig och andas långsamt och kontrollerat. Han har tänt ett ljus och har staven i knät och börjar mumla för sig själv. Det påminner om Vhizhyas morgonritual. Jag har nog slarvat lite med mitt eget fokus, men det känns som att genombrottet är nära. Jag har grubblat hela morgonen, och natten för den delen, över hur jag ska kunna bända lågorna. Jag borde kunna skydda dem från elden eller tryckvågor, undrar om det räcker med fokus eller om något ytterligare behövs? Jag tänker att jag får prova när vi är ute i obygden. Pål-Alberts ljuslåga skimrar till såsom blommor på en äng. Har jag gjort något? Nej. Han är klar. Jag tror det är ett bivaxljus. Det doftar gott. Kan man smälta det och äta det till gröten? Det borde väl smaka lite som honung? Skratta du. Men all kryddning torde vara bättre än ingen.

Både Rakel och Eskil kommer tillbaka och Pål-Albert berättar att meddelandet nått fram och att Marja inte vill ha med oss att göra, men att hon längtade hem. Då känns det inte som att vi kan göra något. Man måste vilja själv. Men. Jag vill ändå gå till Lövhöjden för att se om hon ändrat sig i att möta oss. Tydligen är ett par skepp från Ros och Lilja på sin väg in i hamnen och vi ger oss av efter att ha packat ihop och jag terminerat dörrens magiska försegling. Det tröttar mig endel, jag kan nog inte lägga dessa besvärjelser hur som helst i fortsättningen, men efter gårdagens attack kändes det nödvändigt. Väl på klipporna, där naturväsena sprang iväg, så ser vi ut över Galtvik och havet. Där verkar även Jarlsbergs Aurora ligga för ankar längre ut. Vad är det som är i görningen? Har Aurora kommit åter för att hämta Ulvfager? Eller finns det något annat skäl? Har de blivit tillfångatagna på fiendens vatten?

Pål-Albert kommer ikapp oss utanför byn. Han fick besöka begravningsplatsen i alla fall, men övriga bestyr fick han överge. Eskil eldade på oss att skynda oss att fara så att vi skulle slippa fastna i Galtvik hela dagen. Hade någon ur Ros och Lilja mött mig hade de kunnat avslöja mig. Det har han rätt i. Jag går förklädd som Dovah Torunsdotter, förstår du. Du kände aldrig Eigar men vi läste tillsammans ett tag precis efter din olycka.

Eskil undrar om Falgers har något otalt med Tria men det har jag mycket svårt att tro. Om bara mor visste var vi var någonstans nu. Hon skulle dåna. Eskil för också på tal att Ros och Lilja skulle kunna eskortera mig till Ejderhamn om jag vill. Men det har jag ingen lust med. Tvivlar han på sitt uppdrag att kunna hålla mig – oss, trygga? Jag litar på honom, men vet inte varför han vill be om råd om vägval och så av mig som inte vet något om dessa vägar. Jag litar på hans beslut. Så brukade ju du säga. Att man ska lita på den som har störst kunskap i ämnet. Men kanske var det bara ett sätt för dig att få så som du ville?

Det regnar fortfarande och är lerigt och halt. Jag försöker fördriva tiden med att fundera på magin, mumlar alviska ord och böjer dem efter verben. Det roar mig i detta evinnerliga promenerande.

Vi möter några dåligt rustade soldater som är påväg till Galtvik för att ta värvning hos just Ros och Lilja. De mobiliserar alltså en armé här ute. En av de tre “soldaterna”, om man kan kalla dem det, tittar efter mig särskilt noga. Jag ägnar dem inte en extra blick. Kriget verkar bli en realitet för varje glas som passerar. Jag hoppas att parterna kan komma till stånd en diplomatisk lösning. Varför har Tria plötsligt vänt så? Jag saknar pusselbitar för att kunna förstå. Men det ska väl ändå mycket till innan Falger dras in i det här? Om inte farfar skulle hitta på något för Olumides räkning och byta alliering, men det känns osannolikt det också.

När vi vilar säger Eskil att jag ska byta strumpor. Jag förstår inte först. Men han säger att man kan få skavsår av att gå i blöta strumpor, tydligen. Det var ny kunskap jag inte visste om. Visste du? Det är också drösvis av pyttesmå flygfän överallt i den här skogen. De bits och flyger in i näsan och munnen. Rakel erbjuder en rökelse för att få undan knotten som de kallas. Men nog skulle alla de här små otygen dö av en tryckvåg om jag kunde forma den?

Vi får iväg brevet till Gelderbrandts från Lövhöjden och äter lunch vid en stor ek. Jag torkar mina strumpor med min magi och rengör fållen på klänningen som blivit tung av lera. Vädret är bättre.

Eskil verkar mer positivt inställd till magi nu. Jag vet inte varför. Men han frågade om linsen som Pål-Albert köpte, den som han tidigare ville dela ut. Man kan se på långt håll med den. Den han vill behålla för sig själv är han förtegen om. Men den ger sannsyn. Vem är det han önskar kunna avslöja? Eskil undrar om vi ska slå läger här. Förmodligen för att kunna vänta på Marja och jag frågar honom vad han tycker. Han tycker att vi ska fortsätta eftersom Ros och Lilja, om de skulle vilja komma efter oss för ytterligare upplysningar, lättare skulle hitta oss här. Då säger jag att vi fortsätter. Han håller med mig om att det är bättre. Håller han med för att han menar det eller för att han måste? Det känns ändå som att han är genuin. Jag önskar att du hade varit här och hållit mig sällskap.

Den väg vi tänkt att gå verkar lokalbefolkningen ha vissa betänkligheter kring. Där uppstår långa eldar som inte kväses av skyfall. Det låter som magisk eld av något slag. Det vill jag gärna undersöka. Äntligen något spännande som inte också är livsfarligt.

Jag saknar dig.
Och ja, jag lovar att vara försiktig.
Din syster. Numera, Dovah Torunsdotter“

Pål-Albert:
GELDERS SLOPE , PART 2
The little cot’s window ajar caught my eye.
Where’s the scent of baked bread and cherry pie?
’Oh father don’t be sad. Please hold that tear.
Too old are my bones and I miss my dear.’
The widow was ready but most are not, dozens were sick and they coughed and they coughed.

Is this progress? A test of resolve?
Would you have us suffer one and all?
So many graves. The tide felt unending.
It took the whole bunch of Gwenbennerings
And Gwen close to carry, her twenty-fifth lost
And Ben by his spade, too weak for the frost.

There is no more dancing, not many can stand.
The newlywed couple never did land.
Where is the stampede of children at play?
All their grand boats sank in the creek’s grey bay.

My sermons were done at death’s door
reading from scripture as ever before.
Pleading they ask ‘what doth Neméliya say?
How have I been bad to feel such hot pain?’
O the glimmering sparks that they all had.
The stand became dark, too lonely and sad.

To be the one spared is my punishment,
For I did falter in my commitment.
At the most crucial moment of despair
I inwardly wailed with a hateful glare.
Cursing Neméliya, the Warrior supreme.
The foremost? Damn you! Spiteful evil Queen!

This penance I bear though more I deserve.
I misplaced their trust, caught them unaware.
The priest without faith. The God have I spurned.
Pain I embraced but for Death I have yearned.

“Jag känner på gravstenarna och låter det förflutna skölja över mig, tillbaka till när min församling svindlade och min kyrkogård växte. Jag hoppas prästen här gjorde ett bättre arbete än jag. För förvärvet av mitt andliga arbete var föga till hjälp. Jag såg hur mina rättfärdigt brinnande predikningar, insvepta i Neméliyas lila mantel, var ord som blev till glödgade spett som brände de sjuka med skuld i stället för att vara ett ledande ljus och källa till förtröstan i mörkret. Det var mitt stora misslyckande, en kataklysmisk tragedi för oss i Gelderbacka där lidandet var bortom all tröst. I dess vaka stod jag ensam och oskadd, förnekad mitt släktes lott som om jag inte vore en av dem. En sällsam ensamhet infann sig. Jag hade hittills förlorat min bror, min fru och mina barn, mina föräldrar, min församling, min tro och mig själv. Vid varje törn hade jag på ett eller annat sätt kommit till korta. Varför fann jag inte Nils-Alfred? Varför kunde jag inte se mina föräldrar i ögonen? Varför kunde jag inte vara en familjefar? Varför kunde jag inte bota eller trösta varken Blusterörter, Mannerlingar, Borstbytingar, Decinter, Klotenblumfar, Blitwixxier eller några av alla de andra? Jag var inte värdig någon. Misslyckandet var mitt och jag såg mitt fortsatta varande ett passande straff då varje förgätet friskt andetag jag drog var mig olidligt.

Från den djupaste botten gick det ändå att finna ljuset igen, med mycket hjälp förstås. Jag fann Rin och man kan väl säga att Rin fann mig. Min svåraste prövning var att acceptera mig själv, älska mig själv för att få ta del av Rins värme för att kunna sprida den vidare, allt annat var enkelt i jämförelse. Att leva innebär förvisso ofta att lida men det är inte vad det går ut på. Döden är inget jag längre längtar efter eller hoppas vara värdig att skänkas. Jag fruktar den inte heller för den är oundviklig och lika lätt som en fjäder. Plikten är vad som spelar roll. Och den är tung på våra axlar – tyngre än ett berg. Det är en lärdom jag nu tagit till mig på senare år men som jag först fick till mig av en gammal ärrad dvärgkrigare under min tid som akolyt. “Döden är lätt som en fjäder, Plikten är tyngre än ett berg” sade han. Ja sannerligen, det har jag erfarit. Jag har många plikter, men att leva med mig själv är den svåraste som jag kommer tacklas med till slutet. En liten förtröstan vid ärligt rannsakande är att jag aldrig burit onda avsikter utan att jag försökt göra det som verkat rätt och verkat gott. Goda intentioner är bra men det är svårt att överskåda vad som egentligen ligger bakom dem och att förutse vart de kommer att leda.

Jag hade kunnat stanna vid gravplatsen länge. Jag hade gärna stannat länge i Galtvik för att få göra efterforskningar kring de som levde här, bevara deras minne och gärning. Men det är nuet som spelar roll och jag har vänner som är beroende av mig och som jag också finner mig beroende av. En liten stund rymmer ändå mycket och är allt som egentligen behövs, men något mer handfast måste jag göra. Jag lämnar kvar det som jag fokuserar alla mina minnen och all min tro kring. Jag är alltid vilsen utan mitt böneband men träkulorna samlar en sorts andlig vikt med tiden och minnena fokuseras mer och mer på det sorgsna och tränger undan all glädje och lycka som också finns där. Det får hänga på Klutenblumfarnas familjegrav. Jag hoppas att deras överlevande Amalia kunnat börja om. Jag undrar vad som gav henne styrkan att fortsätta.

Mina vänners omtanke och medlidande glädjer mer än vad jag kan uttrycka. Jag är glad att jag kan vara i nuet och inte lät mig sjunka i det förflutna och själviska sidovägar. Jag sinkade oss inte och ökade inte risken för att vi skulle hållas kvar. Min mest pressande plikt ligger inte hos de döda i Galtvik utan är sammanflätad med detta sällskaps okända mål.

Dagen förlöper och jag håller mig lite bakom för mig själv. Ändå tar det inte så lång tid innan jag drar mig till deras värme och deltar i konversationer igen. Jag komponerar meddelandet som ska skickas vidare till friplutonen och sköter samtalet på gården nära den stora eken, där Marja inte väntade så som vi hoppats men föranat från min kontakt. Samtalet med gårdskarlen förs klumpigt från min sida när jag försöker avslöja så lite som möjligt men det går ändå bra. Nu vandrar vi vidare för att korsa mystiskt brända marker.”

Rakel:

Prolog – Episod 20

Färden fortsatte längs den mindre vägen. Rökpelaren visade sig komma från ett mindre skogsområde som hade brunnit till synes av naturliga orsaker. Framåt den sena eftermiddagen visade Rakel vägen till en trevlig lägerplats vid en tjärn. De slog läger där för natten. Pål-Albert undervisade Iselin i hur man metar, och tillsammans fångade de fisk till middagen. Eskil förberedde ett värdigt läger, och Rakel förberedde sig för att spå Pål-Albert som de tidigare pratat om. Iselins första fisk släppte kroken på väg upp, och Pål-Albert dök i med kläder på i ett försök att fånga den. Stämningen var mer avslappnad och lättsam än den varit tidigare. Eskil upptäckte dock en eldslåga från skogen på andra sidan tjärnen som utgjorde ett potentiellt hot, och Ella undersökte detta. Hon fann att det inte var någon lägereld, utan en ensam stående låga från ett sumphål. Märkligt som det må vara var det åtminstone inte ett annat läger som hotade dem, och hon återvände till de övriga.

En kort promenad bort längs stranden hade de sett någon slags konstruerad stengrund. Eskil undersökte denna under kvällen och fann att det var en mycket gammal, orchiskt anlagd gravplats. Inskriptionen var vittrad och övervuxen, men under morgonen efter besöktes platsen åter tillsammans med Pål-Albert och Iselin. De återställde den då och fann den i frid.

Under kvällen spådde Rakel först Pål-Albert och därefter Iselin. I Pål-Albert såg hon en sorg, skam och illvilja som hon förvånades över, och som också Pål-Albert efteråt tog sig tid att begrunda avsides. Iselins händer visade stor potential och stordåd i framtiden, men också svåra prövningar och någon sorts förvandling eller förändring som skulle krävas av henne. Ella och Eskil avböjde Rakels erbjudande.

Eskil och Ella tog tid avsides till ett lite djupare samtal mellan bara dem. Iselin och Rakel badade. När så natten kom förflöt den utan störningar, och Rakel visade sig kapabel att hålla vakt när hon fick förtroendet. Framåt morgonen packade de ihop lägret och gav sig åter ut på vägen. Förmiddagen passerade utan några särskilda händelser, och de var vid gott mod i det lätta regnet som börjat falla.

En större händelse följde. Vid vägens anslutning till den större landsvägen framför dem såg de ett större följe som vilade vid några gapskjul. De såg en handfull vuxna med vapen, men också ett flertal barn och att några av de vuxna bar på småbarn i bärselar. Då känslan inte stämde in på typiska stråtrövare fortsatte de fram för att samtala med gruppen och få nyheter från vägen. Så snart de kommit fram ändrades dock stämningen. Någorlunda koordinerat tog främlingarna positioner i en halvcirkel runt dem, och det visade sig finnas fler armborst än vad som skådats på håll. Gruppens ledare, Aigar, uppenbarade sig och tilltalade Pål-Albert. Han erbjöd eskort för gruppen till andra sidan Bornepasset, en känt farlig vägsträcka, och antydde i ton att alternativet var att bli anfallna här och nu. Pål-Albert svarade avskräckande att hans grupp var mer än kapabla att försvara sig själva, och Aigar backade först undan något. Då några tongivande medlemmar i hans grupp snarare verkade förbereda sig för omedelbar strid tog han dock åter kommando över situationen, och klargjorde för Pål-Albert att ingen av dem hade alternativet att backa från detta förslag. Pål-Albert, som uppfattat att gruppen nog var fattiga flyktingar från Eiderhamn, accepterade detta och mjuknade i ton, vilket också lugnade stämningen något. Aigar frågade efter ett pris, och Pål-Albert konfererade snabbt med sin grupp. Ella inflikade ett pris som varken var för billigt eller så dyrt att det indikerade att det skulle vara värt att anfalla dem. Eskil berättade att han bedömde det sannolikt att de skulle kunna döda samtliga angripare, men att det fanns en risk att inte alla de egna skulle överleva. Iselin blev än mer ställd än innan av att höra detta. Då Pål-Albert åter vände sig mot Aigar accepterade han priset, och ingen strid behövde bryta ut. Det stora följet gav sig av österut med våra hjältar infångade i mitten, men åtminstone på väg åt rätt håll.

Ella:
“Vi slår läger vid en av tjärnarna. Gott om tid kvar på dagen. Hon borde aldrig ha behövt hamna i den här situationen från början, även om jag såg till att förbereda packning för det. Med tanke på omständigheterna är jag glad att vi kan lägga lite tid på att göra lägret så bekvämt som möjligt för henne, åtminstone hennes första natt ute. Det känns nästan lite rofyllt såhär vid vattnet.

Varsk pekar ut en eldslåga på andra sidan sjön. Ska det behöva vara någon annan här ute ändå? Han håller ögonen öppna här så jag kan bege mig runt till andra sidan tjärnen medan de andra två slappnar av med lite fiske. Det känns skönt att röra sig fritt på egen hand ett tag. Ha ett konkret mål att röra sig mot och kunna läsa in alla ljud runtomkring som inte jag själv skapar. Marken blir mer och mer blöt och övergår från sumpig skog till ren myrmark.

Till slut kommer jag fram till ett öppet parti där jag ser ljuslågan som brinner. Inga människor, ingen eldstad, ingenting uppenbart som brinner alls. En låga som praktiskt taget uppstår ur marken. Jag tänker tillbaka på alla berättelser man hört om märkliga ljus ute i skogen. Jag tar några djupa andetag, tänker tillbaka på stencirkeln och all tid spenderad under jord, sluter mitt sinne och fokuserar på vad jag behöver ta reda på. Är det här någonting som kommer att sätta av efter oss? Något som kan ligga bakom bränderna? Eller är det en ren illusion?

Jag gör lite ljud. Ingen reaktion. Över sjön hör jag ljuden av vår prelat som tjoar och lever runt. Ett rejält plask och sen ett klingande gapskratt. Nej, om den här hade brytt sig om ljud hade den troligtvis visat någon antydan till reaktion vid det här laget. Rörelse eller kontakt då? Är det en faktisk eldslåga? Jag tänker definitivt inte ge mig ut på allvar i en fullkomligt oberäknelig myr med ett potentiellt farligt väsen framför mig. Jag håller mig på så fast mark jag kan.

Jag samlar på mig ett gäng kottar och försöker pricka antingen lågan eller marken rakt under den. Även om min träffsäkerhet lämnar en hel del att önska så får jag till slut in en träff och ser hur lågan fladdrar till av träffen. Okej, en faktisk låga. Mindre risk att det är en person involverad. Jag är verkligen ingen expert men jag skulle tippa på irrbloss. Efter att ha hämtat så mycket information jag kan beger jag mig tillbaka.

Tillbaka i lägret talar jag om för Varsk och Brynen om vad jag såg. Varsk tar upp att det kanske vore intressant för henne. Jag rådgör också med Nomaden om vad det kan vara och vilka risker hon ser med det. Där får jag istället rådet att inte låta henne veta någonting. Impulsiv? Jo absolut. Ung och naiv? Verkligen. Men även om hennes nyfikenhet skulle trumfa alla rationella beslut i frågan så borde vi gemensamt kunna avstyra de värsta riskerna. Och jag vill verkligen göra rätt från mig i den här typen av frågor framöver. Efter vi alla ätit av den nyfångade fisken informerar jag henne om vad jag sett. Någonting som hade känts totalt orealistiskt för bara några dagar sen. Och hon verkar lyssna.

Nomaden gör någon form av spådom. För henne pekar hon ut möjligheter, potential och lärdomar. För Brynen går det snarare åt ett mörkare håll. Det är inte bara skuggan av ett förflutet, utan någonting mörkt även i nuet eller framtiden. Jag har sett många charlataner nyttja spådom som en teknik för att fylla börsen eller för att dra till sig uppmärksamheten från den andras börs. Men det här stämmer inte alls in på det mönstret. Och det verkar verkligen träffa en nerv hos vår prelat. Jag slås återigen av att jag skulle vilja ge den gamle mannen mitt öra, men fortfarande. Det är inte min plats.

På Varsks uppmaning går vi lite avsides för att prata enskilt. Vi pratar om kommunikation, om att prata ihop sig för att ordna en gemensam front om möjligt, om att ta initiativ, om att säga till utan att tveka. Det är självklart att han ser att det finns ett förflutet. Men jag uppskattar verkligen att han påtalar att jag kan ta upp saker utan att behöva hantera följdfrågor kring just den biten. Jag vet kanske inte riktigt om jag vågar lita på detsamma från övriga medresenärer. Men det här är ändå ett ord jag känner att jag åtminstone borde kunna tro på. Naivt kanske. Och vi får kanske se när det väl kommer till kritan. Men jag kan nog kosta på mig att våga hoppas på att det stämmer i alla fall. Fokus på här och nu. Fokus på uppdraget. Ja, det är en absolut självklarhet. När jag tar mig an någonting finns det inte på kartan att svika den uppgiften.

Lika mycket en formalitet som det är en kontroll av var vi egentligen står. Jag vet att det är en viktig eller känslig fråga för många med hög status att korrekt tilltal alltid följs. Men jag behöver veta att det inte blir en konflikt om jag skulle råka dua honom. Det är en fråga jag inte är van att ställa folk, och det märks att det är lika ovant för honom att höra den. Men då har jag i alla fall fått en bekräftelse på att det inte ska ställa till problem.

Vi närmar oss där vår väg ansluter till den stora vägen. Borta vid vindskyddet hör vi ljudet av barn som leker. Varsk har täten med Brynen och jag fokuserar på uppsikten utåt skogen och bakom oss. Det är en samling med folk. Människor som bär vapen i sidan men som samtidigt bär barn i famnen. Inte kan väl folk vara så korkade att de ger sig på ett överfall samtidigt som de har barn runt fötterna?

Nja, kanske inte ett överfall, men visst fan kan de vara korkade nog att ge sig på en utpressning ändå. Efter allt pack man råkat på genom åren är det rätt tydligt att det här inte är folk som har vanan inne. Några av dem, absolut, men resten verkar ha övat in stegen utan att förstå takten. Allt som skulle krävas vore någon med för dåliga nerver för att något av deras barn skulle gå förlorat. De skulle absolut komma undan lindrigt på det stora hela, men för normalt funtat folk skulle det inte vara värt risken. Jag kan förstå vad som driver folk ut på vägarna, men den här idiotin övergår mitt förstånd.

Tyvärr har man väl hört om ett och annat resesällskap som får den här typen av ”hjälp” förbi passet. Men jämfört med rena överfall är det här ändå att föredra. Nu gäller det bara att de inte räknar ut vilka de har att göra med tills vi når Hurle.”

Eskil:
“Då var det sagt. Ingen större reaktion från henne. Ett gott tecken förmodar jag. Jag blev dock lite ställd av att hon direkt efteråt frågade om hon får tilltala mig hur som helst. Det var ju precis det jag försökte få fram. Inga formaliteter. Vi får se om hon tar till sig det jag sagt, om hon inser att hon kan göra vad som helst på mitt ansvar. Jag hoppas att jag inte gjort en felbedömning här som sätter min klan i problem. Har jag lovat måste jag hålla det.

Rakel gör mig verkligen illa till mods. Troligtvis menar hon inget ont, men hennes ord träffar nerver hos alla på olika vis. Tillräckligt träffsäkra för att vara svår att avfärda och tillräckligt avvikande för att göra folk obekväma. Jag vill verkligen inte höra vad hon har att säga om mig, i spådom eller någon annan gång. Jag är tacksam mot henne för att hon väckte mig ur drömmen, även om jag inte kan tro på att mitt liv var i fara. Tacksamheten gör att jag vill visa en bra inställning mot henne men det är svårt.

Förbannat. Vi gick rakt in i rövarpacket. Vi såg allt på gott avstånd och valde att gå rakt in. Det gör mig arg. Vi hade inte fel, de har fel. Hur kan de tro att det skulle vara värt att ta en strid mot oss? I deras ögon säkert bara mot mig, det syns inte utåt vad någon av de andra kan göra. De förstår väl ändå att det kommer dö både vuxna och barn? Är deras liv värda så vansinnigt lite? De ser inte så utmärglade ut att de kommer svälta ihjäl den närmaste veckan. De måste se väldigt lite hopp om att ta sig ur sin situation. Säkert har de bara stött på större och farligare följen, eller fattigare. Jag försöker förmedla all min ilska med blickar till de tre förmodade ledarna här. Ni ska dö först.“

Iselin:
“Min käre vän Trian,
Jag hoppas att det här brevet finner dig vid god hälsa. Det här kan vara mitt allra sista brev till dig, därför vill jag hålla det lättsamt och försöka skriva som om allt var som vanligt. Jag tror att du kan förstå.

Kan du tänka dig att jag, Iselin Amsler av Falger, din vän och dotter till Ovidia Falger har fiskat? Det tror jag inte varken att min mor eller mina två systrar skulle tro på heller. Jag var med och grävde fram masken och satte på kroken. Det var dock nära att jag stack mig illa då mitt resesällskap Pål-Albert, han som gett sig in för att lära mig att fiska, skrämde mig precis när jag skulle trä på den stackars masken. Trots att jag sagt åt honom att han inte fick. Det känns dock väldigt karaktäristiskt, så jag kunde inte riktigt bli arg på honom någon längre stund. Det var faktiskt en lättnad att han narrades ett slag, för det har varit så spänt och tryckt mellan oss en tid att jag nog inte hade stått ut en dag till med den spänningen.

Jag var så nära att få en fisk först av oss, men den tappade taget och då vet jag inte vad som for i gnomen, han försökte snabbt dyka efter för att få tag i den. Han är verkligen inte klok! Han misslyckades såklart med fångsten och föll med ett magplask rakt ned bland näckrosorna istället. Helt dyngsur kravlade han sig upp, och jag kunde faktiskt inte låta bli att skratta. Jag vet att du inte tycker att man ska skratta åt andras olycka, men det såg alltför lustigt ut. Vad hade han tänkt skulle hända?

Han är snäll, Pål-Albert. Han är en cirka hundra år gammal gnom, tidigare Neméliya-akolyt men numera prelat för Rin. Han är faktiskt för snäll många gånger, för god. Strävar alltid efter att göra det rätta och har en lite naiv syn på tillvaron. Ja, det låter världsfrånvänt när jag skriver det som bara är 19 år, men han tror verkligen varken upprorsmän i Klustret eller orch-stråtrövare på natthärbärgen om ont. Däremot tror han att små flickor som precis slagit in på banan och dödat tre soldater efter att de i sin tur dödat halva befolkningen i hennes hemby om illa, när allt snarare logiskt pekar mot motsatsen. Det finns ingen rim och reson eller logik i hans slutsatser. Kan verkligen vilka ogärningar som helst förlåtas bara för att man är i nöd? Att som vuxen vända sig till att hota och råna istället för att göra ett hedersamt dagsverke. Där tycker jag att det är omoraliskt. Man kan välja annorlunda. Men jag tycker inte att man kan klandra ett barn som knappt har ett eget förstånd eller att man kan klandra någon som faktiskt svälter att den ska finna reson i sina handlingar som är av nöden tvungen. Sen kan det ju inte vara hur brutalt och hänsynslöst som helst det de gör för att komma ur sin situation heller. Och jag håller faktiskt inte med farfar där att man måste trycka till folk så fort de sätter en tå utanför överenskommelserna, för att inte tappa ansiktet. Eller vad tycker du? Hur gör din ätt? Jag vet att det såklart blir annorlunda för er i ert hus underlydande Tria. Och när jag skriver ut detta, ovan, så förstår jag att jag inte är logisk i mina resonemang heller. Jag har väl alldeles för lite erfarenhet av annat folk än de på hovet, antar jag. Eller så låter jag mina känslor styra, precis på det sätt som min mor brukar banna mig för. Men jag har så svårt att få det jag lärt mig på mina lektioner om hur folk är och det jag ser i verkligheten att gå ihop. Jag blir faktiskt överväldigad flera gånger om dagen och tillslut stänger jag bara ned för att det är för mycket motsträviga insikter som krockar. Lägg då till att behöva förhålla sig till de jag reser med som inte alls är några simpla personer med tillika simpla uppgifter. Dels då Pål-Albert, som jag skrivit om. Prelat, godhjärtad, förmanande, spjuveraktig, allvarsam. Och sedan Eskil som är en dvärgkrigare från Livfolden med en för mig obegriplig förmåga till jämnmod och därtill starka övertygelser som jag får uppfattningen om att han tror att jag delar, fastän han inte tydligt har uttalat för mig vad han förväntar sig. Även om vi är mer lika i uppväxt och uppfostran än de andra så är han dvärg och jag människa, och han är 40 år äldre. Han är allvarlig på ett buttert sätt men säger aldrig ifrån på skarpen, även fast jag hela tiden väntar mig det. Där har snarare Ella tagit den rollen fastän hon nästintill omgående backar med sina hårda ord och ber om ursäkt utan att jag ens givit henne en blick som skulle indikera att hon gått för långt. Hon gör allt hon kan för att hålla mig trygg, torr, säker och vid liv. Hon är mycket hörsam för mina behov, precis som en bra tjänare ska vara. Men där finns det en anspänning som jag inte förstår mig på. Som sagt, att resa med dessa tre och samtidigt behöva förhålla sig till alla dessa nya situationer är mycket utmanande.

Det är för hemskt att tänka på, men under vår resa på Glimmerö så stötte vi ihop med en demon. Då använde jag för första gången min eldmagi mot någon levande varelse. När vi sedan var ombord igen tillbaka till kontinenten så flankerade två drakskepp från Eiderhamn oss. De tog väl oss för ett fiendeskepp då vi hade Veda-flagg. Vi gjorde oss redo för sjöstrid ledda av Eskil. Men det verkade på honom som att han förväntade sig att jag skulle använda min magi offensivt på drakskeppen, såsom jag gjort mot monstret. Vi hade inte tid att diskutera saken, utan han bara förväntade sig att jag skulle vara med på noterna. Jag har varit alltför disträ för att ta upp det. Men jag har ju inte valt elden för att ha stor massförstörelse-effekt, det är svårt att förklara, även för dig, men det är elden som har valt mig. Inte på något annat sätt.

Nu på vår vandring från Galtvik till Eiderhamn ska vi gå igenom Bornepasset. Jag har aldrig rest i skogarna och när vi kom fram till ett Y-kors så ville en grupp med både barn och vuxna som är beväpnade eskortera oss. När vi snabbt överlade om vad vi skulle betala så sa Eskil att vid en eventuell strid så dör nog samtliga av dem, men säkerligen någon av oss också. Jag rycktes då ur mina tankar. – Vad sa han? Ska Eskil döda samtliga tjugo själv? Nej, det kan inte stämma. Vad kan Pål-Albert åstadkomma med sin kraft från Rin? Vad visade han prov på under deras möte med snäckmonstret och de odöda fäna? Och Ella? Hon är inte offensiv på något vis. Inte vägvisaren Rakel av Rakkela heller. Nej, han menar nog mig. Igen. Precis som mina lärare påpekat många gånger, men som jag aldrig lyssnat till när jag valt den magi jag velat lära mig. Så är alltså fokuset för eldmagin offensivt, brutalt, skadligt och illa ansett. Tycker Eskil alltså att jag ska förbereda min magi för att oskadliggöra och döda de här människorna? De är säkerligen tjugo stycken, kanske fler gömda i skogarna eller i byn längre fram. Det är barn. Ungdomar. Fast, ja, vi har ju sett vad ett barn kan åstadkomma i ett tillräckligt desperat läge. Men förtjänar de att dö? Jag tycker inte det. Vi har väl hoppats på och trott att prelatens titel ska kunna skydda oss, det gjorde den ju på värdshuset och på ön. Men det är inte så säkert i den här situationen, den här gruppen har många munnar att mätta, säger de. Sedan dyker en märklig syn upp bakom slogboden, en Tabaxi som har en lång stav. Ett fä som är magiker? Ingen tvekan om saken. Men i sällskap med det här rövarbandet? Vad i alla världar.

Jag ber om ursäkt för detta röriga brev. Jag behöver allt mitt fokus på vad som nu ligger framför oss. Och jag är ledsen att behöva hålla mig så kort. Kanske kommer vi inte levande ur det här. Det gör mig rädd. Men. Fokus nu. Jag hoppas verkligen att vi snart ses igen.

Din vän,
Iselin Amsler av Falger.“

Pål-Albert:
“Rakel leder oss till en vacker lägerplats invid en sjö. Det finns en gammal stengrav av orchiskt snitt och en utmärkt sten att fiska från.

Alla bidrar till mitt fiskeuppbåd. Rakel ger nålar som Eskil värmer och bänder till krokar, Ella har tråd till lina och jag ordnar metspön och flöten. Jag frågar Iselin om att vara med och hon hjälper till och med till med att finna mask och kroka dem!

Det är väldigt roligt att fiska med henne även om hon instinktivt inte förstår njutningen av väntandet. Och bra går det, vi finular med mitt magiska rep och hennes dansande ljusspel för att bringa ökad fiskelycka. När Iselin får sin första egna fisk på kroken släpper rackarn och impulsiv som jag är försöker jag att rädda fångsten med ett djärvt hopp för inte hennes första fångst ska gå till spillo! Ack, om jag vore blott 50 år yngre, då hade jag nypt fisken. Nu fick jag nöja mig med ett magplask, en kallsup och frökens livliga gapskratt. Jag är glad för mitt ungdomliga sinne som sätter mig i besvärligheter men samtidigt också ger mig och till synes andra glädje. Hennes förnärmade min när jag beskyller henne för att ha knuffat mig kommer jag minnas kärt och dra mig till muntert skratt framöver.

Ella har varit och undersökt en magisk eld på myren, Eskil har ordnat med ett redigt läger och Rakel har pysslat med en spådomsflamma. Vi samtalade innan och gjorde klart att det nu skulle ske, såsom vi sagt redan på skeppet från början. Jag drogs snabbt in i stämningen hon byggt upp. Elden brann så röken omslöt oss och framhävde hennes ögon i skenet från brasan. Jag bidrog med två egna trästycken till elden. En annan typ av kompetens visade sig i Rakel, en allvarsamhet, en kontakt med något större som skiljer sig från de gånger hon flyktigt nämnt monster och jungfrur. Hennes ord hittar rätt och får mig att rysa. Först så tycker jag att hon inte fångar helheten, hur de konflikterande känslorna format den jag tycker mig vara idag. Den resa jag haft som varit fyllt av mörker och skam är en del av mig men mer som ärr som minns men som inte längre definierar mig. Det som riktigt fick mig i gungning var hennes tal om att jag var fylld av illvilja och maktlystnad på flera ställen. Va! Nej! Hon sade alldeles innan att det var ett mörker där ljuset inte når som är bakom och med mig hon frågar ”jagar det dig?” Jag vet inte. Jag har ingen tvekan om att hon talar sanning i vad hon känt. Men om det är sanning är en annan sak. Jag är prelat, det måste innebära att jag gjort något rätt eller borde vara förlåten mina svek mot läran … eller?

Jag blir ganska tagen. Eskil hjälper mig sedan att komma mer till ro när ett rejält vak får mig att pröva fiskelyckan en sista gång. Det blir lite likt som jag gjorde för honom i morse i Galtvik när Rakel skrämt upp honom. Men jag satt där på stenen länge. Jag förstår att de respekterar att jag vill vara ensam, men sanningen är att jag uppskattat om någon kommit och satt sig bredvid. Iselin blir skrämd av plasket och ställer sig spänt ute i skogen. Jag anar att det är traumat med brodern som ligger bakom, jag hade gått till henne om inte Ella som är så alert hunnit före och Iselin verkar slappna av inom kort.

Innan avfärd nästa morgon spenderar jag, Eskil och Iselin tid vid gravmomentet. ”Till minne av evig seger, evig kärlek. Arkan Dobri”. Jag romantiseras av vad som ligger bakom denna grav, som får mig att föreställa mig ett tragiskt kärlekspar. Platsen är i vilket fall fridfull och god och det hade inte varit så dumt att stanna här längre, men det är dessvärre oansvarig förströelse.

Nu är vi i klorna på ett större sällskap som har många munnar att mätta. Deras ledare Aigar är resonlig och tycks vara mån att undvika blodspillan, men det gäller inte alla hans beväpnade män. Det här kan sluta olyckligt för alla inblandade. Må Rins nåd vila över vapen och lynne.“

Prolog – Episod 21

En stel vandring följde, åtminstone till en början. Gruppen diskuterade sinsemellan hur de skulle bete sig om situationen urartade, och kom fram till att Eskil skulle föra dem av vägen åt sidan medan Ella gick offensivt. Det var Iselin som hade fört ämnet på tal, då hon uppfattat en obekväm förväntning på att hon skulle vara redo att använda sin magi offensivt. Rakel höll sig låg och ursäktade sig återigen för att de gått in i situationen. Pål-Albert lättade hennes skuldkänslor något genom att påtala att det varit gruppens beslut att gå fram.

Under vandringen uppfattade de att tabaxi-magikern i bakre ledet hade en tam fågel med sig, som verkade spana åt henne. Ella påtalade lågmält att det var något de behövde se upp med.
Vid den första rasten kom magikern, Marell, fram till Iselin. Hon frågade efter om Dovah var syster till magikern Eigar Torunson. Iselin blev ställd av frågan men påstod att så var fallet, och tabaxin verkade nöja sig så. Hon verkade också vilja försöka ta udden av situationen något genom att låta Iselin lägga upp skyddsmagi på sig själv och Ella, utan risk att det misstolkades av de övriga som något hotfullt. Eskil blev allt mer säker på att hotet inte var så stort som det kunnat vara, och att själva arrangemanget tjänade deras syften trots utformingen.

Efter rasten fortsatte vandringen, och flera raster följde. När byn Borne passerades noterade de en eldsvåda i byn, men undersökte inte saken närmare. Istället inträdde de i det så kallade Bornepasset. Nästan direkt där möttes de av fyra hängda kroppar, som en varning från ordningsmakten. Aigar hälsade kropparna i förbifarten, och flera andra följde gesten. En tid senare spottade de istället på två andra kroppar, som låg vid vägkanten klädda i enhetligt rött. Vid snabb inspektion fann gruppen att dessa två personer var täckta i fula, vulgära tatueringar och ärr över överkroppen inklusive ansiktena. Detta var inte något de sett tidigare, men de hade inte tillfälle att fråga då. Iselin tittade bort.

Framåt sen eftermiddag frågade Aigar dem om de var redo för nattläger. Han kände till en bra plats i närheten, och de motsatte sig inte detta. Följet tog sig av vägen och fann en vik vid en tjärn. Vid ingången stod ett vakttorn, och på sidorna av stigen fanns två långhus. Gruppen blev visade till ena halvan av det ena, att ha som sitt eget. De tog sig dit medan övriga följet tog upp vakt, samlade ved och skötte andra sysslor relaterade till barnen. Gruppen talade avskilt en tid, mest om hur de skulle förhålla sig till ett eventuellt anfall utifrån. De kom fram till att åtminstone försöka skydda barnen, och att det övriga följet knappast utgjorde någon större fara för dem.

Pål-Albert begav sig ut efter en tid och sökte upp ledaren Aigar. Han fick veta att de mycket riktigt tidigare bott i Eiderhamn, men nu tvingats ut på vägarna. Detta då de konkurrerats ut från diverse vakt- och ordningsjobb av en nyuppkommen sekt, kallad ‘Broderskapets Ring’. Aigar själv refererade till dem som ’pissnyllen’, efter deras förkärlek för frånstötande kroppskonst. Dessa fanns tydligen i en större mängd i Eiderhamn, och hade tagit upp vaktarbeten för nästan ingen lön. Deras läger utanför sydöstra porten såg enligt Aigar ut som belägring, men tydligen lät stadens styre dem hållas där. Pål-Albert erbjöd att hålla en dagbränning för hela följet, vilket Aigar uppskattade och började förbereda inför. När Pål-Albert återvände till gruppen återberättade han vad han hört, och råkade försäga sig om Iselins namn. Det verkade dock inte som någon utomstående uppfattade detta. Dagbränningen hölls och blev en fin tillställning där angriparna allt mer började verka vara någorlunda vanliga människor i en tuff situation snarare än förhärdade karriärsbrottslingar. Iselin höll sin egen del mycket kort och intetsägande.

Natten kom. Pål-Albert tog den första vakten som tidigare, och Eskil tog vid. Han hade dock knappast alls kunnat sova innan det var hans tur att vakta. Nån gång efter midnatt hände så plötsligt något. En av vakterna i tornet vrålade plötsligt ut till larm: ”Troll!!!”. Omedelbart efter hördes ett mycket högt brak när tornet vältes och stockarna splittrades. Dessutom formades ett mörker över lägret, som slog ut lägereldarna och hindrade även Eskils mörkerkänsliga ögon från att uppfatta mer än några meter omkring sig. Lägret var under anfall. Eskil väckte alla som inte själva redan börjat ta sig upp, och de hörde ljudet av slag, höga skrik och panik från de båda husen i tvärmörkret. Iselin uppfattade att mörkret var magiskt och att hon borde kunna skingra det, men de visste inte om mörkret hörde till angriparna eller var ett försvar skapat av Marell. Eskil beslöt sig för att mörkret var skapat så omedelbart efter anfallet att det knappast kunde vara ett försvar, och Iselin skingrade det framgångsrikt. Det gjorde situationen något bättre, men det var fortfarande närmast onaturligt mörkt. Skriken blev allt fler för att sedan tystna, från båda husen. De uppfattade människor och fä som sprang i panik åt olika håll, och försökte själva ta sig därifrån mot stranden. Ella fick i sin mörkersynslins och kunde leda hjälpligt. Pål-Albert försökte istället med sannsynslinsen, och fick en chock av att plötsligt skåda ett ungefärligt hundratal spöken, gastar och andar som fanns kring dem. I panik slet han ut linsen igen och tappade den på marken. Gruppen började röra sig ut. Rakel och Iselin var initialt helt blinda och höll i kläder framför dem för att alls kunna röra sig framåt.

När de nått stranden lyckades Iselin ge sig själv mörkersyn på magisk väg, och de formerade sig snabbt inför vad som skulle göras. När de började röra sig längre bort från husen och skriken insåg dock Pål-Albert att han inte kunde lämna platsen utan att försöka göra något för de drabbade. Övriga stannade med honom. Längs stranden, en bit bort, såg de fyra varelser komma flyende ut ur det andra långhuset. Strax efter dem följde en ohygglig best med onaturlig snabbhet och helt ljudlös mot marken. De skymtade konturer i mörkret när samtliga höggs ner på nästan ingen tid. Därefter verkade besten, som nog kunde vara ett troll, leta efter något i en packning, för att sedan närma sig gruppen snabbt. Pål-Albert åkallade gudarna och började framgångsrikt försvara sig. Trollet svarade med en kastad yxa, som sänkte honom till marken trots att Eskil hade dämpat angreppet mycket väl med sin sköld. När sedan trollet rusat närmare dem och strid verkade helt stundande flög Iselins ljusfé ut mot den. Trollet stannade upp i en sekund och vek sedan av över ett hustak för att fortsätta anfalla andra. Gruppen samlades kring Pål-Albert, som tog sig upp på fötter och bad gudarna om helning. Eskil noterade att kastyxan på marken tydligt var mästersmidd, och inte alls primitiv.

Därefter uppenbarade sig trollet återigen, denna gång stillastående på stranden en längre bit bort. Gruppen smög tillbaka med Ella i spetsen för att försöka hitta någon att hjälpa. De fann ett absolut blodbad, med uppemot ett dussin sönderhuggna kroppar vid långhusets utgång, och detsamma vid nästa hus. Pål-Alberts åkallan av Rins läkande krafter var fruktlös. De fann fyra överlevande, alla mycket små barn. Dessa tog Ella med sig ut ur husen. Tabaximagikern saknades, liksom tre av de något större barnen. Resten var isärhuggna och definitivt döda.

Trollet kom plötsligt närmare igen, och tecknade åt dem att närma sig efter att de börjat röra sig bort. Pål-Albert vände tillbaka till det, och en konversation utspelade sig. Trollet refererade till dem som “ni som färdas med skärva av den vita” och frågade om de hörde till det större följet. Pål-Albert förklarade att de var av annan ort, och trollet frågade ut honom om vem han var som åkallat gudar till försvar. Resten av samtalet gav att trollet var en av ‘grottans barn’, och tillbad sju äldre gudar än Pål-Alberts nio. De nio gavs förvisso respekt som mäktiga, men trollet antydde att hans sju skulle finnas kvar när “de nio inte längre är”. Det hela avslutades med att trollet förklarade att varken han eller hans sort hade otalt med dem, varpå trollet hämtade sin kastyxa och försvann. Kvar stod gruppen, uttröttade men fortfarande adrenalinstinna mitt i natten med fyra föräldralösa barn. Rakel ledde barnen en kort bit bort från platsen medan de övriga gick igenom alla packningar efter mynt och tillhörigheter som kanske kunde visa om det fanns någon som kunde ta hand om dem. När så insamlandet var klart lämnade gruppen området för att finna en ny lägerplats.

Ella:
De håller uppsikt, både på oss och på omgivningen. Det är en tryckt stämning, men än så länge håller de sig till avtalet. Hon frågar Varsk om vad planen är om det skulle ändras, och påtalar att hon inte är beredd att börja elda upp folk. Jag tror att vi båda är lika överraskade över att hon alls för det på tal.

Jag kan knappast påstå att jag har så mycket praktisk erfarenhet av hur man borde hantera såhär mycket folk med vapen ute på vägarna heller. Liv är värt mer än varor, och så länge bägge sidor är införstådda med det brukar alla komma därifrån tillräckligt helskinnade. Men om saker eskalerar därifrån, bara överlev… med alla möjliga medel.

Det är väl ungefär så långt ”planen” brukar sträcka sig. Men vi har aldrig haft med oss någon som kan sätta eld på ett helt skogsparti med några handgester. Jag väntar mig att Varsk ska förklara för henne på vilka sätt hon kan använda sin eld för att ”motivera” vår eskort att ge fan. Men istället drar det iväg mot att jag ska ta mig fram på egen hand och sköta den motiveringen medan de andra rör sig undan. Det knyter sig en aning i magen när jag tänker på alla risker involverade här. Jag har ingen rustning som skyddar mot pilar. Jag vet att jag har bra reflexer, men inte elva-skyttar-bra reflexer… Brynen verkar vara duktig på läkekonst, men jag vet inte om han kan läka trasiga senor. Och ingen anlitar lytt arbetskraft. Å andra sidan brukar Varsk på något vis ha ett öga för hur man läser och motiverar henne, så jag måste anta att han arbetar på någon slags pedagogik som jag inte hänger med på här. Förhoppningsvis är det något vi hinner diskutera i enrum innan någonting av det här behövs. Tills något annat sagts är det den plan som gäller i alla fall. Offensiv motiveringskampanj.

Tack vare Brynen blir det på något sätt en rätt fin gemensam dagbränning på kvällen ändå. Det är tydligt att det är fler än vi som önskar att saker inte eskalerar härifrån.

I huset berättar Varsk mer om sin familj och om hur starkt det är när någon gör någonting för andras barn. Jag kan inte låta bli att tänka på dem därhemma. Jag försöker hålla fokus på här och nu, men ju mer jag hör om vad som händer inne i Eiderhamn, desto mer orolig blir jag. Även om jag inte kan vara en mor åt dem så gör jag allt jag kan för att de ska få en så trygg uppväxt som möjligt. Jag hoppas bara att det jag gör är nog.

Vi väcks mitt i natten av vrål, av att hela vakttornet brakar samman, och att folk skriker i ren panik i natten. Upp. Säkra vårt utrymme. Ingenting i vår del av långhuset eller precis i närheten på andra sidan draperiet, men ljud av strid utanför. Får i linsen. Fortfarande becksvart. Det verkar inte som att Varsk eller Brynen ser någonting heller. Brynen får i sannsynslinsen, men skriker ut i ren fasa och klöser den ur ögat nästan omedelbart. Vet inte vad det var han såg, men har ingen tid att tänka på det nu heller. Det finns ett påtagligt hot som härjar utanför, och vi måste ut och bort innan det tar sig in i det här huset också.

Hon gör några gester och i samma stund är det som att ljuset kommer smygande tillbaka, åtminstone nog för att det ska gå att se med linsen i. Utanför det andra huset syns en enorm skepnad. Ett ofantligt troll som hugger urskillningslöst mot både människor och fä. Vi ger oss ut och försöker röra oss bort längsmed stranden, men det dröjer inte länge innan vi hör hur det sätter av efter oss. Det blir snabbt uppenbart att vi inte har en chans att kunna springa ifrån den här besten. Varsk tar en skyddande position framför de andra medan jag rör mig fram bakom en sten där jag borde kunna nå en angripare som kommer emot honom. Men plötsligt stannar monstret upp. Det står still ett tag och vänder sen upp emot husen igen. Ljusfén. Så det är till och med någonting som troll kan se?

Vi börjar försöka röra oss vidare bort från alltihop, men Brynen vill tillbaka upp för att undsätta dem som skriker på hjälp. Det blir snabbt tydligt att vi inte kommer att kunna röra oss härifrån så snabbt som jag, och troligtvis även Varsk, hade hoppats. Jag kan inte låta den gamle mannen gå tillbaka ensam. Uppmärksamhet verkar inte vara hans starka sida, och om han stöter på trollet utan vårt räckhåll finns det ingenting någon av oss kan göra. Jag går istället i förväg och säkrar området. Det är ett totalt blodbad utanför de två husen. Trollet verkar ha lugnat sig men rör sig fortfarande längsmed strandkanten. Då hör jag barnskrik från det andra huset. Trollet har slagit ihjäl allihop, men lämnat de små barnen. Vad är det för ett grymt monster som berövar dem på människorna de behöver för att överleva och sen lämnar dem vid liv att med fasa gå en långsam död till mötes?

Eskil:

Iselin:
Jag stirrar på en kjolfåll framför mig och kastas tillbaka i tiden till när mor drillade oss i att gå, stå och sitta korrekt inför den stora ätte-sammankomsten. Varje rörelse skulle vara exakt i sitt utförande, inga hastiga spretiga rörelser som jag hade naturligt i mitt rörelsemönster. Sträcka på sig, se sig om med värdighet, dölja känslorna och lägga sig an med ett ansiktsuttryck som inte säger något av värde men ändå utstrålar en öppenhet. Något som jag alltid varit extremt dålig på. Mitt ansikte avslöjar alltid mer än vad jag vill och mer än vad mor tycker är tillåtet.

Jag försöker att inte visa något men jag är rädd in i märgen av att behöva gå i den här konstellationen. Omringad av beväpnade som till lika delar riktar armborsten mot fiender utifrån som mot min egen grupp. Det kan vara ganska stor kraft i de där. Jag var med när Malmell sköt en hjort en gång när vi var ute, det var ett otäckt ljud. Tänk då en sådan spets rakt in i någon av oss?

Jag får ont i varje muskel då jag anstränger mig hårt för att varje rörelse ska vara exakt och tydlig. Om vi behöver så ska vi forcera den bakre gruppen. Enligt Eskil ska det räcka att skada några få, han pekar ut vilka för Ella, för att de snabbt ska ge upp. Jag frågar Eskil vad han förväntar sig att jag gör om det värsta skulle hända. Jag vet inte om jag kan göra illa någon. Han säger att han har för dålig koll på vad jag kan, men att skyddsmagin kan vara bra. Kan jag lägga magisk rustning på Ella? Jag vågar inte lägga någon magi alls i det här läget, inte med alla skäktor och framförallt all uppmärksamhet som är riktad mot oss. Jag vågar inte ens torka mina strumpor på magiskt vis längre. Jag kan dock ta hand om magikern, svarar jag med övertygelse, när han frågar. Jag lägger mitt fokus där i en eventuell sammanstötning, det verkar han nöjd med.

I en paus kommer tabaxin mot oss och söker kontakt med mig. Marell. Hon frågar mig om mitt namn igen, jag är avvaktande. Litar inte på henne. Hon är ett fä. – Men magiker, det väcker ändå nyfikenheten i mig. Hon känner igen mitt namn. Dovah Torunsdotter, och undrar om jag då möjligen är syster till Eigar. Jag tappar hakan fullständigt. Hon har studerat med honom en tid. Hur mycket vet hon då om mig? Eller om Dovah. Jag vet att han har flera syskon, så jag hade chansat på någon i hans syskonskara som täckmantel. Eigar… vad gör du idag? Marell verkar vara här av nöd, och hennes bror försöker hålla andra från att svälta, säger hon, han går i den bakre gruppen, han har ringar i öronen. De vill inte vara här egentligen, det är intrycket jag får. Jag håller dock tyst om Eigar. Annars hade jag önskat prata mer om honom och höra vad de studerade tillsammans. Otroligt vilket sammanträffande. Hon visslar på ett specifikt vis och kallar till sig en sädesärla.

Marell håller upp tassen, handen, för att hålla de andra lugna när hon låter mig lägga magisk rustning på såväl mig och Ella, och säger att hon önskar att vi hade mötts under andra former. Men jag tror ändå att kopplingen till Eigar är något bra, något slags skyddsvärde har det nog. Att göra sig själv stort relaterbar är det viktigaste i en gisslansituation. Och det kan man ju kalla det här.

Vi vandrar vidare. Vår passage går förbi fyra hängda personer i ett träd som den stora gruppen verkar hedra på något vis när vi passerar och sen 2 döda kultister i rött som de spottar på. Jag låter bli att titta. Jag är varken intresserad av att försöka förstå dem som eskorterar oss eller lägga mig i. Jag vill helst bara ta mig fram helskinnad med alla i mitt sällskap i behåll.

Vi slår läger vid två långhus med ett vakttorn vid en sjöstrand. Vi får den ena halvan av det västra huset och kan tala mer ostört där, Rakel tar hand om elden. Om vi blir angripna, ska vi rädda de andra då? Undrar jag. Våra eskorter? Eskil tycker att vi borde det. Skona barnen i alla fall. Jag hinner inte stoppa mig innan jag frågar vad som är grejen med honom och barn? Han hugger av och undrar om jag är allvarlig. Tycker jag att barn som bara har hamnat i situationer på grund av sina föräldrar eller närstående äger skuld i det? Jag känner vreden blossa upp i mitt bröst. Det borde han verkligen veta vid det här laget att jag inte tycker! Det är ju vi två som stått upp för Marja, till exempel. Han mjuknar något och berättar om att han blivit känslig sedan han fick egna barn. Och speciellt när hans barn räddades från den dödande dimman i Timmerdalen av några av hans ovänner, och att de som räddade hans barn sedan själva avled. Det får tårarna att stiga i ögonen istället och jag börjar tänka på mina egna föräldrar. Jag märker hur ont det gör att höra att andra barn har haft föräldrar som bryr sig på ett helt annat sätt än vad mina har gjort. Det verkar vara vanligt av vad jag tolkar av Pål-Albert och Ellas samtal. “Barn ska skrapa knäna, skära sig i tummen och slå huvudet i hörn. Inte som här, hänga i sjalar på föräldrar eller syskon och riskera att bli skjutna av en pil i en eventuell strid,” säger Ella, fritt parafraserat. För mina föräldrar var och är barnen politiska spelbrickor, jag förstår det nu. Vi visades upp i husen runt Dovresjön, och längre bort än så. Visades upp som dansande björnar eller påkostade påfåglar. “Imponerades inte Galde av Iselins kunskaper i dans? Skulle hon inte vara ett gott parti för unge herr Trian Galde så småningom?” Som femåring… Det är absurt.

Dags att sova. De andra tänker sova med både rustning och alla kläder på. Ja, till och med skorna. De kan vara igång snabbare om något händer, säger de. Jag vill inte vara sämre och byter om från mina kängor till ett par enklare sandaletter och lägger min bältesväska med min bok, trollstav och mina förberedda påsar med ingredienser bredvid kudden.

Jag rycks ur sömnen. Det skriks runtomkring oss i husdelen intill. Kroppar som snittas, hugg. Panikslagna jämmer. Andetag som är tunga. Vrål. Barnskrik. Spring. Grenar som knäcks. Jag är klarvaken och vettskrämd. Försöker lokalisera hur många, på vilka håll angreppen sker, varthän vi ska fly. Men jag ser ingenting. De andra ser inte heller speciellt mycket. Jag känner surret i luften. Magiskt mörker. Jag drar till mig min bältesväska. Jag känner på mig att Pål-Albert aktiverar sin sannsyns-lins, och han blir vettskrämd när andarna framträder för honom. Jag tänker först att mörkret är magi lagd för att skydda oss av den andra magikern, men Eskil tror snarare att det är en del i anfallet, för hon kan omöjligt ha hunnit, så då säger jag orden och låter mörkret skingra sig. Det ljusnar något för de andra. Gott så. Eld eller ljusklot kan locka vad som nu anfaller, så jag följer de andra ut ur huset utan att själv se något, efter att gnomen plockat ur sin lins igen. Jag är egentligen inte lugn. Jag vill springa härifrån men benen bär mig inte så fort jag vill. Jag skakar i hela kroppen. Vi går i en karavan längs stranden. Jag håller hårt i ett klädesplagg på den framför mig så det krampar i handen. Det här känns alltför bekant. Jag försöker få upp lite av den torkade moroten. Jag hör desperata skrik intill. Jag hör men ser fortfarande inget, men så skingras mörkret även för mig när jag lagt besvärjelsen och en enorm best står hukad över bylten av kroppar ett tiotal meter bort. Vid alla nio. Ett troll, precis som Eskil sa nyss. Ciara Lókë flyger ut ur mitt bröst. Jag kastar mig in bakom ett stenblock som Eskil pekat mot när trollet tar sikte mot oss.

Allt går så fort. Pål-Albert skickar en bön till Rin och trollet i sin tur kastar en yxa rakt på Pål-Albert. Eskil får upp sin sköld framför, men lyckas inte hindra den helt. Pål-Albert faller omkull av träffen. Ciara Lókë flyger fram mot trollet och hindrar den från att fortsätta angripa oss, den stannar upp, verkar överväga och vänder sen och klättrar över huset och anfaller andra istället. Svetten rinner i pannan. Jag kastar mig fram till gnomen. Mina händer blir varma och kladdiga. Jag vet inte vad jag ska göra. Han säger att han kan läka sig själv. Jag hör Marells desperata rop på hjälp, jag är nästan på väg bort åt det hållet när jag hinner stoppa mig själv. Hur dum får man bli? Ciara Lókë hindrade den… Tack, goda gudar, tack. Hon verkade vilja hem när hon visade sig tidigare under dagen, hon svepte runt i skogen som att hon letade efter något. Men nu räddade hon våra liv.

Vi bör bege oss. Men Pål-Albert vägrar komma med. Han vill gå tillbaka och hjälpa dem han kan, om han kan. Göra samma sak som för friplutonen. Jag och Eskil blir kvar vid yxan på stranden, vi ser trollet sätta sig på en udde och beskåda något den plockat på sig. Den verkar färdig med sitt värv. Den verkade ha ett förstånd? En tanke. Om vi inte anfaller den så anfaller den inte oss. Den är onaturligt snabb. Jag står kvar för att jag hellre har den under uppsikt, det verkar bara ha varit den ensam. Ljuden av strid har tystnat. Spädbarnen skriker i högan sky i det östra huset. Nattens ljud omsluter oss. En lätt bris i träden. När Eskil rör sig tillbaka till husen så går jag med. Vår eskort, de ligger alla döda. Lukten av blod är kväljande. Huvuden som avlägsnats från kropparna. De har inte haft en chans. Marells bror ligger vid det östra huset.

Ella har plockat de yngre barnen och spädbarnen med sig och försöker lämpa över ett på mig. Jag fryser till och tappar det nästan men Rakel är där och tar emot istället. Jag håller på att svimma av skräck när trollet kommit runt huset helt utan att vi märkt något och vinkar mot oss att komma närmare. Den ser mer välvårdad ut än man hade kunnat tro. Jag vågar knappt andas. Den har rört sig helt ljudlöst, trots att den är så stor. Den kan tala. Den undrar om vi hör till dessa andra? Och sedan berättar han för Pål-Albert om de sju gudarna som var här innan de nio. Och frågar också varför vi reser med en skärva av den vita. – Ciara Lókë. En skärva av den vita…. Jag gör en mental anteckning. Han säger också att en gud var den svarta. – Beck-demonen? De sju var här långt innan de nio, när allt var skuggor och ljus. Och han, trollet, är barn av den här världen. Han har inget otalt med oss, säger han. Och tänker återvända till sin grotta, sedan försvinner han som att han aldrig varit här. Förutom. Förödelsen.

Jag söker Marells kropp men kan inte se henne någonstans. Kanske har hon lyckats fly? Jag visslar hennes lockrop på hennes fågel men jag får inget svar. Jag tänder mina ljusklot och går in i huset för att plocka på mig hennes saker. Jag täcker ansiktet med en sjal, det luktar blod. Hon skriver mycket märkligt i sin bok. Men vad kan man förvänta sig av en tabaxi? En bok av Giorgian… vad i hela? Jag stoppar snabbt ned den i en ränsel. Ella försvinner för att ta vara på våra egna saker och övriga letar igenom de döda för att samla på sig mynt och medel för att låta dem gå till barnen. Rakel står en bit bort i skogen med två skrikande spädbarn och två småbarn och försöker trösta. Varför kunde inte de ha fått dö de också? De kunde åtminstone vara tysta.

Pål-Albert:
“Resan med sällskapet går bra. Det är spänt och Eskil styr upp en plan för hur vi hanterar en strid. Jag lyssnar med ett halvt öra, jag känner mig svag och osäker utan mitt bönband och jag har fortfarande mycket snidande kvar innan jag är hel igen. Det är som om jag saknar en kroppsdel, lite som en svanslös ödla.

Eiderhamn har hägrat framför oss men det är med ökande vemod jag närmar mig staden. Jag är orolig för hur företaget med Zaryndalyan, som leder ned i katedralens katakomber, kommer att arta sig. Därtill så skapas en bild av en stad i upplösningstillstånd. Sällskapet bespottar två döda vid vägkanten. Obscent nerklottrade med slarviga tatueringar, ärrmärkningar och annan kroppsmutilation av främst öron och näsa är dessa två rödklädda vad vårat resesällskap kallar för ”Pissnyllen.” Epitetet är vulgärt och jag vill inte själv ta det i mun. De är en kult som på kort tid tycks ha spårat ur i Eiderhamn då makten låtit dem hållas. “Broderskapets ring” är deras egenvalda namn och de ser sig som en skara försakade som inte är vatten värda. Deras uppgift är att bekämpa demoner och hur det är med den saken tyr sig oklart. Vad som kan konstateras är att dessa försakare terroriserar allmogen och driver folk från staden och att de även härjar bortom stadens murar, vilket dessa två krakar intygar.

För kvällen har vi ännu en god lägerplats och vi får en egen del av två sluttande långhus. Allt ser faktiskt ut att gå bra. Vägarna är mer osäkra med många som drivits till röveri på grund av de svåra tiderna. Vårat arrangemang är verkligen ömsesidigt fördelaktigt. Jag känner för gruppen och ser nyttan i att hålla en dagbränning för dem och välvilja gentemot oss. Jag är lite ur balans och håller inte min bästa av predikningar, men så kan det vara. Jag måste arbeta vidare så att jag kan stadga mig själv ordentligt i dessa prövande tider.

Det blir en lite hetare ordbytelse mellan Eskil och Iselin, där Eskil brusar upp något men mjukar snart och förklarar. Iselin ser ut att kanske ta illa vid sig och jag tror att hon vänder sig inåt istället för att prata ut. Jag skulle vilja göra något för att lätta på saken, men jag det är nog snarare något jag bäst lämnar orört.

Jag hade lite klumpigt sagt i avslutningen av dagbränningen att de som var i behov av att prata var välkomna hos mig under kvällen, en präst kan vara någon man kan anförtro sig åt med saker man inte vågar dela med sig till sina närmaste. Och även om jag sällan faktiskt kan hjälpa rent praktiskt så är det något gottgörande i att bara kunna få lätta på hjärtat. Men det var ingen som ville det och det kan jag förstå utifrån läget men jag trängde ändå själviskt djupare konversation – så jag ansatte Ella med mitt pladder. Och det var mycket trevligt, hon pratade öppet på ett sätt som berörde mig. Det var fint att få höra lite mer om hennes familj som hon förlorade så tragiskt. Förutom sorgligheter i det förflutna blickar vi framåt. Ella skulle kunna se sig upprätta en verksamhet som skräddare. Det är fint att höra hur hon vågar drömma och vill föra vidare sitt arv, hålla deras fana levande.

Jag bjuder in Iselin i samtalet och kallar henne vid just sitt rätts namn. Nedrans! inte igen. Mycket pinsamt och än värre mycket farligt att jag inte kan hålla ordning på namnen. Nu verkar det inte ha fått några digra konsekvenser för oss. Alla vuxna som kunde ha överhört oss inne i huset är ju döda …

Nu till det riktigt hemska. Vi fick påhälsning av en bredväxt byting som tillhör gudar starkare än mitt råd av nio. Något stals och den oförrätten har hämnats. Denne Rivfader måtte vare mättad nu när hela sällskapet utom de fyra minsta (och magikern som kanske lyckats fly) har manglats.

Ett omslutande mörker, som om man vore sänkt under jord i en kista häroldade hans ankomst strax innan de hiskeliga skriken ftån hans slakt. Det var ett ypperligt dåligt tillfälle att pröva sannsynslinsen. Jag gissade att den skulle kunna genomskåda detta onaturliga mörker men jag fick se långt mer än vad jag mäktade med. Aldrig mer att kag vidrör den linsen. Jag skulle kunna klösa ur mig ena ögat för att få den synen ogjord. Stundens allvar men framförallt Eskils beskedliga röst fick mig till sans igen.

Aj mitt arma bröst! Eskil räddade mig igen med att sinka trollets runyxa med sin sköld. Synd att inte min bröstmatta är av samma gryn som mina bryn, då hade jag nog klarat mig med blåmärke i stället för ett stort sår. Jag lever, och det känns minsann! Och döda hade vi varit om inte det vore för Iselins ljusfe, eller ”skärva av ljuset” som trollet sedan benämnde det, som fick den att freda oss. Vi var på väg att fly, men jag kunde inte. Det fanns sårade och vi hörde barn som skrek och grät och trollet hade stannat upp och stod nu lugn en liten bit bortanför lägret. Inte ville jag sätta de andra i fara, en säker död om trollet skulle ändra sig och gå till anfall. Men de är modiga och vägrade att lämna mig. I stunden innan vi visste att trollet var klar med sin hämnd var det säkert oklokt. Men tack, jag är glad att jag funnit mig i sällskap med folk som er.

Med fyra stackars föräldralösa barn om halsen dyker varelsen upp och kallar på … mig. Jag går fram och är glad att det är jag och att de andra kanske har en chans att fly. Eskil håller min rygg. Smickrande, men det är inte mig du är livvakt åt. Men bra känns det att vara uppstöttad. Dess stora näsa smälter samman med pannan. Håret är vårdat och ögonen är intelligenta och kattlika. Den granskar mig sittandes på huk och är en imponerande gestalt med omfång som en liten gnomstuga.

Trollet försäkrar sig om vi inte är samma folk som de andra han dräpt och visst, jag ser det som att vi inte tillhör varandras sällskap och säger väl det, mer eller mindre. I det stora hela är dock allt folk och fä enade i det stora uppdraget, men det låter jag vara osagt. Mitt svar duger, vi har trots allt inget med det som trollet hämtade att göra, vad jag vet. Sedan blir jag uppläxad. Det är visst inte bara Nemelyia som är en ny gud här. Hela rådet är nya, får jag höra. De är starka gudar, men inte lika starka som de sju, de som är de gamla. Hans mörka grovliga men ändå förfinade röst rabblar upp deras namn: Rivfader, gud av blodet, Aldhissla, Den svarta, Falfamir, Ortho, Gallavir och Skogsmodern. Jag skälver till vid varje namn.

Sju är ju något av en oturssiffra. Ska dessa, för mig helt okända vara mer rättrådiga gudar än de nio? Jag vet inte jag. Kanske är de sju farsoter. Kalamiteter som skall drabba oss i den yttersta tiden. Jag skall i vilket fall minnas deras namn och ta reda på mer om jag kan.

Min kropp och min själ värker. Jag är gammal, fy vad jag är gammal. Och barnen gråter. De har lärt sig att frukta Rivfader. Det har jag med.“

Prolog – Episod 22

Vädret förvärrades, med tilltagande regn och blåst. Gruppen vandrade längs vägen på jakt efter en ny lägerplats, vilket tog en tid. Rakel bar de två spädbarnen, som skrek närmast konstant. Pål-Albert försökte vägleda de två något äldre framför sig. Han var dock inte sitt piggaste jag efter den senaste tidens vedermödor, och bad Iselin att bära ett av barnen medan han tog det andra. Detta gick hon obekvämt med på, och de följde Ella och Eskil.

Att hitta en lägerplats visade sig svårare än tänkt, och gruppen vandrade i uppemot en kilometer innan de hittade en duglig plats. Marken var våt, och magisk eld skulle komma väl till pass. Efter en tids förberedelse hittade Eskil en utbrunnen husgrund i sten djupare inne i skogen, med endast ytterdörren fortfarande kvar av trä. De flyttade sitt läger dit för att kunna finna lä innanför stenmurarna. När Eskil steg genom dörren fick han en vision av att istället stiga in i den lilla kyrkan i staden han kommer från. Där var hans vänner och släktingar redan samlade i bänkarna, och vid altaret stod två små kistor täckta med blommor. Prästen var dock inte den han väntat sig, utan en lång kvinna i grönt med armarna höjda över kistorna. Eskil skrek ut och vände från sina barns begravning för att lämna kyrkan. När han gjorde det vände sig samtliga om mot honom, men ingen sa något. Kvinnan med händerna över barnens kistor såg rakt på honom. Eskil gick ut genom dörren och befann sig åter i den blöta, mörka skogen med de övriga. För dem hade han bara gått genom valvet och sedan vänt ut igen. Han återvände in genom dörrvalvet igen, utan effekt. Ella ombads gå igenom, men upplevde ingenting märkligt. Eskil var märkbart påverkad av detta, och drog iväg en kort sträcka för att samla såväl tankar som mer granris. När han återvände kunde de andra notera rinnande tårar, medan han återgick till att lägga på ved.

Pål-Alberts rep kom återigen till användning, denna gång som fästpunkter för ett hastigt konstruerat tak som Ella kontinuerligt reparerade mot vindens åverkan. Rakel, Pål-Albert och barnen satt tryckta i ett hörn av muren, med dörren som regnskydd över dem. Iselin hade ombetts ordna eld, och gjorde så på magisk väg. Eskil tackade henne, då det hade varit mycket svårt att få eld på den blöta veden utan hennes kraft. Hon genomförde därefter en kort ritual därinne utan att informera någon om vad hon gjorde, som resulterade i en osynlig tjänare liknande de som Agarmadoriak hade använt i Lejvi. Denna hjälpte Ella att täta taket och hålla tillbaka vinden, efter att först ha skrämt henne.

Rakel tog så tag i den verkligt jobbiga frågan som hängt i luften — Fanns det något sätt för dem att förhindra att de minsta barnen svälter? Hon frågade först Ella vad för mat de hade med sig, och talade sedan med Pål-Albert. Ella i sin tur talade med Eskil och förklarade situationen. Eskil gav Rakel en del torkad frukt, som hon försökte tugga och blöta åt de minsta barnen. Hon var dock osäker på om något blev kvar, eller om de kräktes upp allt. Pål-Albert satt en tid med slutna ögon och sökte sina gudar. När han återkom föreslog han att de skulle söka igenom de brev de hittat för att försöka finna någon information om eventuella släktingar till barnen. Iselin började genast med detta, och högläste.

Informationen de fick kunde vara av vikt, men mer generellt än just för barnens väl. En något euforisk moster till ett av de större barnen inbjöd den döda modern med familj till nån sorts gruppering i en by söder om Eiderhamn, som var görbart men omständligt att ta sig till. Vidare kunde de läsa i nästa brev att biskopen i Eiderhamn, Angeroth, påstods ha grundat en privat styrka av “magiutredare”. Ett annat brev var från en avhoppare av Gryningsljus-grupperingen i Duvrosfästet, som talade om ett tempel till en påstått nedtystad tionde gud väst om Dovheim. Där skulle det dessutom finnas en livs levande drake! Iselin, mycket imponerad av detta, fann ett ytterligare brev instucket i en bok hon funnit som Marell haft. Boken var en magiteoretisk avhandling om frigörande av sinnet från kroppen, som skrivits för närmare hundra år sedan av densamme Giorgian Eveliy som Zaryndalyan hade introducerat till gruppen. I brevet, undertecknat “SK”, berömdes Marell för sitt arbete för någon sorts gruppering. Innehållet i breven blev för stort för gruppen att fundera djupare kring, i sin ganska utsatta situation.

De undersökte också den låsta läderväska som de funnit omkring ledarnas sovplatser. I den fann de ett mycket rått utpressningsbrev som ännu inte skickats, och i en lerflaska intill fanns avhuggna mänskliga fingrar konserverade i sprit. Ella brände detta brev och kastade flaskan med fingrarna till skogs.

Allt mindre av natten återstod, och lägret hade till sist kommit i ordning. Alla var mycket trötta av anspänning och ansträngning, och det äldre av spädbarnen hade nu skrikit närmast konstant i timmar trots Rakels helhjärtade insatser med dem. De gjorde snabbt upp att Rakel skulle ta en kort första vakt medan övriga försökte få kritisk sömn. Knappt hade den utmattade Eskil slutit ögonen innan ett blixtnedslag hördes i deras närhet, och Iselin kände magisk aktivering. Hennes ljusfé, som varit synlig sedan trollet uppenbarade sig, for iväg och hon sprang genast efter trots Eskils försök att hejda henne. Ella och Eskil sprang således efter henne, medan Pål-Albert och Rakel stannade med barnen. Iselin fann en gammal ritualplats i form av en cirkel av uppställda stenportaler. I mitten fanns en ensam portal av stenar som glödde. När Iselin, och senare övriga, inträdde i cirkeln fann de att det var varmt och torrt där och att regnet föll i en cirkel kring platsen. Iselin såg där för första gången en annan ljusfé än sin egen, som svävade under portalvalvet. Hon rörde vid stenen och anslöt sitt sinne till den stora kraft som fanns på platsen. Ella och Eskil såg på, oförstående till vad som pågick och förpassade till att bara försöka överblicka omgivningen efter hot utifrån.

Iselin tog emot kraft som gavs henne, och mådde bättre än hon känt sig på länge. En euforisk känsla av kraft och potential som uppfyllde henne närmast berusande. Hennes arkana förmåga ledde henne in i platsens språk, och snart såg hon hur hennes egen ljusfé och denna nya möttes upp i luften och förenades till en och samma fenomen, med bådas färgskiftningar. Även Ella och Eskil kände en lätt tryckvåg av varm luft som utsöndrades i en cirkel från den centrala stenportalen när detta skedde. Iselin kom sedan ner till en ren magisk kraft, liknande den hon absorberat ovanför Klustret, men valde då att backa från sin anslutning utan att dra nytta av kraften.

Hon upptäckte nu att Ella och Eskil följt henne. Ella ville att hon skulle återvända till lägret, men Iselin vägrade och förklarade att hon skulle stanna där under natten och att detta var en bättre lägerplats. Då Eskil och Ella inte kunde vakta på två platser förklarade Ella att barnen då behövde flyttas hit, och förväntade sig att det skulle vara underförstått att det inte var en bra idé. Iselin tog dock inte hänsyn till detta utan stod fast vid att hon kunde stanna där, varpå Ella vände mot lägret för att väcka och flytta samtliga. Eskil följde henne och Iselin lämnades ensam en stund i sitt magiska välmående.

Ella:
“En övergiven husgrund som kan ge lite lä för vinden. Tack Vorog för en plats där vi äntligen kan få vila. Varsk kliver in genom dörren, stannar upp och vänder sig sen om och går ut igen. Han ser helt skärrad ut, och tar om och om igen ett kliv över tröskeln. Han berättar att det hände någonting konstigt när han klev in. Det var som att han befann sig någon annanstans. Du mötte precis någonting som gav sig på ditt sinne, och nu vill du att jag ska gå in där själv? Men han verkar säker på att det inte ska vara någon fara. Vill bara att jag ska dubbelkolla. På något vis får jag ändå intrycket av att han är säker på sin sak, trots alla känslor han ser ut att jobba hårt på att behålla inombords. Okej. Det är inte läge att fundera över saker nu. Bara att göra. Jag går förbi honom mot den öppna dörren. Jag känner att hans hand tar ett stadigt men följsamt grepp om min arm. Tack. Jag vet inte vad det är med den här mannen och hans förmåga att väcka ett sånt lugn. Jag kliver in i husgrunden. Ingenting. Vinden tjuter. Barnet skriker. Regnet piskar. Men ingenting märkligt. Jag vet inte vad du såg, men det verkar bara ha varit riktat till dig.

Med hjälp av tälten, Brynens rep och den stora dörren bygger vi ett skyddat krypin i den gamla grunden. Tältduken sliter sig gång på gång i den hårda vinden, så allt tar mycket längre tid än det borde, och behöver göras om och om igen. Jag känner hur mina blöta fingrar börjar kännas stela i kylan. Jag vill bara få sova.

Nomaden kommer ut och frågar om vi har någon mat vi kan ge till spädbarnen. Hon berättar att hon får dålig kontakt med den tystare av dem. Mitt hjärta sjunker som en sten. Nej. Vi har ingenting som ett spädbarn kan få i sig och behålla. Hon går in igen och jag känner att jag inte kan hålla tillbaka tårarna längre. Det hade varit mer humant om de fått gå samma öde till mötes som sina föräldrar. De här fyra lever på lånad tid. Även om vi hade kunnat ta oss till Eiderhamn innan de minsta hann svälta ihjäl så har det har alltid varit en stad med för många barn i. Krig och jobb som försvinner lär knappast att göra saken bättre. Det går inte att rädda alla, och de här är för små för att ha en chans på egen hand.

Ni har en flaska med fingrar i, och ni har inte ens komponerat färdigt ert förbannade utpressningsbrev? Fanns det ingen botten för hur lågt de här avskummen kunde sjunka? Ni stympar en stackars kvinna och har sen mage att stå och drälla i väntan på folk ni kan ”eskortera” medan hon går bort i brännsjuka innan ni ens hinner lämna ert jäkla papper. Jag känner hur ilskan bubblar upp. Jag måste ut härifrån. Jag lägger papprena i elden och tar med mig flaskan ut. En bit bort ser jag ett stenigt skogsparti. Jag kastar flaskan så hårt jag kan mot stenblocken samtidigt som jag tillåter mig själv ett ljudlöst skrik ut i mörkret, vinden och regnet. Jag står kvar ute och bara andas en stund. Sen åter in i vår temporära bostad.

Det känns som att jag knappt hunnit sluta ögonen när det låter som att det slår ner en blixt precis bredvid oss. Plötsligt kastar hon sig upp ur sin bädd och sätter av ut i regnet. Vad i all världen håller hon på med?! Upp och iväg efter. Varsk tar sig ut precis efter. En till ritualplats? Inget fanstyg runt oss vad jag kan se. Jag slänger ett öga på Varsk, men han verkar inte heller se något oroande för stunden. Jag tar mig fram till henne där hon står i cirkeln och känner hur det innanför den stora stencirkeln är som att kliva in i ett storkök. Regnet avtar, vinden mojnar men det blir istället hiskeligt varmt. I mitten står en stor sten som är varm nog att den glöder. Jag känner hur den strålar av hetta, men hon verkar inte känna det alls. Precis som ovanför Klustret lägger hon handen på stenen. Efter ett tag kliver hon ifrån den. Hennes ljusfé har gått samman med en annan och skiftar nu i fler färger. Det fanns någon slags kraft där på samma sätt som på Glimmerö, men hon valde att inte ta den. Hon resonerar kring vad som hände sist och jag är faktiskt imponerad över den självbehärskning hon visar trots omständigheterna.

Men så kommer det… Hon tänker prompt sova här istället för i lägret vi byggt upp. Jag förklarar att vi inte kommer att kunna sova alls om vi två som vaktar dessutom ska vakta på två olika ställen. Och ingen av oss kommer att göra någon nytta om vi måste hållas oss vakna och alerta hela natten. Jag påpekar att vi då behöver flytta allihop hit. Hon säger att hon klarar sig själv, att vi borde gå tillbaka till de andra, att hon inte behöver någon som håller vakt där hon sover… ensam… på någon slags ritualplats mitt ute i skogen… inte mer än en kort promenad bort från den plats där ett troll nyss slog ihjäl en massa människor… ett par stenkast från en väg där allt möjligt pack stryker runt. Fattar hon inte hur orimligt det här är?

Nej. Att lämna er ensam är inte ett alternativ. Mitt uppdrag är att hålla er vid liv. Jag skiter högaktningsfullt i vad ni tycker i den frågan. Ni har två alternativ. Beslutet är självklart ert och jag kommer att acceptera vilket av dem ni än väljer. Ni beslutar alltså att det här är platsen där det ska sovas? Dåså. Då går jag och hämtar de andra. Jag är för trött för att dalta runt mer i natt.

Jag vill bara få sova.”

Eskil:

Iselin:
“Barnets skrik skär in i medvetandet hela tiden, kan den inte vara tyst nån gång? Förhoppningsvis är inga andra rövare ute på vägarna i det här vädret. Pål-Albert ber mig att bära ett av barnen. Jag vill inte, men hans sorgsna, allvarsamma blick gör att jag inte har hjärta att säga nej. Hon vill först inte, backar undan. Jag känner mig trött, packningen är tung och så vill inte ungen låta sig bäras. Hur gör man då? Jag är inte skapt för att tas med barn, eller med hundvalpar, kattungar, eller hästar, tydligen, får jag motvilligt erkänna. Jag har inte tålamod nog. Till slut får jag upp henne. Vi har hamnat på efterkälken och det är tungt och långt. Jag låter magiskt spela en visa som far sjöng för mig när jag var liten. Kanske kunde det hjälpa henne. Vart är vi ens på väg? Bort en bit. Ja. Men hur långt? Mina armar blir snabbt trötta. Det går fortare om vi bär barnen istället för att låta dem gå själva, tyckte Pål-Albert. Knappast troligt. Efter en evighet hittar Ella en yta som verkar bra att slå läger på. Men det regnar och vinden tilltar allt mer. Mina armar värker och jag är trött och uppe i varv samtidigt, men det går knappt att få fatt i en enda rak tanke. Ella och Eskil spänner upp tak över oss och lägger ut filtar så vi kan sitta utan att bli dyngsura. Är det såhär det ska vara jämt numera? Hur mycket har det inte regnat på senaste tiden? Orimligt mycket. Har vi upprört ett regnväsen, eller vad är det frågan om?

Pål-Albert är tyst, sammanbiten och medtagen. Det är nästan otäckt att se honom så. Han brukar inte vara sån. Mina tankar vandrar vidare. Marell, jag har nästan glömt henne. Vart finns hon? Boken. Jag hade mina aningar men inte kunde jag tro att det skulle vara sant. Ville inte att det skulle vara sant. Kan inte kärleken få vara okonstlad och enkel för en enda gångs skull? Hon kommer ju aldrig tro mig. Och jag vet inte hur jag ska säga det. Pål-Albert vet kanske på råd, men han är inte helt närvarande, faktiskt inte sedan Galtvik, begravningsplatsen och spådomen. Och yxan med tillhörande ägare, som ett sista crescendo. Nu måste han skaka av sig det där. Ja, alltså skuldkänslorna över att ha överlevt sina fränder. Skadorna efter yxan tar den tid det tar. Kanske talar jag till mig själv mer. Jag måste skaka av mig det här. Lukten av metall i näsan och något än vidrigare, lukten av inälvor. Synen av lemlästade kroppar i drivor. Mörkret var för en gångs skull välkommet så man slapp se alltför mycket av förödelsen. Värre var det när jag tände mina ljus och de svepte fram över kropparna. Då ville jag nästan kräkas igen. Marells bror. Det är så annorlunda när det är fän som dör tycker jag. Deras annars så levande ansikten med morrhår och så blir så otroligt stilla och döda när de avrättas, nästan mer stilla och iögonfallande än människor. Det var otäckt att trollet var så snabbt och ljudlöst. Hur ska man värja sig mot sådant? Vilken magi måste man- Ella frågar mig om jag kan göra upp eld trots att det regnar. Jag har försvunnit iväg i tankar. – Det kan jag försöka, svarar jag lågmält. Dels för att jag inte vill ge Eskil några ytterligare idéer och dels inte riskera att de blir besvikna om det mot förmodan skulle misslyckas. Jag är trött och det har varit en lång dag.

Eskil har hittat en annan bättre plats för oss att slå läger på, en gammal husgrund som har låga murar som kan ta lite av vinden. Vi går efter honom och när han går in genom dörren som fortfarande är upprätt så stannar han till, går ut igen och in… ut. Hans uttryck och ansikte förändras drastiskt. Ungefär så som när Fabia ska ut i mörkret själv. Hon blir likblek, nästan grön och börjar stamma. Han är tydligt påverkad av något, men han slår initialt ifrån sig när Ella frågar. Barnet skriker fortfarande. Han har sett något. Kan Ella se efter? Ella går prövande in i ruinen. Vad håller de på med? Eskil är väl inte rädd för vare sig spindlar eller gamla löv eller stenmurar? Vad rör det sig om? Då ser jag det. Eskil gråter. Trots regnet som också väter hans ansikte så är det tydligt att han gråter. Jag blir helt handfallen inför denna upptäckt och vet inte vad jag ska säga. Om jag ska säga något eller om det bara gör saken värre. Jag förblir tyst och översköljs av motstridiga känslor. Nej! Eskil får inte bryta ihop! – Ta sig samman, dvärg. Tänker jag för mig själv. Minns hur farfars ord dånade i eksalen, vem var det han skällde på? Någon ur Falims? Vad hade de för problem?

Eskil och Ella sätter igång med de praktiska bestyren istället för att gräva ned sig, spänna tältduk och täcka marken med grenar och ruskor, göra en eldstad. Jag tänder elden efter lite motgångar, håller händerna med eldsflamman nära, nära det fuktiga fjolårsgräset och löven. De torkar snabbt och elden flammar upp. Det känns varmt och härligt att kunna få upp värmen ett slag. Jag värmer mina egna skor på magiskt vis och gör samma med barnens fötter så de ska slippa frysa. Det är nästan så kallt att det slår andedräkt ur munnarna på oss, om det inte hade varit för att det är så fuktigt redan.

Ella tror kanske att jag inte ser, men även hon gråter efter ett tag när Rakel talat med henne och hon i sin tur talat med Eskil. Pål-Albert införlivas i samma allvarliga nyheter. De måste sluta gråta. Inget blir bättre av det. Jag sätter mig på andra sidan elden och plockar fram ett ljus, en fjäder, kristaller och en liten bägare med vatten. Försöker koncentrera mig, hitta in i mig själv. Det är svårt när spädbarnet skriker, men jag lyckas tillslut skärma av mig och inom mig så går jag fram till stenröset ett par dagars färd hemifrån. Jag samlar stenar och tänder elden med mina elddon och går sedan rakt in i den. Där finner jag den grönskimrande gnistan som brinner i mitt bröst och kanaliserar min egna kraftkälla för att frammana en osynlig tjänare som kan hjälpa oss att hålla styr på tältdukar, täta taket och lägga mer ved på elden så att Eskil och Ella äntligen kan sätta sig. Ella blir orolig först innan hon förstår vad det är som gör att tältduken spänns ut och pinnar flyger genom luften. Eskil ser förundrad ut, jag värdesätter de tillfällen då han smälter inför magin och förstår dess värde. Det gör mig glad att han verkar förstå. Men det är så korta stunder, så man får uppskatta de man får.

Han berättar lågt att han klev in i Timmerdalens kyrka när han öppnade dörren och att han där klev rätt in på sina barns begravning. Men de lever väl? Jo. Men kanske var det en föraning eller ett tecken? Resonerar Ella. Men så kan det väl inte vara? Han frågar om vi hörde honom skrika, när då? När han gick in i husgrunden. Nej, han hade inte skrikit. Har han varit med om något övernaturligt? Passerat igenom en ficka i verkligheten? Rest mellan planen? Det känns helt osannolikt, jag hade väl märkt något då, som med Pål-Alberts sannsynslins? Något är i görningen. Först drömmen och nu det här.

De yngsta barnen kommer dö om de inte får mat närmsta dygnet. Det var det Ella grät över. Deras död var vad jag önskade för några timmar sedan, men nu känns det som en helt makaber önskan. Har jag helt tappat greppet om människovärde? Men jag kanske får erkänna att det saknas viss förankring kring detta ämne i mig. Jag saknar erfarenheter och perspektiv. Men helt sanningsenligt så hade det varit enklare om trollet hade dödat samtliga så att vi slapp hantera det här också. Rakel verkar i alla fall ha viss kunskap, men få fram mat till de minsta kan ingen av oss. Inte ens Pål-Albert med Rins försyn.

Hur ska vi rädda de här barnen? Någonstans måste det väl finnas någon släkting? Vad fick vi med oss för brev när vi gick igenom deras packning? Vi läser. Inget av värde för det här problemet. Men enligt ett brev så finns en drake vid något läger i Dovheim. Hur fantastiskt är inte det?! Den skulle man se. I väskan ligger ett hotbrev om betalning och en flaska med avhuggna fingrar. Vad är det här för sjuka människor!? Rätt åt dom att de dog då.

Ciara Lókë har varit framme hela tiden senaste timmarna och flugit intill mig. En blick av samförstånd mellan Rakel och mig ibland. Hon ser den också.

Vi lägger oss och försöker sova. Efter en kort stund slår ett blixtnedslag ned någonstans intill och jag känner en enorm magisk urladdning som gör hela luften skallrande av aktivitet. Jag blir klarvaken. Ciara Lókë flyger iväg snabbt i en riktning och jag tar mig upp och springer efter hela vägen till en stenformation, lik den på Glimmerö. Och när jag går in mellan stenarna så är det som att gå in i en varm vind, gräset är torrt här. En formation glöder och ovanför den skimrar en annan ljusfé. Har den kommit ifrån en annan dimension, ett annat plan? Det känns nästan så. Blixtnedslaget kom ju dock inte med någon ny “fé” på Glimmerö. Kom dom med… var det Virgilias rustning som var magiskt laddad eller blev den det av… en attack utifrån. Den mörka som sänder skydd till marken. Skogsguden eller vad var det? Får fråga Pål-Albert. En skärva av den vita, något trollet hade respekt för. Det är henne de är ute efter. En bit av en… varelse? Bör vi se upp här då? Beckdemonen. Elden i skogen kanske uppstått till följd av samma orsak som här? Därför letade hon. Det måste vara meningen. Människor längs vägen, Marell? Bär kanske på de som kom då, med elden i skogen. Är fän värdiga? Hon har valt en stark värd. Jag ska vårda det ömt. På platsen finns en välkomnande kraft som jag forcerar och insuper, det är bättre än knekt, inget världsligt bekommer mig längre och sen når jag nästa lager där Ciara Lókë smälter samman med den andra skärvan. Måste fråga de andra om blixten i båthuset. Har Rakel magi? Shamansk sådan kanske? Ett bra kärl en tid. När förlorade hon den? Kanske när magin blev starkare i världen. Stjärnorna binds samman till stjärntecken för min inre syn, insikterna glider redan undan.

Tredje nivån är ren urkraft, platsens egen magiska nod som på Glimmerö? Pål-Albert sa att den blev tom, död. Nej, stopp, nej. Jag kan inte ta den då. Jag vet vad de sagt på akademin. Men det går inte. Jag backar mentalt och som i en dröm försvinner de överväldigande insikterna. Svalnar av. Kan det vara möjligt? Ciara Lókë svävar runt i sin nya färgskiftning, hon flöt samman med den nya skärvan, hon tittar rakt på mig, är känslan jag får.

Ella och Eskil gör sig påminda. Oj. Jag hade inte märkt att de var där. Jag vill stanna här, försöka förstå. Ella vägrar låta mig vara ensam och tänker flytta hela gruppen hit om jag väljer att stanna. Det skrikande barnet? Här? Men snälla nån. Jag är säker och trygg här. Jag sätter mig ned i gräset. Det är helt underbart här, doften av gräs, het luft mot min kind, jag känner mig stark och fri. Obunden löften och kvitt förväntningar. Kraften lockar och jag dras till den som björnen till honung. Tänk om ändå.”

Prolog – Episod 23 – Avslut

Eskil och Ella återvände till det första lägret för att väcka alla där och flytta lägret. Eskil talade kort med Pål-Albert om ifall det fanns något hopp för de minsta barnen. Gnomen var också han nedstämd och sjunken i tankar, men ville försöka utreda saken i bön efter att han sovit. Eskil godtog detta och höll en första vakt, mestadels fokuserad på att lugna spädbarnen. Övriga somnade. Ella låg nära Iselin, som i sin tur låg nära stenportalen i mitten.

Den mycket aktiva magiska kraften på platsen tog sig enkelt in i Iselins dröm, och hon upplevde hur hon euforiskt flög omgiven av ren magi som en del av den. Drömmen ändrade dock karaktär, och plötsligt fann hon sig svävande i ett oväder. Nedanför sig såg hon ett skummande, virvlande hav, och i detta en kantrad eka. Hon förstod genast att det var hennes förlorade bror hon såg i vattnet, och dök ner mot honom. Han sjönk snabbt, men just som han verkade förlorad slog en blixt ner och lyste upp hans konturer i djupet. Iselin slog ner i vattnet och sträckte sig mot honom, och lyckades där börja dra honom till sig från djupet. När hans hand mötte hennes och hon vände blicken upp mot stormmolnen ovan upplevde hon återigen en möjlighet att dra dem båda upp därifrån. Hon försökte, men fann inte kraften i sig att rädda dem båda, och behövde släppa handen för att inte själv också drunkna. Med ett ryck vaknade hon från mardrömmen.

Också Pål-Albert hade en dröm, samtidigt som Iselin. Hans dröm var stressad från första början, utan att ursprunget var överskådligt. Han behövde röra sig snabbt i skogsmiljö, och jagade visst något. En räv, en manifestation av pesten, som närmade sig hans älskade Gelderbacka där också hans fru och barn var. Plötsligt var trollet också där och de jagade tillsammans. Pål-Albert förvandlades till en fågel och följde trollet för att med gudomlig kraft bereda en väg för dem båda. När de nästan var ikapp räven upplöstes den till en väldig massa av den grå, äckliga massa som gruppen tidigare stridit mot. Denna massa formade en flodvåg som sköljde över byn och förintade den, och Pål-Albert vaknade också han med ett ryck i den magiska cirkeln.

Efter ett kort samtal om sina drömmar vände sig Pål-Albert till Eskil. De talade åter om spädbarnen. Pål-Albert ansåg att det bästa nog vore att forcera till nästa by i hopp om att hitta en amma där, men tillade att de inte var kapabla till det. Eskil höll med, och ansåg också han att riskerna var för stora. Iselin vände sig från samtalet för att inte ta in det, men insåg ändå på ton och tårar att det nog inte skulle sluta väl. Således bestämdes det att gruppen skulle kvarstanna till morgonen och se om något kunde göras då. Pål-Albert återgick därefter till sömn, och Eskil försökte passa vakten till Iselin. Ella visade då att hon varit vaken, och erbjöd att ta den så övriga fick vila. Eskil förvånades över att hon varit vaken utan att säga något, men accepterade. Ella vaktade sedan till gryningen för att åter väcka Eskil och själv somna nära Iselin.

När de sedan vaknade sov fortfarande Pål-Albert, och ingen av dem visste hur länge han skulle behöva sova för att vara redo inför dagen. Eskil gjorde ett försiktigt försök att väcka honom, men lät honom fortsätta sova när han inte svarade tillräckligt. De väntade i obehag, tills Rakel antydde att ett av spädbarnen verkade sämre. Då väckte Eskil Pål-Albert, och de två gick iväg något från övriga för att prata avskilt. Iselin fokuserade istället på stenportalen, medan Ella och Rakel gråtandes satte sig vid de större barnen.

Väl avsides blev det snabbt klart att det inte fanns hopp för spädbarnens överlevnad, utan att fokus låg på vad som var rätt att göra nu. Pål-Albert övervägde att sätta ut dem till de gudar som trollet talat om, och sätta sin tilltro till dem. Eskil sa sig inte förstå honom i det. Istället framförde Eskil att han hade något att berätta relaterat till dem som inte löste problemet, men åtminstone ledde nånvart. Han berättade om sitt möte med Ro, en kraft eller väsen som räddade hans barn från sjukdom och gav honom ett uppdrag. Det var denna Ro som gestaltat sig som en lång blond kvinna i grönt, och hotat honom med visionen av barnens begravning. Eskil uppfattade inte henne som någon god varelse, men att de två ändå strävade mot ett gemensamt mål. Enligt Ro skedde ett angrepp på själva världen och verkligheten, inlett med det stora skalvet då väven mellan världarna för första gången sprack. Sedan dess har otyg läckt mellan världarna, och det ska bland annat vara den grå massan som gruppen påträffat. Relaterat till det, och än värre, var att det “bortom världarna” finns ett mer definitivt hot. Ett mörker och urkraft, kallat Djupet, med kraft att förinta själva Lohra om det får tillträde. Detta mörker hade Ro sagt att hon och andra försvarar mot, men att kampen blivit allt mer ansträngd och nu desperat. Hon hade därför ålagt Eskil och andra som honom med ett uppdrag, och givit honom den märkvärdiga smideskedja med en klocka som han burit runt halsen. Denna klocka ska ha kraften att samla något från personer när de dör, som skulle hjälpa Ros sida i kampen. Eskil var därigenom utvald av Ro för att, i hennes ord, döda och samla in med klockan. Eskil påstod att han aldrig använt klockan, men att han övervägde det nu när det ändå inte fanns hopp för spädbarnen. Pål-Albert frågade honom om hans påstådda förevändning att resa ut efter arbete, och Eskil medgav att om det nu var så att han skulle behöva döda var det enklare att inte vara kvar i sina hemtrakter. Pål-Albert sa då att om klockan inte brukades för detta borde Eskil kasta den, och de närmade sig samförstånd. Efter ytterligare lite diskussion landade de i att Pål-Albert skulle döda barnen och Eskil ringa in dem till Ro. De återvände så till lägret, där deras blotta åsyn klargjorde att hoppet var ute. Väl där berättade de kort om vad som skulle göras, och ingen motsatte sig. Ella frågade om detsamma behövde gälla de större barnen, men för dem hoppades männen fortfarande att nästa by skulle erbjuda en lösning. De hämtade spädbarnen och gav sig av en bit bort igen.

Iselin hade under tiden beslutat sig för att hon behövde absorbera platsens kraft, och hade brutit ner det motstånd som platsen uppbådade. Så snart som hon lyckades kände hon att hon själv blev starkare, medan glöden i stenportalen sakta falnade och regn omedelbart började falla också innanför cirkeln.

Ute i skogen förberedde de med tunga hjärtan en lämplig plats, både för dåden och för att sedan begrava barnen. Pål-Albert bad för och dödade sedan det minsta barnet med en kniv i hjärtat. Eskil ringde i den helt tysta klockan. Barnet dog utan att något övernaturligt inträffade, vad de kunde avgöra. Sedan samma med det andra barnet. Efter en kort begravningsrit vände de tillbaka mot lägret. Där hade Rakel och Ella redan packat ihop allas packningar undan regnet, och hela gruppen kunde kort därefter lämna platsen och återgå till vägen österut.

Någon timme passerade utan händelser. När de närmade sig Hurle och slutet på Bornepasset såg de en parallell väg in mot Hurle by med ett flertal armévagnar på. Ytterligare något närmare såg de ett stort antal tält i Ros&Liljas färger på ängarna intill byn, både resta och som höll på att resas. Rakel förklarade att det fanns en avlastningsplats med kranar vid kusten norrut, och Eskil la ihop att det som byggdes här var en utpost till det stundande kriget. Då byn var intagen, om än av allierade styrkor, fanns knappast någon chans att någon i byn skulle kunna erbjuda dem hjälp, och de undvek helt att närma sig byn.

Gruppen började nu röra sig en god bit av vägen, med Ella som spejare i vägkanten. På så vis rörde de sig en ytterligare distans, och Iselin passade på att fråga ut Eskil om lägret de sett och hur militära insatser gick till. Han svarade grundläggande på alla hennes frågor. Barnen började nu gradvis och försiktigt ställa frågor om när de kunde komma hem, och var deras föräldrar var.

De mötte en hel del trafik på vägen, som Ella enkelt undvek. En man i en extravagant hatt med fjäder, ensam till häst, stannade dock till intill hennes position och riktade en fråga som lät som rent nonsens åt hennes håll. Hon svarade något ungefär lika oklart och mannen försvann mot Hurle. Någon timme senare kom han från andra hållet, reciterade något om att inte ha haft någon lycka i väst, och passerade åter Ella som tecknade att allt var klart till resten av följet.

Framåt kvällen fann de en lägerplats, och iordningställde denna medan Pål-Albert täljde leksaksnäsor åt barnen. Tillsammans andades de ut en smula, och tog en ny titt på breven de samlat. De uppmärksammade åter att det ena barnet, Smilla, verkade ha en moster i en by som hette Fagern. Rakel berättade att byn låg söder om Eiderhamn, på ungefär samma avstånd som de hade kvar dit, och att man därifrån troligen kunde resa sista biten med båt. Pål-Albert uppmanade därefter Eskil att framföra vad han tidigare berättat om Ro för de andra, och Eskil accepterade. Så följde en liknande redogörelse inför alla. Han berättade att hans familj varit mycket svårt sjuka, liksom flera i hans hemstad. Han hade bett om hjälp till vad som helst, erbjudit vad som helst, och fått svar av denna Ro som räddat dem. Andra dvärgar i staden vallfärdade till kyrkan för att prisa miraklet som skett, men han kände sig säker på att inga gudar var inblandade. Han berättade också att hans halskedja hade varit hälften blank när han lämnade sitt hem, och att länkarna svartnat allt snabbare på sistone. När själva klockan förlorat sin blanka halva vaknar djupet, hade Ro sagt, och världen förintas. På Pål-Alberts uppmaning tog han fram kedjan och tittade på den. Trots att de offrat spädbarnen hade svärtan börjat sprida sig till ytterligare en blank länk, som om det inte hade räckt eller ännu inte haft positiv effekt. Han avslutade med att säga inför gruppen att han inte avsåg att döda någon bara för detta syfte, vilket kunde tolkas som att han tänkte avstå även om det resulterade i att Lohra förintades till följd.

Iselin bekräftade det som Ro sagt om att sprickor uppstått mellan världarna, eller åtminstone att liknande tankar diskuterades i arkana kretsar. Det antogs ha ett samband med att allt fler får magisk gåva, och att magin i sig självt verkar starkare nuförtiden. Rakel berättade åter om skogsområden i närheten av hennes hemby, strax sydöst om dem, där det talats länge om att magiväven var trasig eller tilltrasslad. Iselin berättade så till sist för dem alla att hon sett en annan ‘skärva’ liknande Ciara Lókë hade sammanfogats med hennes, och att hon fått med sig ny urkraft från platsen. Innan de alla blev för trötta berättade Eskil att han noterat att trollet hade haft vapen med inristningar gjorda av en känd mästersmed, Aina Borvang, som är hans släkting. Hur ett naturväsen hade kommit över mästersmidda vapen kunde han inte svara på, men verkade fundera på.

När så natten föll tog Pål-Albert som vanligt det första vaktpasset, och därefter förflöt Eskils pass utan att något särskilt hände. När det blev Ellas tur att vakta framåt morgonen hände däremot något stort. Hon såg ett blått ljussken mellan träden från vägen, och väckte Iselin. Till henne sa hon att ett ytterligare ljussken hade skådats, och att de skulle gå för att se efter utan att väcka de andra. Iselin följde entusiastiskt efter. När de kommit en god bit från lägret i riktning mot lägret förde Ella snabbt och inövat en kedja över Iselins hals, som genast drogs åt. Hon höjde därefter en hand för hennes mun och drog en dolk mot hennes hals, och väste åt henne att vara tyst och fortsätta gå framåt. Iselin följde chockat instruktionerna. Framför henne uppenbarade sig mannen i den märkliga hatten, med en ljusblå lykta och två hästar redo på vägen. Ella ledde Iselin mot dessa för att föra henne därifrån. När de kom fram försökte Iselin att kasta en besvärjelse, men kände omedelbart smärta från halsbandet. Det var av samma slag som det som grävlingen burit på Glimmerö, och inget av Iselins krafter manifesterades. Hon gjorde inget motstånd när hon därefter lastades upp på Ellas häst för att föras bort.

I lägret vaknade Eskil och därefter de andra av ett märkligt, intensivt kraxande. Där fanns plötsligt den drakliknande fågel de sett på Glimmerö, som slog med vingarna mot Eskils sköld och därefter flög i riktning mot vägen. De noterade också att varken Iselin eller Ella syntes till någonstans. I bara strumporna for de upp och Eskil greppade efter en yxa, varpå de sprang i fågelns riktning. När de kom närmare vägen öppnade terrängen sig något, och de såg på avstånd hur Ella manade på en häst med Iselin på, och att ytterligare en ryttare följde intill. Ella nickade åt Eskils håll, och de båda ryttarna började försvinna bort längs vägen med tre förvirrade löpare och en magisk fågel efter dem.

“Ella”:
“Det värker i hela kroppen av trötthet och jag känner mig frusen in i märgen när jag väcker de sovande och informerar om att vi behöver flytta på oss igen. Vinden och regnet piskar mig i ansiktet medan vi plockar ner vårt vindskydd innanför husgrunden och flyttar oss till stencirkeln. Från kyla och väta in till värme. Jag hör vinden vina utanför, men här är allt stilla. Jag känner hur värmen mjukar upp mina kalla och blöta fingrar och leder. Varsk tar vakten, så jag kan äntligen få somna om… igen.

Jag vaknar till av att hon hastigt sätter sig upp. Hur hon andas uppjagat, men hon verkar inte rusa iväg den här gången. Troligtvis en mardröm eller nått. Jag fortsätter att hålla ögonen slutna och försöker somna om. Men värmen som tidigare kändes så skön är nu tryckande och kvalmig. Bara några minuter senare hör jag att även Brynen rör på sig. Även han verkar ha drömt någonting. De båda pratar om sina drömmar och han kommer över och ger henne en kram.

Jag tror att jag har svårt att tänka riktigt klart. Värmen, tröttheten… Vid Vorog, måste ni prata om det här mitt i natten när det äntligen finns en chans att sova? Jag blir irriterad på min egen irritation. Nej, såklart. Det är klart att man inte somnar om direkt efter den typen av drömmar de beskriver. Jag uppskattar att hon inte går iväg så jag kan fortsätta ha uppsikt över henne nu när vi befinner oss såhär öppet och utsatt. Jag fortsätter hålla ögonen slutna och hoppas att kunna somna om snart.

Brynen och Varsk börjar prata om spädbarnen. Jag känner hur sorgen bygger upp i kroppen och jag är genast klarvaken. Jag lägger mig inte i deras konversation. Jag kan inte se annat än mörker i deras framtid, men jag önskar så att få höra att de ser något hopp som jag inte kan se. Ingenting av det jag hör ger mig något lugn.

Efter ett tag frågar Varsk om hon vill ta en vakt eller om de ska väcka mig. Med hennes konsekvenstänk bara den här natten? Nej, inte en chans att jag skulle lämna en vakt till henne ensam just nu. Jag gör det klart att jag är vaken och att jag tar nästa vakt. När Varsk vänder sig mot mig är det en blick av misstänksamhet som möter mig. Jag är verkligen trött, för jag kan inte låta bli att störa mig på den blicken. De har stundtals rört sig tillräckligt nära för att jag ska kunna uppfatta varenda rörelse. Trodde han verkligen att jag inte skulle vakna när hon öppnade mun? Eller att jag kunnat sova genom hela deras konversation?

Jag tar mina timmar och låter övriga sova. Det är kvalmigt men lugnt. Då och då ser jag skymten av djur som rör sig utanför cirkeln. Ugglor som sveper ljudlöst i skyn. Rådjur, och harar en bra bit ut i skogen. Ingenting stort. Ingenting nära. Inga hot. Jag vet inte om jag ska tacka Mavara eller Quen för den här linsen, men den öppnar verkligen upp en ny värld av intryck.

Jag vrider mig varv på varv i bädden. Försöker hitta en sovställning som är bekväm utan att jag smälter bort. Men till slut får det vara nog. Jag tar mig upp och ställer mig utanför cirkeln en stund. Den kalla luften som möter mig i samma ögonblick som jag tar ett kliv utanför stenarna är helt fantastisk. Som att kliva ner i en jordkällare en gassande het sommardag.

Nomaden fokuserar på barnen, och oron i hennes blick skär som en kniv i hjärtat. När Brynen till slut väcks står det klart att inte ens vår livfulla och optimistiska prelat av Rin längre tror att det finns något hopp för de yngsta barnen. Han och Varsk går iväg en bit för att prata i enrum. Jag försöker hjälpa Nomaden med att få i de äldre barnen frukost, men mitt fokus pendlar mellan de två männen som samtalar tyst i skogen och alla därhemma.

Jag har varit borta för länge. Vi visste såklart att mitt uppdrag skulle ta tid, men för varje dag som går blir det nu mer och mer tydligt att saker blivit ännu sämre i Eiderhamn. Jag ser deras ansikten framför mig och jag ber till Rin att få se dem när jag väl kommer hem. Jag känner tårarna falla längsmed mina kinder. Även om de knappt vet vem jag är så gör jag allt jag kan för dem. De har en chans åtminstone. Men den chansen togs ifrån de här fyra barnen i natt. Det är bara en fråga om tid.

Jag känner hur en sval vind sveper över oss allihop. Den känns definitiv. Som att beslut har tagits som inte kommer att kunna bli ogjorda. Varsk och Brynen vänder tillbaka till oss och jag känner hur regnet börjar falla och kylan börjar tränga in i kroppen igen. Det är som om hela himlen börjat gråta över det som nu kommer behöva hända. Varsk bekräftar att de kommer att ta med barnen ut i skogen. Jag har aldrig sett honom så liten förut. Jag frågar om de stora barnen, men nej. Det finns fortfarande hopp om att hitta någon som kan ta hand om dem. Någonstans. Kanske i Hurle.

I hans ögon finns ett korn av önskan om ett hopp. Samma hopp som jag önskade när de två samtalade i natt. Men det hoppet finns inte. Han väntar på en bekräftelse. Inte bara från henne, utan från oss alla. Jag möter hans blick och ger honom en nick. Det här är vad som behöver ske. Det är inte ett lidande att dra ut på. Jag önskar så att jag kunde förskona honom från att behöva göra det här. Att jag kunde lyfta bördan från dem båda. Men det finns ingenting jag kan göra. Hon verkar ha svårt att ta in vad han menar ska hända. Han beskriver det och hon säger att hon förstår. Jag ser tusen tankar röra sig inom henne, men hon säger ingenting mer. Även hon verkar acceptera vad det är som behöver hända.

När jag sett dem gå iväg ut i skogen med de minsta tar jag ett djupt andetag, låter tårarna bli ett med regnet och fokuserar på uppdraget, på att se till att vi kommer iväg. Det är den enda bördan jag kan lätta just nu, så det är vad mina tankar krampaktigt klamrar sig fast vid. Stäng ner. Fokusera. Jag packar ihop allt som går. De ska inte behöva stanna en minut mer än nödvändigt på den här platsen när de är tillbaka.

Det är många ute och rör sig på vägarna efter byn Hurle. Både soldater och annat folk. Varsk föreslår att vi ska röra oss en liten bit upp i skogen parallellt med vägen. Det verkar klokt att hålla sig undan, men om vi inte ska vika av helt och ta en annan rutt genom skogen så känns det riskabelt att inte ha koll på vägen också. Den här gruppen rör sig inte så tyst och om någon skulle höra oss från vägen skulle det kunna vara svårt att uppfatta det i tid. Han föreslår att de rör sig i skogen och att jag går mellan dem och vägen. Bra idé!

Han har verkat lite frånvarande sen vi gav oss iväg idag, så jag var lite rädd att behöva vara själv i att se efter gruppen. Att barnen skulle vara för mycket även för honom. Men jag är verkligen lättad av att höra att han också kunnat föra undan känslorna nog för att kunna hålla fokus på här och nu. Så vi delar oss. Fortfarande inom synhåll så att jag kan teckna information till dem, men tillräckligt långt upp i skogen för att de inte ska varken ses eller höras från vägen.

Jag har nog med vegetation på sidan av vägen för att kunna ta mig ur synhåll innan någon ser mig. Jag märker att Varsk omedelbart plockar upp mina signaler när jag märker att de kan noteras från vägen eller när jag ser någon närma sig. Jag uppskattar verkligen den kompetensen.

Så till slut ser jag Värdens plym. Jag tar mig ner i vegetationen, precis som för alla andra. Han uppfattar tecknen utan problem, stannar och levererar sitt meddelande. Ja, självklart. Han rider vidare. Ingenting med den här situationen är optimalt, men det är vad det är. Värden återvänder ett tag senare med resten av instruktionerna. Äntligen. Han rider vidare. Är det verkligen äntligen? Jo. Det måste vara det. Om inte annat för de små som väntar därhemma.

Vi slår läger för kvällen på en av de mer avsides öppningarna. Brynen busar med de två barnen och jag är glad över att äntligen få höra dem skratta.

När barnen lagt sig tar Varsk upp vad han berättade för Brynen utanför stencirkeln. Om vad som egentligen hände med hans familj. Om vad hans halskedja symboliserar. Om vad som hände med barnen. Om Djupet. Jag försöker ta in det han berättar. Hade jag hört den här berättelsen från någon annan hade jag nog undrat om personen var riktigt klok eller bara spred lögner. Jag vill slå ifrån mig allt. Det är för främmande. Men från den här mannen… Jag uppfattar ingenting annat än genuin uppgivenhet från honom.

Jag sitter bara tyst. Tänker tillbaka på mitt tidigare liv. På det kall jag levde för under så många år. Om jag burit den klockan, kunde jag ha tillfört någonting till den här världen? Jag hittade min gräns. Passerade den till och med vid ett tillfälle innan jag bröt med mitt liv för en andra gång. Hade den rättfärdigat allt och dragit mig tillbaka och vidare över den gränsen?

Han påpekar att han inte tänker döda någon för det här syftet. Plötsligt känns oron som ett slag i bröstet. För Lohra? Nej. För Varsk. För vad den här bördan kommer att innebära för honom. För vad en person med så gott hjärta kommer att behöva göra. För konsekvenserna om han inte gör det. För hans familj. Ett simplare väsen ställer till med nog så mycket oreda när det gräver runt i ens sinne. Jag kan inte föreställa mig känslan om det faktiskt skulle hålla ens nära och kära i sina klor.

Natten går. Jag väcks ur en orolig sömn för att ta mitt pass. Min puls går på högvarv i vad som känns som en evighet. Jag har ju väntat på det här. Tiden i hushållet hos Vhizhya. Resan till Jarlsberg. Båten till Glimmerö. Allt helt enligt plan. Jag kunde hålla mig till skuggorna som följt med min roll. Sen kom allt strul på vägen. Kriget. Båten. Dagarna på Glimmerö. Allt jag behövt avvärja i Lejvi, i Klustret, i Lejdsvik. Så många jag behövt motivera till att ”ge fan” när hon rört sig öppet ute bland några av öns värsta avskum. Den typen av individer som inte skulle ha några problem med att unna sig några fingrar i en flaska, än mindre en hel hand. Inte enligt plan, men absolut hanterbart.

Men Varsk och Brynen… Det var aldrig meningen att bli involverad, att komma folk nära, att bli sedd, att möta några som genuint bryr sig. Eller att själv börja bry mig. Det är en knut i magen som jag aldrig behövt hantera under tidigare uppdrag. Jag tänker på den glädje som strålar från Brynen när han får leva rövare. Han är verkligen en prelat av Rin ända ut i fingerspetsarna. Jag önskar att fler barn fick träffa präster som honom. Att fler fick avsluta sin dagbränning med tabax-smyg. Att det fanns fler uppriktigt genuina och välmenande personer inom kyrkan. Och Varsk, denna trygga klippa. Jag tror inte du vet hur mycket mer än respekt jag känner för dig. Men det är nog bäst för alla. Jag kan inte svika mitt uppdrag, trots att det betyder att jag sviker det uppdrag du gav mig. De här pengarna kommer göra enorm nytta för barnen därhemma, speciellt med tanke på vilka tider vi befinner oss i nu. Vad jag eller någon annan känner om det hela för stunden är oväsentligt.

Ett blått ljus i skogen. Värden är här. Det är dags. Men jag känner ingen lättnad. Ingen stolthet.

Jag får henne att följa med ut i skogen tills jag ser signalen igen. Jag är redo med halsbandet som jag burit med mig i över ett halvår nu. Den sort som jag så väl kände igen på grävlingen. Dolken vilar tryggt i min hand på nytt. Min gamle trotjänare. En hand över munnen och en spets mot strupen. Snälla, för Ebers skull, håll dig tyst. Trots hur det ser ut vill jag verkligen inte att du eller någon annan här kommer till skada.

Medan jag tar mig upp på hästen hörs det plötsligt ett högljutt kraxande borta vid lägret. I ögonvrån ser jag hur hon börjar göra magiska gester. Jag önskar så att hon kunde låta bli. Att hon inte behövde känna smärtan från halsbandet. Men jag kan inte göra annat än se på när hon stelnar till av smärtan från sin hals. Värden får upp henne framför mig på hästen och tar sig sen upp på sin egen.

Ut från skogsbrynet ser jag en stor fågel med vita ögon komma flygandes, följt av Varsk och sedan Brynen. Jag möter hans blick och ger honom en kort allvarsam nick. Det här är vad som behöver ske. Din roll som livvakt är tyvärr över för den här gången. Liksom snart min roll som Herde.

Sen manar jag på hästen i galopp för att äntligen kunna föra Skörden dit hon ska.

Fan…”

https://open.spotify.com/track/2OVLnc9ZWG7GycD2hkD1rY?si=71c43bed25b24b69

Eskil:

Iselin:
“- Inte ett ljud.
En skarp knivsegg mot min hals. Ella… Det trodde jag aldrig. Hennes röst är mörk och väsande, helt olik sig. Hennes händer hårdhänta. Jag borde ha förstått att det är väsensskilt att hon, som aldrig sett min ljusfé, plötsligt skulle se den. Jag känner mig dum, förstummad och förrådd när hon för mig upp på en häst. Hennes kompanjon har en färgad ljuslykta och en riktigt ful hatt. Det är barden vi mött på vägen.

En enorm smärta river in i mig när jag försöker lägga en enkel besvärjelse för att förvirra mina kidnappare. Jag tappar fullkomligt andan och det känns som att jag ska kvävas när kristallerna gräver sig in i huden mot min hals. Ett antimagi-halsband. Jag tappar helt förmågan att agera.

Varför har hon skyddat mig från alla faror längs hela vägen när hon ändå tänkt vända mig ryggen? De vill ha mig levande, förstås. Så dum jag har varit! Jag borde veta bättre än att lita på någon utan förbehåll. Men jag litade på att Vhizhya hade kunskap om sitt folk. Tänk om hon är en del av det här? Är på deras sida? Hur hamnade jag här? Varför?

“Kanske skulle du kunna se Ella som en vän” sa Pål-Albert. Hade mor inte rätt hela tiden? Man beblandar sig inte med lägre stående folk. Men det tyckte prompt gnomen att jag skulle fundera ett varv kring. Dumdristigt visade det sig!

Han och Eskil kom springande innan hästarna satte av. Jag såg mest deras silhuetter i dunklet. Kanske har de alla varit en del av det? Ella nickade till tack innan hon manade på hästen. Gnomen satte sig ju i respekt i Galtvik. Eller vänta. Var det kanske Ella som satte sig i respekt hos halvorchen? Det vore inte otroligt, visst stod hon i hans blickfång? Så skulle det kunna vara. Är det också därför det var så lugnt för oss i Klustret? Ella… Om det nu är hennes rätta namn. Inte konstigt att hon verkade bevandrad i rövarkulan och klarade av tjärdemonen så snabbt, med bara två små knivar, när jag behövde utöva stark magi för att få den att smälta sönder.

Mitt huvud. Jag kan inte tänka. Hela kroppen skriker som av tusen och åter tusen nålar. Jag har fortfarande svårt att andas.

Om jag bara hade varit starkare. Försiktigare. Eskils berättelse sköljer över mig. Är världen på väg att gå under? Det fyller mig med en enorm skräck. Inte över mitt eget öde utan för Lohras skull. Den föregående natten var omvälvande på många sätt. Trollets massaker. Eskils syn. Min och Pål-Alberts drömmar. Spädbarnen som tynade bort. Krigsförberedelserna och så Eskils berättelse om Ro.

Jag hade drömt så kusligt. Jag var uppe och flög bland blixtar och uråldrig kraft. Svävade tyngdlöst. Som en virvel av magisk kraft. En blixturladdning kastade ett sken över scenen under mig. En ung mörkhårig man som var fast i en eka som kapsejsade och som slukades av det mörka vattnet. Jag såg bara konturerna som lystes upp av ännu en blixt. Jag störtade ned i det kalla vattnet och det smakade salt. Jag kunde inte nå honom. Jag försökte att forcera mig själv nedåt, kraften talade samma språk som jag. Ja! Jag fick fatt i hans hand. Höll den. Men jag orkade inte dra upp honom, han sjönk. Vi sjönk. Jag behövde andas. Jag skulle komma att dö om jag inte andades snart. Lungorna kändes som att de höll på att sprängas. Jag måste släppa för att inte själv drunkna. Förlåt mig Jasper.

Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp. Såg mig desorienterat om. Pål-Albert vaknade på samma sätt som jag. Hade han också en mardröm? Han hade drömt om trollet och att de gjorde gemensam sak i att jaga en räv som spred pestsmittan bland gnomerna, och som sedan tog gestalt av tjärdemonen som slukade allt. Inte kunde väl drömmar betyda något? Mina kinder blev blöta av tårar. Efter Rakels berättelser och hennes påminnelser om att folk dött i drömmar så kunde jag inte låta bli att lägga viss vikt vid dem. Kommer jag att komma försent? Jag är inte stark nog. Snälla Jasper, håll ut.

Eskil sitter en bit bort, orörlig med ett av barnen i famnen. Han är så stel, jag undrar om han sett något, men det har han inte. Pål-Albert försöker få fatt i papper och penna för att skriva ned sin dröm men allt är utspritt för att torka. Eskil visar vart de lagt gnomens pinaler. De talar om barnen. De små har inte långt kvar. Hur kan det gå så fort? De skriker ju fortfarande av och till. Då finns det väl liv? Hopp?
Jag vänder mig om. Orkar inte ta in det. Eskil kommer runt och frågar mig om jag kan hålla vakt det sista så gnomen får sova. Jag blir förvånad av frågan, men också smickrad på ett sätt. Men Ella vaknar snabbt, som att hon inte sovit utan legat och lyssnat istället. Hon tar vakten. Förrädaren. Men det visste jag inte då. Jag lägger mig igen.

Jag vaknar av svaga snyftningar. De andra gråter och ser sammanbitna ut. Jag känner på den skimrande stenen, den är varm men inte glödhet. Jag lutar ryggen mot den. Jag borde titta på de andra nu. Möta deras blickar. Ta mitt ansvar. Våga sitta kvar. Delta. Som vid audienserna vid farfar. Man måste visa att man deltar även fast man inget kan göra. Hålla lojaliteten. Varför tänker jag plötsligt att jag ska öva på det nu? Jag vet inte. Men det känns bra att inte vända sig bort.

Väntar vi bara på att de ska dö nu? Det verkar så. Vilket grymt öde. Jag tänker inte gråta. Den tanken är inte svår att hålla eftersom jag mår så ofattbart bra här, det här är min plats. Jag lägger mig an med ett sammanbitet uttryck för att inte låta mjukheten stråla ut. Jag ska vara närvarande nu.

Eskil och Pål-Albert går undan för att samtala. Och Eskil är beslutsam i att det ska vara han. Jag följer det som sker utan att höra något. Ber till platsen men den är neutral. De kommer tillbaka efter en mycket lång överläggning och de plockar med sig de minsta för att avsluta deras liv.

Jag vänder mig mot stenen och forcerar det sista lagret. Om jag ska kunna rädda Jasper så måste jag. Jag tvingar mig på urkraften. Den är slug, men jag klarar av att fånga den. Jag sneglar på Ciara Lókë och känner hur ett stilla regn börjar strila ned över oss. Temperaturen sjunker. Jag känner mig starkare, men ändå inte tillräckligt.

Gnomen och dvärgen kommer tillbaka utan småbarnen. Pål-Albert är lågmäld och Eskil är svart i blicken. Både Rakel och Ella är gråa i ansiktena och har redan packat allt. Vi börjar vandra. Pål-Albert och Eskil tar varsitt av de större barnen. Jag har aldrig mått såhär bra. Känt mig såhär stark. Småbarnen är på en bättre plats. Visst?

Det är tungt att gå. Det känns så långt och nu ska vi gå extra för att komma till ett av barnens mostrar i en by söder om Eiderhamn. Jag är inte stark nog än. Kanske finns det något på vägen som kan hjälpa mig bli starkare.

Vi går en bit in i skogen. Håller oss undan mötande sällskap. Vi kommer över ett krön och på en slätt tornar ett härläger upp sig framför oss. Ett trettiotal tält, nej kanske hundra. Hästar. Eldar. Vimplar. Röda och vita vagnar. Ros & Lilja. Jag frågar Eskil varför det ser ut som det gör. Det här ska bli fronten mellan Veda och Tria. Och vi för konversation ett tag om hur man bygger läger, hur trupperna brukar se ut och hur man för strategi. Jag har aldrig intresserat mig för sådant förut men allt är en bra distraktion från tystnaden efter att barnen mördats… eller lämnats. Jag vet inte. Frågar inte heller. Vi möter Ellas kompanjon som reciterar nån dikt. Kanske ett kodspråk. Men det vet vi inte då.

Vi slår läger och Eskil berättar den mest häpnadsväckande berättelsen som är för stor för att ta in. Han har mött en gudinna eller ett väsen som kallar sig för Ro. Hon hjälpte hans barn när de blev sjuka av dimman. Hon hjälpte faktiskt hela Timmerdalen i utbyte mot en tjänst? Sedan det stora skalvet så har sprickorna blivit fler och varelser utifrån nästlat sig in. Det stora hungrande djupet är omättligt och vill sluka Lohra. Vi förlorar snabbt tid, men Eskil, en av många utvalda av Ro, kan köpa tid genom att ringa i en klocka när någon dör. Länkarna i hans halsband som annars är i borstat stål blir brända när tid gått förlorad. Igår blev två av länkarna svarta efter trollets framfart. Var det för att han inte ringde i klockan då? Ett slags tvingande kontrakt? Synen han hade när han gick in i husruinen igår. Hans barns begravning. En varning. De blev friska men allt kan dras tillbaka om han inte gör det Ro ålagt honom. Och detta har Eskil gått och burit på? Inte undra på att han varit tyngd och bister. Och det skrämmer fullkomligt slag på mig.

Jag har inte varit speciellt snäll mot dem. Jag har nog inte varit elak. Men jag har inte varit inställsam heller. Pål-Albert har uttryckt att han vill resa tillsammans. Men Eskil har mest gjort det för att han fick anställning. Tur att jag inte haft tid att skriva något brev om att Ella har rätt att lyfta betalning av Falger. Ett gåvobrev med stämpel. Eskil tryckte på att Ella måste komplettera hans bristande kunskaper. Har de alla varit i maskopi med varandra och planerat för detta hela vägen?

Pål-Albert borde inte ha det i sig. Han känns god och Rins kraft har känts äkta, gudomlig. Skulle Eskil kunna vara i samröre med Ella då? Men varför skulle han då lämnas kvar med gnomen och Rakel? Nej, jag tror inte det. Men kommer de göra allt för att hjälpa mig? En ung adelsfröken som de verkar störa sig på fast jag inte har en aning om vad det är jag gjort. Jag har nog mest ställt till besvär för dem. Speciellt om Ciara Lókë har valt mig som sin värd. Då är de i fara om de är med mig. Föga troligt att de kommer rädda mig nu. Jag får nog räkna med att jag står på egna ben. Men det finns inte så mycket jag kan göra offensivt med det här halsbandet.

Hörde jag inte en fågel strax innan hästarna satte av? Mina egna krafter slog in i min bröstkorg med full kraft. Jag är så trött. Det gör ont överallt. Jag slipper i alla fall gå mer. Men Ella har förrått mig. Det sticker till i hjärtat. En sorg. Jag litade ändå på henne.”

Pål-Albert:
“En sådan olycka. Jag är ledsen Iselin och jag är ledsen Ella, världen och vänskap är så svår att få rätsida på. Scenen som uppenbarade sig när den där märkliga magiska fågeln leder Eskil med mig släntrandes för att se hur Ella rider iväg med Iselin har mig chockad till min kärna. Nio skymningar! Kidnappad! Jag förstår inte. Är det så har du ska få medel till din skräddarbutik?

Nämen, så här var det inte meningen att de skulle gå. Jag trodde vi kunde lita på varandra. Vi var fyra väldigt olika själar som fann varann och vi var på väg mot något stort och bra. Den vägen var för mig självklar. Förvisso var inte Iselin och Ella obekanta men ändock som främlingar för varandra och jag trodde de var påväg mot en djupare och mer meningsfull relation. Under dessa två veckor vi rest tillsammans har vi genomgått många påfrestningar. Jag har varit öppen med dem och det har Iselin och Eskil också varit. Och även Ella väl? Inte har hon väl ljugit om sig själv, bara undanhållit sin egentliga avsikt? Denna hunsade arma själ kan inte bara vara ett skådespeleri. Vad nu som skett måste ha drivits av någon större hunsare än fröken Iselins högvördiga släktnamn.

Vad är värt att räddas i denna värld? Finns det goda krafter som verkar mot undergång eller bara en djurisk strävan om överlevnad som inte skyr några medel. Jag har funnit en rätsida. Jag är välsignad och får bära på Rins goda kraft och den tror jag på. Men Rin är inte allsmäktig. Rådet är inte allsmäktigt. Vad kan krävas för att stå emot det här Djupet som vill förgöra våran värld? Jag blir ledsagad att tro att vi behöver mer än Rådet och Lohras utvalda folk. Men just nu är det två vänner som behöver räddas. Men mest pressande är den unga fröken för bedragerskan kan nog sko sig själv just nu. Förlåtelse är en stark kraft, en stark helare. Ella, jag vill veta varför. Jag vill kunna förlåta ditt svek mot oss.

Vad ska nu jag och Eskil ta oss till. Och Rakel dessutom men hon kanske bättre kan ombesörja barnen än att följa med på en räddningsaktion. Vad blir Eskils reaktion på detta svek. Jag har bara ryggen på honom men jag anar att hans ögon svartnar. Kanske kommer han snart få anledning att slå mer på sin märkliga och skrämmande tingest. En klocka där död är räddningen. Den uppdagades när vi hade vår mycket bistra förmiddag tillsammans.

Den är svår att tänka på. Vi bar på eftermälet från ett Grottans barn som dödat alla som tillhör tjuven, utom barnen. För de minsta väntade ett ännu grymmare öde. Vi såg dem förtvina … Det är … Ja, mycket sorgligt. Jag har sett för många pinas in i det sista utan att kunna göra något åt det. Det är samma sorg i nya kläder och jag kommer inte längre stå handlingslös med dem som är under mitt ansvar. Jag var inte stark nog att uppringa Rins kraft. Jag som ett kärl av de Nio kom till korta med räddning. Som jag ser det så var det Rivfaders hängivne som försatt barnen här. Vad kan då dessa Sju ge för nåd eller slut? ”Skogsmodern ser oss alla” sa han. Jag har fått se Rivfaderns vrede, min sista förhoppning var att få se Skogsmoderns ömkan, om där finns någon. Hädelse jag vet, men tanken på en större värld än den kyrkan ger gror inom mig. Inte minst sedan trollet och drömmen jag vaknade ur där han var där och med mig mot det hemska. Och så brevet från Sydlänningen som talade om ”Calha” en fördold tionde, om det kan ligga sanning i det. Så till sist Ro och Eskils berättelse om klockan med sina svartnande domedagslänkar – ”Ro” ännu en ny kraft och/eller gudom. Det här har han hållit hemligt för oss men jag kan inte klandra honom för det.

Eskils förhållande med Ro tycks ambivalent. Å ena sidan finns tacksamhet när hon hörsammade hans rop på hjälp och hans familj, ja hela byn räddades undan den hemska dimman, å andra sidan hatiskt och bittert då han får ansluta till vad som ändå verkar vara en strävansvärd kamp emot Djupet men som kräver mord för att uträtta. Han vill inte döda bara för att ringa i klockan men han kan inte heller inte ringa i den, särskilt inte efter varningen han fick inatt. Min förhoppning är att det räcker att slå i klockan då döden råkar vara närvarande och att det också innebär att själen också skyddas mot Djupet på något sätt när den används för att stå emot dess åverkan på världen. Allt det här är stort och overkligt och Eskil påminner klokt också om att Ro inte nödvändigtvis är trovärdig, kanske går han bara hennes själviska ärende. Han ska kunna känna av andra som deltar i kampen. Det vore av stor vikt att träffa någon annan för att få en bättre bild av allt det här.

Slutligen så hamnar mitt egna val mellan att lämna barnen ensamma i skogen, där de troligen förgås ensamma utan minsta tröst, eller att vi släcker det lilla liv de har kvar och Eskil för första gången slår i klockan. Jag ställer mig bakom Eskil, efter vårat samtal så tycks det det vara lite mindre fruktansvärt än vad jag själv tänkt. Själva dådet, men inte klockan och Ro förklarar vi för de andra. Ella och Rakel accepterar modfällt, även Iselin men hon verkar mer upptagen med sin sten.

Ros vilja får ske och dråpet ska ingen annan än jag stå för. Jag ser mig som gammal och försakad, ingen i mitt sällskap ska behöva göra något så ont, om än med barmhärtig avsikt. Förtjänar jag att straffas? Gärna för mig. Det är gjort och nu tänker jag fortsätta framåt. Bara små stunder av självömkan och förtvivlan kan man unna sig. Jag accepterar mitt öde.

Men förlåt för allt ni inte fick ni namnlösa små. Min röst brister inför avskedet och dess fullbordan. Två nya rader har kommit till mig och mitt nya böneband kommer att bli en bön längre.“

”… Last and least we have our priest
He tends with prayer and meandering
A gentle man with brows quite grand,
Felt never alone upon the stand
Seeing their flames brightly glistening.

Well, your flames are fading;
A brief flickering light.
I’m afraid you must be going.
A new adventure awaits beyond our sight.”

Tillbaka till toppen